Lilla jag gick åstad och vann en tävling! Biobiljetter och soundtracket till The Lincoln lawyer gjorde att en rätt medioker dag i början på veckan blev en sprudlande glad dito.
Tack Debaser och Noble Entertainment för att jag äntligen fick användning för min kunskap i ämnet vilket-instrument-spelade-Matthew-McConaughey-på-gatan-alldeles-spritt-språngande-naken-när-han-blev-arresterad-av-en-polis. Vad det var? Bongotrumma såklart!
Nu har jag alltså varit på bio och sett filmen. Till att börja med så är det enormt snygga förtexter. Det bådar gott. Sen kommer en Matthew McConaughey i bild som ser lika utmärglad ut i ansiktet som väl Christian Bale i The machinist. Jag blir lite orolig, han som alltid brukar se så frisk och frodig ut.
McConaughey spelar Mick Haller, en brottmålsadvokat med inget annat än dollars för ögonen. Klienterna kan vara skyldiga, dom kan vara oskyldiga, han skiter i vilket. Det är i och för sig hans jobb då alla förtjänar en lagens man på sin sida i rätten men Haller skiter i det från botten av sin själ. Han kan konsten att ta betalt, han är skrupellös vad gäller att casha in stålarna OCH han ger dom åtalade valuta för lönen.
Louis Roulet (Ryan Phillippe), sonen till en mycket rik dam (Frances Fisher) står åtalad för att ha grovt misshandlat en kvinna. Han hävdar sin oskuld och vill inte ha någon annan advokat än Haller och är det något mer än pengar som biter på Haller så är det smicker.
Han åtar sig fallet som redan till en början har glappande hål och med hjälp av sin utredare Frank (William H Macy i en frisyr ingen sett honom i förut och så borde det ha förblivit) luskar han reda på att Roulet ljuger och att han ljuger om mycket.
The Lincoln lawyer är baserad på Michael Connellys bok med samma namn. Jag har inte läst boken och för filmens skull är jag glad för det. Jag tror nämligen att boken är så mycket bättre än filmen. Filmen är i det närmaste två timmar lång, känns som fyra men utan att egentligen bli tråkig. Den är liksom bara…lång. Filmen är också extremt mycket yta. Haller är snygg, hans ex-flamma och mamman till hans barn (Marisa Tomei) är snygg. Dom är båda karriärister, dom gillar uppenbarligen varandra fortfarande och flirtar hej vilt (med varandra) på restauranger om kvällarna (och givetvis sitter jag och funderar på var dottern håller hus). Det är snyggt filmat, det är dyra kostymer, det är välkammat, fina boenden, vyer och liksom bara sååå jävla tillrättalagt.
Jag gillar rättegångsfilmer, jag gillar dom mycket, ofta och länge men såna här filmer behöver en redig twist för att hålla hela vägen. Twisten i The Lincoln lawyer luskade jag ut redan efter tjugo minuter. Till filmens fördel ska sägas att jag gäspade inte, slumrade inte till, retade mig inte på pratande biografbesökare, nej, jag hade helt enkelt bara en alldeles lagom skön lugn stund i en biosalong. Sen att biobesökets stora händelse inte var just filmen utan att jag lyckades bli starstrucked av Stellan Skarsgård på fiket strax innan gör ingenting alls.
Stellan och Ryan Philippe på samma dag! Pieuuuwww. Ge mig en handduk!
FBI-agenten Terry McCaleb (Clint Eastwood) är en seriemördare på spåren, en mördare som skriver direkta meddelanden till honom på brottsplatserna. I en tjurrusning efter nämnde mördare i en mörk gränd lägger McCalebs hjärta i princip av och han pensioneras i väntan på ett nytt hjärta. 
Här finns filmen.
