Kategori: Lovefilm

Publicerat

SPIDER

På biografen Victoria på Götgatan i Stockholm finns det en salong som är så liiiiten så liiiiiten. Är det mindre än tio personer i publiken kunde man lika gärna ha väntat in filmen på DVD och dragit in TV:n i städskrubben hemma.

Jag och en kompis såg Spider på denna salong dagarna efter premiären och vi var själva, helt själva. Två personer och en psyksjuk Ralph Fiennes, det är klart att det är en bioupplevelse jag minns och det ganska väl.

Spider (Ralph Fiennes) är ingen frisk man. Han är heller ingen man som jag tror luktar gott eller som behärskar konstformen tango. Han har bott på nåt institut för behandling av sin schizofreni i många år men är nu utskriven och väldigt långt ifrån kurerad. Via tillbakablickar får vi reda på hur uppväxten varit och hans relation med sin mamma, den relation som för många verkar vara den svåraste, djupaste och mest komplicerade av dom alla.

David Cronenberg är en regissör med många strängar på sin lyra. Till skillnad mot tex Woody Allen så vet man aldrig riktigt vad man får när man ser en Cronenberg-film. Det kan bli precis vad som helst. Det kan vara både högt och lågt, toppenbra eller jättekonstigt eller en kombination av hela tjofaderittan men det jag alltid vet är att det är något annorlunda jag kommer att få se.

Spider hamnar i facket ”udda och ganska beige” men det är långt ifrån en ointressant film. Lite långsam, lite illaluktande på det där ammoniak-viset och om jag ska fantisera ihop ett ljud som jag får i huvudet när jag tänker på filmen så är det smacket som blir när man håller munnen stängd, tar tag i ena kinden och drar utåt. Ett litet anspråkslöst klafs-smack sådär.

Att säga något annat än att Ralph Fiennes är svinbra på att spela psyksjuk vore rent idiotiskt för han ÄR bra här. Dessutom är han inte i närheten av att ta av sig kläderna, nej här gör han tvärtom, här är det fyra lager ljusbruna skjortor plus en kavaj som gäller.

Till förtexterna bjuder Cronenberg oss på något som vid första anblicken är flagnade putsväggar. Det är det inte, det är Rorschachtest i sin allra mest utvecklade form. Jag ser bland annat en trollslända med mangaögon och hängtuttar och en man som röker cigariller genom näsan.

Eller så är det bara flagnande putsväggar.

Inte vet jag.

Men jag ser ju vad jag ser.

 

Publicerat

Tre om en: Joseph Gordon-Levitt

Efter att ha varit med i filmer som Inception, 500 days of summer och 50/50 känner jag att det är det dags att ta Joseph Gordon-Levitt på allvar. Att han dessutom kommer att kunna beskådas i tre av årets kommande storfilmer, The dark knight rises, Quentin Tarantinos Django Unchained samt mot Daniel Day-Lewis och James Spader i Steven Spielbergs Lincoln (där han spelar Lincoln himself) gör inte saken sämre.

Han är född 1981 men har en rollista som en femtioåring så att välja tre filmer var ganska svårt. Jag fick stoppa snorkeln i mun och dyka helt enkelt. Tre filmer, tre genres, tre karaktärer, tre Joseph Gordon-Levitt.

 

DEN EDSVURNA (1996)

Annie Laird (Demi Moore) har blivit utvald till jurytjänst i en stor maffiarättegång. Blåögd som hon är så ser hon enbart detta som en ynnest, att det skulle finnas en baksida finns inte på världskartan.

Hon jobbar som konstnär och försörjer sig och sonen Oliver (Joseph Gordon-Levitt i axellång page) så gott det går på sina skulpturer. När en mystisk man dyker upp från ingenstans och köper flera av hennes alster på ett galleri anar hon inget fuffens alls, inte ens när mannen (Alec Baldwin) tilltalar henne på gatan och bjuder ut henne tycker hon det verkar konstigt. Hon får med sig honom hem efter middagen men han utnyttjar inte ens situationen, han säger helt enkelt som det är: hon har ett val om hon vill se sin son växa upp, att säga NOT GUILTY när juryn ska meddela sin dom.

Jag trodde att det här var en John Grisham-bok-filmatisering men det visade sig vara fel och kanske är det där den lilla skon klämmer, kanske är det därför filmen inte riktigt når ända fram. Den är förutsägbar och inte särskilt spännande men ändå underhållande för stunden och det är skönt att se både Demi Moore och Alec Baldwin i sina glansdagar.

Joseph Gordon-Levitt gör bra ifrån sig även om han ser svårt dum ut i den utvalda frisyren. Han är 15 år i verkligheten men ser yngre ut i filmen. En helt okej film en regnig dag men inte mer än så.

Här finns filmen.

 

 

 

MYSTERIOUS SKIN (2004)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sexuella övergrepp på småpojkar packeterat i ett indiefodral, kan det vara nåt? Jag böjer ner mungiporna och härmar Jeff Dunhams buktalardocka Walter och säger NÄ med eftertryck.

