Kategori: Mark Wahlberg

Publicerat

THE FIGHTER

Micky Ward (Mark Wahlberg) är en welterviktboxare från Lowell, Massachusetts. Hans mamma Alice (Melissa Leo) är hans engagerade manager och hans äldre halvbror, Dicky Eklund (Christian Bale) är inte bara en föredetta boxare utan även hans tränare, en tränare som vill att lillebror ska bli allt det han själv aldrig blev.

HBO ska göra en dokumentär om Dicky som nu inte är mycket mer än en spillra av sig själv och ett riktigt crackhead och han tror att dokumentären ska hjälpa honom till comeback. Det är en ganska korkad tanke.

Hela filmen känns rätt korkad tycker jag, korkad och plastig. Jag förstår inte hur den har kunnat gummistövlat sig in i oscarsnomineringsträsket, den enda vettiga förklaringen måste vara att 2010 verkligen inte var ett starkt filmår.

Att oscarsjuryn är svag för boxningsfilmer är ingen hemlighet. Rocky, Tjuren från Bronx, Million dollar baby, ja, det går att namedroppa en hel hög men att jämföra The fighter med dessa klassiker är som att köpa en Cappricciosa i frysdisken på Willys och tro att den ska smaka lika gott som en vedungsbakad pizza med hemlagad tomatsås, parmaskinka och färska champinjoner hos italienaren på hörnet.

Christian Bale har inte varit såhär smal/tärd sen han gjorde The machinist och såg ut som han bott i en grotta utan mat i tio år. Han gör rollen som Dicky bra, inget snack om saken och om det är någon i filmen som förtjänar att uppmärksammas så är det just han. Mark Wahlberg spelar samma roll som han alltid gör, dvs sig själv och det går att hålla sig för skratt rätt enkelt när jag ser honom.

Amy Adams (som Mickys flickvän) är söt och fin men gör absolut ingenting extra för att förtjäna sin nominering för bästa kvinnliga biroll. Då är Melissa Leo bättre som mamman Alice, men inte heller hennes prestation får mig att gå ner i brygga.

The fighter är en konstig film som av någon underlig anledning ses som en storfilm. Jag ser inte det oscarsjuryn ser, jag bryr mig inte det minsta om karaktärerna, jag satt mest och hoppades att Micky eller Dicky eller nån annan skulle dö så jag skulle slippa höra detta messande av alla namn som slutar på Y. Som Marky Mark. Det var tider det!

Publicerat

En galen natt

Det finns få män på denna jord som skulle behöva tjata så lite på en date night med mig som Steve Carell. Å andra sidan är det få kvinnor som skulle behöva tjata så lite som Tina Fey också, hon är rent bedrövligt rolig och jag tror att en american-pancake-dinner med henne skulle vara ett minne för livet.

I filmen Date night spelar Carell och Fey paret Foster, sönderarbetade småbarnsföräldrar med minimal tid för romantik och vuxenmys men som ändå försöker göra det bästa av situationen och skaffar barnvakt ibland för att umgås på tu man hand över en god middag.

En kväll vill dom vara lite mer crazy än vanligt så dom åker in till stora staden (New York) från sin trygga förort för att försöka få bord på innestället nummer 1: restaurangen Claw. Det går sådär, folk har bokat bord månader i förväg men dom vill liksom inte ge upp tanken när dom ändå är där så dom ställer sig i baren och hoppas på tur. När servitrisen ropar upp ett bord för två till ”Tripplehorns” och dessa Tripplehorns inte dyker upp tar dom chansen, sträcker upp handen och ropar ”That´s us!”. Bordet blir deras men Tripplehorns visar sig vara ett par som var eftersökta både av polisen och den lokala skumraskmaffian och Fosters romantiska date blir istället ett actionfyllt äventyr.

Det positiva med filmen är scenerna från vardagen. Igenkänningsfaktorn är skyhög för alla som sett baksidan av småbarnsåren på nära håll och jag får en skönt verklig känsla för relationen. Carell och Fey är ett jättebra filmpar. Dom skulle kunna vara gifta i verkliga livet, eller syskon, för dom har ett brutalt äktenskapstycke.

Det negativa med filmen är actiondelarna. Jag satt visserligen och fnissade några gånger och scenen när dom båda ska poledansa på en strippkul är hysteriskt kul men jag kan inte komma ifrån att jag tycker filmen skulle ha funkat bättre som en avskalad familje-drama-romcom utan pangpang och överdrivna biljakter.