MÅNDAGAR MED MADS: PRAG

Det är måndag och vi reser vidare med Mads. Idag bär det av till Tjeckiens huvudstad Prag dit huvudpersonen Christoffer (Mikkelsen) har rest tillsammans med sin fru Maja (Stine Stengade) för att ta reda på kroppen efter sin döde far.

Jag förstår ganska snart att deras välpolerade yta gömmer en hel del skit, det är hemligheter, otrohet och allmänt missnöje, sånt som till slut kommer fram även om det täcks över med märkeskläder och guldklockor.

Christoffer kämpar på med en mutade advokat som enligt egen utsago ”solat så mycket solarium att jag inte kan sitta” men jag förstår att sittproblemet beror på nånting heeeelt annat. Men när en sån mening dyker upp helt utan sammanhang blir jag förundrad och för första gången ser jag en dansk film som känns svensk. Ingenting i den här filmen håller nämligen ihop. Dialogen är förkastlig, faktiskt rent skrattretande dålig och om det finns någon ramhandling så är den höljd i dunkel. Jag får ingen känsla för Christoffer och Maja som par, deras son beter sig konstigt, alla bifigurer känns påklistrade och/eller helt fel och jag vet inte vad filmen vill berätta.

Jag förstår helt enkelt inte vitsen med filmen men jag förstår Mads och varför han blivit så stor som han är. Han kan helt enkelt få en skitfilm att kännas okej, helt på egen hand.

Filmen:

Mads:

 

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

MÅNDAGAR MED MADS: COCO CHANEL & IGOR STRAVINSKY

Vilket spännande par, den franska modeskaparen Coco Chanel och den ryske kompositören Igor Stravinsky! Synd bara att det inte går att ta reda på om historien är riktigt sann.

Igor Stravinsky satte upp sin Våroffer i Paris 1913 till publikens fasa. Hade dom haft med sig ruttna tomater i handväskorna hade det blivit tomatsås över hela scenen, såpass illa tyckte publiken om detta nyskapande verk. Coco Chanel var också på plats men hon hade inga problem med varken musiken eller dansen, hon älskade det.

Sju år senare lever Stravinsky med sin familj i exil i Paris efter den ryska revolutionen. Coco själv har blivit väldigt framgångsrik och hon erbjuder Igor, hans fru och deras fyra barn att bo tillsammans med henne på hennes stora gods i Garches. Han tackar ja.

Igors fru sedan många år lider av tuberkulos och jag vet inte om det är en ursäkt till att han inleder ett förhållande med Coco eller om det är en förklaring, men det känns som om filmen lyckas att inte ta ställning till vilket. Det är inte så vanligt. Oftast fokuseras det på att mannen är en gris eller att den äkta makan är alltför sjuk för att kunna tillgodose mannens sexuella behov eller en kombination av dessa två men den här filmen pekar inte på något av det som en lösning. Igor Stravinsky framställs som en hygglig man och framförallt som en väldigt närvarande pappa. Han ger av sin tid till barnen både kvalitativt och kvantitativt utan att tycka det är det minsta konstigt och han står länge och lojalt kvar vid sin hustrus sida. Han känns helt enkelt som en familjefar som bara inte kunde motstå Coco Chanels tunna hals, urringning – och makt.

Mads Mikkelsen spelar alltså en rysk man med ryska som modersmål men som ändå behärskar franska flytande efter många år i landet. Går det att höra nån danska mellan raderna? Nä. Han är grymt trovärdig som Stravinsky, så pass trovärdig att jag glömmer bort att det är Mads jag tittar på. Snyggt jobbat!

Filmen i sig griper inte tag i mig, relationen Igor och Coco emellan känns inte alls så passionerad som filmfodralet vill påskina och vetskapen om att historien kan vara påhittad retar mig. Förhållandet är inte mer än ett rykte, det skulle kunna vara som det framställs i filmen men det troliga är att det inte var så. Det troliga är att det var en natt eller två, inte mer än så.

Filmens absoluta höjdpunkt är i början, hela scenen med premiären av Våroffer på Théâtre de Champs-Élysées. Spektaklet, musiken, scenografin. Resten av filmen är väldigt mörk filmad, sådär som en del skräckfilmer kan vara, att det måste vara bäcksvart i rummet för att det ska gå att se allt som händer eller att man får ställa upp ljuset på TV:n. Synd tycker jag – och kanske lite onödigt.

Filmen:

Mads:

ANYTHING ELSE

I ett förhållande är det alltid den ena parten som bär det tunga lasset. Så står det på filmaffischen, då känner jag att det måste vara sant. För det kan väl inte vara sant av den andra anledningen, den att jag är 40 år gammal och VET det av egen erfarenhet? Klart det inte kan vara så. Det här är en film och film är inte samma sak som verkligheten, inte ens i en Woody Allen-film.