Filmen är baserad på Scott Heims självbiografi med samma namn och handlar om Neil och Brian som båda fallit offer för våldtäkt och andra övergrepp av en tränare som dom båda hade som små. Brian (Brady Corbet) minns ingenting av övergreppet, han fick en minneslucka och allt blev svart. Många år senare tror han fortfarande att han under dessa timmar blev bortförd av utomjordningar. Neil (Joseph Gordon-Levitt) å andra sidan minns allt. Han visste redan då att han gillade killar och tränaren var den första i en lång lång rad av sexuella kontakter med äldre män. Att han tio år efter övergreppet tar betalt för att ligga med gubbs hör antagligen ihop men det är inget Neil funderar på.

Själva ramhandlingen är givetvis fruktansvärd och borde göra mig både engagerad och upprörd men istället känner jag… ingenting och i och med detta tycker jag filmen är ett misslyckande. Jag som har den där skitjobbiga genen som gör att jag grinar för allt, höjer rösten åt orättvisor och gärna svär åt äckliga snubbar sitter alltså i soffan, tittar och känner nada. Nåt är fel liksom. Det är indiekänslan. Musiken. Färgerna. Att det är gjort på ett ”gulligt” nästan Steven Spielberg-aktigt sätt, om Super8 goes Patrik SJöberg och för mig är det alldeles för glättigt för att det ska nå mina känsliga tentakler.

Jag lyfter på hatten åt killarna Corbet och Gordon-Levitt som gör bra arbetsisatser men annars så….njääää. Jag blir Walter igen.

Här finns filmen.

 

 

UNCERTAINTY (2009)

Vad händer om man gör det ena och inte det andra? På vilket sätt förändras ens liv om man tar bussen eller missar den, om man går över gatan eller står kvar?

Såna här om-inte-om-vore-filmer finns det ett gäng av (Sliding doors med Gwyneth Paltrow till exempel) och det kan vara ganska frän hjärngymnastik om det presenteras på ett bra sätt och med filmiska karaktärer som jag faktiskt engagerar mig i och bryr mig om dom hinner med den där bussen eller inte. Tyvärr faller Uncertainty på den punkten.  Joseph Gordon-Levitts Bobby och Lynn Collins Kate må vara unga och snygga och ha en hel arsenal av snajdiga T-shirts men det hjälper liksom inte, jag kommer aldrig innanför skinnet.

Det bästa med filmen är första två-tre minutrarna när det är bakgrundsmusik som påminner om min favorit-sovrums-musik-CD av Heed (en platta som för övrigt inte verkar finnas nånstans, men den är orange), resten av filmen är rätt….sömnig. Tyvärr.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Sarandon: LORENZOS OLJA

Det är nåt med den här filmen som gör mig besviken och jag vet faktiskt vad det är: jag förväntar mig lite mer Lorenzo Lamas.

Lorenzo Lamas är den enda Lorenzo jag känner till och han har inte gjort så mycket av värde rent skådespelarmässigt sen han spelade Lance Cumson i Falcon Crest.

Det är svindumt att tänka på honom när jag ska se ett sorgligt drama om ett sjukt barn, asdumt är det verkligen, men vissa ticks rår jag inte på. Det här är dock ett av mina sämre.

Lilla Lorenzo får en svår sjukdom – ALD – och får en diagnos att han garanterat kommer dö inom två år. Som föräldrar reagerar Augusto och Michaela (Nick Nolte och Susan Sarandon) ungefär som förväntat: med chock, sorg, tårar och ett jävlaranamma. Lorenzo ska fanimej inte dö, vi ska hitta ett botemedel!

Susan Sarandon blev Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för den här filmen och Nick Nolte är riktigt bra även om han inte ser ut som Nick Nolte. Jag vet inte vad det beror på, glasögonen kanske, men han är inte alls lik sig själv här. Filmen i sig är ett väl fungerande drama men stöpt i sedvanlig Hollywood-förpackning och jag tycker det blir lite beigt.

Känner man för att snyfta lite och förundras över mirakel så är det en toppenfilm, längtar man efter Lorenzo Lamas är den helt fel.

Här finns filmen att hyra.

 

 

Publicerat

THE BURNING PLAN

Mariana (Jennifer Lawrence) tycker att hennes mamma Gina (Kim Basinger) ljuger och beter sig allmänt underligt. Gina lämnar maken och dom fyra barnen hemma allt som oftast och säger att hon ska iväg på diverse möten och andra måsten men Mariana cyklar efter henne en dag och ser mamman parkera vid en husvagn mitt i ödemarken. Husvagnen tillhör Nick (Joaquim de Almeida), en man som på sitt sätt gör Gina lycklig – och tvärtom.

Sylvia (Charlize Theron) driver en restaurang och har ett KK-förhållande med kocken John (John Corbett). Hon har uppenbara svårigheter med psykisk närhet och håller alla som vill komma henne nära på armlängs avstånd.

