Kategori: Lovefilm

Publicerat

FÖRRÅDD

Fiffi sa…

Förrådd! Åååhååååå den äääälskade jag när den kom. Eller om det var Tom Berenger. Minns inte helt hundra 😉

Movies – Noir sa…
Grejen är den att själva ämnet är bra och starkt, och Berenger gör vad han ska i en bra roll. Men filmen lyckas inte fullt ut, även om den helt klart har sina positiva sidor.
Fiffi sa…
Tror jag måste se om den. Det är ju typ 25 år sist. 25 år!!!!!!!!!! Galet! 
Movies – Noir sa…
Ja, det vore något. Speciellt om du har minne av att ha älskat filmen när den kom. 
Fiffi sa…
Jag minns precis känslan i magen när jag gick från bion, jag minns ljuset, jag minns lukten, jag minns strumporna jag hade på mig (ja, inte DEN lukten), jag minns Tompas bringa men annars är det helt blankt, minns ingenting av filmen :/
Movies-Noir sa…
Men den har iaf lämnat sina spår efter sig, uppenbarligen. Även om den kanske inte visar sig vara lika bra som du minns den så tror jag det kan vara dags för ett återbesök 😉
Det är 2,5 månad sedan jag hade den här konversationen med Movies-Noir efter att ha läst hans recension av filmen. Nu är den sedd, igen och det är alltså 24 år sedan sist. Åren går och vissa filmer består men är Förrådd en av dom?
Jag trodde mig inte minnas något av handlingen när jag började titta på filmen men scen efter scen ger mig rysningar. Minnet kommer tillbaka och nu är det inte bara omständigheterna kring detta biobesök som jag minns, jag minns handlingen också.
Jag och min bästa kompis var vansinnigt betuttade i Tom Berenger vid den här tidpunkten. Vi gillade honom så mycket att vi träffades hos henne och tittade på Krigshundarna bra många fredagar i rad, en film som vi inte ens tyckte var särskilt bra men det kryllade inte av Berengerfilmer i videoaffären direkt. Så när Förrådd gick upp på biografen i Katrineholm satte vi oss på bussen och åkte dit, självklart gjorde vi det och när vi gick ut från biografen var våra känslor kring Tompa tämligen schizofrena. Han var fortfarande skitsnygg men rollen som Gary Simmons var – och är – inte speciellt trevlig. Han må vara fin i sina höga jeans men han är sjukt otrevlig men han har en människosyn som jag skulle vilja prygla ur kroppen på honom.
Joe Eszterhas, manusförfattaren bakom filmer som till exempel Basic Instinct och Kniven är enda vittnet, är grym på att hitta den rätta tonen i passionerade thrillers och manuset till Förrådd är inget undantag. Castingen av Tom Berenger och Debra Winger som kärleksparet är också hundraprocentigt. Regissören Costa-Gavras kan man tycka en hel del om och jag kan inte säga att jag är överdrivet förtjust i hans filmer per automatik men just med den här filmen stoppar han handen i handsken och den passar alldeles perfekt.
Det finns många scener som är så talande att jag stannar filmen, spolar tillbaka, tittar, spolar tillbaka och pausar och den som fastnat mest hos mig är när Gary, Katie (Winger) och Garys två barn är på ett nöjesfält och tillsammans åker en karusell. Jag har synat deras blickar i slow-motion, jag har synat barnens genomglada reaktioner och hur många gånger jag än tittar så hittar jag bara varm, kärleksfull mänsklig perfektion i den där scenen och såna kryllar det inte av i filmhistorien.
Själva handlingen tänker jag inte gå in på här för ju mindre man vet desto bättre är det, i alla fall om du tänkt se filmen, vilket jag hoppas och tror. Det här är nämligen en film som har fått klockorna att stanna. Den håller precis lika bra då som nu, Tom Berenger är fortfarande bland det bästa och finaste 80-talet hade att erbjuda framför en filmkamera och Debra Winger likaså. Jag känner filmisk lycka över att ha sett den här igen, att ha återknutit kontakten med ett stort filmminne från min gymnasietid och det är fullkomligt superhärligt med omtittar som inte gör mig det minsta besviken.
När jag såg den 1988 med Tom Berenger-mums-mums i mungipan:

När jag såg den 2012 med nostalgihetta i hela bröstkorgen:

Publicerat

THIS IS NOT A FILM

En sjuttiofem minuter lång dokumentär om en iransk regissör filmad med en Iphone, låter det mums för filmsugna ögon? Njäää, inte direkt, inte vid första anblicken kanske men då jag läst Jessicas text om filmen (klicka här och läs vettja) fick den mig att klicka på hyr-knappen hos Lovefilm.

Det värsta som kan hända en filmskapare i Sverige är att han/hon blir offentligt mobbad och grovt felciterad i kvällstidningarna. Det värsta som kan hända en filmskapare i Iran har hänt Jafar Panahi. Han lever i husarrest och har blivit dömd till ett sexårigt fängelsestraff, till råga på allt får han inte göra film dom närmaste tjugo åren. Det är skillnad på skitliv och skitliv kan man tycka. Regissörer i Iran filmar med livet som insats, det gör inte Colin Nutley.