Woody Allen har i stort sett alltid varit – och är – på pricken rätt vad gäller tillsättande av rätt skådespelare i rätt roller.  Jag vet dock inte vad för svampar han åt 2003 för Anything Else är inte rätt på en fläck. Jason Biggs har precis filmat den tredje American Pie-filmen och är kanske jättespännande i Woodys ögon och visst är han perfekt som den osäkre pinsamme Jim Levenstein med en äppelpaj runt könet men han är långt ifrån någon snabbsnackande beige-kavaj-klädd-Woody-Allen-wannabe-författaryngling och definitivt inte någon som klarar av att hålla en hel film på sina axlar. Han klarar inte av att ha sin egen flickvän på axlarna. Han har knappt axlar.

Jerry Falk (Biggs) är så dum, korkad och upp-över-öronen kär att det faktiskt inte handlar om att dra ett tungt lass i förhållandet, det handlar om att öppna ögonen och se att han blir behandlad som skit av en egocentrisk och notoriskt otrogen tjej med rådjursögon. Detta rådjur Amanda i Christina Riccis gestaltning kan vara hur söt som helst men hon är fullständigt vidrig. Och hennes mamma (Stockard Channing) som tvångsinflyttar sig i lägenheten och snortar kokain med one night stands är inte ett dugg bättre. Och Woody Allen själv spelar David Dobel, en 60-årig författare och en riktigt skjutglad nöthjärna, ganska långt ifrån dom roller han vanligtvis skriver till sig själv. Han pratar dock som vanligt, energiskt och utan att stanna upp vid komiska oneliners. Jason Biggs försöker sig på att prata likadant och det funkar inte alls. Han är makalöst felcastad här, en snällare omskrivning för apdålig.

Den här filmen är konstig. Det finns egentligen ingenting jag gillar med filmen annat än att det är en Woody Allen-film. Musiken, stämningen, ett skönt flow, värmen som sprider sig i bröstkorgen bara av att se typsnittet på förtexterna, jag blir liksom lugn även om filmen i sig är allt annat än bra. Men även en icke-bra Woody Allen-film är sevärd i mina ögon, så underligt fungerar min hjärna och även om jag skulle vilja lägga filmen i en jutevävspåse och tjonga den över axeln för en snabb promenad till återvinningsstationen så kan jag inte riktigt göra det. En dålig Woody Allen är nämligen bättre än en ganska bra nånting-annat. Fast godkänd kan det aldrig någonsin bli.

JACOBS INFERNO

Det finns några filmiska regissörshjältar från förr som jag saknar ibland trots att dom faktiskt fortfarande lever: Peter Weir, Alan Parker och mannen som regisserat dagens film – Adrian Lyne.

Alla dessa tre gjorde redigt bra filmer på 80- och 90-talet men nu är det desto tystare kring dom. Det är synd tycker jag. Jag vägrar tro att dom inte har historier bra nog att berätta, jag menar, Weir försökte så sent som 2010 med The Way Back och det gick okej. Jag skulle vilja att dom spruttade ur sig filmer om inte i samma tempo som Woody Allen så väl som Martin Scorsese.

Adrian Lyne är en spännande gubbe. Han slog igenom stort med Flashdance (1983) och fick alla tjejer att önska att dom kunde svetsa lika sexigt som Jennifer Beals och alla killar att önska att dom fick hångla med samma sexiga svetsare (trots att få killar erkände att dom ens sett filmen). Sen kom 9 1/2 vecka. Sen kom Farlig förbindelse. Sen kom Jacobs Inferno. Fyra filmer på sju år. Fyra storfilmer på sju år. Fyra snackisar på sju år. Är det konstigt att jag saknar karln?

Jag såg Jacobs Inferno på bio 1991. Jag hade precis flyttat till Stockholm och bodde på biograferna när jag inte jobbade, sov, köpte skivor eller tittade på Stand up på Patricia. Jag minns att jag satt i salongen och var inte ett skit förberedd på vad jag skulle få se. Jag vet inte ens vad jag trodde eller om jag hoppades nåt. Jag tror inte det. Jag tror det var ett förutsättningslöst biobesök, som så många gånger förut och som ett sådant blev det en smula traumatiskt.

Vad är det Jacob Singer (Tim Robbins) ser där på tunnelbanan? Vad är det för köttigt som slingrar sig under kappan på den där tjommen i hörnet? En ål? En levande fläskfile? Ett manligt könsorgan? En potatisskalad orm? Jag blir alldeles iskall. Livrädd. Huttrandes nästan. Reaktionen är skitkonstig och inte alls vanlig hos mig men flera gånger under filmen händer samma sak, för en mikrosekund blir jag så rädd att blodet liksom fryser. Brainfreeze i hela kroppen liksom. Jag tror det läskiga är det lilla, att det är korta sekvenser, annorlunda effekter som får den effekten på mig. Jag är inte beredd nu och jag var inte beredd där i biosalongen för drygt tjugo år sedan heller.

