Kategori: Lovefilm

Publicerat

Tre om en: Det luktar Hallmark lång väg

ÖGONBLICKET FÖRE TYSTNADEN (1999)

Jag gillar filmer regisserade av Clint Eastwood mycket mer än jag gillar honom som skådis. Tyvärr – ibland – tycker han om sig själv aningens för mycket som skådespelare och det händer att han i sitt arbete som regissör rollbesätter sig själv som huvudkaraktär i en film han är hundraprocentigt fel för.

I Ögonblicket före tystnaden spelar Clintan Steve Everett, en cynisk journalist som blivit ertappad med att sätta på chefens fru och därför får göra vad som verkar anses som ”skitgörat”, det vill säga åka till fängelset och göra den sista intervjun med den Frank Beachum (Isaiah Washington), en svart man som samma dag ska avrättas med giftinjektion.

Så långt kan man säga att allting är gott, i alla fall om man komprimerar filmens handling till en enda mening. Visst, Clintan kan definitivt spela journalist, inga frågetecken alls gällande detta, men resten, herrgud, resten.

Att han vid 69-års-ålder och rynkor som vittnar om kanske ännu fler år på nacken skulle funka som nån slags bargigolo, alltså nej, jag köper inte det. I en scen sitter han i en bar och pratar med en ung kvinna som jag först tror är hans dotter men när han börjar flirta och komma med oanständiga förslag som nån jävla snuskgubbe och dom precis har pratat om hennes ålder (23) då blir jag faktiskt lite illa berörd. Det smakar gammal femkrona i munnen och jag vill inte se honom slicka sig om munnen åt nästan femtio år yngre tjejer och jag vill definitivt inte tro att denna söta tjej (och ja, det är fler i filmen, dock inte riktigt lika unga) är så sugen på honom tillbaka som hon ska verka.

Det som gör att filmen inte bara luktar Hallmark utan STINKER billig TV-produktion är sättet det är filmat på. Det är Sunset Beach fast mörkare, det andas kulisser, malmedel och realisation, det känns som återanvänd och överdrivet kletig  filmmusik (bortsett från ett par scener där Clint Eastwoods egna omisskänneliga pianospel gör sig påmind) a la Glamour-klassiker och flera gånger beter sig ljud och ljus i filmen som att det liksom avslutar/tonar ner inför reklamavbrott.

Nämennej usch vilket nedköp det här var. En svag svag tvåa för Clintan som a ladies man. Rob Schneider är mer trovärdig som kvinnokarl banne mig.

Här finns filmen.

 

 

RESTING PLACE (1986)

En ung svart officer dör i strid och får inte begravas där föräldrarna önskar för samhällets invånare. Han är – var – ju svart och får således inte dela mylla med dom vita. Föräldrarna kämpar stenhårt för sonens rätt att begravas och major Kendall Laird (John Lithgow) försöker göra det han kan för att hjälpa dom sörjande. Att han börjar ana ugglor i mossen gällande hur, var och varför officeren dog gör inte saken bättre.

Det som gör den här (på riktigt!) Hallmarkfilmen till en någotsånär okej upplevelse är dels John Lithgows blotta uppenbarelse, plus Morgan Freeman och den fenomenala CC Pounder som den döde officerens föräldrar. Visst andas produktionen lågbudget och visst är det sedvanlig ”hallmarks” ljussättning men trots detta är det inte sååå pjåkigt. Historien är lika viktig som den är allmängiltig och hur mycket jag än skrattade åt förtexternas typsnitt så kunde jag hålla mig från garv senare. Rasism är helt enkelt för jävla hemskt.

Här finns filmen.

 

 

 

THE LIMEY (1999)

När Wilson (Terence Stamp) kommer ut ur finkan beger han sig direkt till Los Angeles för att försöka få klarhet i din dotters död. ”Bilolyckan” hon dog i känns inte riktigt rumsren och han bestämmer sig för att hitta slemtorsken Tony Valentine (Peter Fonda) som han misstänker ligger bakom detta brott.