Filmen utspelar sig alltså hemma hos Jafar, vid hans köksbord, i hans soffa. Han berättar sin historia, han försöker beskriva filmen som han hade tänkt göra, den han ”åkt dit” för. Det hade lätt kunnat bli en gäspig liten film hur hemsk bakgrunden än må vara men den blir inte det. Jafar har en utstrålning som går genom rutan. Jag ser hans förtvivlan, jag förstår hur sjukt understimulerad han är, hur arg, rasande, ledsen, förtvivlad, ensam han är och det värsta är att ingen kan hjälpa honom. Den enda lilla hjälpen, den mikroskopiska handen som jag kan lägga i hans, är att se filmen, att skriva om den, att påtala problemet.

Filmen heter This is not a film för att det på pappret inte är en film, inte en film som får finnas. Den smugglades ut från Iran och in i Frankrike via ett USB-minne inbakad i en kaka. Bara där har vi en historia mer spännande än många påhittade hollywoodditon. Eftertexterna är en samling prickar. Jafar kan inte öppet tacka någon med risk för att även dom ska fängslas och dömas.

Så funkar det i Iran idag.

Det är 2012, inte 1512.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans klassiker: UNG REBELL

Att dö ung kan ju ha både sina fördelar och sina nackdelar. Nu kommer jag inte på en enda fördel såhär i brådrasket, i alla fall inte för den som dör. Kanske att den som ägde rättigheterna till James Deans tre filmer klappade sig lite extra på bakfickan och fick nåt lömskt dollargrin över läpparna men samtidigt hade nog filmbolaget hellre sett att han levde och spelade in fler filmer. Tror jag. Kanske.

Fördelen men att dö ung och bli en ikon ger ju den döda föga cred däruppe i himlen eller var han än må hamna men i James Deans fall så är jag rätt säker på att larger-than-life-stämpeln hade varit ganska suddig om han dött en naturlig död vid 89 års ålder. Med svenska mått mätt, tänk om Andreas Wilson hade dött i en MC-olycka strax efter att Ondskan gick upp på bio, han hade blivit huuur stor som helst. Nu har han på ett ganska tarvligt sätt blivit hackkyckling istället. Så olika det kan falla sig.

Ung rebell var James Deans andra film som kom efter Öster om Eden och före Jätten. Konstigt nog är det den här filmen som dom flesta uppfattar honom med men jag tycker det är den klart sämsta av dom tre. När jag såg filmen för många år sedan tyckte jag den var helt okej men när jag nu såg om den kändes den nästan löjeväckande dålig. Eller dålig förresten, dålig är fel ord. Filmen känns daterad, den håller inte längre, vilket är konstigt då gängbråk och jobbig tonårstid är ett universellt och ständigt pågående problem.

Det jag stör mig mest på med filmen är att James Dean´s Jim Stark och Natalie Wood´s Judy (och alla dom andra) ska spela 16 år. Jag har en femtonåring hemma, hon ser inte ut som Natalie Wood. Natalie Wood ser banne mig äldre ut än jag. James Deans rynkrandiga panna kan inte ses hos en enda 16-åring, varken nu eller då. Hade dom spelat 21-22-23-nånstans där så hade jag köpt det men tonåringar – aldrig! Det intressanta är att James Dean var 22 när filmen spelades in och Natalie Wood var 17. Hon måste vara världens äldsta 17-åring.

Det finns en hel del både att tycka om och reta sig på med filmen. Jag gillar känslan, färgerna och kläderna och jag stör mig som tusan på musiken. Första tio minutrarna som utspelar sig på polisstationen är en kackafoni utan dess like musikmässigt. Jag längtar efter hörselskydd, muteknapp eller att snabbspola men gör inget av det. Jag biter ihop, härdar ut och hoppas på bättring men musikaliskt blir det aldrig bra.

Det är över 20 år sedan jag såg filmen sist och då var jag lite snällare med betyget, nu får det räcka med en halvsvag trea. Varken filmen eller James Dean är bättre än så. Tacka vet jag Jätten.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: AMARCORD

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag närmar mig 40 med stormsteg. Jag har fyra decennium som jag kan droppa minnen från även om det kanske bara är dom två sista som jag kan säga att jag minns ur både positiv och negativ synvinkel. Det jag kommer ihåg från 70-och-början-på-80-talet är format av barndomens lekfulla skimmer, av kvadratiska foton, av hörsägen, av nostalgi. Jag kan inte säga att något av det jag minns från min barndom är hundraprocent sant men det är sant för mig, det är sant enligt mitt sätt att se på mitt liv.

