Kategori: Månadens filmsnällis

Publicerat

Månadens filmsnällis: Zeb

När jag var i 10-års-åldern var veckans höjdpunkt Lilla Sportspegeln med Tom&Jerry men inte BARA det. Några gummilimpmackor med Port Salut-ost, ett stort glas mjölk, en fåtölj, en filt och veckans avsnitt av Macahan – DET var det mysigaste som fanns.

Jag må ha tyckt att Luke var den snyggaste men åldermannen i gänget, Zeb Macahan, han var definitivt coolast av dom alla.

James Arness, mannen som spelade Zeb, var i mina ögon en mycket gammal man redan då i början av 80-talet. Gammal, vis, fysiskt trasig och tokrynkig i ansiktet, självklart såg jag honom som en urgammal gubbe fast han var faktiskt bara 53 när han började spela Zeb.

Att Zeb Macahan kvalificerar sig som Månadens filmsnällis är en självklarhet för mig. Han må vara hård och butter och ingen du vill ha till fiende men som vän är han lojal ända in i döden. Han har civilkurage i stora mått och skyddar sin familj och sina närmaste med alla till buds stående medel.

Zeb Macahan levde efter mottot ”Never quit, never lie, never apologize”och bortsett från den sista tredjedelen så kunde detta vara James Arness devis även i sitt privata liv. Han verkar ha varit en ödmjuk och snäll man på alla sätt och vis och nu är världen en mysig farbror fattigare. I fredags drog han sin sista suck, 88 år gammal.

Vill du läsa med om James? Här är hans officiella hemsida.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Prot

På Manhattans psykiatriska klinik befinner sig mannen jag valt ut som maj månads filmsnällis. Prot heter han och säger sig komma från planeten K-pax. Han har kommit till Jorden som gäst för att undersöka både planeten och oss invånare.

Han landar på New Yorks centralstation mitt i rusningstid och det totala lugn han utstrålar i detta sammelsurium av folk och fä visar mig dels att han måste vara en utomjordning OCH att han är en skön snubbe.

Prots psykläkare (Jeff Bridges) och Prot själv (Kevin Spacey) blir vänner och själv sitter jag i soffan och ler. Jag vill också vara kompis med Prot. Jag vill spela schack med honom, jag vill kolla film med honom och poppa popcorn lite för länge så popcornen börjar brinna och jag måste släcka elden i balkonglådan. Jag vill sjunga Singstar med honom, jag vill äta pannkaksbrunch och gå promenader med honom.

Att Prot är en hypersnällis är jag helt övertygad om, precis lika övertygad som att han är ett UFO och att filmen K-pax är en alldeles utomordentligt bra film.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Emil

 

 

 

 

 

 

 

Att heta Emil Svensson, växa upp i Lönneberga i Småland med en kuvad morsa och en hyperaggressiv och labil farsa kan inte ha varit en enkel match. Att dessutom bli inlåst i en bod så fort det passade farsgubben funkade liksom bara då. Hade det varit nu hade Emil haft BRIS på speed dial i Iphonen och varit fullt medveten om lagstiftningen kring barnaga.

Att Emil var full med bus är en sak men elak var han inte. I min värld var Emil i Lönneberga första klassens snällis. Han bjöd hem byns hungriga fattighjon för att låta dom äta sig mätta, det fanns ju så mycket mat. Han förstod vad dom behövde och han visste att han kunde hjälpa till. Att det var familjens julmat dom åt upp, ja, vad ska man säga annat än att dom kanske kunde ha lämnat kvar en liten del men likt förbaskat så var hans handling snäll, varken mer eller mindre.

Emil hade ett socialt patos och en solklar känsla för vad som var rätt och fel. Han brydde sig mycket om både nära, kära och folk i perfierin, ja, även om sin pappa som jag har så jävulskt svårt att se som något annat än en tyrann. Hans flata mamma ska vi inte tala om, hon som med gott minne och öppna ögon tillät maken att dagligen behandla sonen som en påse skit.