Det är det där jäkla Vietnamkriget som ställer till det igen. Är det posttraumatisk stress som håller på att göra Jacob galen? Vad är det som framkallar hans hallucinationer? Droger? Gifter? Mardrömmar? Vad är verklighet och vad är hittipå? Filmen är så svart, den är så välgjord och den har en historia som håller från första rutan till den sista – och sen lite Maurice Jarre-musik på det. Å jag som älskar att bada badkar. Eller nä, älskaDE. Nu kommer jag vara rädd för att nån ska fylla badkaret med sånadär party-is-påsar från McDonalds när jag ligger där och skvalpar, kanske säga att jag har 41-graders feber och sen blir ansiktet alldeles kritvitt och ögonen blodsprängda och jag börjar skaka på huvudet som en nejsägare på speed. Jag kommer också att vara rädd för krig. Och ålar.

En jättedum film om man tänker på det sättet. Men bra.

Movies-Noir, Sofia och Addepladde har också sett filmen.

EVERY DAY

Det är nåt visst med filmer som handlar om vanliga människors vardag. Om det här med att vara någons man eller fru, om att ha barn eller vara barn, om att handskas med åldrande föräldrar, med sitt eget åldrande, med att ens barn är gay eller gillar att spela fiol.

När såna här filmer görs på ett bra sätt är dom oftast väldigt trivsamma att titta på. Handlingen passerar som ett rinnande vatten, man känner igen sig eller är tacksam för att man inte gör det. Kanske lär man sig nåt nytt på kuppen.  Men det som slår mig när jag ser Every Day är att det är som att ha sällskap i soffan av en kompis. Det är mysigt, det är lugnt, ingen behöver förställa sig och låtsas vara någon den inte är. Man bara sitter där, pratar lite, kanske fikar lite med en ostmacka eller nåt. Det är harmoniskt.

Att Every Day fungerar så pass bra som den gör tror jag beror mycket på skådespelarna. Helen Hunt som mamman och Liev Schreiber som pappan är ett bra par. Ezra Miller är den homosexuelle storebrorsan och Skyler Forgang den charmiga lillebrodern som ser ut som en liten krullhårig variant av Maggie Gyllenhaal. Eddie Izzard spelar den högljudde och frispråkige chefen och Brian Dennehy en nedkissad, gammal och bitter morfar.

Jag tycker om filmen och jag tycker om alla karaktärerna. Det är ingen hejsanhoppsanslut med ballonger och konfetti, det är inga överdrivna gester eller onödiga twister, det är en fin liten film med fin musik som handlar om det finaste som finns: det vanliga livet, sånt som det är för dom flesta av oss.

Kanske känns betyget orättvist snålt men det är det inte. En stark trea för en film i den här genren är bra. Det är ingen film jag gärna ser om, det är ingen film som förändrar mitt liv men den är stabil och mysig. Alltså en trea.

LOST HIGHWAY

Femtonde februari landade den här filmen på mitt hallgolv. Jag tror jag sett filmens första tio minuter femtio gånger sedan dess och varje gång har jag stängt av, tänkt ”jag orkar inte” eller ”jag fattar inte” eller ”jag är för trött för det här”.

En film som Lost Highway förtjänar hundraprocentig vilja även om man aldrig kan lova hundraprocentig koncentration och nu när jag – äntligen – sett filmen kan jag säga att åtminstone jag behövde koncentrera mig till max för att fatta nåt alls.

Jag känner mig helt tömt på energi nu, inte alls som efter att ha sett Mullholland Drive. Att jag jämför dessa två filmer beror inte enbart på att det är David Lynch som ligger bakom båda, det beror på att jag pratat med en handfull människor som tycker att båda har samma kvalitéer och/eller samma filmiska problem och faktiskt är så lika att det är svårt att skilja dom åt. Det tycker inte jag. Bortsett från svärtan, den suggestiva bakgrundsmusiken och ett annorlunda sätt att berätta en historia så har inte Lost Highway några direkta beröringspunkter med Mullholland Drive. Mullholland Drive är en modern klassiker, en film som växer trots att den redan är fulländad, Lost Highway når inte dit och jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Saxofonisten Fred (Bill Pullman) är gift med Renee (Patricia Arquette). Han känns som en väldigt lugn man förutom när han saxar loss på jazzklubbscenen. En dag hittar han ett videoband på trappan. Nån har filmat inifrån deras hus och det som syns på filmen är att Fred brutalt mördar sin fru. Fred hamnar i finkan och där transformeras han på nåt konstigt vänster till bilmekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty).