När Frederico Fellini gjorde Amarcord var han 53 år. Han hade dryga tio år till av samlade minnen att försöka få ihop till en film när han bestämde sig för att skriva ett manus baserad på händelser ur sitt liv. Självklart blir det flummigt, självklart blir det det. Jag tror att det mesta i filmen faktiskt har hänt även om dom elaka kanske inte var fullt lika dumma, dom som skrek kanske inte var fullt lika högljudda, dom vackra damerna kanske inte var fullt lika ljuva och dom gigantiska brösten kanske var mer galiameloner än vattenditon. Stora bröst i en elvaårings ögon är kanske inte samma sak som stora bröst för en femtioåring, däremot inte sagt att synen på brösten är fel när femtioåringen minns sitt elvaårsjag och dennes fascination.

Amarcord är en film utan en manusskriven röd tråd men vad gör det? Känslan i filmen är konstant från förtexterna och filmen igenom. Filmmusiken är alldeles underbar, miljöerna, människorna, tokerierna, jag smälter som en dubbeljapp på badstranden, jag släpper taget och hänger med på resan.

Italienska statens turistbyrå borde jubla åt en film som denna för Amarcord är full av fördomar hur italienare är och beter sig, hur italienskor är och beter sig och hur Italien ser ut och detta är skildrat med sådan värme och charm att fast jag förstår att det är överdrivet så nickar jag bara och ler. Bakom varje fördom finns ett uns av sanning och Fellinis sanning köper jag utan att ifrågasätta.

Det här är en filmklassiker som jag tuggar i mig med både kniv, gaffel och sked. Den har i och för sig ”bara” trettio år på nacken men den håller fortfarande och den har åldrats med skönheten i behåll. En magnifik liten film.

Publicerat

RÅTTFÅNGAREN

Det finns dagar då jag verkligen känner för att se filmer som handlar om misär. Jag vill gotta mig i andras elände och kanske kanske kan det få mig att vända på knasiga bortskämda tankar.

Sen finns det dagar då allt känns piss och det enda som tycks hjälpa är glättiga hollywoodproduktioner som inte har ett jota med verkligheten att göra. Ibland kan det gå så långt att jag väljer att se en bröllopsromcom med Jennifer Lopez. Då är det riktigt illa.

Att välja att se det ena eller det andra beror alltså helt på dagsform och tillgång och när rätt film hamnar i spelaren precis rätt dag och vid exakt perfekt sinnesstämning då blir det oftast bra, då gillar jag filmen, jag köper den mest knasiga handling, jag tar åt mig, tar till mig, tar illa vid mig eller blir glad.

Det som blir tokigt är när jag känner för en typ av film men ser en annan.

Efter en arbetsdag på närmare tolv timmar fanns det inget jag längtade efter mer än att krypa upp i soffan med lite kvällsmat, tända ljus och en filt. Den ultimata filmen en dag som denna hade varit Runaway bride med Julia Roberts, Hur man blir av med en kille på 10 dagar med Kate Hudson eller Along came Polly med Jennifer Aniston. Ja, du fattar vart jag är på väg. Jag är på väg mot rosa lullull, lättsamma komedier, snyggt folk och fniss. Det jag inte är på väg till är en fattig förort i 70-talets Glasgow där ordet misär är ett understatement. Men det är där jag hamnar.

På golvet i hallen ligger ett kuvert från Lovefilm. Det är Råttfångaren, filmen jag läst så mycket fint om hos Jessica, regisserat av kvinnan bakom Vi måste prata om Kevin, den som jag längtat efter att se men kanske – faktiskt – inte just idag. Men denna dag var ingen dag för behovsprövning, energin räckte inte till det. Filmen hamnade i spelaren samtidigt som middagen åts på vardagstallrik och fast jag kände redan efter några minuter att jag ville stänga av och sätta på ett random avsnitt från Sex and the city-boxen så fortsatte jag titta. Och våndas. Och hjärnan sa bara klick, fjjjufft, sen stängde den av sig helt.

Att betygssätta en film som jag sett vid absolut fel tillfälle är inte rättvist mot filmen men jag säger till mig själv precis som jag säger till barnen: livet är inte rättvist. Inte nånstans. Råttfångaren är inte en dålig film, den är fantastiskt rollbesatt, full med skådespelare som agerar så att jag faktiskt inte tror att det är en regisserad film jag ser utan fragment från verkligheten. Den är så grå, så brun, så hemsk, ledsam, lerig, smutsig, nerkissad, illaluktande att dom få scener av hopp som finns får mina ögon att reagera på samma sätt som dom gör när det är natt och man åker förbi en lampaffär och bestämmer sig för att inte blinka förrän lampaffären är passerad.

Hur bra eller dålig jag än tycker att Råttfångaren är så är det inte en film jag gärna ser om. Tyvärr, både för filmens skull och för den som bryr sig om betyget. Jag kan inte ge den mer än en trea, inte med min dagsform, men den är i ärlighetens namn närmare en fyra än en tvåa.

Räds inte mina tveksamheter och bortförklaringar, se filmen, men välj en bättre dag än jag.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: BULLITT

Om en skådespelare vill framstå som macho i en filmbloggares ögon så underlättar det inte om filmbloggaren i fråga är uppvuxen på 70-talet och skådespelaren är lik Tage Danielsson.