Att titta på och läsa Emil i Lönneberga som vuxen ger helt andra perspektiv än jag fick som barn. Jag hoppas alla unga Emils och Emilinor med bus i kroppen och ett hjärta av guld inser hur bra dom är och att det är helt okej att hitta på bus så länge man inte sätter andra i skiten. Den enda Emil satte i skiten var faktiskt sig själv.

[Tidigare månaders snällisar finns här: januari, februari och mars.]

Publicerat

Månadens filmsnällis: Mike

Här har vi en enögd spillevink som kan vara bland det bästa jag vet: Mike Wazowski.

Han är en skön, glad, grön och snäll kille som visserligen vill verka lite butter och tuff till en början men skrapar man lite på ytan hittar man världens bästa monstervän och någon som det går att hålla hårt i när det blåser.

Mike är inte bara snäll, han är kul också och en kille som både har nära till kramar och skratt OCH är en tvättäkta och underhållande sång-och-dansman, det är klart att jag smälter som en påse Polly i sommarsolen.

[Recension av filmen Monsters Inc kan du läsa här och tidigare månaders snällisar finns här och här.]

Publicerat

Månadens filmsnällis: Vera

Under efterkrigstiden i Storbritannien levde en riktig snällis vid namn Vera Drake (Imelda Staunton).

Vera var en kvinna som utövade ett yrke som då var förbjudet i lag. Hon hjälpte kvinnor att få abort, vilket var förbjudet fram till 1967, men hade man pengar i fickan gick det att få läkarintyg utskrivna så att aborten kunde utföras kliniskt och korrekt. Men fattiga tjejer/kvinnor hade inget val och Vera Drake trodde stenhårt på sitt kall och satte medvetet hela sitt liv på spel för det hon ansåg var varje kvinnas rättighet.

Förutom detta var Vera en otroligt fin vän, en bra mamma, en omtänksam hustru, en idogt slitande arbetstagare, ja, en kvinna som ställde upp på andra i alla väder och i alla situationer och detta utan att för den skull förlora sig själv. Dessutom ser hon så jävla gullig ut med sina glada och pigga ekorrögon. Det går liksom inte att värja sig.

Vera Drake är februari månads filmsnällis.

[Filmen är från 2005 och är regisserad av Mike Leigh. Vem som blev januari månads filmsnällis kan du läsa här.]

Publicerat

Månadens filmsnällis: Göran

Tuffisar och elakingar får ofta inte bara den snygga tjejen utan även spaltmeter i media. Inget fel med det men Fiffis filmtajm gillar snällisar och vill gärna slå ett slag för schyssta figurer på film.

Under året kommer jag att presentera tolv riktiga filmsnällisar, en för varje månad och det här är januari månads representant.

Han heter Göran.
Göran bor i kollektivet Tillsammans i Lukas Moodyssons film med samma namn.

Göran (Gustaf Hammarsten) kan vara både det skäggigaste och det snällaste som gått i ett par näbbstövlar.

Göran är så snäll att han till en början är dum. Riktigt jobbigt dum-snäll. Snäll mot alla utom mot sig själv vilket egentligen inte är snällt alls men han vill ju så väl. Han vill till och med orka vara snäll och förstående mot sitt super-ego till flickvän som tycker sig behöva ligga med grabben i rummet bredvid men det går liksom inte. Även en snällis som Göran har en gräns och när den gränsen är nådd skapar han ett par sekunder förlösande komisk filmhistoria.

Det Göran visar i filmen är att det går att vara genuint snäll även med en fullt utvecklad ryggrad. Det går att vara snäll för att det helt enkelt är skönare att vara det än motsatsen.

Jag avslutar helt enkelt genom att citera John Cassis, eller Scooter för den delen:

It’s nice to be important, but it’s more important to be nice.