Kategori: Matt Damon

Publicerat

Livet efter detta

Det här är en liten film med många infallsvinklar.

Den första: Matt Damon.

Sambo: Asså, jag har alltid tyckt att den där Matt Damon är rätt kass men han växer verkligen i mina ögon för varje film jag ser.
Jag: Jaså? Gör han?
Sambo: Ja. Han har ett såntdär föränderligt utseende. Han ser aldrig likadan ut.
Jag: Gör han inte?
Sambo: Nej.
Jag: Vilken var den senaste flmen du såg med honom då?
Sambo: Den där boxarrullen.
Jag: The fighter?
Sambo: Ja.
Jag: Men det var inte Matt Damon.
Sambo: Inte? Det förklarar varför jag inte kände igen honom.

Den andra: Tsunamin.

Filmen inleds som en riktig katastroffilm. En tsunami väller in över staden där ett av filmens huvudrollspar semestrar. Det är vidrigt. Det blir verklighet överförd på film på ett sätt som just nu känns alldeles för nära. Jag mår nästan illa.

Det som gör att jag ändå fixar att hålla helvetet i Japan på armlängds avstånd när jag ser filmen är att effekterna är tämligen keckigt gjorda vilket förvånar mig eftersom filmen var oscarsnominerad för Bästa visuella effekter tillsammans med Alice i Underlandet, Harry Potter, Inception och Iron Man 2 (Tron Legacy var mycket orättvist BORTGLÖMD i sammanhanget).
Men nä. Tsunamieffekterna var hopplöst pixliga och uppenbart tråkigt datoranimerade. Synd för filmen men bra för mitt psyke.

Den tredje: Clint Eastwood.

Jag älskar Clint Eastwood som regissör. Jag fanimej avgudar honom. Men det är jobbigt att för varje film han gör känna ”nämen nu ÄR det den sista…faaaaan också” men sen kommer det en till och jag blir Lille Skutt i magen och sen när jag sett den tänker jag samma sak igen. ”Gubben är typ hundra år, det här måste ju ändå vara hans sista…”

Livet efter detta/Hereafter är både vanlig och ovanlig som Eastwoodfilm betraktad. Stämningen, musiken, tonen i filmen är oefterhärmeligt Clintans men den ”hoppiga” handlingen, det andliga temat och dom osedvanligt dåliga skådespelarna är inget jag normalt sett kopplar ihop med hans regissörskap. Speciellt barnskådisarna är usla och det retar mig. Matt Damon och Cécile De France som franska Marie är dom enda som sköter sig helt utan anmärkning.

Filmen glider annars på i ett mysigt lugnt tempo, ingen brådska här inte och det är skönt. Däremot tycker jag Clintan ska trumma på lite så han hinner med en film till innan han beger sig mot Nangijala. Minst en till.

Publicerat

TRUE GRIT

Mattie Ross pappa är död. Endast 14 år gammal har hon begett sig till staden för att som talesperson för hela familjen klara upp pappans kvarlåtenskaper och få den döda kroppen forslad tillbaka till byn där dom bor.

Men varför bryr sig ingen om Tom Chaney, mannen som uppenbarligen bragt pappan om livet? Varför ger sig ingen av efter honom, varför straffas han inte?

Mattie (Hailee Steinfeld) är inte bara ung och arg, hon är handlingskraftig också. Hon tar saken i egna händer och hon köper/mutar det tuffaste killen hon kan hitta för att följa med henne på letandet efter Chaney. Den utvalde är suputen U.S Marshal Reuben J. ”Rooster” Cogburn (Jeff Bridges) som älskar sin revolver nästan lika mycket som han älskar att skjuta av den. Stod den nån ivägen? Jaha. Tough luck, typ.

Att få mig att bli sittande med ett tokleende på läpparna åt en westernfilm, ja, det är ingen enkel sak att få till. Många har försökt och lika många har misslyckats. Det är liksom inte riktigt min grej. True grit är en remake av John Waynes westernklassikern ”De sammanbitna” från 1969 (en film jag inte sett) och Wayne fick en Oscar för sin roll som Rooster, samma roll som Jeff Bridges är nominerad för i år.

Som sagt, att få mitt hjärta att smälta av dammiga vyer, bruna hästar och doften av krutrök det är ungefär lika lätt som att få en rauk att börja dansa pasodoble. Men om det är några på jorden som skulle kunna få en stor sten att vicka på höfterna i takt till spansk musik så är det bröderna Coen.

