Nånstans i Provence, nånstans mellan 1920 och 1930, får bonden Papet (Yves Montand) den strålande idén att börja odla nejlikor på sin mark. Hans brorson Ugolin (Daniel Auteuil), som inte direkt har alla kritor i asken, hjälper mer än gärna till.
För att odla nejlikor krävs vatten, mycket vatten, något Papet inte har. Han har dock koll på att grannen har en ”hemlig” källa, en källa han vill ha men grannen är föga intresserad av att sälja. Papet och grannen börjar bråka och efter en olycksalig knuff ramlar grannen, slår i huvudet och dör.
Grannens gård testamenteras till en man från staden, Jean (Gérard Depardieu). Papet hoppas återigen på att få köpa marken med källan men Jean har stora planer på sin nya gård och sitt nya liv. Då tar Papet Ugolin i hampan och tillsammans fyller de igen vattenhålet med betong.
Så börjar den sorgsamma och otroligt fina berättelsen om Jean de Florette och hans dotter Manon (Emmanuelle Béart). Det är en berättelse om kärlek, om livet, om hemligheter och om att ingenting är så spännande som att vänta på regn.
Jean de Florette och fortsättningen Jean de Florette II – Manons källa är två av Frankrikes största filmsuccéer genom tiderna.
Jag förstår det, för det här är helt enkelt fantastiskt i sin enkelhet.