Lilla Maria (Tessa Ia) brukar hänga med sin ensamstående pappa Santiago (Danny Pino) på jobbet när han flyger bekämpningsmedelsflygplan över åkrarna men en dag är hon kvar på marken och ser flygplanet störta. Pappan hamnar på sjukhus och ingen vet om han kommer överleva och ingen vet var Marias mamma är.

The Burning Plan är tre historier (ja, det är fler egentligen men det är tre huvudhistorier) som så småningom sammanflätas till en. Den här filmens manusförfattare och regissör Guillermo Arriga är mannen bakom manusen till Alejandro González Iñárritus första tre filmer: Älskade hundar, 21 gram och Babel. Det finns en hel del fina igenkänningsfaktorer, bland annat förmågan att fläta ihop relationer på sätt som till en början inte är helt självklara.

Den här filmen kretsar kring tre riktigt begåvade blondiner: Charlize Theron, Kim Basinger och Jennifer Lawrence. Dom utseendemässiga likheterna mellan Basinger och Lawrence är så slående att deras mamma-dotter-relation känns hundraprocentigt verklighetstroget. Kim Basinger är makalöst bra här och när jag tänker på en speciell husvagnsscen blir jag både ledsen i ögat och svårt imponerad av hennes skådespelarprestation. Att visa känslor på det sättet kan aldrig vara lätt, varken i verkligheten eller med ett filmteam runt omkring sig.

Det är någonting som saknas i filmen för att jag ska bli berörd ända in i hjärtat, ändå tycker jag om den. Den liksom dansar fram med fleecetofflor på fötterna, tyst, effektivt, varmt, lugnt och behagligt och det känns som att Arriga gläntat på dörrar till hemliga rum som jag tacksamt får titta in i. Hade jag varit på ett annat humör när jag såg filmen hade sen säkerligen fått snäppet bättre betyg men jag tvivlar på att den någonsin kan få ett sämre.

Här finns filmen.

Publicerat

MO´ BETTER BLUES

Det var länge sedan Spike Lee gjorde nåt banbrytande. På 80- och 90-talen var det andra bullar, då var Spike hetare än tomaterna på en plankstek, han var intressant och nyskapande och dunkade ut filmer på löpande band som gav stora rubriker.

Början av 90-talet var hans storhetstid om du frågar mig och jag undrar om inte Mo´better blues är den mest bländande kronan på verket. Det här är en film jag spelat sönder på VHS. Bandet var så använt att filmen i princip var otittbar, SÅ många gånger såg jag filmen. Varför då kan man fråga sig? Ja, efter att ha sett om filmen efter en paus på femton år så frågar jag mig själv samma sak. Vad var det med Mo´better blues som var så fantastisk?

För det första: Denzel Washington. Bortsett från rollen som Steve Biko i filmen Ett rop på frihet så var Denzel inte något känt fejs då. Hans Bleek Gilliam blev Bleek Gilliam, inte Denzel Washington som spelar trumpet. Det här var också innan vetskapen om varför han inte springer på film. Denzel kändes liksom snygg och fräsch. Fast mest snygg. Och duktig på trumpet.

För det andra: Wesley Snipes. Wesley är Wesley är Wesley och även om hans rollfigur inte är särskilt sympatisk här så spelar han saxofon och saxofon är Careless whisper och Careless whisper gör mig lugn.

För det tredje: Mo´better blues-trudilutten. Det spelas en låt så fin och så harmonisk och så sövande att denna film fick agera stand-in för John Blunds sömngrus många sena nätter.

Det finns mycket att tycka om med den här filmen. Persongalleriet är färgstark och sprudlande, dialogen välskriven, skådespeleriet oklanderligt från alla håll och kanter och filmen är liksom….snäll. Den är som gräddsås gjord från grunden, inte nåt torrt i påse som blandas i vatten. Jag gillar filmen jättemycket fortfarande. Kanske inte lika mycket som förr, men nästan.

Hela det fina soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

BAD BOY BUBBY

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här har vi sex filmaffischer till samma film. Det ser vid första anblicken ut som sex helt olika genres och det är inte utan att jag blir lite schizofren på kuppen. Jag har inte den blekaste aning om vad det är jag ska få se och det är både härligt och lite läskigt.

För första gången i livet förstår jag amerikanarna, ett folkslag som jag annars är rätt pigg på att håna för deras faiblesse för fyraminuterstrailers som berättar hela filmen från början till slut. Dom vill liksom veta vad dom får innan dom går till biografen. Dom vill kunna förbereda sig mentalt på det lyckliga slutet. Jag kan inte förbereda mig alls för mitt Bad Boy Bubby-papper är helt blankt.

Filmen börjar med en halvtimmes krypande rå-ångest i en skitig äcklig jävla källarlägenhet utan fönster. 35-årige Bubby bor där tillsammans med sin psykiskt störda mamma som behandlar honom som skräp, misshandlar honom både fysiskt och psykiskt och sätter på honom på kvällarna. Det har aldrig funnits någon pappa med i bilden, aldrig någon annan vuxen heller då deras liv enbart kretsat i den där hålan. Mamman har gått ut ibland men då med gasmask eftersom det i luften utanför dörren finns en giftig gas som gör att Bubby inte kan eller får gå ut.