Det är nånting där som krockar rätt hårt. Jag vet många som tycker att Steve McQueen är det manligaste som finns, den ultimata filmstjärnan, mannen, myten, legenden. Jag är inte en av dom. Steve McQueen är inte bara lik mysfarbrorn Tage, han pratar på samma sätt som Stefan Edberg också. Inte heller det är något att lägga som plus i alfahanneskålen.

När Bullitt kom 1968 så kan jag bara anta att det var det tuffaste som gick att se på biograferna. En välkammad rödlätt McQueen, balla mullrande bilar, en spännande konspiratorisk historia och ett soundtrack proppat med ett massivt tutande på tvärflöjtar. På nåt sätt tycker jag filmen har åldrats både bra och dåligt.

Frank Bullitt (McQueen) ska skydda ett vittne som till alla pris måste hållas vid liv fram till rättegången. Bullitt misslyckas, vittnet mördas. Don´t mess with the Bullitt liksom. Klart han beger sig ut på jakt efter förövaren. Ingen ska säga att han inte kan klara av sitt jobb.

Ramhandlingen, historien i sig är egentligen tidlös. Den har filmats många många gånger och det har gjorts av en enda anledning: det är en historia som funkar. Det som gör att filmen i mina ögon har behov av en redig dammtrasa är att den är uddlös, nästan lite korkad faktiskt. En mördare som på nära håll skjuter någon för att döda skjuter inte i axeln, ej heller i knät. Det är alldeles för…snällt.

Som tur är har filmen en stämning som är i det närmaste klassisk. Skön musik, härliga färger, hela filmen är charmig på det där geniuna 60-tals-sättet och jag hade en rätt mysig stund framför TV:n.

Visst är Bullitt en klassiker med rätta men den har långt kvar för att bli en klassiker för mig.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: PRINSESSA PÅ VIFT

Jag mötte en man på stan, en man som vid första anblicken såg ut som vilken äldre herre som helst. Han hade en såndär typisk beige gubbjacka, en sån med utanpåliggande fickor som gör att bäraren tror sig se aningens mer sportig ut än han i verkligheten är.

Han gick med böjd nacke, tittade liksom ner i trottoaren som om han antingen letade efter något, var ledsen eller hade ont. Mannen som sett till klädseln på överkroppen var vem-som-helst-70-plus hade en helt annan look nedanför midjan. Han hade gröna byxor, illgröna jeans som såg helt språjlans nya ut. Kermit-gröna skulle kanske Bengt Grive ha sagt och jag skulle hålla med. Det blev en intressant krock vilket kanske ledde till att jag kollade in honom lite för mycket när vi närmade oss varandra på trottoaren.

Några meter innan vi passerar varandra tittar han upp liksom ”under lugg” fast utan att ha en sådan. Han tittar på mig, fortfarande med en kroppsligt kuvad look men ögonen sa något helt annat. Han ler sådär som att han vet en massa saker som jag inte vet och som att något nyss hänt som han är härligt och våldsamt lycklig över. Ibland kan jag tycka mig se såna leenden hos passagerare i tunnelbanan, såna som sitter där alldeles själva och liksom fastnar i sin egen värld och helt plötsligt utbrister i ett leende dom inte kan stoppa och att dom skulle vilja börja gurgla av fniss. Då brukar jag tänka att dom kommer från ett möte som förändrat deras liv och/eller är precis ny-liggade.

Jag tänker samma sak om denna man och hans finurliga leende men sen slår det mig, han kanske är Farstas svar på Gregory Peck? Han kanske går där med sina gröna glada byxor och äter smärtstillande mot en trilskande nacke och funderar på om han ska kremeras eller ha en kistbegravning och ibland dyker minnen upp som han samlat i en liten vrå av hjärtat och som gör att det slår lite fortare och mer livskraftigt var gång han tänker på det och då blir han varm i magen och ler, skitisamma att det är mot en främmande människa som vinglar fram i nya glasögon, ett sånt leende går inte att stoppa. Ett sånt leende kommer inte från munnen, det kommer från det som är kärnan av människan, det där som inte går till spillo oavsett begravningsmetod när man dör. För mig är dessa frön, dessa minnen, dessa orsaker till leenden, meningen med livet.

Joe Bradley (Gregory Peck) får en dag tillsammans med  en kvinna som är prinsessa (Audrey Hepburn) men som rebelliskt avvikt från sina åtaganden då dessa står henne upp i halsen. Så under ett statsbesök i Rom och under påverkan av lugnande mediciner rymmer hon från hotellrummet och beger sig ut på stadens gator likt en vanlig kvinna. Där möter hon Joe. Joe är journalist och när det går upp för honom vem han träffat så säljer han in en intervju med prinsessan till sin arbetsgivare. Dyrt såklart. Exklusivare material än såhär går inte att få.