Redan tjugo minuter in i filmen tänker jag ”jag vill inte att den ska ta slut”. Filmen lyckas inte hålla mig i den känslan exakt hela vägen, men nästan.

Jag tycker om den. Mycket. Filmen alltså. Den funkar. Jag är glad. True grit. Kanon, ju! Hihi!

Publicerat

Music maestro: Topp 5 musikfilmer

Martin som har bloggen Royale with cheese har dragit igång en uppmaningsutmaning som han kallar Music maestro.

Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).

För mig är musik i film ett sätt att förstärka en känsla och även om det inte är en musikfilm så är filmmusik otroligt viktigt. Dom fem klippen jag valt till min lista innehåller musik från fem kanonfilmer som gör mig sinnesmaxad på fem olika sätt.

1. Ewan McGregor och Nicole Kidmans fantastiska medley från Moulin rouge.

Det här är känslan att vara nyförälskad, insikten om att bara vi är tillsammans så kan vi skapa magi och den brutala vetskapen om att det är en kärlek dömd att sluta i olycka.

2. Jude Law och Matt Damon jazzar loss i The talented Mr Ripley.

På ytan är det varmt, mustigt och hjärtligt. På insidan är det grönt av avundsjuka och svart av lögner och jag kan med lätthet känna paniken komma bubblande.

3. Slipping through my fingers från Mama Mia.

En påminnelse om livets gång, om att liten blir stor, om nostalgi, om att se sin lilla flicka växa upp och inse att jag är precis som vilken blödig patetisk gråtmild morsa som helst.

4. Rammstein med Mein hertz brennt från Lilja 4-ever.

Denna låt är början och slutet på en av dom starkaste svenska filmer som gjorts. Alldeles oavsett mitt sociala samvete så tänder låten en eld i solar plexus på mig, jag blir en mental Ingo med boxarhandskar av taggtråd och jag avskyr att jag lever i en värld där det finns män som med en hundring på fickan kan, gör och vill köpa sex av utsatta barn.

5. Vad nöjd med allt som livet ger.

En bästa vän kan man hitta där man minst anar det. Titta bara på björnen Baloo och Mowgli i Djungelboken. Vem vet vad som kan hända bakom nästa hörn? Jag kanske kan få äta myror?

Publicerat

GREEN ZONE

Filmen börjar med att ett gäng soldater med Roy Miller (Matt Damon) i täten ska leta efter en hemlig vapengömma någonstans i Bagdad.

Det sprängs och skjuts och det letas i mörker och tillslut kommer dom fram till vad som enligt en hemlig källa ska vara ett stort lager med vapen men som inte är något annat än en bortglömd toalettfabrik.

Varje gång Miller beger sig ut på Bagdads gator och ska göra sina ”tillslag” så blir det fel och till slut får han nog, höjer rösten och ifrågasätter denna hemliga källa och vad denna källa egentligen vet och är ute efter.

Green zone känns som en helt ordinär krigsthriller. Att jag själv just nu är urbota less på allt som rör Irakkriget vs USA får jag liksom lägga åt sidan om jag ska kunna se filmen objektivt, men å andra sidan, vem har sagt att jag måste vara objektiv?

Visst, filmen är inte dålig men jag sitter heller inte i soffan och gör vågen med visslor och vuvuzelor. Matt Damon är Matt Damon, alltid bra, sällan bländande (förutom i denna film förstås) och Greg Kinnear är egentligen samma typ av skådis.

Det går liksom inte att kräkas även om jag stoppar fingrarna i halsen och det det går inte att vråla Hallelujah heller. Det blir mer ett stort…trött…gäsp.

 

Publicerat

INVICTUS


När jag och min sambo såg Invictus tittade han på mig 41 minuter in i filmen och skrek:

– Det är förändring, det är politik, det är sport, det är gubbar, det är Clintan, det är Morgan Freeman – DET ÄR FANIMEJ PORR!!

Jag var väl kanske inte fullt så upphetsad.

Invictus är en sann historia regisserad av Clint Eastwood som handlar om när Nelson Mandela försöker ena Sydafrika genom att samarbeta med kaptenen för rugbylandslaget.

Morgan Freeman är väldigt porträttlik Nelson Mandela, det är han. High five till det! Matt Damon ser trovärdig ut i grön pikétröja. Vågen på den! Men annars, fy satan va segt och hua vad jag inte bryr mig. Jag bryr mig så lite att jag känner mig dum.

Publicerat

THE TALENTED MR RIPLEY

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin ”gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.