Kategori: Mark Ruffalo

Publicerat

COLLATERAL

Max (Jamie Foxx) längtar bort. Han kör taxi i Los Angeles men drömmer om en ha en egen limousinfirma på en paradisö. Han har en bild på ön i bilen där bilden symboliserar hans frihet och han tittar på den så fort han känner att pulsen eller irritationen blir för hög av att ha en idiotjävel till kund i baksätet.

Han får en drömkörning från flygplatsen. Annie (Jada Pinkett Smith), en snygg åklagare, börjar prata med Max och dom får bra kontakt. När dom är framme vid hennes kontor byter dom kort, han får hennes visitkort och hon hans bild på paradiset.

Nästa körning kommer som ett brev på posten. En gråhårig man i välskräddad kostym kommer ut från kontoret och hoppar in i bilen. Mannen, Vincent (Tom Cruise), är en översittartyp som vill köpa Max taxitjänster hela natten för en summa Max inte kan tacka nej till. Dom beger sig av till första stoppet, ett stopp som kommer förändra Max liv för alltid.

Collateral är regisserad av Michael Mann, snubben som även gjorde den skittråkiga Pacino-DeNiro-snackisen Heat 1994 och den om möjligt ännu tristare Johnny Depp-maffia-rullen Public enemies men även den relativt intressanta OCH första Hannibal Lector-filmen Manhunter 1986 med Brian Cox som Hannibal. Det jag vill säga med detta är att Michael Mann är en regissör som normalt sett inte får mig att gå ner i brygga men med Collateral har han hittat en ton och en känsla som får mig att utbrista i ett ljudligt HURRA i soffan.

Collateral är en spännande film med två huvudrollsinnehavare som spelar på det yttersta av sin förmåga. Jag känner med Jamie Foxx som Max, jag har inga problem med att förstå hans utsatthet och panik. Tom Cruise som Vincent är en komplex människa som det är svårt att avsky trots att han är ett svin.

Mark Ruffalo som polisen Fanning (i skitsnygg mustasch) är jättebra, likaså Peter Berg och Javier Bardem som har små men tongivande roller. Jason Statham har kanske den minsta birollen av dom alla, några få sekunder i början av filmen, men dom är fullt tillräckliga för att jag som tittar ska förstå en hel del om vem Vincent är som person. Han är ingen som vinner Månadens filmsnällis här på bloggen direkt.

När jag ser Collateral vill jag sätta mig i bilen, dra på en skiva med U96 och bara åka helt planlöst genom ett nattsovande och neonupplyst Stockholm. Jag vill dock köra själv, ensam i bilen. Jag vill absoluuuut inte åka taxi.

 

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa manliga biroll har inte alltid spelat andra fiol

CHRISTIAN BALE

Christian Bale är nominerad för sin boxarroll i The fighter men redan år 2000 gjorde han en mycket minnesvärd huvudroll i filmen American psycho.

Som supervidrig stekaryuppie är han alldeles fenomenal och trots att filmen är magstark så var boken hundra gånger värre och jag blir så jävla förbannad när jag ser hans välstrukna och hyperpolerade yttre krocka med det totalsjuka inre att jag kokar inombords.

Det här är blodigt och psykotiskt och kladdigt och svettigt och ingenting för kräsmagade, men en bra film är det!

 

 

 

 

 

 

JOHN HAWKES

 

Den inte alltför kände John Hawkes är nominerad för sin roll som trashig farbror i Winter´s Bone.

2005 gjorde han en kanonroll som Richard Swersey i filmen Me and you and everyone we know, en film som jag tycker fått alldeles på tok för lite uppmärksamhet. Det är en liten anspråkslös pärla, perfekt att se när det regnar ute, disken är diskad, täcket är uppvärmt och den oöppnade förpackningen Remi-kakor bara väntar på att bli uppäten.

 

 

 

 

 

 

JEREMY RENNER

Jeremy Renner är nominerad för sin roll som James Coughlin i Ben Afflecks The town.