I Priscilla – Öknens drottning spelar Terence Stamp transan Bernadette och här lyckas han med konststycket att göra sin karaktär Wilson, den hårda tuffa åldrade mannen, mer feminin än Bernadette i full drag. Han vickar på höfterna mer än Christer Lindarw i pumps och jag skrattar mig halvt fördärvad. Detta och detta allena är filmens enda förtjänst. Allt annat andas konstfilm a la Hallmark. Usel ljussättning, en klippning som är hysterisk konstig, en medioker – nästintill banal – historia och skådespelare som ser ut att skämmas ögonen ur sig för sitt yrkesval. Att filmen är regisserad av Steven Soderberg förvånar mig inte, han har verkligen visat att han kan kombinera riktiga superfilmer med bottennapp i plaskdammar.

Den här filmen luktar inte bara Hallmark lång väg, den andas kvarglömd soppåse med gammal lax i hallen.

 

 

 

 

Här finns filmen.

Publicerat

FLYING DAGGERS

Jag har sällan sett en man med en mer ödmjuk framtoning än när jag såg intervjun med den kinesiska regissören Zhang Yimou i SVT´s kalasserie Bergmans Video. Han kändes så väldigt sympatisk att jag gjorde nåt jag procentuellt sett väldigt sällan gör: hyr en asiatisk film. Att jag hyr en asiatisk film som jag faktiskt redan sett är om möjligt ännu mer sällsynt.

Det här är vackörrt! Vackert så man dör. Skitsnyggt filmat, grymma fajtingscener, färgsprakande, fantasieggande, imponerande, en historia som engagerar, fin musik. Den har allt och ändå fattas nåt. Vet inte vad. Nåt. Kliar mig i hårbotten för att kunna uttrycka mig klarare. Kanske är det Tang-dynastin, kanske är det att filmen utspelar sig 859 e.Kr, kanske är det…..äsch. Jag vet inte. Det är ögongodis och det räcker långt. Men vad kort det blev. Texten alltså. Måste komma på en sammanfattning. Måste. Eller, äsch. Jag måste ingenting.

Zhang Yimou säger jag bara. Zhang Yimou.

Publicerat

WE OWN THE NIGHT

Vad gör man som kille om man har en pappa som är polischef? Kämpar man livet ur sig för att bli en bättre och mer lyckad polis själv eller gör man det motsatta: dras till mörkret, till ett alternativt sätt att leva, till droger och  kriminalitet?

Polischef Burt Grusinsky (Rober Duvall) har fått varit med om både och. Den ene sonen Joseph (Mark Wahlberg) har fru, tre barn och en karriär som går spikrakt uppåt inom polisväsendet. Den andre sonen Bobby (Joaquin Phoenix) har tagit mammans efternamn – Green – har en vacker flickvän (Eva Mendes), knarkar sådär lagomt så han fortfarande kan hålla sig snygg och driver nattklubbar under den ryska maffian. Utan att ta i så jag spricker kan jag säga att den där brödrarelationen kommer få sig några törnar innan filmen är slut.

Det finns en handfull skådespelare – eller kanske två – som jag är så imponerad av att jag känner att det saknas ord i min vokabulär. Jag skulle vilja hitta på nya superlativer och andra förklaringar till varför jag tycker som jag gör men ibland står det liksom still. Att se Joaquin Phoenix agera har den påverkan på mig. Jag blir stum. Häpen. Förförd. Jag tittar noga för att se nån nanosekund av icke-fokus, en blink, en del av ett rörelsemönster som känns överspelad, ett tonläge som ligger fel, nånting – nånting, God damn someting! – men nej, jag hittar inga fel hos Joaquin Phoenix. Han är helt enkelt i mina ögon en extremt duktig skådis.

We own the night är en helgjuten thriller. Det är inga direkta missar, jag tror på filmen just för att skådespelarna leverar. Jag får panikkänningar i bröstkorgen för jag har inga som helst problem att känslomässigt sätta mig in i historien och jag mår lite dåligt efteråt. Filmen är snyggt gjord och jag ska hålla ögonen öppna efter fler alster av regissören James Gray.

Det känns som att jag är sist ut i norra Europa med att se den här filmen men ohoy, bättre sent än aldrig!

Filmen går att streama gratis på Lovefilm om du är medlem där.

Publicerat

A GOOD OLD FASHIONED ORGY

Varför ge en film en cool titel när man kan ge den ett som är en solklar innehållsförteckning? A good oldfashioned orgy handlar om ett kompisgäng som hållt till i en av killarnas pappas sommarhus i många många år (och haft många många fester) men då huset ska säljas bestämmer dom sig för att på Labour Day ska sista festen hållas och då, då , DÅ ska det bli festernas fest och vad kan då vara bättre än att ordna en gruppsexorgie för själva kärntruppen?

Dom flesta av oss skulle nog skruva på oss rätt rejält bara vid tanken på ett gruppsexparty med polarna men här skruvas det bara lite och bara till en början. När första paniktanken lagt sig verkar dom flesta inblandade se fram emot detta. Det planeras, det gås på studiebesök, skickas ut signaler, pratas, ältas, dröms.

Hela filmen hade verkligen kunnat fallit på sitt eget grepp om det inte var så att karaktärerna är rätt tjommiga. Jason Sudeikis är rätt så mysig, Leslie Bibb är rätt så gullig, Tyler Labine är rätt så kul och resten av gänget funkar bra tillsammans. Filmen är givetvis inget som bör vakumförpackas och grävas ner i en hårdplastlåda för framtidens generationer att hitta och förundras över men det var skaplig underhållning för stunden.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.

Publicerat

IRA & ABBY

Så blev jag sådär glad igen. Jag hittade ännu en film med Jennifer Westfeldt i huvudrollen, en film hon även skrivit manus till och trots att Kissing Jessica Stein inte var nån höjdare så var Friends with kids just det och jag vill inte sluta hoppas på en filmisk repris av den sistnämnda. Inte än.

Här får vi träffa Ira (Chris Messina), en kille i yngre medelåldern som har uppenbara issues med det mesta och har veckovis träffat en psykolog i tolv år  sträck. Men psykologen får nog, säger åt Ira att kamma sig och komma in i matchen, att ge fan i att tänka så mycket och börja leva och Ira gör just det. Spontant dyker han in på ett gym för att köpa sig ett medlemsskap och där jobbar Abby (Jennifer Westfeldt). Hon avskyr att träna men hon är ett socialt geni och jättebra på att ta folk.

Det sista var ett understatement. Ta folk, ja det gör hon och hon tar Ira så pass bra (och tvärtom) att hon friar till honom samma kväll. Så den superspontana Abby och den kontrollerade Ira gifter sig. Gott så, kanske, eller inte. Man kan säga att Ira hittar tillbaka till terapisoffan men denna gång med Abby bredvid sig.

Usch ja. Giftemål. Kan det gå annat än åt helvete? Det är ju alltid så himla puttinuttgulligt till en början men sen vänder det och vänder det inte några grader i taget för att sen hittas tillbaka till utgångspunkten så vänds det hundraåttio grader på en gång och det blir pannkaka, gråt och tandagnisslan samtidigt. Ira och Abby – som dessutom haft så bråttom så man kan tro att dom hade kniven mot strupen – hinner med på en månad vad vanliga par gör på tio år och det är DÄR filmen tappar mig. Den hade kunnat ha sina poänger men jag köper inte dom som finns för filmen blir för mycket, den blir too much överallt samtidigt. Att jag inte förstår var Abby ser hos Ira i förstaläget hjälper säkert till.

Njä. Det här var faktiskt inte (heller) så bra. Jag får nog släppa taget om Jennifer Westfeldt och se om Friends with kids istället.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: FEAR CITY

Fear City är en av dom få filmer jag sett som jag hade haft samma utbyte av om jag varit blind. Det är helt otroligt egentligen vad viktig ljud och musik är i filmer och i 80-talsfilmer mer än vanligt.

Med en ögonbindel hade jag förstått att Melanie Griffith strippade, även om jag inte sett att det var just Melanie Griffith. Jag hade förstått att det låg en elaking i gränderna som spanade efter snygga tjejer som jobbar i porrklubbskvarteren och som misshandlar dom illa. Jag hade utan tvekan kunnat sätta mig in i historien om Matt (Tom Berenger) som är ex-boxare och olyckligt kär i den stora strippstjärnan Loretta (Griffith) och att dom varit tillsammans men inte längre är det.

Med bongotrummor, kongas och synthar skulle jag kunna se dom långa och många halvnakna ”dansnumren” framför mig och kanske till och med tacka min lyckliga stjärna för att jag slapp se pudelpermanentade åttiotalsbrudar i minimala string.

Det enda av värde jag hade missat om jag sett denna film som gravt synskadad är uppenbarelsen av hur enormt lik en ung o-opererad Melanie Griffith är en ung o-opererad Nicole Kidman. Samma näsa, samma mun, samma sätt att slicka sig om munnen. Kanske har Nicole Kidman stil nog att inte tatuera in en jordgubbe på skinkan men nån större skillnad än så går knappt att se och det är en jämförelse som aldrig slagit mig förut.

Hur är då filmen? Förutom att den dryyyyyper av 80-talskänsla när den är som sämst så är det en överdriven Abel Ferrara bakom spakarna, en Jack Scalia som varken är eller någonsin har varit en karaktärsskådespelare av rang och Melanie Griffith med en klädkonto som luktar tillgodokvitto på en hundring på Myrorna. Men det är ju inte därför jag ser filmen. Tom Berenger är anledningen och han gör mig inte besviken. Han är härligt 80-talspumpad och solariebränd med uppknäppt svart skjorta och skinnjacka och han säger inte många stavelser i onödan. Det hade jag missat om jag varit blind och det hade ju varit tråkigt.

Här finns filmen.

Publicerat

VÄNNER FÖR LIVET

Jag vill tycka bra om Adam Sandler, jag vill verkligen det, men efter att ha sett Jack & Jill var det svårt. Diskussionerna om varför Adam Sandler alltid alltid spelar samma typ av person gick varma kring middagsbordet. Gör han det för att han bara tackar ja till såna roller? Gör han det för att han bara får såna roller? Gör han det för att han inte kan agera med fler dimensioner än kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor? Visserligen är det kiss-å-bajs-å-under-bältet-humor som jag oftast gillar men ändå. Har han fler dimensioner än en?

Vänner för livet är en film jag medvetet valde bort när den kom, kanske för att jag inte ville se Adam Sandler i en ”svår” roll, jag har ingen annan vettig förklaring. När jag stoppar filmen i spelaren en alldeles vanlig vardagskväll så slår det mig: utan Adam Sandler i huvudrollen hade det nog knorrats mer angående valet av film. Barnen sa ingenting, satt bara uppkrupna i soffan och tittade på detta stillsamma och ganska sorgliga tvåtimmarsdrama utan så mycket som en kisspaus. Jag gjorde detsamma. Jag satt och jag tittade, jag tänkte inte så mycket, jag bara var.

Don Cheadle och Adam Sandler spelar Alan och Charlie, två män som bodde tillsammans när dom pluggade till tandläkare men som livet tufsat till på väldigt olika vis. Alan är välbärgad, har en fin familj och mår på utåt sett jättebra, Charlie däremot förlorade fru och döttrar i en olycksalig flygkrasch den 11:e september 2001 och sedan dess har han inte varit sig själv. Charlie har stängt av verkligheten, han lever som i en egen bubbla och släpper inte någon in på livet.

När Alan av en slump springer på Charlie tas deras vänskap upp på nytt och även om dom på ytan ser ut som totala motsatser så är dom egentligen ganska lika. Alan har också stängt av, hans liv går på autopilot och han har minst lika mycket att läsa av Charlie som tvärtom.

Nå. Funkade Adam Sandler som ”svår”? Ja det tycker jag. Han har utseendemässigt anammat uteliggarstajlen fast han är tillräckligt tät för att aldrig mer jobba. Jag inbillar mig att han luktar fränt, sådär som gammal och småfuktig hud kan lukta. Håret är yvigt och allt annat än välklippt och han är mycket asocial i sitt beteende. Ändå, alltså ÄNDÅ, är han The Loveinterest för värsta snyggaste kvinnan och det är här det skiter sig lite för mig.

Claudia Schiffer i sina glansdagar skulle aldrig gå fram till Jokke 45 som sitter på en parkbänk halftomhalft nedkissad och totalt innesluten i sin egen värld och pysslar med ingenting annat än ett katatoniskt gungande. Hon skulle aldrig lägga lystna blickar på honom, och aldrig i helvete gå och köpa en pizza som dom delar på och sen liksom skicka ut signalen ”jag vill inte leva en dag till i mitt liv utan dig”. DET FUNKAR INTE SÅ. COME ON! DET ÄR INTE TROVÄRDIGT. Det blir inte mer trovärdigt för att det är i en hollywoodfilm och speciellt inte när en smutsig Adam Sandler är den katatoniske. Men om och när jag lyckas bortse från detta faktum så är filmen helt okej. Jag tycker väldigt mycket om musiken, den påminner mig om Rolfe Kent´s musik till Sideways och den gör att filmen känns mysig och faktiskt inte så långt som den är.

Adam Sandler har återupprättat sig i mina ögon. Nu är han på noll igen.

Här finns filmen.

Publicerat

ÅTERKOMSTEN

När jag tänker på hur utsatta barn är så får jag en ångestklump i magen större och svartare än bläckplumpen. Alla barn är utsatta, precis alla och det handlar inte bara om dom barn som har det värst, dom som utsätts för regelrätta brott, dom som inte får mat, dom som inte har någonstans att bo med tillgång till värme, vatten, sovplats och kramar. Alla barn är utsatta av den anledningen att dom inte har något val. Den uppväxt man har är den man får leva med och när man blir lite större är det bara att försöka bena ut och hantera den för att bli så normal som möjligt resten av livet.

Det är ingen enkel match att se Återkomsten. Det här är en film som sätter sig fast som en empatisk kardborre i hjärteroten, som lökringar i tårkanalerna, som en sandlåda av frustration mitt i Gobiöknen. Andrey (Vladimir Garin) och hans lillebror Ivan  (Ivan Dobronravov) bor tillsammans med sin mamma. Dom hänger med sina kompisar, bråkar och busar och mamman är deras stora och enda trygghet. En dag när killarna vaknar ser dom en man i mammans säng och det är inte vilken man som helst, det är pojkarnas pappa.

Det var tolv år sedan pappan försvann och inte ett ord har dom hört sen dess. Sen kommer han tillbaka som gubben i lådan, sitter vid frukostbordet och kräver respekt, kräver att dom inte bara svarar ”ja” när han pratar med dom utan ”ja, pappa”. Mamman förpassas (och förpassar sig själv) till en statist.

Pojkarna åker på en tredagars fisketur med pappan som under denna tid försöker få sönerna att ”bli män”, att stå på sig, att slå tillbaka, att växa upp och bli dom söner han vill ha och han använder metoder som är långt ifrån okej, metoder som sönerna inte accepterar.

Jag mår lite illa när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen samtidigt som jag fascineras över hur jävulusiskt vackert filmad den är. Det är en jättefin film på alla sätt, pojkarna är otroligt duktiga skådespelare och speciellt lillebror som är så skitarg i vissa scener att det ryker ur öronen på honom utan att han säger nåt.

Vissa scener skulle i en twistad värld kunna användas som Pripps Blå-reklam, men avslagen och spetsad med fulvodka.

Publicerat

IMAGINARY HEROES

Matt Travis (Kip Pardue) är en otroligt duktig simmare. Han vinner alla skolmästerskap, år efter år efter år sopar han mattan med dom andra men det ingen frågar honom är om han tycker det är roligt.

Sanningen är att Matt hatar att simma. Bara för att man är duktig på en sak behöver det inte betyda att man gillar det och Matt är ett strålande exempel på det. Simningen tär på honom och till slut orkar han inte längre. Han tar sitt liv.

Precis som i så många filmer förut berättas här en historia där det måste till världens tragik för att människor ska förändras. Matts mamma Sandy (Sigourney Weaver), pappa Ben (Jeff Daniels) och bror Tim (Emile Hirsch) hamnar alla i situationer dom måste lösa och lösningarna handlar både om hot, våld, sex, plastikkirurgi, droger och otrohet. Allt är filmat på ett väldigt vardagligt vis, det är inget som känns onaturligt twistat även om det kanske låter så när jag beskriver det i text – förutom när Ben i ett försök att vara älskvärd vill ge bort en ansiktslyftning till sin fru i födelsedagspresent för att hon i all sin sorg skulle ”behöva det”.