När jag tittar på filmen hamnar jag som i trans. Dessa stora skådespelare agerar som om inget runt omkring dom fanns. Dessa timmar i Rom ser ut att vara hundra procent på riktigt för både Peck och Hepburn. Varenda blick känns autentisk, rörelsemönster, röstlägen, närheten, det sprakar mellan dom som det gör på riktigt när man möter någon det klickar med på alla plan och denna känsla är bland det svåraste som finns att få fram på film. Många, många, måååånga har försökt men få är dom par som verkligen lyckats.

Jag trycker på pausknappen och tänker. Minns händelser i mitt eget liv, minutrar, timmar, dagar, sånt som min lilla minnesbank har lagrat och som kommer att göra mig lycklig i magen tills den dagen jag dör. Jag tittar på filmen, tittar klart, börjar om. Tre dagar senare har jag sett filmen tre gånger. Jag tror jag älskar den, jag tror faktiskt det. Audrey Hepburn och Gregory Peck har hamnat i mitt hjärta båda två och där kommer dom slå rot.

Joe fick tjugofyra timmar som förändrade hans liv, prinsessan Ann likaså och minnet av denna korta tid kommer dom alltid bära med sig. När Joe går på Farstas gator som vilken Gregory Peck som helst och har på sig sina nyköpta gröna byxor för att fira att solen skiner, när han går där och minns timmarna han fick med den där fina tjejen och glädjebubblorna i magen stiger till ytan som i ett vackert glas champagne, då ler Joe åt livet, livet ler åt honom och den där mötande tjejen kan inte göra annat än att le tillbaks litegrann.

Publicerat

THX 1138

Jag blir konfunderad.

Jag har gillat George Lucas och rymdfilmer i hela mitt liv och jag har gillat och haft bra koll på film sedan i mitten på 80-talet, ändå har denna film slunkit förbi mig. Samtidigt som jag undrar varför så hyr jag den på Lovefilm och en vecka senare när filmen dimper ner i brevlådan har jag fortfarande inte kommit på svaret.

THE 1138 är en riktig rymdnördfilm. Det är en film för oss som älskar rymdestetik och det är en film för George Lucas själv. Jag kan riktigt se honom framför mig när han alldeles upprymd och svettig kommer på hur han ska bygga scenografin och hur han i nästa fas får panik och inser att han kanske måste skriva ihop en hållbar historia också.

Det är nämligen där det skiter sig. Filmen må vara precis hur snygg som helst men det händer ingenting. Den är så urbota tråkig att bakgrundsblippande och blinkande dioder och en väldigt ung Robert Duvall  inte hjälper ett dugg. Jag nickar till, dregglar lite på kudden, vaknar till, försöker hålla ögonen öppna, hoppsan där hade det gått tio minuter men har jag missat nåt? Nej.

För att vara en debutfilm är den okej och på många sätt är den imponerande men testbilden på TV är också snygg och ungefär lika spännande. Såhär efteråt när filmen är sedd och tillbakaskickad förstår jag alltihop, jag förstår varför jag inte kände till den: det var inte mycket att se. Liksom.

 

Publicerat

WANTED

Hur kommer det här sig? undrar jag när filmen kör igång. Hur kommer det sig att jag missat den här, den är ju lika snajdig som Matrix. Gick den ens på bio? Var kommer den ifrån? Den måste ha kostat hur mycket pengar som helst och så har den gått mig obemärkt förbi. Vilken tokig miss.

Jag tänker mycket när jag ser Wanted. Jag tänker att Angelina Jolie är så plastig att det är svårt att tänka sig henne bajsa, än mindre klubba på en offentlig toalett. Tänk dig henne sitta och läsa inkarvade meddelanden på en motelltoa, det funkar inte för mig, det blir en glitch nånstans i synapserna. Jag har lika svårt att se mig henne krysta ut en moderkaka eller ha svartpeppar mellan tänderna eller en bortglömd snorkuse i vänstra näsborren. Hon är bara så fruktansvärt perfekt. Luktar hennes svett svett? Ehhmmm…..näääeee.

Jag tänker en hel del på James McAvoy också. Jag tänker att han är bra och att han kommer bli än bättre med stigande ålder. Han har en rolig roll i den här filmen. Hans karaktär Wesley är en man som växer som människa på många sätt under dom här 110 actionpackade minutrarna. Från att vara hunsad och totalt ryggradslös blir han fokuserad, stenhård och helt på det klara med vad han vill med sitt liv.

Mycket med filmen är ganska larvigt, det är ju Matrix med om jag tänker efter, men tänker jag inte så mycket så bjussar  Wanted på en riktigt underhållande stund framför TV:n. Det är kul att hitta dom här små pärlorna, bortglömda ligger dom där i sina skalfodral och bara väntar på rätt kväll och en ostronkniv.

Varför den bara får en trea? Den är liksom inte bara lite larvig men effekterna är å andra sidan nästan en fullpoängare. Ett givet tips är det i vilket fall, den här filmen kan lysa upp vilken grå och trött vardagskväll som helst.

