Det är få kvinnliga skådespelerskor som ensam kan – och får – bära en film. Just nu finns det mig veterligen bara tre: Julia Roberts, Sandra Bullock och Angelina Jolie.
I Angelina Jolies senaste jag-gör-det-enbart-för-att-försörja-min-familj-film spelar hon CIA-agenten Evelyn Salt i en riktig vem-är-du-vem-är-jag-levande-charader-thriller.
Salt är väldans lik i Bournefilmerna både i story och uppbyggnad och precis som när jag ser Bourne så vet jag att inte en enda ball twist ligger och lurpassar i vassen. Varenda steg går att förutse och det är så tråkigt att jag kämpar för att hålla mig vaken.
Liev Schreiber spelar den manlige huvudrollen, Salts kollega Ted, men han blir bara precis den bifiguren han är tänkt att vara. Salt är Angelina Jolies film, ingen annans.
Skådespelare som är för öppna med sitt privatliv (antingen genom egen glappkäft eller ihärdiga paparazzis) blir lätt rätt tråkiga skådisar i mina ögon. Det finns liksom ingen magi kvar när man blir fullskiten av info i varenda tidning som jobbar med färgbilder.
Jag tycker det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på Billy Bob Thornton och Brad Pitt eller på hur hon gör rent praktiskt när Brad filmar i Pakistan och hon ska natta Maddox och Pax och Sahara och Shiloh och Knox och Vivienne samtidigt – och ensam.
Jag tycker också det är svårt att se Jolie i bild och inte tänka på vilket perfekt karvat dockfejs hon har och hur extremt lika hon och Jessica Alba faktiskt är. Jolie är perfekt sminkad även när hon kastar sig mellan lastbilstak. Det är kaxigt. Jag skulle inte se ut så om jag slängde mig på det viset. Jag skulle bli jävligt…tovig.
Salt som film betraktad är som lösgodis i papphink. Tanken är god men allt smakar liksom likadant när det blir för mycket av det goda. För precis som med The Bourne Identity som fick uppföljare i The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum så kommer det komma både en Saltare och en Saltast efter den här. Jag kommer inte att se dom men dom kommer. Tro mig.