Det känns bara som att jag sett det här berättas för många gånger. Det är inget nytt under solen. Visst är det en film som går att se, jag lider inte mig igenom den men jag kan inte ge bort den som ett filmtips inslaget i rött silkespapper, det vore att ljuga en smula.

Orsaken till att jag hyrde filmen är Michelle Williams och trots att hon var med väldigt lite så sätter hon en speciell prägel på alla scener hon är med i. Jeff Daniels är som vanligt världsbra på att spela ordinär pappa. Kanske är det Sigourney som funkar sämst om jag nu ska peka ut nåt eller nån som ligger på minuskontot men även en halvdålig Sigourney är bättre än en bra Joan Cusack.

Jag blir lite gäspig nu känner jag. Det säger mer om filmen än om mig.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans Berenger: SINNERS AND SAINTS

Tom Berenger anno 2010 är porträttlik Sven-Bertil Taube i samma ålder. Det hade man aldrig kunnat tro.

Vithårig, lite stubbig, brunbränd, ja han ser rätt fräsch ut gubben, bra mycket fräschare än på länge. Synd bara att han inte får några vettiga manus att leka med.

Sinners and saints är en 100 minuter lång rockvideo, klippt av någon som har stenkoll på läget och yrkesstolthet i blodet men vad hjälper det? Halvvägs in i filmen tänker jag för femtioelfte gången ”vad fan handlar filmen om? Vad håller jag på med? Lägg av liksom. Stäng av filmen och bege dig ut i skog och mark, gör nåt vettigt av din fritid istället för att skina upp av nanosekunderna i Tom Berengers närhet som i det här fallet inte gör någon glad”.

Ibland kan det vara rätt skönt att se hjärndöd påkostad action. Dom små grå mår bra av att inte behöva arbeta jämt och pangar, kraschar, explositioner och biljakter blir som ögongodis för trötta hornhinnor. Men när en ”dumaction” inte ens är dum vad är den då? Ett sablans neutrum! Sinners and saints har liksom förutsättningarna för att vara precis sådär härligt korkad som många filmer i denna genre kan vara men för att det ska funka så måste det åtminstone finnas lite hjärta, kärlek till filmkonsten som sådan – inte bara till snabba klipp och sneda vinklar.

Orsaken till att jag inte skrivit nåt om storyn är för att jag inte fattar så bra vad filmen handlar om. Jag har ingen aning om vad den vill säga eller varför och är det så att den vill berätta något viktigt så har filmen misslyckats kapitalt.

Betyget blir ändå en tvåa för filmen ÄR snygg och Tom Berenger är med – må så vara som sistanamn i förtexterna.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

KISSING JESSICA STEIN

Efter min helnatt med Jennifer Westfeldt och filmen Friends with kids var jag inte riktigt mätt, jag ville jag ha mer. Lite klickande på Lovefilm ledde mig fram till Kissing Jessica Stein, en romcom med tio år på nacken som fick bli mitt sällskap under en långfrukost en ledig dag.

Som sådan funkar filmen fint, som underlag för en C-uppsats i ämnet Nyfiket bisexuell skulle jag nog säga näääää. Filmen är liksom genomskinlig, lite som ett nyputsat fönster eller ett billigt Ikea-glas innan man kört det i diskmaskinen hundra gånger. Det finns inte ett steg som inte går att gissa på förhand, inte en sekund som förvånar, inte en scen som berör sådär ända in i hjärteroten men ändå, ändå är det helt okej med en film som denna. Den behöver inte förändra mitt liv, den behöver inte vara mer än just bara ett lättsmält sällskap till en lång frukost.

