Kategori: Meg Ryan

Publicerat

Tre om en: Filmer om missbruk och andra beroenden

SHERRYBABY (2006)

Sherry Swanson (Maggie Gyllenhaal) har suttit i fängelse i tre år för drogrelaterade brott. Hon var en tung heroinist och åkte inte bara fast, hon blev även av med vårdnaden om sin dotter Alexis. Alexis har bott hos Sherrys bror och hans fru alla dessa år och dom har uppfostrat och älskat henne som sin egen dotter.

Sherry har nu fått sin efterlängtade villkorliga dom och vill inget hellre än att komma ut i det verkliga livet, skaffa ett jobb, få ett eget boende, hålla sig ren och – såklart – själv ta hand om sitt barn. Tyvärr är inte verkligheten alls lika enkel. Alexis har svårt att knyta an till sin mamma, att få ett jobb kräver inte bara dom kurser Sherry läst i fängelset utan även en avsugning av den svettige arbetsförmedlaren.

Att Sherry är och har blivit sviken av många (alla?) män i sin närhet med den tafsande pappan i spetsen står helt klart men filmen ger inga tydliga svar och bjussar inte på moralpredikningar. Det är en enkel story om ett svårt liv och med världens kanske mest fysiska kvinnliga skådis i huvudrollen blir det en köttig beskrivning.

Maggie Gyllenhall kan med en förunderlig lätthet agera utan kläder och med en förvånadsvärd enkelhet spela ful. I Sherrybaby gör hon både och. Det är ett enormt fokus på hennes bröst genom hela filmen, i vissa scener förstår jag varför och i vissa känns det som om regissören står bakom kameran och slickar sig om munnen och utnyttjar sitatuationen (precis som männen i filmen).

Nu är filmen regisserad av en kvinna, Laurie Collyer som ser ut som en riktig Gudrun Sjödén-Quinna och hon har inte gjort mycket filmiskt av värde varken före eller efter den här filmen men här gör hon mycket rätt, nästan allt faktiskt.

Gyllenhaal är 100% perfekt i huvudrollen och birollen Dean, en av dom få män i filmen som visar både ryggrad och genuin ömhet, spelas ganska otippat av Danny Trejo. Han är apkrallig och jättesnäll och pysslar om Sherry med rökelser, varmt bad och ryggtvätt med tvättsvamp och jag blir så glad av att se honom som en snällis.

Sherrybaby är inte en film som förskönar eller förmanar, det är inte ens en film som försöker förklara eller förändra. Jag förstår alldeles utmärkt vilket helvete hon går igenom och jag behöver inget Disney-slut för livet funkar liksom inte så.

 

 

 

 

 

 

DEN MAN ÄLSKAR (2007)

Lena (Sofia Ledarp) levde med Hannes (Jonas Karlsson) i många år, Hannes som slog och slog och slog när han var på fyllan. Han satt på Lena, drog henne i håret och slog henne i ögonen med knytnävarna, dunkade hennes huvud mot ett skåp. Han slog henne varje gång han tyckte att hon gjort något fel: satt på fel låt, pratat med fel person, såna grejer.

Hannes hamnar till slut i fängelse, han går i terapi och kommer ut igen på villkorlig frigivning. Lena har under tiden försökt läka alla sina sår och ett led i det är att bli tillsammans med en stor, snäll och trygg fiskhandlare. Alf (Rolf Lassgård) är allt Hannes inte är och tvärtom. Alf älskar Lena mer än livet, han vill henne allt gott men Lena kan inte släppa tanken på Hannes och när han nu är en fri man söker hon upp honom igen fast hon vet att det är fel. Hon kan inte låta bli, hon är beroende av honom på nåt twistat vis.

Filmen visar Lenas syn på alltihop på ett naket och ärligt sätt. På vanligt Åke Sandgren-manér är det klassisk musik i bakgrunden och ett högtravande språk ingen mänska använder i dagligt tal men filmen funkar utan alltför stora suck och stön från min sida. Jonas Karlsson blick kan växla mellan en störd mans och en snäll killes på en sekund och att Rolf Lassgård kan spela nalle vet alla. Sofia Ledarp är utropstecknet och hon fick också en Guldbagge för sin roll.

 

 

 

 

 

 

 

 

WHEN A MAN LOVES A WOMAN (1994)

Michael och Alice Green (Andy Garcia och Meg Ryan) borde på pappret vara världens lyckligaste människor. Han är pilot, hon är söt, dom är både gifta OCH kära och tillsammans har dom en bedårande dotter (Tina Majorino).

