SHERRYBABY (2006)
Sherry Swanson (Maggie Gyllenhaal) har suttit i fängelse i tre år för drogrelaterade brott. Hon var en tung heroinist och åkte inte bara fast, hon blev även av med vårdnaden om sin dotter Alexis. Alexis har bott hos Sherrys bror och hans fru alla dessa år och dom har uppfostrat och älskat henne som sin egen dotter.
Sherry har nu fått sin efterlängtade villkorliga dom och vill inget hellre än att komma ut i det verkliga livet, skaffa ett jobb, få ett eget boende, hålla sig ren och – såklart – själv ta hand om sitt barn. Tyvärr är inte verkligheten alls lika enkel. Alexis har svårt att knyta an till sin mamma, att få ett jobb kräver inte bara dom kurser Sherry läst i fängelset utan även en avsugning av den svettige arbetsförmedlaren.
Att Sherry är och har blivit sviken av många (alla?) män i sin närhet med den tafsande pappan i spetsen står helt klart men filmen ger inga tydliga svar och bjussar inte på moralpredikningar. Det är en enkel story om ett svårt liv och med världens kanske mest fysiska kvinnliga skådis i huvudrollen blir det en köttig beskrivning.
Maggie Gyllenhall kan med en förunderlig lätthet agera utan kläder och med en förvånadsvärd enkelhet spela ful. I Sherrybaby gör hon både och. Det är ett enormt fokus på hennes bröst genom hela filmen, i vissa scener förstår jag varför och i vissa känns det som om regissören står bakom kameran och slickar sig om munnen och utnyttjar sitatuationen (precis som männen i filmen).
Nu är filmen regisserad av en kvinna, Laurie Collyer som ser ut som en riktig Gudrun Sjödén-Quinna och hon har inte gjort mycket filmiskt av värde varken före eller efter den här filmen men här gör hon mycket rätt, nästan allt faktiskt.
Gyllenhaal är 100% perfekt i huvudrollen och birollen Dean, en av dom få män i filmen som visar både ryggrad och genuin ömhet, spelas ganska otippat av Danny Trejo. Han är apkrallig och jättesnäll och pysslar om Sherry med rökelser, varmt bad och ryggtvätt med tvättsvamp och jag blir så glad av att se honom som en snällis.
Sherrybaby är inte en film som förskönar eller förmanar, det är inte ens en film som försöker förklara eller förändra. Jag förstår alldeles utmärkt vilket helvete hon går igenom och jag behöver inget Disney-slut för livet funkar liksom inte så.
DEN MAN ÄLSKAR (2007)
Lena (Sofia Ledarp) levde med Hannes (Jonas Karlsson) i många år, Hannes som slog och slog och slog när han var på fyllan. Han satt på Lena, drog henne i håret och slog henne i ögonen med knytnävarna, dunkade hennes huvud mot ett skåp. Han slog henne varje gång han tyckte att hon gjort något fel: satt på fel låt, pratat med fel person, såna grejer.
Hannes hamnar till slut i fängelse, han går i terapi och kommer ut igen på villkorlig frigivning. Lena har under tiden försökt läka alla sina sår och ett led i det är att bli tillsammans med en stor, snäll och trygg fiskhandlare. Alf (Rolf Lassgård) är allt Hannes inte är och tvärtom. Alf älskar Lena mer än livet, han vill henne allt gott men Lena kan inte släppa tanken på Hannes och när han nu är en fri man söker hon upp honom igen fast hon vet att det är fel. Hon kan inte låta bli, hon är beroende av honom på nåt twistat vis.
Filmen visar Lenas syn på alltihop på ett naket och ärligt sätt. På vanligt Åke Sandgren-manér är det klassisk musik i bakgrunden och ett högtravande språk ingen mänska använder i dagligt tal men filmen funkar utan alltför stora suck och stön från min sida. Jonas Karlsson blick kan växla mellan en störd mans och en snäll killes på en sekund och att Rolf Lassgård kan spela nalle vet alla. Sofia Ledarp är utropstecknet och hon fick också en Guldbagge för sin roll.
WHEN A MAN LOVES A WOMAN (1994)
Michael och Alice Green (Andy Garcia och Meg Ryan) borde på pappret vara världens lyckligaste människor. Han är pilot, hon är söt, dom är både gifta OCH kära och tillsammans har dom en bedårande dotter (Tina Majorino).
Men som hos alla levande människor så kommer det fram mindre snygga sidor när man krafsar lite på ytan. Alice dricker och hon dricker ofta och mycket. Till slut kan hon inte mörka sitt beroende längre och när hon sätter både sitt eget och dotterns liv på spel ser Michael till att hon hamnar på ett behandlingshem. Kvar därhemma är han med sina tankar. Vad är hans roll i det hela? Hur mycket av ansvaret ligger på honom?
Jag vet att det har funnits omröstningar om vilken motspelare som är Meg Ryans ”match in heaven” (Tom Hanks eller Billy Crystal) men jag måste säga att Andy Garcia glassar förbi dom båda två. Ryan och Garcia är så jättefina tillsammans att jag ibland glömmer bort att det är fiktion jag tittar på och Garcias förälskade blickar är verkligen som Mumsmums för själen. Typ TVÅ fyrpack. Eller tre. Och utan att dela med sig.
Jag tycker om den här filmen. Jag har sett den många gånger och jag ser gärna om den igen. För att vara Hollywoodglättigt tycker jag problematiken, fulheten kommer fram på ganska mänskliga vis men utan att jag känner mig som en havregrynskladdig disktrasa i magen när filmen är slut. Det GÅR att visa människans svagare sidor på film UTAN ångestprojicering.