Jennifer Westfeldt är gullig. Jag gillar henne. Hon må ha fixat nya gaddar på samma sätt som Carola, sådär så att hon nästan inte kan stänga munnen och dom ser bortom bländvita ut, men vad gör det? Hon är go liksom. Lagom. Mysig. Precis som i Friends with kids spelar hon den där ständiga singeltjejen men här är hon 28 och barn finns inte med i planeringen. Hon dejtar stolpskott till killar på löpande band och ser inte slutet på eländet, i alla fall inte slutet om det betyder att hitta en man att gifta sig med. Kanske skulle en tjej funka bättre? Långsökt? Jorå. En hel del.

Som puttinuttgullig verklighetsflykt under nittio minuter är det här helt okej. I alla andra fall inte.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Berenger: I SKUGGAN AV ETT BROTT

Tom Berenger var en riktig hottie på 80-talet, en känslig machoman vars läppar alltid zoomades in när det vankades kysscener. Mimi Rogers var gift med Tom Cruise, hon var en ”äldre” kvinna, skitsnygg, classy och lite spännande eftersom hon lyckats lägra den där snyggingen från Föräldrafritt och det i en tid då yngre män sällan var tillsammans med äldre kvinnor, eller längre för den delen.

1987 lyckades Ridley Scott fösa ihop dessa tu i en spännande erotisk thriller som var en storfilm – då. Det var en såndär film som ”alla” såg och som jag själv såg om och om igen på video. Nu har jag sett om den och visst håller den fortfarande men det är en story som filmats alltför många gånger för att fortfarande kännas spännande. Ensam rik vacker kvinna blir vittne till ett mord och ska beskyddas nattetid av snygg gift polis. Klurigare och lurigare än så är det inte. Twisterna kan en vandrande pinne med lätthet tänka ut och jag blir nästan lite fnissig åt det charmen. Det finns nämligen ingenting att bli besviken åt – egentligen.

Längtar man efter att se en riktig 80-talare så är I skuggan av ett brott perfekt. Musiken, känslan, ljuset, kläderna, Tom Berengers paradkostym – dom högt uppdragna blåjeansen – är givetvis på plats liksom Mimi Rogers klassiska 80-talskrulliga page. Ridley Scott som regissör är kanske mest känd för några små sciencefictionfilmer som börjar på A och slutar på lien, för Thelma & Louise, för Gladiator,  Bladerunner och Prometheus (såklart) men det är lätt att glömma att han under åren även gjort flera såna här tämligen ”normala” thrillers.  Han behärskar även den genren även om jag tycker han glänser mer som regissör av egensinniga storvulna härliga effektfilmer, där är han tämligen svårslagen.

Jag är svag för den här filmen även om jag inte är lika svag som jag var i slutet på åttiotalet men för tusan, med charm och högt uppdragna byxor kan man komma långt. Kolla bara Tone Norum.

När jag såg den 1988:

När jag såg den 2012:

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.

Publicerat

Jane Campion-vecka: IN THE CUT

Efter att ha betat mig igenom nästan alla av Jane Campions filmer (bara en kvar efter denna) så tyckte jag mig känna till henne rätt bra. Det kändes som att jag hade koll, som att hon som regissör hittat sin bag och att hon gör den bra. Det är ofta fokus på nära relationer och sex är en viktig del även om det sällan är grafiskt och aldrig lättköpt (bortsett från surikaten i gårdagens film)

Så stoppar jag in In the cut i spelaren och får kasta mig på fjärrkontrollen för att inte väcka grannarna med flämt och stön. En erigerad penis i närbild, en avsugning zoomas in så till den milda grad att jag inte missar en millimeter av pubeshår, det är nakna kroppar (många, mycket och naturligt) och mitt i allt detta är det Meg Ryan med knullsvullet ansikte, onanerandes med bara bröst.

En erotisk polis-mördar-thriller-drama signerad Jane Campion, det var en riktig högoddsare må jag säga. Att se Meg Ryan i denna typ av film känns minst lika udda. Mark Ruffalo spelar Ryans love interest, polisen, han med mustasch, hårig bringa och en liten fjösig tatuering vid handen som gillar att slicka henne mellan skinkorna som om han aldrig gjort annat på film.

