”Man blir brun i bastun – det är det bästa.”
”Jag är blyg som en tonåring och beter mig som en sån.”
”Jag gillar att tänka. Jag tycker det är kul.”
Dessa tre citat är alla ursprungna ur Linda Thelenius välformade mun under den tiden hon hette Rosing och befann sig i Big Brother-huset.
Jag har alltid tyckt och trott att hennes ordbajserier är det mest korkade som existerar men jag har haft fel. Det finns en överman och den heter Megalodon.
Enda anledningen till att denna film får ett betyg överhuvudtaget är den absolut sista scenen som faktiskt ger mig en liten ilning i magen. En liten, mikroskopisk nästan, men ändå.
Filmen ska vara 90 minuter lång men redan efter 78 minuter börjar eftertexterna rulla. 12 minuter eftertext, hallå, det klarar inte ens Avatar av och det här är ändå en effektfilm i princip helt utan effekter, i alla fall om man ska räkna dom vettiga.
Tröttsamt och urbota korkat, det är Megalodon i ett nötskal.
Uäk, säger jag och sväljer det som nyss kom upp.