David Lynch visar upp synnerligen bra smak i och med att han plockar in Rammstein i soundtracket och det är något han hade kunnat göra ännu mer för att lyfta filmen. Jag tänker på hur Quentin Tarantino så exemplariskt använder musik för att förstärka scener och Lynch gör detsamma – fast tvärtom. Han använder lugn och suggestiv musik i förstärkande syfte, inte så mycket musik med personlighet och tyngd och därför blir det en riktig boost när Till Lindemanns röst når mina öron. Jag känner mig hemma, David Lynch pratar med mig, det blir liksom finemangs i magen ett tag där.

Överlag känns filmen väldigt ojämn, både i tempo och i att upprätthålla mitt intresse. Början är svag, andra fjärdedelen starkare, tredje fjärdedelen riktig tråkig och slutet är jättebra. Hur som helst, hatten av för David Lynch som på fyra år skapade två mästerverk och en riktigt bra film: Lost Highway (1997), The Straight Story (1999) och Mulholland Drive (2001). Ett i princip galet facit!

Några av mina filmtittande vänner har också sett filmen och här är deras tankar om den: Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Except fear-Jimmy.

MAN TÄNKER SITT

Det är något så hjärtskärande tragiskt med att se en förälder byta blöja på sin skrikande bebis mitt på asfalten på en Coop-parkering. Det gör ont och det är inte alls som Lena Ph sjunger, det gör inte alls bara ont på natten och inte alls bara lite på dan. Det gör ont hela jävla tiden.

När jag var liten, alltså sådär riktigt liten, kunde jag börja gråta när jag såg jämnåriga kompisar ha på sig bruna öppna sandaler, såna som visade tå och häl. Jag kände det som att deras föräldrar inte hade råd med riktiga skor och att dom fick nöja sig med halva. Jag tyckte det kändes fattigt och fattigt var sorgligt och sandaler var kalla och dragiga skor som inte gick att leka med i vattenpölar eller vid ån där inne i skogen.

Det gjorde ont att se kompisar med halva skor. Jag var så ledsen för deras skull men jag kunde inte påverka situationen. Sorgen fanns inne i mig och den var lika brutal som den var konstig men likväl var den sann. För mig var den det. Det spelade ingen roll att mamma berättade hur fullt normalt det var med sandaler, det gick inte in. Sorgen var precis lika sann då som den jag känner när en pappa utan pengar irrar runt på en Coop-parkering och byter blöja på sitt barn. Han tigger, han ber om några kronor, han lever på en gräns som är svårgreppbar och jag får fysiskt ont i kroppen. Jag kan inte tänka ”det är bara på film” för det är inte bara på film. Det finns fattigdom i verkligheten också. Det finns utsatthet, det finns ensamma barn, det finns tragiska vuxna och det finns tonvis med inskränkt skitsnack i småstäder.

Det är ganska exakt ett år sedan Ruben Öslund genom sin film Play gav mig en imaginär spark med dobbarna före rakt in i mellangärdet. Jag trodde inte jag kunde uppleva samma känslor för en film igen. Samma aggressioner, samma känsla av vanmakt, samma stengrå klump i hjärtat, samma ledsamhet, samma frustrerande jag-blir-fan-galen-jag-släpper-snart-en-napalm-över-varenda-byhåla-som-existerar-tankar. Så kommer slumpen och liksom klappar mig på axeln och ser till att jag klickar fram en för mig totalt okänd film på Lovefilms streamingstjänst.

Man tänker sitt. En svensk film från 2009. Jag vet ingenting om filmen och vill ingenting veta. Jag trycker på play och sjuttioen minuter senare knackar jag hål på bubblan och kommer ut igen. Det var som att ha blivit slagen med ett brännbollsträ över varenda mjukdel kroppen kan frambringa. Jag hade ont, på riktigt ont och jag mådde illa. Timmarna går och jag försöker tänka igenom filmen, liksom snabbspola mig igenom den i huvudet för att likt en sil fånga upp dom stora tebladen och försöka få klart för mig vad filmen egentligen handlade om.

Ett radhusområde i Falkenberg. Människor som bor där. Små händelser som gör stor skillnad. Stora händelser som inte spelar någon roll. En lillgammal berättarröst som är lite läskig och sen den där Coop-parkeringen.

Det är okända skådespelare i samtliga roller där alla imponerar stort. Filmens regissörer och manusförfattare Fredrik Wenzel och Henrik Hellström är inga stora kända namn trots att dom båda regisserade dokumentären om Broder Daniel tillsammans och Fredrik skrev manus till Farväl Falkenberg ihop med Jesper Ganslandt. Nej, dom är inga stora namn – inte ÄN – men jag känner en filmbloggare som kommer hålla ögonen öppna och följa deras framtida filmplaner med spänning. Ruben Östlund är nämligen inte ensam längre, det finns fler som behärskar den där genren som med glimten i ögat kan kallas svensk diskbänksrealism. En genre som inte är så tråkig som det låter, den gör bara ondare.