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans klassiker: BLOW-UP – FÖRSTORINGEN

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag rekade runt i min omgivning för att hitta tips på lämpliga filmer till det här temat var Michelangelo Antonionis Blow-up en av filmerna som kom upp flest gånger, lika många gånger som Casablanca. Jag fattade först ingenting men efter lite googlande kände jag igen filmen, ja, i alla fall affischen. Antonioni var för mig annars mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman, that´s it liksom. Nu, efter att ha sett Blow-up, är Antonioni mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman.

Blow-up utspelar sig på 60-talet i det som kallas Swinging London. Det är snygga människor i trendiga kläder, schyssta lägenheter, det är ganska ytligt och även om det inte alltid är glatt så präglas det inte av svårmod direkt. Thomas (David Hemmings) är en känd fotograf i vita lite för korta byxor som av en slump börjar fotografera ett par i en park. Den kvinnliga delen av paret (Vanessa Redgrave) kräver att få bilderna av Thomas och när han börjar framkalla dessa ser han – i en förstoring – något som kan vara ett mord.

Alltså, på pappret känns det här som en film för mig. Skönt retro, en konspiratorisk historia, Vanessa Redgrave som jag gillar och en orgie i designprylar men av detta blev det bara Vanessa Redgrave kvar. Hon är för skön i den här filmen. När hon sitter i en soffa, röker gräs och liksom fuldansar sittande till grammofonsk jazzfusion så blir jag blir alldeles lycklig. Hon är en skådis som genom alla tider fått alldeles för lite cred, hon är helt enkelt lysande!

Filmen då? Hur är den? Är det en klassiker? Ja, inte vet jag. Jag blir inte klok på den. Det tog mig tre kvällar att se filmen (nej, den är inte Ben-Hur-lång, den är bara 111 minuter) och det berodde enbart på uttråkning. Filmisk narkolepsi skulle man kunna säga. Antonioni må vara duktig på filmestetik men historien är alldeles för långsökt för att hålla. Spännande blir det aldrig och om filmen verkligen ska klassas som en klassiker så är det enbart på grund av ytan, inte innehållet.

Slutet är superkonstigt men är ändå det jag gillar bäst med hela filmen vilket säger en hel del om upplevelsen. För övrigt är jag skeptisk.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

HAPPY-GO-LUCKY

Poppy är glad. Poppy är sådär sjukligt överdrivet jävla glad så jag bara vill trycka ner en stor blaffa blöt svinto i svalget på henne. Hon är högljudd och excentrisk och har fula kläder och antagligen är tanken med hennes karaktär att hon ska vara vivid, spirituell och levnadsglad men hon är bara asjobbig, åtminstone tycker jag det.

När Mike Leigh, den engelska landsbygdens beigegrå avgasregissör #1,  ska försöka sig på att göra en lite gladare och mer fluffig variant av film blir det precis som förut, bara aningens mer rosa. Det är ju bra att snubben hittat sin plats i livet men jag ser hellre att han återgår till Vera Drake, Hemligheter&lögner och Medan åren går, han behärskar bredspårig manchester hur bra som helst men färgglada loppislådor och hyperpositiva hoppetossor är verkligen inte hans bag.

Vad handlar då filmen om mer än denna glada Poppy? Inte mycket. Poppy cyklar och är glad, Poppy parkerar cykeln och är glad, cykeln blir stulen och när Poppy märker detta blir hon lite mindre glad för en nanosekund sen går hon vidare, utan cykel, lika glad i hågen.

Men med en snodd cykel bestämmer hon sig för att ta körkort och anmäler sig hos en kille som är hennes diametrala motsats. Han kan vara körskoläraren från helvetet. Lika högljudd som Poppy fast neggo, det är bara bitterhet och surfitterier som rinner ur hans mun likt rutten köttfärs ur en kvarn. Poppy håller ångan uppe, skämtar friskt och glatt (nähä?) och han är noll procent mottaglig för trevligheter. Nu är hon ju inte speciellt trevlig utan mer psykotisk positiv men ändå, han smälter inte direkt i hennes närhet.

Såhär fortsätter filmen i två timmar. Det är två jobbiga timmar kan jag säga. Jag har axelspänningshuvudvärk när filmen är slut och trots att det händer lite mer grejer än det jag skrev här ovan så är detta det enda jag minns. En glad jävel och en sur jävel och en film som nästan inte vill ta slut.

Varför den får en tvåa? Jag vet inte. Den har nåt, den förtjänar inte en etta, jag blev alldeles för fysiskt slut för det.

Här finns filmen.

Publicerat

RED ROAD

Efter att ha läst fina ord om den här filmen både hos The Velvet Café och Flmr beslöt jag mig för att hyra den. Jag gillade regissören Andrea Arnolds andra film Fish tank och det här är den första, men filmerna skulle med lätthet ha kunnat byta plats då den här inte andas ett dugg av debutantångest.

