För att vara en film jag sett fram emot att se ända sen premiären i slutet av juli så måste jag säga att jag väntat länge.
Det finns vissa filmer man ALLTID ska se helst under premiärhelgen och det är såna filmer som ”alla” går och ser. För ”alla” är inte tysta med vad dom tycker, ”alla” håller inte inne med viktig information – exempelvis slutet – och då står man där antingen med skyhöga och inte alls vettigt dimensionerade förväntningar eller så skiter man i att bilda sig en uppfattning och lämnar filmen helt åt sitt öde.
Alla jag känner som sett Inception har sagt samma sak. Åååååååå, den är såååå braaaaa! Det är ju kul. För filmen. Men kanske inte för mig.
Jag satt i biografen och hade pirr i magen strax innan filmen började. Jag vet inte när jag hade det sist (det kan ha varit Rocky V) men nu kändes det som att jag väntade på något alldeles extra.
En kaxig storfilm, en bejublad sådan gjord av härliga The dark knight-regissören Christopher Nolan och med jättefina Marion Cotillard i en av rollerna OCH en comeback av en av min tonårs mest slurpigaste posterboys: Tom Berenger! Vad kan gå fel liksom?
Helt ärligt, det lilla som skulle ha kunnat gå fel gjorde det inte. Leonardo DiCaprio i huvudrollen till exempel. Fan, killen KAN agera. Han går verkligen från klarhet till klarhet och är inte alls den lilla lenkindade pojkspolingen längre (även om han liksom Johnny Depp aldrig kommer att se ut som medelålders män).
Det som också hade kunnat bli en gäspning var Juno-tjejen Ellen Page i en riktigt stor roll men jag backar även här. Om Hollywood öppnar ögonen så har dom en briljant och helt perfekt Lisbeth Salander i just Ellen Page. Heeeelt perfekt.
Storyn då? Biograftjejen som presenterade filmen sa att man var tvungen att se filmen tre gånger för att fatta den och det håller jag inte med om. Eller så är det jag som inte fattat ett skit. Det KAN vara så men jag tror inte det.
Den handlar om ett gäng människor som jobbar med att förvränga människors drömmar, att liksom ta sig in i hjärnan när man/dom sover och manipulera drömvärlden för att få människorna dit dom vill. Det inte mer komplicerat än så även om det kan vara nog så komplicerat när drömvärlden växer ihop med verkligheten och därmed också insikten att det finns fler nivåer i drömvärlden och var i alla dessa världar befinner man sig – egentligen?
Det är klart, helst ska man inte se filmen med paltkoma och helst inte på en 19″-skärm. Nej, laddad med energi med nyputsade glasögon och en full biosalong med folk som har vett att stänga av mobilen, så ska Inception ses. Om inte så, inte alls.
Och hur det var att se Tom Berenger igen?
Hmmmm. Ja, det var ett kärt återseende även om jag flera gånger tänkte att det där inte är Tom Berenger, det måste vara hans pappa. Men det finns bara en snubbe i filmhistorien som har snyggare överläpp än den där karln och det är Jude Law och en snygg överläpp försvinner inte med åldern, i alla fall om man har vett nog att nobba nervgiftsinjektioner just där – och det har Mr Berenger, tack och lov.
Hyr filmen på Headweb. Klicka här.
Sleuth (på svenska blev det Skuggspel) från 2007 är en remake av filmen Sleuth från 1972.