Så en dag knackar det på dörren. En knack eller två. En man står där och vill komma in. Bubbys pappa.

Movies-Noir jämförde Bubby med Forrest Gump i sin recension av filmen och det är en klarsynt reflektion men där Forrest är gräddtårta är Bubby uppblött mariekex. Där Forrest är Hugo Boss är Bubby halva-priset-på-rean-på-använda-underkläder-på-loppis. Båda männen vaknar ur sina respektive liv, kliver ut och förändrar både sig själv och andra på sin resa men tro för all del inte på en fläck att Bad Boy Bubby har något med Hollywood att göra för om Forrest andas Universal Studios och svindyra effekter så är Bubby mer bakgata i Bukarest och kreativt pyssel medelst plastfolie.

Rolf de Heer vill säga en hel massa saker med filmen och mycket når fram till mig, andra saker inte. Ibland känns filmen enbart som en konstfilm, en sån som vill vara svår för svårighetens skull men ibland glimrar den till och blir riktigt hjärtskärande. Rollen som Bubby var den första för Nicholas Hope och han gestaltar honom med den äran. Det har blivit en lång rad filmer efter denna för Hope men ingen som jag sett, tyvärr.

Det går inte att begära nåt av en människa som ingenting förstår, det är lika sant såväl när det gäller filmkaraktärer som folk man träffar i vanliga verkliga sammanhang. Men bara för att jag förstår innebär det inte att jag måste acceptera allt som alla andra gör.

Jag förstår varför Bubby gör som han gör och blev som han blev men jag accepterar det inte.

Publicerat

CHOPPER

Mark ”Chopper” Read är både en ganska ovanlig och en rätt vanlig man.

Han gör sitt yttersta för att bli en legendar inom kriminella kretsar, hans stora idol heter Al Capone, samtidigt är han en man som tål smärta mer och bättre än någon annan jag förut sett på film.

När filmen börjar sitter Chopper i finkan. Han avtjänar ett 16,5 år långt straff, ett straff som förlängts efter att han ställt upp på en kompis och tillika cellkompis. Denna kompis har nu fått nog och knivskär Chopper brutalt och det är rent vidriga scener som uppvisas här. Jag blir ledsen både till kropp och själ, fy fan för att vara både Chopper och polaren i det läget. Det är blodigt och känslosamt och jag fattar direkt hur jävla tortyr-okänslig han är, Chopper.

Det här är alltså en sann historia om Australiens undre värld i allmänhet och snubben Chopper i synnerhet. Eric Bana gestaltar honom och jag ska villigt erkänna att Bana inte är en skådespelare om får mina handflator att fuktas i normalfall men den här filmupplevelsen har ingenting med normaliteter att göra. Chopper är för Eric Bana vad American History X var för Edward Norton, vad Tjuren från Bronx var för Robert De Niro, vad Copland var för Sylvester Stallone. Här har han fått världens jävla chans att visa hela världen att han KAN AGERA och SOM HAN VISAR DET! Är det då en film som nått den stora biopubliken? Nej, inte direkt.

Jag visste inte om att filmen fanns förrän jag fick tipset av Movies-Noir och vill verkligen säga ett hjärtligt tack för det tipset. Det är alltid härligt att se skådespelare glänsa som en nyvaxad Saab och speciellt när man är så totalt oförberedd som jag var nu.

Eric Bana har växt som en påse krassefrön på en bomullsbädd sen jag såg den här filmen. Jag är innerligt och uppriktigt imponerad av honom och jag ska aldrig mer kraxa ett halvbesviket ååneeeeej när jag ser hans namn på ett filmfodral.

Han måste ha pendlat en 30-40 kilo i vikt i filmen. Lika läskigt tokdeffad som han är i filmens början i fängelsemiljön lika chipssvullen och trött i kroppen är han när han kommer ut. Lika stentuff som han är början, lika sjukt skadad är han lite längre fram i filmen.

En stor man på utsidan med en liten och rädd pojkes insida. På det sättet är han en väldigt vanlig man.

Filmen Chopper:

Eric Bana som Chopper:

 

Här finns filmen.

Publicerat

BLOOD CREEK

Efter att ha tagit fram sticksågen och gnott Joel Schumacher på smalbenet med min recension av Trespass och efter att jag idogt försöker arbeta mig igenom min favvo Michael Fassbenders filmiska yrkesliv har turen nu kommit till en knasig kombo av dessa tu.

Blood Creek med Fassbender i huvudrollen och Schumacher i regissörsstolen kan bli precis vad som helst, jag menar VAD SOM HELST. Jag har inga förväntningar, hjärnan är i stort sett helt tom på tankar när jag stoppar skivan i spelaren och som omväxling är det rätt skönt.

Hitler och tyskarna trodde tydligen på 30-talet att texten på runstenar var facit till evigt liv. Tyskarna trodde också att det var dom som upptäckte Amerika och att det fanns runstenar gömda och glömda nånstans i Oregon som på nåt sätt skulle letas upp.