Sexscenerna är många och jag förstår att Campion vill få fram den heta passionen, känslan av att hjärnan slutar fungera både på män och kvinnor bara man är tillräckligt upphetsad, att letandet efter den brutala mördaren ska få en annan (och kanske mer feministisk?) dimension när historien mixas med one-night-stands och sexprat väninnor emellan. Jag tycker dock inte att hon lyckas speciellt bra. Det hon lyckas med är att få mig att vilja plocka fram den största skämskudden jag har då samtliga karaktärer pysslar med groteskt överspel.

Meg Ryan gråter men hon fulgråter inte utan ansiktet är fullsmockat av artificiellt tillverkade och lite gummiaktiga tårar som då ska förstärka hur uppriven hon är. Uppriven? Vadå? Låt henne grina normalt för fan, DÅ hade jag fattat. Nejdå, istället låter Campion henne frossa i sex med en man som uppenbarligen (och utan att spoila alltför mycket eftersom den lilla fjöstatueringen visas – även den – i närbild redan i filmens början) är en mördare och som hon VET är en mördare om hon bara släppte sargen för en minut och kom in i matchen.

Man kan inte göra en film som ska visa på kvinnans frigjordhet och styrka och samtidigt ha en huvudkaraktär som är dum i huvudet som en brännmanet, det går inte. Det här är inte min kopp thé, inte för fem öre. Meg Ryan har passerat sitt bäst-före-datum med många år och hur fin Mark Ruffalo än är i mustasch så kan jag med lätthet slänga den här filmen i sopkorgen.

Det som gör att filmen får en 2:a (dock en svag) är att Campion lyckats hitta en ton i filmen som är rätt unik. Färgerna, musiken, känslan är bra, det är bara resten jag säger tack men nej tack till.

Här finns filmen.

Publicerat

Jane Campion-vecka: PORTRÄTT AV EN DAM

Isabel Archer (Nicole Kidman) är ung, vacker, frihetstörstande, nyfiken, äventyrslysten och har ingen lust alls att gifta sig hur många tusen pund friaren än har på banken.

Att ha så pass mycket skinn på näsan och så stark tro på sig själv kanske inte är nåt konstigt för oss såhär 2012 men i 1920-30-talets England var det en helt annan femma. Isabel var het klart före sin tid och hade hon kunnat stava till feminist så hade hon säkerligen kallat sig själv för detta.

Hon tackar alltså nej till (till synes) trevliga gentila vettiga män men fastnar för Gilbert Osmond (John Malkovich), en man som inte är nåt annat än ett manipulativt, psykopatiskt, egoistiskt och elakt svin. Vackra kvinnor faller för farliga killar, en historia som går igen och igen och igen och hur mycket det än kan förklaras med alfahanneteorier om den starkes överlevnad och regressionsfunderingar om grottmansstadiet så slutar det alltid likadant: Illa.

Jag blir alldeles lycklig av det här, ja, kanske inte av historien för den är jobbig på många sätt men jag blir filmiskt lycklig då Porträtt av en dam är ren och skär perfektion i den här genren. Som film tycker jag den här är strået vassare än Pianot till och med och mycket av det kan tillskrivas Nicole Kidman som är en personlig favorit för mig till skillnad mot Holly Hunter.

Jane Campion har återigen lyckats få till en slutprodukt som är crème-de-la-crème av fotografer, statister, scenografer, skådepelarproffs in i minsta biroll och en utsökt filmmusikkompositör vid namn Wojciech Kilar. Jag fastnar för filmen så fort förtexterna börjar och sen sitter jag som förstenad i soffan i nästan tvåochenhalv timme och bara njuter. N J U T E R, är vad jag gör, njuuuuuuter. Jag får fan gåshud så bra är det! Jag skulle kunna börja grina!

Filmen är från 1996, den är från en annan tid,  från tiden innan Nicole Kidman fick åldersnojja och trodde hon skulle bli snyggare med botoxinjektioner i  läpparna, från tiden då Christian Bale fortfarande hade finnar som måste sminkas över, John Malkovich inte spelade över per automatik, Viggo Mortensen var tämligen okänd och Barbara Hershey fortfarande fick roller. Allt var inte bättre förr men en del var det faktiskt.

Det här är en film som definitivt ska inhandlas och ställas i finhyllan för framtida tittningar. Jag tycker helt enkelt att det här är en heeeelt fantastiskt bra film!