Jackie (Kate Dickie) jobbar bakom kameror. Hon håller koll på övervakningapparatur, tittar på TV-skärmar och ser allt vad invånarna i Glasgow gör. Ja, nästan allt i alla fall då kameror är uppsatta där man minst anar det. Att hon är ledsen, sorgsen, att nåt hemskt har hänt förstår jag ganska snabbt men vad som hänt är inte självklart. Det känns dock som att hon trivs med livet bakom skärmarna, att dom fungerar som ett skydd mot den verkliga världen, världen i vilken hon inte längre vill ingå.

Verkligheten går tyvärr inte att regissera, på gott och ont, så när Jackie en dag ser en speciell man i en av monitorerna kommer alla känslorna upp till ytan igen. Mannen, Clyde (Tony Curran) är den sista mannen på jorden som hon ville se igen men nu är han där och det är bara för henne att fejsa fakta.

Sakta sakta lägger filmen upp maskor på strumpstickorna och varv för varv jobbar den sig fram emot slutet, mot strumpan som inte hinner bli helt klar när filmen är slut. Vad som hänt får jag reda på men det tar en stund och egentligen är det inte vad som hänt som är det viktiga, det är att det hänt, det är hur det förändrat Jackie och vad hon gör med sitt liv som är filmens fokus.

Red road är, precis som Fish tank, väldigt närgångna filmer. Kameran letar sig nära kroppar, det är nästan lukt-TV av det hela men det blir aldrig otäckt eller rått, bara personligt. Mest personlig är en speciell scen, en sexscen, som känns så äkta att jag undrar om dom faktiskt inte ligger med varandra på riktigt. Gör dom det inte så känns det som en scen som är svårare att spela än att göra, i alla fall för skådespelarna. Kameramännen är kanske av en annan åsikt.

Kate Dickie gör ett fint porträtt av den trasiga Jackie och jag ser fram emot att beskåda henne i fler filmer framöver, Prometheus i sommar till exempel. Andrea Arnold får gärna göra fler filmer i samma genre då hennes nya Wunthering heights inte lockar mig nämnvärt. Tony Curran har vi nyligen sett i årets svenska Melodifestival. Nähä, var han inte med? Jag som kunde ha svurit på att han kallade sig The Moniker.

Publicerat

Veckans klassiker: FRUKOST PÅ TIFFANY´S

 

 

 

 

 

 

 

Idag kör jag igång ett helt nytt tema på bloggen. Varje måndag fram till sommaren kommer jag skriva om en ny välkänd film och en klassiker för mig behöver inte nödvändigtvis vara från forntiden, nej, det kommer dyka upp en del moderna varianter också.

Veckans klassiker ska bli skoj, nu får jag äntligen chansen att ta mig an dom där ”måstefilmerna” jag dragit mig för att se OCH dom där härliga fantastiska filmerna jag redan sett som jag längtat efter att se om. Frukost på Tiffany´s är en sån film. Jag såg den när jag gick på gymnasiet och då tyckte jag att Holly Golightly i Audrey Hepburns skepnad var sådär härligt perfekt kvinnlig och uppfriskande kul med sin stora hatt och sociala sätt. Nu när jag ser om den undrar jag om jag var tillfälligt lobotomerad där i slutet av 80-talet, vilket jag nog var med tanke på vilken gymnasielinje jag valde. Vilken bimbo hon var Holly!

Till tonerna av Moon river kommer Holly inklapprandes i bild i höga klackar och perfekt skräddad klänning, bara det är en ganska annorlunda krock. Det finns ingenting med låten Moon river som passar in i filmen – egentligen – men ändå är den helt perfekt.

Så vem är då denne Holly i mina ögon anno 2012? Hon är ett våp, en playgirl, en tjej som står för det mesta som jag föraktar hos kvinnor. Hon blinkar med sina stora ögon och sina långa ögonfransar och struttar omkring och lever i villfarelsen att en rik man är det enda som kan tjonga till hennes mediokra liv och göra det bättre. Den brasilianske miljonären är hennes drömman, inte hennes granne, författaren Paul Varjak (George Peppard) som är alldeles för fattig för fånga hennes intresse. Att Paul sedan ”sponsras” av den halväckliga rikisen Patricia gör inte saken bättre.

Frukost på Tiffany´s är alltså en komedi men som en sådan ser jag inte filmen alls längre. Jag ser den som ett drama med komiska inslag och ett av dessa inslag som fortfarande fungerar till hundra procent är scenen när Holly har fest i sin lägenhet och kameran åker runt och ”synar” festdeltagarna. Vilken orgie i filmmagi! Blake Edwards har verkligen lyckats, herregud, jag vill inget annat än att ha en stor hemmafest med en massa sköna typer – och osköna med för den delen. Och trapetskonstnärer och eldslukare och en prima ballerina och nån kille på hammondorgel och ett gäng transor och en glad clown och en korvgubbe med låda på magen och det pratas och skrattas och dansas till Håkan Hellströms Ramlar för det är den gladaste partylåten jag vet och nån röker inne fast man inte får och en peruk börjar brinna och sen kommer Brandsta City Släckers och då blir schlagerbögarna glada.

