Hata Göteborg 2007
Rogge, Svante, Lukas, Johan och Jonas Mitander bor i Helsingborg. På helgerna åker dom över till Helsingör, super snodd öl och slåss med danskar.
Jonas är ledaren i gänget. Han är äldst, han är argast och han är som en oemotsagt storebror för dom andra. Så kommer Isak, kusin till en i gänget, med smutsiga dreads och ett öppet sinne och vrider om schackpjäserna några varv, om jag nu kan kalla skånska svennebanankillar för just det.
Gänget har som princip att aldrig snacka med någon som dom inte känner. Det är inte så moget tänkt, men man kan tillskriva dessa pågar många egenskaper men mogna är kanske inte det första jag tänker på.
Killarna spelar fotboll i ett skitdåligt korplag och dom scenerna känns så autentiska att varenda fotbollsförälder i landet kan känna igen sig. Svordomar, överskotts-testosteron-energi och en lagledare helt utan empati. Vem har inte sett sånt in action? Nicolaj Schröder som den arge fan Jonas lyckas dessutom vara både skitrolig, jätteenerverande och totalidiot på en och samma gång. Det ska han ha absolut cred för.
Det här är på en gång både så realistiskt, så dumt och så charmigt att jag inte kan göra annat än smälta. Tro bara inte att Hata Göteborg är nån huliganfilm eller ens en fotbollsfilm, för det är den inte. Hata Göteborg är en film om att fastna i mönster, om att växa upp och känna behov av att bryta sig loss och kanske till och med få arslet ur vagnen och göra just det.
Stockholm boogie 2005
Stockholm är som allra vackrast på sommarkvällar och speciellt sommar-kvällar då promillehalten är perfekt, sällskapet välvalt och ingenting känns omöjligt.
Jerka (Erik Johansson) har precis blivit singel och bestämmer sig för att fira detta med sin kusin Hoffe (Jens Malmlöf). Men en tête-a-tête med sin kusin kanske inte är den bästa förutsättningen för en oförglömlig kväll så dom bestämmer sig för att leta upp lite tjejer. Dom är rätt osmidiga, tjatar på allt som rör sig med två fettsäckar på framsidan och nappen haglar inte direkt men så missar Nathalie (Maria Lindström) sin nattbuss och blir ett enkelt byte.
Timmarna går, kväll blir natt blir morgon och sen tar filmen slut. Det händer inte mycket och det som händer är peanuts mot vad jag varit med om själv i stockholmsnatten (höhö) så jag tycker inte det är nåt att skriva hem om direkt. Ingenting mer än att jag tycker Erik Johansson är en av Sveriges absolut bästa skådespelare och att jag önskar honom ett totalt hutlöst no-mercy-genombrott så att ALLA lär sig vem han är och sätter hans vanliga namn på kartan.
Fucking Åmål 1998
Det är inte många gånger sen jag blev vuxen som jag längtat tillbaka till högstadietiden. Framtidsångest, idiot-hormoner och plastglas med La Garonne mosat med Dextrosol är ingenting att sträva efter igen kan jag känna.
Men när jag satt ensam i biomörkret den där novemberdagen 1998 och tittade på Agnes (Rebecka Liljeberg) och Elin (Alexandra Dahlström) och lyssnade på Broder Daniel och bara njöööööt av en ungdomsfilm som varken knäpper på näsan, förbannar, förenklar eller försvårar, det var så jävla härligt och helt klart ett stort hallelujah-moment för mig.
Jag minns att jag blev glad vid tanken att ungdomar kommer att få se den här i skolan och inte behöva fylla 27 innan hjälpen kommer. För Fucking Åmål är hjälp till självhjälp för massor med unga tjejer, det är jag helt hundra på.
Lukas Moodyson har gjort ett storverk som kommer sitta som ett skönt småkliande ärr vid hjärtat på många generationer ungar framöver. Ja, inte bara ungar förresten. Deras mammor också.
Han heter Göran. 
