Kategori: Lovefilm

När jag såg Betty Blue första gången var jag femton år gammal. Det hade skrivits mycket om filmen, den ansågs väldigt vågad, det var mycket naket, den var oscarsnominerad för bästa utländska film och alla pratade franska. Det var alltså en typ av film jag inte var särskilt van vid att se vid den tidpunkten i mitt liv. Ändå tyckte jag om den.

Det har alltså gått 23 år sen jag sist såg den och härom morgonen vaknade jag upp med en oförklarig längtan att se om den. Precis som övriga kroppen är duktig på att tala om vad den behöver om man lyssnar ordentligt så kan även filmnervens önskningar ibland visa på extrem fingertoppskänsla.

Zorg (Jean-Hugues Anglade) är en ganska vanlig kille. En livsnjutare med författardrömmar som bor billigt i ett bungalowkomplex  mot att han fungerar lite som en allt-i-allo i husen. Han är vaktmästare, rörmokare, målare, ja, en allmän fixare helt enkelt.

Nu har han träffat en kvinna som inte är som någon annan. Betty (Béatrice Dalle) är vacker som en dag, sexuellt frigjord, härligt knäpp och hon har ett amazonhumör som skrämmer slag på hyresvärden som inte vill ha henne boendes där.

Zorg drar öronen åt sig men han är samtidigt så kär att han inte förmår sätta likamedtecken mellan hennes okontrollerade utbrott och psykisk sjukdom. När hon tuttar eld på hela huset blir dom tvingade att fly och inte ens det är nog för Zorg, han förstår, han slätar över och fortsätter förblindas av hennes skönhet och av att vara beroende av hennes kropp.

Det är mycket  av just kroppvaran i den här filmen. Det är väldigt mycket nakna kroppar. Till en början är det nästan lite jobbigt då omotiverad nakenhet på film ibland kan kännas enbart provocerande. Men den känslan går över. Efter första halvtimmen tänker jag inte ens på att dom saknar kläder och att pubeshår modell kolsvart lovikavante täcker TV-skärmen. Nakenheten är liksom inte det viktiga, det intressanta är det verkligt nakna, det som finns hos oss alla när man skrapar på ytan: kärnan, psyket, själen om du så vill. Det som inte mår så bra hos Betty.

Betty Blue – 37,2 grader på morgonen är en nästan tre timmar lång film. Att göra tre timmar film utan svackor är i det närmaste en omöjlighet.  Det regissören Jean-Jacques Beineix har lyckats med här är att göra en jättelång film som känns normallång men som inte en enda minut känns som en film. Låter det knasigt? Jag ska försöka förklara.

Det finns inte en enda scen i filmen som känns tillrättalagd, inte en enda sexscen som känns som på låtsas. Jag känner mig fullt övertygad om att allt jag ser händer här och nu och varför skulle det finnas scenografer när interiörerna är så perfekta som dom är i all sin enkelhet, varför behövs kostymörer när dom har precis rätt kläder på sig hela tiden och kameramän? Nejdå. Det behövs inte.

Jo, självklart gör det det. Kameramännen behövs och dom är många, jag förstår det, men precis som att jag får känslan av att Jean-Jacques Beineix regisserar sina skådespelare med bomullsvantar, precis detsamma tror jag om männen bakom kamerorna. Det känns som att dom håller i sina tekniska prylar med vadderade fingertoppar, som att dom zoomar med hela sitt hjärta, dom sveper linsen över interiörerna på samma sätt som jag själv skulle göra med blicken. Det är inga onödiga hopp, inga onödiga klipp, det är ett flow i berättandet som jag faktiskt inte tror mig ha upplevt i någon annan film förut.

Tre timmar svischar förbi och även om jag innan trodde mig minnas stora delar av filmen så var det inte riktigt sant. Det jag mindes var det jag som femtonåring såg, inte det jag ser nu. Betty Blue är en film med många bottnar. Den enkla beskrivningen är att filmen handlar om ett passionerat förhållande som brakar ihop fullständigt. Vad du tar till dig beror helt på dig själv, vad du vill se, vad du orkar ta in och hur mycket av dig själv du lägger in i historien.

För mig är det här stor filmkonst. För mig är detta en klassiker som bara blir bättre med åren. Den 4:a jag gav i betyg 1987 har definitivt ökat i värde.

Att se bra film är så härligt! Så jävla härligt!