Alltså, när en liten filmscen får mina små grå att gå igång på det viset då är det verkligen rätt, vilken kick! Det finns några till sådana scener i filmen, såna som får mig att häpna och skratta och må gott men dom är inte lika många som sist när det begav sig 1989.

Visst är det här en klassiker och visst är den här en klassiker med rätta. Audrey Hepburn satte standarden för modet en lång tid framöver och karaktärer som till exempel Carrie Bradshaw i Sex and the city är ett solklart fall av en Holly-klon. (Inte Dolly, Holly. Hallå!) Skillnaden är att Carrie förvärvsarbetar annars är det karbonpappersvarning. Att jag retade mig på Holly-karaktären lägger bara en liiiiten sordin på filmen för hon ÄR alldeles bedårande söt och Audrey Hepburn är en lysande skådespelare.

Det här är absolut en film man bör se om man gillar film. En klassiker alltså, helt enkelt.

Här finns filmen och här sjunger Audrey herself Moon river.

Publicerat

LA VIE EN ROSE – Berättelsen om Edith Piaf

Film är underhållande, visst är det så. Ändå står jag här och fucking morrar.

Efter att ha sett och njutit av Järnladyn har jag liksom fastnat i nåt form av sug efter biografier. Jag vill se mer av livsöden, jag vill gotta mig, grotta mig, lära mig mer och förstå. I väntan på rätt dag att se filmen om Marilyn Monroe dök La vie en rose ner i brevlådan och jag blev så glad så glad – skulle det visa sig – alldeles i onödan.

Om den här filmen är gjord för att ge ett mänskligt skimmer åt ikonen Edith Piaf så har filmen misslyckats kapitalt.

Jag känner det som att hela filmen i enad trupp står med ett kvastskaft och hytter mot mig som vore jag en skabbig lösdrivande utekatt. Det känns som att jag står bakom en vägg i glasbetong och kisar som en galning för att försöka se vad som händer där bakom, jag vet att det är något viktigt, jag vet att det är något jag borde förstå men jag ser inte, jag fattar inte, jag når inte fram.

Jag blir förbannad faktiskt. Det känns så tramsigt, så skitdumt rent utsagt att filmen sjabblar bort sig själv genom att vara distanserad och ”svår”. Herregud, det handlar om ett liv, hur svårt kan det vara att berätta en historia OCH om det är så att Edith Piaf inte är mer intressant än såhär eller har delgett mer av sig sig genom åren så kanske det inte var värt att göra en film om just henne. Det känns som bortkastad tid och pengar.

Marion Cotillard är GIVETVIS perfekt i rollen som Piaf och det är vetskapen om att det är hon bakom det fula garnityret som gör att jag ser klart filmen – och ändå ger den ett svagt men tittbart betyg. Men jag varnar dig, filmen är trist så klockorna stannar. Jag är fantamej arg fortfarande. Nu vågar jag inte riktigt ge mig på My week with Marilyn. Den får vänta ett tag.

 

 

Publicerat

THE PENTAGON PAPERS

Daniel Ellsberg (James Spader) är en smart man. Han är utbildad vid Harvard och har jobbat ett gäng år inom marinkåren när han får ett toppjobb inom Pentagon. Tyvärr blir inte Daniels fru riktigt lika imponerad över hans karriärskliv då hon ständigt hamnar i bakvattnet och får dra hela barn-hem-hus-lasset helt själv. Så hon säger tack men nej tack, det räcker nu,  jag vill skiljas och han flyttar ensam till Washington.

Väl på plats snubblar han i princip över The Pentagon Papers. Han är visserligen anställd som analytiker satt att granska information från rådande och brinnande Vietnamkrig,  men upptäcker en 7000 sidor lång och  hemligstämplad rapport som avslöjar sanningen om USA´s inblandning i konflikten. Vad ska han göra? Ska han vara lojal och hålla tyst eller avslöja sanningen och bli en nationens hjälte? Eller…är det det man ses som om man skadar landets säkerhet?

The Pentagon Papers är baserad på en verklig händelse och som sådan är den intressant. James Spader gör bra ifrån sig som Daniel Ellsberg och även i ett politiskt drama som detta passar han på att vara en ”ladies man” och visa en hel del hud.

Kanske hade jag förväntat mig lite mer, kanske var jag bara trött i skallen när jag såg filmen men jag saknade den där nerven som är så härlig att skåda i politiska thrillers. Å andra sidan är det ganska sällan filmskapare lyckas hitta den och hålla den hela vägen, det är ingen enkel match direkt. Men jag hyrde, jag såg och jag kanske inte segrade men jag tittade och det gick fint hela vägen. Jag varken somnade, spydde eller blev arg.

Se filmen eller se den inte, det gör varken till eller ifrån både för dig och mig. Så mycket kan jag nästan lova.

Här finns filmen att hyra.