Kategori: Michael Douglas

Publicerat

BASIC INSTINCT

Världens mest kända ispik gjorde sin entré på vita duken 1992. Basic instinct hette filmen, Paul Verhoeven regisserade och Sharon Stone och Michael Douglas höjde inomhustemperaturen med en 20 grader sisådär med sina nakna välformade kroppar.

Stone är Catherine Tramell, en mycket förmögen kvinna, en bisexuell författare till blodiga kioskdeckare, historier som har en förmåga att bli till verklighet i närheten av henne. Douglas är polisen Nick, hård på sprit, droger och kvinnor, som är satt på att försöka lösa mordfallet där en känd person, Tramells pojkvän, blivit brutalt dödad med en…tadaaaaam…ispik!

Basic instinct har egentligen allt en erotisk thriller ska ha enligt mig. En cool skitsnygg sexuellt utåtagerande kvinna med skinn på näsan å ena sidan, en manlig karaktär med stor personlighet och osviklig potens å andra sidan, en välskriven story, bra biroller, en påkostad ljudmatta, maximerade känslor åt alla håll och kanter och givetvis, en twist.

Jerry Goldsmith må ha komponerat sin sista strof men till Basic instinct lyckades han göra en av sina bästa tvärflöjtsteman, ett tema som sätter sig i skallen likt tuggummi under skosulan och som på sitt allra mest suggestiva sätt hjälper mig som tittar att komma i rätt stämning.

Basic instinct kom alltså 1992, det är snart tjugo år sedan. Till min stora glädje måste jag säga att det här är en film som åldrats inte bara med värdighet utan även med grace och stora oljefat med antirynkkräm. Det är nästan så jag häpnar faktiskt. Såna här filmer görs knappt längre.

Publicerat

Wall Street – Money never sleeps

Jake Moore (Shia LaBeouf) jobbar som nån form av finansmäklare på ett stort företag.

Äsch. Jag vet inte ens om det heter finansmäklare förresten. Han befinner sig nämligen i en värld som är mig föga intressant men som kryllar av män i dyra kostymer formade i samma mall som har möten vid stora ovala välpolerade bord, använder hängslen och har ett mycket begränsat ordförråd. Allt dom pratar om på arbetstid (vilket verkar vara dygnet runt) kretsar kring affärer, årslöner, bonusar, aktier, ja dollars helt enkelt.

Jake bor tillsammans med Winnie Gekko (Carey Mulligan) och javisst är hon dotter till Gordon (Michael Douglas), yuppiesvinet som åkte in i finkan i slutet av första Wall street-filmen.

Men nu har det gått några år. Gordon har avtjänat sitt straff och Wall Street 2 börjar med att han lämnar fängelset som en fri man. Scenen när han får tillbaka sina tillhörigheter säger så mycket om tiden som flytt. Mobiltelefonen som var så cool 1987 ser ut som nåt som skulle kunna ha hackats loss från Berlinmuren och Gordon kommer ut till en värld som på många sätt är helt främmande och ny.

När Gekko 1987 sa ”Greed is good” ansågs han både nytänkande och iskall och det var allt annat än okej att öppet vara så beräknande, girig och egoistisk som han var. 2010 är det mer tjolahopp-tjolahej, det är ”Kapitalist, javisst!”, ingen höjer på ögonbrynen åt uppenbara vinstintressen och åt att det finns folk som går över lik för att tjäna pengar.

Relationerna mellan far-dotter, svärson-svärfar och den mellan Jake och Winnie borde ha kunnat bli riktigt intressanta, jag menar, det ÄR en storfilm gjord av ingen mindre än Oliver Stone och det är tre skådespelare som i min bok är MYCKET kompetenta men för mig faller relationerna bara platt, liksom hela filmen.

Jag ler två gånger under Wall street 2. Första gången under hela förtexten eftersom Stone återanvänt typsnittet från första filmen och jag hamnar i 80-tals-feeling direkt jag ser bokstäverna och andra gången när Charlie Sheen dyker upp som sin karaktär i första filmen, Bud Fox. Jag ler och tänker på hur mycket vatten som flutit under broarna sen 1987, under hans, under Douglas och under min.