Tysken Richard Wirth (Fassbender) besöker en familj på den amerikanska landsbygden som han (och den tyska staten) VET har grävt upp en runsten. Hur denna information nått Berlin har jag däremot ingen aaaning om. Wirth åker i alla fall dit, bor hos familjen och beter sig allmänt jävligt underligt. Runstenen visar sig vara en del av källargrunden och hittas enkelt. Wirth blir polare med familjens unga dotter och börjar dricka blod.

Sen har Evans (Henry Cavill) bror, den rättrådige och modige Irak-krigaren Victor (Dominic Purcell) försvunnit vid en sjö när bröderna fiskade tillsammans. Pappan sitter i rullstol, använder syrgastub och är arg. Evan jobbar som ambulanspersonal och väldigt mycket övertid. Evan drömmer om Victor på nätterna och mitt i en dröm dyker Victor upp som nån smutsig Jesusfigur i otvättat hår och med piskrapp på ryggen. Han vill ha hjälp att hämnas men på vad vet inte Evan. Kanske på en monsternazist som heter Wirth och dricker blod?

Rörigt? Ja.

Sevärt? Inte alls.

Oklar handling? Ja, nåt så in i helvete!

Hur klarar sig Michael Fassbender då? Förutom att han givetvis dör så är han inte så vidare värst snygg i vit plastmask. Prova att dra en kirurghandske över ansiktet och måla ett extraöga i pannan, inte ens en snygging som Fassbender fixar den biffen.

Publicerat

Veckans Sarandon: YOU DON´T KNOW JACK

Vem var han egentligen, ”Doktor Död”, Jack Kevorkian?

Jag kan inte säga att jag var påläst om honom och insatt i hans handlingar men jag har läst tidningarna och sett rubrikerna. Jack Kevorkian var läkaren som stenhårt trodde på och kämpade för rätten till dödshjälp.

Mellan 1999 och 2007 satt han i fängelse för mord då han själv injicerat en patient med dödligt gift men alla dom andra 130 svårt sjuka som han hjälpte att dö var han ”bara” självmordsassistent till. Han byggde maskiner som i varje enskilt fall fungerade som ett hjälpmedel så att patienten själv kunde välja om och när det var dags att dö och det var patienten som själv tryckte på en knapp/ drog i ett snöre/ nickade eller vad som nu krävdes, det var inte Jacks beslut.

I filmen gestaltas Jack Kevorkian av en alldeles lysande Al Pacino. Han har pluggat in manér och ticks så dom sitter i ryggmärgen och med nya tänder och perfekt utvalda glasögon så är han porträttlik den gamle läkaren. Susan Sarandon spelar Janet Good, en kvinna som även hon förespråkar aktiv dödshjälp och som blir en slags ”medbrottsling” till Kevorkian.

Sarandon har fått nåt att bita i här, hon ska förvandlas till en karaktär som är väldigt långt ifrån roller hon vanligtvis spelar och hade Janet Good varit en svensk kvinna hade hon hetat Anita Bengtsson eller Barbro Beige eller så. Stora lockar, fula glasögon, väldigt fula och extremt fotriktiga skor och hon är en bra kvinnlig motvikt till den excentriske Kevorkian.

Filmen ger mig egentligen inga svar på frågan om vem Jack Kevorkian egentligen var, hur han blev som han blev och kanske…varför. Däremot ger filmen mig en hel del andra frågor att ta ställning till.  Är det en mänsklig rättighet att själv få bestämma när livet ska ta slut? Var Kevorkian en brottsling? Hur skulle jag själv tänka om jag var dödligt sjuk och inte ville/orkade mer men inte hade möjlighet att ta mitt eget liv?

Så som tankeväckare är detta en bra film och som film är den också helt okej, jag hade bara önskat att den var lite matigare, att den gick in ännu lite mer på djupet. Men Al Pacino och Susan Sarandon imponerar, det gör dom.

Här finns filmen.

Publicerat

HENNES ENVISA HJÄRTA

Det händer ibland att en skådespelares namn – enkom – får mig att hyra en film.

Filmen Angel (eller Hennes envisa hjärta som den heter på svenska) hade absolut ingenting som lockade mig, ingenting mer än Michael Fassbender på rollistan och nu när jag har sett filmen kan jag med en smula bitterhet i rösten säga att inte ens Mr Fassbender kan rädda en helt genomrutten produktion. Han glimrar, varje scen han ingår i står ut och blir något speciellt men för övrigt är detta en film för okritiska dagisbarn med felslipade glasögon.

Angel Deverell (Romola Garai) är en egensinnig tonåring som hellre sitter uppe på kammaren och skriver på sin bok än gör någonting annat. Utan inspiration utifrån skriver hon en hittipåroman som får förläggaren Théo (Sam Neill) att misstänka att hon är antingen en gammal dam eller en 50-årig flintskallig man och utan att veta vilket vill han publicera boken.