UNIVERSUMS SISTA DAGAR

Det är min favoritfilm, alla kategorier!

När någon säger den meningen till mig blir jag alltid otroligt nyfiken oavsett vem personen är och vilken film som åsyftas. För när en film går från att vara en film vilken-som-helst till att upphöjas till en FAVORIT-dito så har den gett personen i fråga en upplevelse utöver det vanliga och såna upplevelser ska respekteras tycker jag. Det blir som att få en liten present. Säg mig din favoritfilm och jag ska säga dig vem du är.

Ruang rak noi nid mahasan, Last life of the universe på engelska, Universums sista dagar på svenska var en film jag aldrig hört talas om när min nya kollega på jobbet berättade om den. Han såg väldigt glad ut och det lilla han beskrev gjorde mig intresserad nog att hyra den. Thailändsk-japanska filmer hör inte till min vardagsmat direkt men jag provar gärna nya rätter.

Kenji (Tadanobu Asano) är en japansk bibliotikarie vars tankar för det mesta går åt till att hitta nya sätt att försöka ta sitt liv. Han bor i en stor lägenhet målad i sobra smutsiga pastellfärger omgiven av färgkoordinerade böcker men han verkar mest melankolisk. Det snygga yttre rimmar illa med det icke funktionella inre. Så synd att dörrklockan alltid ringer när han är sekunder från döden antingen med en snara kring halsen, en pistol mot huvudet eller en kniv i handen.

När han går bland bokhyllorna på jobbet ser han Nid (Laila Boonyasak), en vacker ung thailändska som jobbar som eskortflicka mestadels iklädd skoluniform. Kenji är ingen lyckoamulett i någons liv direkt för så snart som han fått kontakt med Nid dör hon i en bilolycka och han träffar på hennes syster Noi (Sinitta Boonyasak). Dom blir vänner men kan knappt prata med varandra. Hon kan minimalt med japanska, han kan knappt ett ord thai, deras gemensamma språk blir engelska med brytning men det räcker gott då dom inte vill varandra något annat än väl.

Jag såg filmen men undrar…drömmer jag? Jag tittar på scenen vid köksbordet gång på gång, när Kenji får en bil och får överta ett körkort. En kvinna sitter vid bordet (Nid) och går ur bild, en annan kommer in (Noi). Är det bara jag som ser? Kenji verkar inte göra det, han pratar som om det vore samma tjej. Drömmer han också? Är det dumt att fastna i tänk som detta? Ja, kanske. Kanske ska filmen bara beskådas, inte obduceras.

Universums sista dagar är något så ovanligt (för mig) som en asiatisk independentfilm. Det går tretton såna här filmer på ett dussin om man ser till USA´s filmproduktion men det känns betydligt mer speciellt i Japan och Thailand. Kanske är det en stor genre även där, jag vet inte. Kanske är det bara vi i västvärlden som förknippar asiatisk film med kung-fu, snyggt slowmotionvåld och Kurosawakomplex? Eller är det bara mina okunniga fördomar?

Hur som helst så blev jag glad av den här filmen. Den känns så otroligt fräsch. Snygga färger, en lågmäld och tacksamt filmad historia, ett soundtrack som gör mig totalt avslappnad och som jag gärna skulle köpa på CD och ha som mysipysmusik i sovrummet. En krispig thailsallad med papaya och marinerade kycklingspett. Så kändes filmen. God liksom.

 

Veckans klassiker: THE BREAKFAST CLUB

Kvarsittning. Smaka på ordet. Kvaaaaarsittning. I mina öron låter det vansinnigt rebelliskt, nåt fullkomligt ouppnåeligt, lite som att köra motorcykel på månen.

I alla fall var det så för mig i skolåldern. Jag skolkade EN lektion på alla mina år i skolan, gymnasiet inkluderat och då fick jag hemringning. Fröken förstod inte att det var mycket roligare att åka Ford Taunus till Oxelösund och äta stripestallrik med gurkmajonäs en vårig eftermiddag än att läsa om reformationen, eller så förstod hon själva grejen men inte att just JAG borde tycka det, jag som var så…ordentlig.