Oliver Stone har gjort en uppföljare på en film som blev ett riktigt tidsstudiedokument men som sådant har Wall Street – Money never sleeps inegnting att hämta. Det är 23 år mellan filmerna men när jag hör Talking heads sångare David Byrnes röst i filmens soundtrack får jag snarare känslan av att det är tre år. Fem år max.

Jag har bara så himla svårt att se det spännande i jakten på mycket pengar. Jag tycker personligen att det är mycket mer underhållande att se filmer om människor som ingenting har och som jagar växelpengar för sin överlevnad och kanske snor en skogaholmslimpa, inte för att dom KAN utan för att dom svälter ihjäl annars.

Hur som helst så hade världen klarat sig toppenfint utan denna uppföljare. Ingen i framtiden lär minnas den i vilket fall.

Publicerat

Solitary man

Michael Douglas på rask promenad genom stan till tonerna av Johnny Cash´s Solitary man, så börjar den här filmen och redan där är jag såld.

Det är nåt så sjukt mysigt med Michael Douglas-filmer. Det kan vara hans röst, han har liksom ett tonläge som ingen annan. När han pratar känner jag mig hemma, det är safety goes stämband liksom.

Michael Douglas spelar Ben, en 60-årig före detta bilhandlare med hjärtfel vars enda drivkraft i livet är att få unga tjejer på kroken för en svettig natt – max. Han har en ex-fru som tycker om honom (Susan Sarandon i grym urringning och äkta rattar), en dotter (Jenna Fischer) som är rätt tveksam till sin fars beteende och ett barnbarn som inte får säga morfar utan bör tilltala honom med ”Kapten Ben”.
Ben är tillsammans med Jordan (Mary-Louise Parker) och ska ta hennes dotter (Imogen Poots) till Boston för att försöka förhandla in henne på en skola där.

That´s it. Jag avslöjar inte mer. Jo, jag kan säga att Danny DeVito spelar Bens gamla kompis och att Jesse Eisenberg verkar vara precis överallt där jag vilar mina ögon just nu, men vad gör det? Han är bra.

Solitary man över lag är en bra film. En potent film, en välgjord film, en film att tycka om. För mig pendlar den mellan en fullpoängare och en välhängd trea men jag tycker det är jobbigt att se Michael Douglas som ska spela sjuk samtidigt som jag vet att han ÄR sjuk. Han känns gammal och jag blir lite rädd att det här är den sista filmen jag får se honom i.

Jag saknar honom alltså innan han är borta och det är ju dumt. Jättedumt. Istället borde jag ställa mig upp, sträcka fram en jättebukett långa röda rosor och säga TACK! Tack Michael Douglas för att du är så JÄVLA JÄVLA bra!

Publicerat

Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

”Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger ”Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.

 

 

 

Publicerat

FALSKT ALIBI

Jag undrar vem som skötte ekonomin i den här filmen. Jag undrar om han/hon har jobbet kvar.

Jag undrar om det är riktigt försvarbart att ha en budget och sen ge 95% av den som lön till Michael Douglas för att han ska tacka ja och sen sitta där alldeles viljelös och inte kunna bjuda på nåt godare än havregrynsgröt för resten av pengarna.

Okej. Jag fejsar fakta. Det fanns ett manus som på pappret säkerligen var bra. Filmen är en remake av Beyond a resonable doubt från 1956 och kanske var det en spännande film, vad vet jag? Filmbolaget hittade en regissör som villigt la ner sin energi i filmen, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att regissören är Peter Hyams och att han hade sin storhetstid för 15 år sedan med van Damme-rullarna Sudden death och Timecop.

En sånhär film är bra om det är en twist som blir en twist till på slutet, om man som åskådare är fullständigt bortkollrad. Jag kunde gnomskåda hela filmen efter första kvarten och det är inte godkänt. Långt därifrån.

Michael Douglas gör sitt jobb och som vanligt gör han det bra. Den andra huvudrollen görs av Jesse Metcalfe som är mest känd som Gabrielle Solis unge älskare John Rowland i Desperate housewives. Han är genomskinlig som en manet.

Nej. Jag säger nej till det här. Det kunde ha blivit bra men det blev en riktig djupdykning där Michael Douglas får agera både flytväst, livbåt och åldrad sjökapten.