Men som hos alla levande människor så kommer det fram mindre snygga sidor när man krafsar lite på ytan. Alice dricker och hon dricker ofta och mycket. Till slut kan hon inte mörka sitt beroende längre och när hon sätter både sitt eget och dotterns liv på spel ser Michael till att hon hamnar på ett behandlingshem. Kvar därhemma är han med sina tankar. Vad är hans roll i det hela? Hur mycket av ansvaret ligger på honom?

Jag vet att det har funnits omröstningar om vilken motspelare som är Meg Ryans ”match in heaven” (Tom Hanks eller Billy Crystal) men jag måste säga att Andy Garcia glassar förbi dom båda två. Ryan och Garcia är så jättefina tillsammans att jag ibland glömmer bort att det är fiktion jag tittar på och Garcias förälskade blickar är verkligen som Mumsmums för själen. Typ TVÅ fyrpack. Eller tre. Och utan att dela med sig.

Jag tycker om den här filmen. Jag har sett den många gånger och jag ser gärna om den igen. För att vara Hollywoodglättigt tycker jag problematiken, fulheten kommer fram på ganska mänskliga vis men utan att jag känner mig som en havregrynskladdig disktrasa i magen när filmen är slut. Det GÅR att visa människans svagare sidor på film UTAN ångestprojicering.

.
Publicerat

Tre om en: Filmer som handlar om sömn

Invasion of the body snatchers av Johan från Filmitch´s Blogg.

Temat är sömn och det är precis det som utom-jordingarna använder sig av när de erövrar San Francisco i Invasion of the body snatchers. Filmen är en nyinspelning, orginalet gjordes 1956. Även 1993 (Body snatchers) och 2007 (Invasion) har man gjort nyinspelningar.

Berättelsen börjar med att huvudpersonen Elizabeth misstänker att något är fel med hennes man. Han beter sig annorlunda och ju längre tiden går desto mer övertygad blir hon att han blivit ersatt av en dubbelgångare. Vänner och bekanta försöker ge olika psykologiska förklaringar på det hela men när flera liknande fall dyker upp förstår man att någonting håller på att ta över staden. Episoden när man försöker förklara fenomenet psykologiskt är underhållande och en uppvisning i äkta 70-tals flum.

Invasion of the body snatchers är en obehaglig historia som spelar effektivt på två saker som man automatiskt kan känna en viss skräck inför. Dels att våra nära och kära förändrar sin personlighet och blir främlingar samt att vi faktiskt är helt försvarslösa när vi sover. För det är just på det sättet som främlingarna erövrar jorden. Det är inga rymdskepp och slemma aliens med strålpistoler som anländer, hotet är mer subtilt och därmed avsevärt svårare att bekämpa. Under sömnen ersätts människornas kroppar av själlösa kopior och orginalet med vår personlighet utplånas. Det faller sig ganska naturligt att en fiende skulle sätta in stöten när vi sover för bästa resultat. Samtidigt som filmens hjältar kämpar mot sömnen och gör allt för att hålla sig vakna växer de känslokalla utomjordingar i antal.

1978 års version står sig bra mot orginalet. Filmen är spännande och obehaglig, välspelad och välgjord. Vänner av Star Trek kan glädas åt att Leonard Nimoy har en ganska stor roll i filmen även Jeff Goldblum och Donald Sutherland är med på ett hörn. Effekterna är mycket bra och faktiskt ganska äckliga, de håller definitivt än i dag trots att filmen är över trettio år.

Orginalet speglade det amerikanska samhällets skräck för kommunismen då våra kidnappade kroppar och sinnen ingår i ett större kollektiv utan vare sig egen vilja eller personlighet. Den nyare versionen spelar kanske mer på skräcken att som individ utplånas, i och för sig samma tanke som kommunstskräcken i orginalet men den känslan är inte riktigt lika påtaglig 1978 som 1956.

Har ni missat filmen? Se den!

Regi: Philip Kaufman
Betyg: 9/10

 

 

Sömnlös i Seattle av Fiffi från Fiffis filmtajm

En nybliven änkling, en liten pojke utan mamma, en nyförlovad kvinna i en bil på väg till sina blivande svärföräldrar och en radioshow som heter Sleepless in Seattle.

Sonen ringer in till radiopsykologen och önskar en ny fru till sin ledsna pappa, pappan får ta över luren och hela tiden sitter kvinnan Annie och lyssnar i bilen.

Meg Ryan är Annie, Tom Hanks är den ensamma pappan och dom überromantiska filmernas okrönta drottning Nora Ephron har regisserat. Det här är första gången Ryan och Hanks vägar möts på vita duken och fem år efter denna var det dags igen med You´ve got mail. Egentligen är det inte så stor skillnad på filmerna. Det är ödets irrvägar, ett medie fungerar som kontaktförmedling och där sonen är ”medlare” i Sömnlös i Seattle har You´ve got mail en hund.