Angel blir en firad författarinna, pengarna rullar in, hon köper ett slott, skaffar sig tjänarinnor och fortsätter vara precis så jobbig, ocharmig och svåromtyckt som hon var innan. Jag har bara så jäkla svårt att förstå om det är meningen att jag SKA tycka illa om henne eller om jag ska tycka att hon är mångbottnad, spännande och skönt egensinnig. Äsch, skitisamma. Hur som helst så springer hon på konstnären Esmé (Fassbender) som hon ber om ett målat porträtt.

Esmé skrapar på ytan, han vill veta vem Angel är sådär på riktigt och jag är tacksam för hans roll och hjälp för han blir som min förlängda arm i detta filmtittande för jag borde vilja veta vem hon är men hon är så jävla jobbig att jag inte orkar bry mig. Esmé är den intressanta, i alla fall ur min synvinkel.

Filmen kryllar av billiga blue-screen-lösningar, slarviga kulisser, överspel och annat bjäfs men det är samtidigt härligt att se att Michael Fassbender (i alla fall utåt sett) inte verkar göra någon skillnad på sin egen arbetsinsats oavsett vilken film han medverkar i. Han räddar betyget. Utan Fassbender hade det knappt blivit en lugg kvar på den ena betygs-Fiffiluran.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Sarandon: BERNARD & DORIS

Doris Duke var enda barnet till tobaksmagnaten James ”Buck” Duke.  Han dog 1925, strax före hennes 13-års dag och efterlämnade hela förmögenheten som Duke Tobacco Inc dragit in vilket var närmare 80 miljoner dollar.

Doris liv handlade mycket om pengar, om placeringar och om att skänka pengar till behjärtansvärda ändamål men det handlade också om män. Hon var gift två gånger, båda äktenskapen var extremt kortvariga och efter det verkar det som att köpta män var hennes melodi.

Bernard & Doris handlar om förhållandet mellan Doris och hennes homosexuelle och alkoholiserade butler Bernard Lafferty. I början av filmen står det att vissa delar är baserade på verkliga händelser och att andra delar inte är det och vad som är vad har jag ingen aning om. Det spelar heller ingen roll.

Till en början känns Doris mest som en snål, dryg och patetiskt ensam översittare med dyr smak och Bernard som en vilsen man utan rötter. Ju längre filmen går och ju mer jag ”lär känna” personerna ju mer känns det som att jag har rätt och ju mer förstår jag vad det är dom ser i varandra. Gränserna mellan Doris som arbetsgivare och Bernard som arbetstagare suddas ut mer och mer och hon förvandlar Bernard till den man hon tycker han ska vara och detta med Bernards tysta medgivande. Säger han någon gång nej så säger hon ja. Då svarar han nej, så säger hon ja. Så säger han nej, hon ja och han blir tyst och låter henne få sin vilja igenom. Irriterande? Ja, i verkligheten, men det här är ju film, det är deras verklighet och jag ids inte irritera mig.

Eftersom jag skrev en hel del hårda ord om Ralph Fiennes i min recension av The constant gardener måste jag ta chansen till en repris – fast precis tvärtom. Ralph Fiennes är nämligen nåt så ovanligt som HELT FANTASTISK här. Jag har inte sett honom så bra sen David Cronenberg´s Spider. Han har såna jättefina ”dockstreck” (det är mina barns namn på rynkorna som går från mungiporna och nedåt, såna som gör att utseendet påminner om buktalardockor), han spelar lågmäld och korrekt men samtidigt excentrisk när han i vissa scener bär stora örhängen, ögonskugga och en helt fantastisk skjorta med stora röda rosor. Jag kan liksom inte inte tycka om honom, det går inte och till hans – och mitt – försvar ska tilläggas att han behåller kläderna på filmen igenom.

Susan Sarandon som Doris Duke är….jag vet inte vad jag ska säga faktiskt. För första gången någonsin finns det scener då jag knappt ens tänker på att det ÄR Susan Sarandon och det är en komplimang som heter duga. Jag kan tänka mig att hon är utseendemässigt väldigt lik den verkliga Doris vid samma ålder och att Doris uppe i sin himmel är mer än nöjd med valet av skådespelare i rollen som henne själv.

Doris Duke dog i sin säng 1993 och testamenterade alla 1,3 miljarder dollar till välgörenhet. I filmen fanns Bernard Lafferty med i testamentet och utsågs som nån slags överförmyndare för förmögenheten men när jag försöker ta reda på hur det var i verkligheten så går jag lite bet. Det kan vara sant, det kan vara tok, jag vet inte.

1996 dog Bernard, 51 år gammal.

Här finns filmen.

Publicerat

VARATS OLIDLIGA LÄTTHET

Det är någonting efterblivet över Daniel Day-Lewis.

Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det beror på men för mig spelar det ingen roll om han spelar indian som i Den siste mohikanen, irländsk fängelsekund som i I faderns namn, CP-skadad som i Min vänstra fot eller hypersexualiserad tjeckisk hjärnkirurg som i den här filmen – han känns alltid aningens…bakom.

När jag såg Varats olidliga lätthet på bio 1988 var det ett himlans ståhej kring filmen. Vågade kärlekscener, vår egen svenska Lena Olin i en ENGELSKSPRÅKIG film (Hallelujah!) och halvnaken i hatt dessutom, en egensinnig regissör (Philip Kaufman), en Daniel Day-Lewis som var i ropet (efter att ha gjort Min sköna tvättomat och Ett rum med utsikt), en jättesöt Juliette Binoche, ett manus baserat på en bok av Milan Kundera (som DÅ var poppis som tusan åtminstone i min gymnasieklass) och sen som grädde på moset Stellan Skarsgård och Erland Josefsson i rollistan. Det var en film som måste ses och en film som på nåt vrickat sätt även måste gillas, i alla fall om man såg sig själv som nån slags kulturell varelse (som jag gjorde på den tiden).

Jag har inte sett filmen sedan 1988 och det enda jag minns är Lena Olins hatt. När jag sätter mig tillrätta i soffan för att se om detta högkulturella alster – som dessutom är begåvad med filmhistoriens kanske vackraste engelska titel – är jag fullt förberedd på totalkrasch rätt in i bergväggen. Jag tror inte alls jag kommer gilla filmen, inte alls som jag gjorde förra gången. Ingen del av mig är densamma då som nu och jag var bra mycket mer kulturtant 1988 än jag är 2012.

Filmen utspelar sig i Prag 1968. Tomas (Day-Lewis) är som sagt hjärnkirurg på dagarna och en kvinnornas man på nätterna – OCH på dagarna OCH på arbetstid. Han har inga svårigheter att få av sina narkossköterskor kläderna eller att flirta upp okända kvinnor på stan eller att underhålla sin sexuella relation med den vackra Sabina (Olin).  I en simhall får han syn på Tereza (Juliette Binoche) som han blir våldsamt förtjust i. Tereza känns väldigt annorlunda mot resten av kvinnorna han ligger med, hon är mer söt än vacker, hon är yngre än dom andra, hon har platta skor och hoppar hoppsasteg när hon springer, hon är väldigt glad och yvig och hon petar näsan på ett sätt som får mig att utbrista ett ”Åååååå” i falsett.

Tereza har det inte lätt med Tomas kvinnohistorier. Hon drömmer mardrömmar om hans otrohet och hon känner på sig – hon vet – att hon inte är den enda för honom mellan lakanen och hon fejsar honom med sanningen, hon blundar inte trots att det är jobbigt.

Tereza och Sabina hittar varandra i nån slags naken ménage-a-trois-vännine-relation med kameran som tredje part, inte Tomas.

Varats olidliga lätthet är högkulturellt på ett sätt som är ganska enkelt att ta till sig – om man inte tänker efter för mycket. Varför ligger det två klementiner på en tallrik bara sådär? Varför tittar Tomas på en kaktus som ser ut som två små taggiga penisar? Ibland är det lätt att glida iväg på analyserandets mörka stigar fast det kanske egentligen inte behövs. Bilderna kanske inte har någon baktanke, dom kanske bara finns. Jag vet inte hur det ligger till, jag bara konstaterar att jag tror att man kan se den här filmen på tre sätt.

1. Dissa den direkt som kulturtantskrafs utan att se filmen.

2. Se filmen för vad den är och lämna hjärnan tillsammans med plånboken i El Segundo

3. Analysera den in absurdum och kanske komma på svar på frågor ingen ställt.

Jag går på linje 2 och försöker se filmen för vad den är. 1988 valde jag linje 3 men blev inte klokare. Om tjugo år kanske jag väljer ettan, vem vet?

[Tips på små konstigheter jag sprang på när jag googlade om filmen: 1. Den här kvinnan översatte Milan Kunderas bok till svenska. Hennes efternamn gäckar mig. 2. Jag undrar om inte Daniel Day-Lewis har Imdb´s mest underliga porträttbild.]

Publicerat

BARNEYS MÅNGA LIV

Barney Panovsky (Paul Giamatti) lever ett liv som i mångt och mycket liknar mitt eget, eller ditt eller grannens. Det händer grejer och det händer grejer hela tiden. Ett liv är sådant, det är en berg-å-dalbana. Det startas relationer som sedemera oftast avslutas. Det börjas på jobb, det utvecklas idéer, det är resor och upptäkter och barn och vänner och ovänner och glada dagar och tråkiga dagar. På så sätt är Barneys liv inte unikt på något sätt, det unika är att hans liv kan beskådas på film och att han är misstänkt för ett mord han aldrig blivit dömd för. Hur innehållsrika våra egna liv än är så är det inte många av oss som hamnar i den situationen och det är åtminstone jag väldigt glad för.

Vi får lära känna en gammal Barney när han bitter och eländig telefontrakasserar ex-fruns nya man. Att han fortfarande har känslor för sitt ex Miriam (Rosamund Pike) är klart som korvspad och jag får en liten hint om att hon är hans livs stora kärlek. Samtidigt har en poliskommissarie gett ut en bok baserad på Barney och det ouppklarade mordet på hans vän Boogie (Scott Speedman). Barney tänker tillbaka och där är filmen. Vips är han ung, vips är vi i Rom och vips är han i stånd att gifta sig då han gjort en mentalt tveksam men vacker kvinna på smällen.

Paul Giamatti är en skådespelare som är allt annat än jämn men nåt han är bra på är att gestalta ordinära män som har känslorna utanpå kroppen (se bara hans Miles i Sideways) och hans Barney är en ren uppvisning i manlig mänsklighet. Dustin Hoffman spelar hans excentriske pappa Izzy – och som han gör det! – och Dustins son Jake Hoffman spelar Barneys vuxne son.

Minnie Driver är fru nummer två och visst, hon agerar okej det gör hon, men hon har en underkäke som påminner om en viss Kiera Knightley och jag undrar vem med en sådan käke som gjort mig så ont i min barndom att denna kroppsdel sitter som en kräkreflex i min ryggrad. Rosamund Pike däremot, vilken perfekt kvinna! Hon spelar Miriam med integritet och värme och hon utstrålar lojalitet och kärlek inte bara till sin man och sin omgivning utan även till sig själv, alltså hon är SÅ HIMLA FIN!

Det här är en film jag verkligen rekommenderar och speciellt om du har en tom eftermiddag och det är pissåskitväder ute och mysbyxorna hägrar och ingenting annat finns på agendan. Den tar 134 minuter av ditt liv men du får många liv tillbaka.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Sarandon: IRRESISTIBLE

Det var den här filmen jag trodde jag såg när förra veckans Peacock satt i DVD-spelaren. Här är Emily Blunt, här är Sam Neill och här är Susan Sarandon som spelar kvinnan Sophie Harley som tror sig antingen vara förföljd eller bo i ett hus besatt av andar. Hennes psyke blir svagare och svagare för var dag som går och för var sömnlös natt och ingen i hennes närhet tror henne.

Äkta mannen Chris (Sam Neill) har fullt sjå med sitt arkitektkontor och är glad över all hjälp han får där av sin nya vackra anställda Mara (Blunt) och hemma ska Sophie hålla deadline för sina bokillustrationer samtidigt som hon ska sköta hemmet och deras två döttrar – och försöka få sinnesro mellan alla smällande dörrar, försvunna leksaker och klänningar som gått upp i rök.

Irresistible är en film som är precis det den ger sig ut för att vara – men ändå inte. Jag tror mig kunna knäcka koden alldeles på direkten men fann mig lurad och det är såklart positivt i sammanhanget. En paranojjathriller gjord enligt Formulär 1A som ändå kan överraska litegrann hör inte till vanligheterna.

Sett till skådespelarprestationen så tycker jag Susan Sarandon är i sitt esse i roller som denna. Hon är ganska ordinär, hon är inte överdrivet uppsminkad eller flådigt klädd, hon är en arbetande morsa och en trovärdig sådan. Hon agerar inte, hon bara ÄR.

Filmen som sådan glömde jag redan till eftertexterna men jag hade en bra stund framför TV:n och återigen slår det mig hur BRA Emily Blunt är och hur ÄNNU BÄTTRE hon kommer att bli med några år och roller till innanför västen. Sam Neill är Sam Neill och jag har lite svårt att se vad det var jag tyckte var så hett med honom förr i tiden. Jag har väl helt enkelt växt upp, precis som Sam Neill själv.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans dokumentär: THE COVE

Det är fanimej en omöjlighet att tycka illa om delfiner. Trots att jag och djur inte riktigt lirar så var jag på Kolmårdens delfinarium sist jag var där och satt i publiken och bölade åt dom fantastiskt duktiga och till synes glada vattendjuren. Sonen sov i min famn och jag grinade, det måste ha varit en härlig syn.

Hur svårt den än är att tycka annat än bra om dessa djur så är det tämligen enkelt att kräkas på sig själv efter att ha sett The Cove. För tusan, jag har varit på delfinarium! Jag har besökt SeaWorld! Inget av det kommer någonsin hända igen och jag kan sätta både en och två månadslöner på att jag håller det löftet.

The Cove visar hanteringen av delfiner och främst i det största exporterande landet i världen: Japan. Ric O’Barry är en världskänd delfintränare och mannen bakom TV-serien Flipper och han var med att starta delfinhysterin på 60-talet. Nu har han insett baksidan av det hela och dom senaste trettio åren har han kämpat för att lösa det problem han tycker han skapat.

För mig är The Cove en i princip perfekt dokumentär. Den belyser ett problem jag kan förstå och ta till mig, den berättar om elände och missförhållanden och som vanligt är det vi människor som jobbar stenhårt för att förstöra jorden, eller i detta fall en liten del av den OCH den talar om hur problemet kan lösas, hur delfinerna kan få det bättre och att det är upp till oss människor som världsmedborgare och GRUPP att hjälpas åt och tänka efter. Före.

The Cove är precis lika hemsk som den är vacker och det är en film som jag definitivt kommer se igen och denna gång tillsammans med barnen. Men den här gången tror jag det blir jag som sitter uppkrupen i sonens famn och att det är han som gråter.

 

Här finns filmen.