Nu såhär i backspegeln skulle jag vilja lägga till ett prefix till ordet ordentlig och det är jävla. Fy fan så jävla ordentlig jag var i skolan. Det hade ju varit lätt som en plätt att fixa en kvarsittning om det nu var det jag drömde om men nejdå, inte jag inte, jag fick inte uppleva Breakfast Club i verkligheten för jag gjorde alltid precis som man skulle. Alltid. Jag fick inte ens sitta kvar fyrtio minuter en onsdageftermiddag i sällskap med skolans bråkstakar, inte EN ENDA GÅNG. Fullkomligt vrickat kan jag tycka. Vem tackar mig för det nu? Jag kanske gick miste om mitt Judd Nelson-moment där, vem vet och det är aningens patetiskt att söka in på Komvux bara för att uppfylla en ungdomsdröm om just kvarsittning.

I The Breakfast Club är det fem ungdomar som får kvarsittning en HEL LÖRDAG (alltså woohooooow, vilken LYCKA!). Emilio Estevez är Andrew, sportfånen. Anthony Michael Hall är Brian, nörden. Judd Nelson är John Bender, värsta tuffa killen, Molly Ringwald är den ordentliga rikemansdottern Claire och Ally Sheedy är Allison, den vrickade konstiga svartklädda mytomanen. Det är fem riktiga stereotyper och det är just det filmen handlar om, att vara en skolans stereotyp, att få en stämpel, att andra tror sig veta exakt vem man är – och varför – och att sen få se vad som verkligen finns under ytan om man skrapar aldrig så lite.

När jag såg filmen som trettonåring tyckte jag den var bra men i ärlighetens namn förstod jag den nog inte till fullo. Det gör jag nu. Herreminjeee vad jag förstår. Stereotyp, ha, ja precis. Som att vara pluggis och tycka att skolan är superkul, som att bli kallad ”facit” eller ”professorn” för att man har alla rätt på proven,  som att vara den som klasskompisarna frågade om hjälp, den som fick hjälpa lärarna genom att agera extrafröken och hjälpa dom som kommit efter på lektionerna, som hade snorkoll på läxor, inlämningar, tider, glosor, datum, uppsatser, friluftsdagar MEN som även hade en några år äldre pojkvän med bil och en svår gurkmajonäsfetisch som var tvungen att stillas.

Det GÅR att ha olika personligheter, det GÅR att kombinera dom i samma hjärna, hjärta, kropp, det gör faktiskt det men väldigt många ungdomar har det nu precis som jag hade det . Hen som snackar på lektionerna, clownen, damp-ungen, hockeykillen, bimbon, idioten, den tjocke, den fule, den snygga, geniet, den som stammar, den som slåss. Tänk om alla människor har TIO olika personligheter. Femton? Tjugo? Och bara EN får plats, EN får synas i skolan. Pang, poff, stämpel i pannan nånstans i början på lågstadiet och sen är du ohjälpligt fast. Klassåterträffar bevisar just den tesen. Det kan gå tio, det kan gå tjugo år, människor kan vara hur lyckade som helst i arbetslivet men efter tio minuter i sällskap av gamla klasskamrater blir vi alla barn igen. Stereotypen av den vi var. Då.

Jahaaa, blev det inte mer av dig”, sa en gammal skolkamrat när jag mötte hen på Ica i byhålan härom året och hen frågade vad jag jobbade med. ”Jag trodde du skulle bli matematikprofessor – minst! Nu blir jag besviken.” Jag fick lust att bruka våld men sen tänkte jag efter. Hen är besviken. På mig. Hen jobbar kvar på Ica i byhålan. Det gör inte jag. Det går att fnysa åt inskränkthet i vuxen ålder men det var inte alltid lätt att göra det som liten. Då trodde jag ju att vuxna var smarta.

The Breakfast Club borde vara en film som visas i skolorna, som diskuteras och analyseras livligt. Den är sevärd, välspelad och skulle kunna hjälpa många till ett härligare liv. OCH den är en riktig klassiker!

 

LYCKA TILL OCH TA HAND OM VARANDRA

Som jag ser det finns det bara två sorters svensk film. 1. Filmer som uppmärksammas och/eller vinner priser både här hemma och utomlands, som har skådespelare som vinner priser,  som får recensenter att göra en – eller flera –  tummar upp och som lockar runt 20000 betalande biobesökare. 2. Filmer som får dåliga recensioner, sällan prisas på galor och festivaler men som ändå drar en halv miljon biobesökare. Lycka till och ta hand om varandra är urtypen av en kategori 1-film och jag ska försöka bena ut detta.

Huvudrollsinnehavaren i den här filmen, Bengt CW Carlsson, blev nominerad för Bästa manliga huvudroll på Guldbaggegalan tidigare i år. Det känns inte som en alltför vidlyftig gissning att antalet biobesökare strömmade till rätt rejält efter nomineringen offentliggjordes men under 2012 hade filmen 22 000 besökare, dvs dryga 2000 personer i veckan. Jag begriper inte hur den här filmen lyckades locka så pass många besökare som den ändå gjorde, det är starkt gjort, det är ingen film som kippar efter uppmärksamhet direkt. Det är inte heller en film som gick super-hem hos recensenterna. Det här är helt enkelt ännu en svensk film utan tydlig målgruppsfokus. Vem ska se filmen? Vem riktar den sig till? Vem ska ta den till sig? Jag har ingen aning. Ingen aning alls.

Historien om vänskapen mellan änkemanspensionären Alvar (Carlsson) och tonårstjejen Miriam (Claudia Neij) skulle säkerligen kunna vara både fin, innerlig och charmig om jag bara trodde på den. För mig är det här bara superkonstigt och jätte-otroligt, att en ung tjej skulle googla upp adressen till en gammal sjuk gubbe som hon träffar i ett väntrum och bjuder på choklad för att sedan våldgästa honom, nästla sig in i hans liv och typ vägra gå hem.

Jag hade kunnat köpa storyn om den gjorts mer som en saga tror jag, lite mer ”Ulf Malmrosig”. Nu ska det kännas verkligt men den lilla humor som finns i filmen är så skruvad att jag undrar om jag missat nåt. Johan Ulvesson har en sådan roll, som nån slags comic-relief men som känns mer underlig än rolig. Äsch, hela filmen är underlig och dialogen är rent bedrövlig. Jag begriper inte mycket av det här och filmen ligger väldigt på gränsen till ett lägre betyg.

Veckans klassiker: ZORBA

Har du nån gång stött på en främling som är din totala motsats men som på nåt vänster förändrat ditt liv? Skulle du våga släppa in en sån person i ditt liv? Skulle du tordas utmana dig själv? Känner du nån Alexis Zorba?

Basil (Alan Bates) är en prudentlig engelsman på resande fot mot Kreta där han har ärvt en bit mark och funderar på att göra affärer. På båten dit träffar han Alexis Zorba (Anthony Quinn), en tufsig grekisk man, en livsnjutare som tar dagen precis som den kommer. Zorba erbjuder sig att hjälpa Basil, om inte med annat så med arbetskraft. Han är en händig man som inte har problem med att hugga i, han är van att jobba och gör det gärna. Dom båda männen följs åt och på nåt vis startas en vänskap som är lika förvånande för dom båda. Dom är liksom så olika som två män kan bli, men ändå inte på nåt vis.

Det finns en klassisk scen från filmen som många har sett och det är när Anthony Quinn ska lära sin nyfunna kamrat att dansa (klippet kan du se här). Scenen i sig har aldrig sagt mig nåt speciellt och heller inte fått mig att vilja se filmen. Det är synd. Tänk om jag hade fattat lite tidigare vilken PÄRLA Zorba är. Tänk att jag aldrig sett Anthony Quinns storhet som skådespelare, inte förrän nu. Han är enastående den mannen! Vilket porträtt han gör av den härlige Zorba. Vilken lust jag får att rymma, att dricka vin med en orakad man, att åka runt på grekiska öar, äta tsatsiki med fingarna och dansa barfota på sandstranden tills solen går ner och upp till tonerna av nåt ostämt dragspel.

Jag vet dom som läser resetidningar och bildgooglar paradisöar när vädret är piss, plånboken tom och längtan bort blir för stor. Jag vet dom som tittar på Mamma Mia också och nej, jag är inte en av dom, inte i detta sammanhang, jag är mer Det stora blå-ig, mer ”jag-vill-åka-till-Taormina-och-äta-spagetti-frutti-di-mare-och-väsa-Roberto-and-an-elevator-isn´t-that-enough”. Men från och med nu kommer jag titta på Zorba när jag längtar bort och jag har inga problem med att se den i färg trots att den är svartvit.

Vid en omtitt är det inte omöjligt att betyget höjs ett snäpp, så känns det nu. Så jäääkla mysig film!

BIRTH

Utan egentlig baktanke blir det tredje lördagen på rad med en Nicole Kidman-film här på bloggen och i min värld är det bland det bästa som finns. Om jag fick bestämma skulle Nicole Kidman göra tio filmer (minst!) om året.

Men jag ska inte klaga, hon jobbar på bra och tack vare det så går det fortfarande att hitta ett fåtal filmer med henne som jag inte sett. Birth var en sådan film, en film jag medvetet valt att lägga på finhögen för en regnig dag.

Nu tycker jag det har regnat tillräckligt på alla möjliga sätt så jag pillade fram den sista Kidmanfilmen jag hade på lager och kröp upp i soffan. Birth. En historia om en man som dör och lämnar efter sig en sörjande fru, Anna (Kidman). Tio år senare får kvinnan besök av Sean (Cameron Bright), en tioårig pojke som hävdar att han är hennes man, reinkarnerad. Han är trovärdig, han är ihärdig och Anna har svårt att tänka klart. Pojken säger att han älskar henne och att hon inte ska gifta sig med sin nya kärlek, han sitter dessutom inne med massor med information, sånt han i rimlighetens namn inte borde kunna veta.

Rimlig är ett ord jag fastnar vid här. Är den här filmen rimlig? Är den trovärdig? Är det science fiction eller skulle det kunna vara sant? Om Anna får känslor för den unga Sean, är det pedofili? Filmen gränsar liksom mellan det smaklösa och det konstnärligt fantasieggande och min dom hamnar nånstans där emellan. Jag tycker filmen har ”nåt”, frågan är vad.

Visst är det en kittlande tanke det här med reinkarnation och visst gör idén sig bra på film. Jag har inte en tråkig sekund när jag ser filmen och hjärnan får jobba en del men samtidigt är det en film som jag troligtvis inte kommer att se om. Soundtracket komponerat av Alexandre Desplat är desto troligare att jag kommer lyssna på igen. Han är VÄLDIGT begåvad den mannen.

WET HOT AMERICAN SUMMER

Jag läste om den här filmen hos film4fucksake och det bildades nån form av gosig fradga i mungipan. Som en zombie som vittrar människa levde mina fingrar sitt eget liv och klickade sig in på Lovefilm. Innan jag visste ordet av hade jag tryckt på HYR, blott ett dygn senare låg filmen på hallmattan och trots att jag har en drös med filmer som ligger före i pipeline så gasar den här überamerikanska lättsamma komedin om dom alla, kör om i hundranitti på insidan och parkerar sig i DVD-spelaren. Själv parkerar jag mig med glädje i soffan. Det här ska bli kul!

Filmen handlar om det sista dygnet på sommarlägret vid Camp Firewood. Det är 1981, det är osedvanligt vanligt med korta shorts på män och pojkar, det osar könshormoner, det går nästan att skrapa upp dessa från golven med färgglad plastspade.

Lägerchefen Beth (Janeane Garofalo) försöker styra lägret med järnhand, vilket inte är ett enkelt jobb. Såhär vid lägrets sista skälvande minutrar passar hon även på att kära ner sig i en egensinnig professor i astrofysik (fenomenala David Hyde Pierce) som firar sin semester i figurnära beiga kläder med att försöka hålla en nedfallande del från NASA:s Skylab borta från lägret.

Det hånglas en del, Paul Rudds tunga syns extremt ofta. Och pruttas. Och pratas med en burk grönsaker. Och det åks flotte, grinas, skrattas och fånas precis som det ska göras i en film som denna. Det här är Bradley Coopers första riktiga film och titeln och min recension till trots så behöver han inte skämmas alls. Han är tillsammans med en namnkunnig samling skådespelare, filmen är ingen höjdare men heller ingen flopp. För mig funkade den alldeles precis lagom.

Veckans klassiker: MY FAIR LADY

Hon är ju bara det sötaste som finns på denna jord, Audrey Hepburn. Gosh alltså. Vilken helmysig skådespelare hon är och är det någongång hon bevisar just detta så är det när hon har huvudroll i en film som utan henne skulle vara den töntigaste och mest manschauvinistiska musikal som någonsin producerats.

Den irländske författaren George Bernard Shaw skrev pjäsen Pygmalion som uppfördes på scen första gången 1913. Pygmalion blev musikal 1956 när Frederick Loewe skrev musiken och Alan Jay Lerner texten till det som blev My fair lady. Professorn och aristokraten Henry Higgins slår vad om att han kan göra en ärbar och välartikulerad dam av den treckiga blomsterflickan Eliza Doolittle.

I filmen är det Audrey Hepburn som är Eliza och Rex Harrison är excentrikern Higgins och lika mycket som jag tycker om Audrey tycker jag illa om Rex. Jag tycker han är sjukt otrevlig och jag har svårt att köpa historien. Även om det är tankeväckande att se hur en människa blir annorlunda behandlad på grund av hur hon pratar så är det ganska ocharmigt berättat och framförallt ganska mossigt sjunget. För ja, det här är en musikal modell stenkaka. Visst är sångerna riktiga gamla örhängen men det hjälper liksom inte, jag smälter inte, jag sjunger inte med, jag är mest bara…gnällig.

Fan vad trist det är, jag vill ju tycka om det här. Jag tycker ju om Audrey. Det är färgglatt och tjommigt och fina blommor och så men gud, filmen är två timmar och fyrtiosex minuter lång. Smaka på den grejen. TVÅ timmar och FYRTIOSEX minuter.Man kan åka tur och retur Skövde-Göteborg – med lite tur – på samma tid och lyssna på Med en liten gnutta flax hundra gånger eller så. Låter det mysigt? Det tycker inte jag men jämfört med filmen så åker jag mycket hellre tåg.