Nat King Cole, Louis Armstrong, Tammy Wynette och Jimmy Durante snitslar en musikalisk känslobana genom filmen och spänner man bara fast säkerhetsbältet behöver man faktiskt inte tänka alls, bara mysa.

”So what we think of as fate is just two neuroses knowing they are a perfect match.” Vems ord är det om inte David Hyde Pierce som i sann Niles Crane-anda får mitt hjärta att smälta i den pyttelilla birollen som Annies bror Dennis. Annies fästman spelas av Bill Pullman som även han gör strålande små inhopp som den multimastodontallergiska Walter.

Mitt aber med Sleepless in Seattle är Meg Ryans frisyr. Jag äääälskar hennes korta frisyrer och här har hon långt böljande hår och nääe, det funkar inte på mig. Tom Hanks å andra sidan har väldigt HÖGT hår här vilket inte är så charmigt det heller.

För mig är Sleepless i Seattle ett toklångt torrhångel i väntan på belägringen (som i detta fall är mailfilmen, en film som i mina ögon är trion Ephron-Ryan-Hanks fullkomliga bubbel-i-magen-fullträff) men det är ett hångel värt att minnas och tänka tillbaka på ibland. Jag åkte ändå upp i Empire State Buildning året efter filmen kom och det var inte BARA för att spana efter King Kong.

 

 

 

Sleepwalkers av Micke från BlueRoseCase.

Filmatiseringar baserade på Stephen Kings berättelser brukar ju inte alltid betyda kvalitet. Särskilt inte när King själv står för manuset.

I ”Sleepwalkers” från 1992 besöker vi den lilla staden Travis där skrämmande saker är på väg att hända. Nyinflyttade Charles och hans svartsjuka mamma har kommit hit i jakt på unga oskulder. Charles och mamman är nämligen så kallade ”sleepwalkers”, vilket innebär att de är övernaturliga varelser som kan ändra form och utseende både på sig själva och sina ägodelar. Det enda som dessa sömngångare fruktar är katterna eftersom en enda katt kan ta livet av en hemsk sömngångare. I Travis bor Tanya och Charles har valt ut henne till sitt nästa offer. Hon tror att han är drömprinsen och visst blir hennes liv en dröm – en mardröm…

King-regissören Mick Garris, som bland annat gjorde den usla mini-serien ”The Shining”, har regisserat ”Sleepwalkers”. I huvudrollerna ser vi Mädchen Amick (som antagligen förväntades kunna dra lite ”Twin Peaks”-tittare), Brian Krause och Alice Krige. Den sistnämnde är rätt underhållande som sömngångar-mamman som trånar efter sin son. Amick och Krause däremot är båda två riktiga katastrofer, till viss del beroende på att karaktärerna är riktigt dåligt skrivna. Föräldrarna påstår att Tanya är smart, men det får vi som publik inga bevis på. Tvärtom framställs hon som helt urblåst och handlingsförlamad. Jag undrar på allvar om inte Garris led av regi-relaterad schizofreni under denna produktion.

”Sleepwalkers” antyder först att vi ska få ta del av en svår kärlekshistoria. Av detta blir intet. Handlingen och enskilda scener försöker sedan bygga upp en skräckstämning – och förvandlas plötsligt till komedi. Att filmen känns både töntig och parodisk underlättas inte av cameos från Mark Hamill (i mustasch), regissörerna John Landis, Joe Dante, Tobe Hooper, Clive Barker och så Stephen King själv såklart i sin vanliga mediokert spelade cameo.

Vid sidan av dåliga skrämseleffekter (skrämda katter såklart och skrikande lik!) finns fler typiska Stephen King-ingredienser med, till exempel den töntige polisen som pratar med sin katt.

”Sleepwalkers” känns som en kvarleva av en ungdomskomedi från 80-talet: hemsk dialog, knäppa lärare, oförstående föräldrar, tuffa killar, snygga bilar, fnittriga tjejer. Man kan tycka att Enyas ”Boadicea” borde räcka långt som stämningsskapare. Det gör den inte. Framför allt förstår jag inte varför skådespelarna i fula Halloween-dräkter, förlåt: de hemska varelserna, kallas för Sleepwalkers. Det förklaras heller inte. Och varför består deras huvudsakliga syssla av incestuösa handlingar?

Ärligt talat, är det ens någon som bryr sig?

”Sleepwalker” är en Stephen King-film värd att hoppa över. Om och om igen.