Bortsett från förra årets Hurt locker och i viss mån 28 dagar senare så har inte Jeremy Renner gjort så mycket värt att skriva hem om. Som en sådan film får The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford stå som exempel. Orkar inte skriva om skiten igen, recensionen finns här om du ids läsa.

 

 

 

 

 

 

MARK RUFFALO

Det här är en underskattad kille. Mark Ruffalo är nominerad för sin roll i The kids are all right men ögnar man igenom hans filmkarriär så finns det en och annan roll han borde ha fått betydligt mer cred för än han faktiskt fått. You can count on me från 2000 är en sådan.

Ruffalo spelar mot Laura Linney och Matthew Broderick i ett lågmält drama som jag hade skyhöga förväntningar på och som kanske inte riktigt höll måttet men Mark Ruffalo får med beröm godkänt. Som vanligt.

 

 

 

 

 

 

GEOFFREY RUSH

Han lär kungen prata i The king´s speech och för det har han blivit oscarsnominerad. 1996 vann han en Oscar för bästa huvudroll för rollen som pianisten David Helfgott i filmen Shine.

Geoffrey Rush är normalt sett en ganska äcklig karl tycker jag, däremot är Shine en väldigt bra film och som sådan lyckas den få mig att glömma mina konstiga Rush-tankar – vilket även The king´s speech gjorde.

Han ÄR en bra skådis, det ÄR han.

 

 

(den fick faktiskt ännu högre betyg när jag såg den 1997 men nu tycker jag att fyra fiffiluror räcker alldeles tillräckligt )

Publicerat

The kids are all right

Ett lesbisk par ville ha barn. En man donerade sperma. Det lesbiska paret får en dotter och några år senare en son. Barnen växer upp och blir två sökande ungdomar som är nyfikna på sitt ursprung och bestämmer sig för att kontakta den biologiske fadern.

Där är filmens handling, en smula förenklad. Krafsar man lite på ytan dyker det upp många fler och intressanta frågeställningar och jag måste säga att The kids are all right är rätt nytänkande i sin enkelhet.

Det är frågor om relationer i stort, om sexualitet, om kontrollbehov, om kärlek, om att vara barn och växa upp och om att vara vuxen och bli äldre. Jag är väldigt imponerad av filmmakarna, av skådespelarna, av helheten för det hade precis lika gärna kunnat bli en banal smörja av det här. Nu är The kids are all right istället en köttig berättelse som håller från A till Ö och hela vägen däremellan och detta tack vare Annette Bening, Julianne Moore och Mark Ruffalo som den glödande och personliga vuxna trion. Mia Wasikowska (Alice i Underlandet) är också bra som den osminkade tonårsdottern Joni.

Jag gör en liten våg i soffan för det här är bra. Det känns liksom som att det är…på riktigt.

Publicerat

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.

 

Publicerat

THE BROTHERS BLOOM

Bröderna Stephen och Bloom Bloom (Mark Ruffalo och Adrien Brody) är ena riktiga superfifflare. Dom blåser folk och hittar på genomtänkta skådespel och hela livet är en enda stor teater.

Bloom (Brody) får nog och vill starta ett nytt liv, ett riktigt liv, men går med på att göra en sista kupp som egentligen trotsar allt dom tidigare bestämt att dom aldrig ska göra: fiffla en kvinna.

Den soon-to-be-fifflade kvinnan heter Penelope (Rachel Weisz) och är en rik, vacker och excentrisk arvtagerska och Bloom blir naturligtvis kär i henne. Den andra brodern håller fast vid sin fästmö Bang Bang (Rinko Kikuchi) som är en stor del av filmens behållning. Den andra delen är Adrien Brody.

The brothers Bloom är en ganska spretig film. Det känns som om regissören egentligen velat göra två, tre, kanske fyra filmer men varit nödgad att mixa ner alla idéerna i ett manus. Det funkar sådär. Bitvis är filmen grymt underhållande, bitvis är jag som ett frågetecken. Bitvis är den gripande och sorglig, bitvis skitknepig.

Det allra bästa i hela filmen är första och sista kvarten. Den stympade katten man får se i början som sitter i nåt slags rullstolshemmabygge är stor komik och slutet är jättefint. Däremellan är det som en berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan.