Nästan lika bra som Rocky IV
Idag fyller Lauren Bacall 86
Peter Falk fyller 83 år
Alexis Bledel fyller 29
Mickey Rourke fyller 58
och JAG fyller 38!
Två år kvar tills jag måste börja bete mig som en vuxen och bara titta på Ben Hur, Hem till byn och filmer av Ingmar Bergman.
Eller så skiter jag i det och fortsätter göra som jag brukar.
Om jag skulle drabbas av hjärtstillestånd och samtidigt behålla ögonen öppna så skulle det ha samma verkan på min hjärtfrekvens att visa MARVEL-bläddret i början på en seriehjältefilm som att tjonga i mig ström från sånadär el-spatlar.
Jag blir så glad så glad av MARVEL-loggan att fötterna liksom klapprar mot vardagsrumsgolvet som händerna på en trumslagarapa, en sån man kan dra upp med en metallnyckel i ryggen.
Iron man var en bra film. Egentligen var den mycket bättre än den trea jag gav den vid första tittningen. Iron man 2 är också en bra film, fast på ett lite annat vis.
Robert Downey JR är fortfarande som klippt och skuren för rollen som Tony Stark. Han gör sin hjälte mänsklig på ett sätt som jag inte har sett sen Bill Bixby var Dr David Banner i The incredible Hulk, en TV-serie som för mig som liten var känslosammare än Lilla huset på prärien.
Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta!
Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall.
Scarlett Johansson, Samuel L Jackson och Don Cheadle klarar sig också med beröm godkänt men sen kommer mina två men, mina två STORA men som gör att filmen stannar vid ett medelbetyg för det här är fanimej inte okej.
Gwyneth Paltrow var bra i första filmen som Pepper Potts, Starks assistent som inte kan lura en blind med sina känslor för chefen. I den här filmen går hon ett steg längre och beter sig som om hon är den överbeskyddande, duktiga storasystern som inte kan släppa kontrollen över sin ansvarsskygge och flamsige lillebror (Stark). Det gör mig skitirriterad! Låt fanskapet vara! Låt honom sköta sig själv, stå inte där och se ut som en trånande kossa, blir förbannad, dra, hångla upp honom, texta ett stort plakat med ordet KNULLA? eller nej, byt ut frågetecknet mot ett utropstecken och sluta var en sån jävla MES.
Och detta jävla skrikande såfort hon hamnar i händelsernas centrum, vad är det för otyg? Hon verkar aldrig vänja sig heller, allt är läskigt, hon har tummen mitt i handen, hon är en riktig velpotta rent utsagt och värsta sortens bimbo dessutom. Hon är en sån tjej som lever för och trånar efter en man istället för att leva sitt eget liv. Näe, skaffa dig ett liv Pepper Potts. Eller en ryggrad. Fast det ena brukar leda till det andra i det fallet.
Och sist men inte minst kommer vi till den formidabla plattfoten i filmhistorien, Sam Rockwell. Här är killen som inte kan glädja ens sin egen mamma med sin uppenbarelse. Han spelar Justin Hammer, Starks antagonist och inte i en enda scen tror jag på att han är Hammer. Jag tror fullt och fast att han är Austin Powers som ska sätta sig i en liten gul bil och försöka vända i en tunnel. Han är så skitdålig att det svartnar för ögonen. Han förstör mer än myggsvärmar gör när man ska bada en varm sommarnatt.
Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon.
Men bara lite.
Han är ju så snygg.
Blink, blink.
Det här är en hård nöt för mig att knäcka.
The expendables är utan jämförelse den svåraste filmen hittills för mig att recensera och jag ska försöka förklara varför.
1. Jag har sett fram emot den här filmen sen jag hörde första knystet om den. Det var flera år sedan.
2. Jag har älskat Sylvester Stallone sen jag lärde mig stava till italian stallion.
3. The expendables saknar en av hörnstenarna i det som kallas film, nämligen ett manus skrivet för åskådare med ett IQ över 2.
4. Sylvester Stallone har både skrivit manus och regisserat filmen.
Så, hur gör man? Hur sågar man sin forne filmstjärneidol jäms med fotknölarna på ett kärleksfullt och konstruktivt sätt?
Ja, det är väl bara att säga precis som det är antar jag: The expendables är en riktig skitfilm.
Den är så usel att Sliver känns som Den gröna milen i jämförelse. Det som skulle vara ett kärt återseende av actionshjältarna från min uppväxt känns mer som en varningsfilm från Socialstyrelsen som borde visas i väntrummen hos samtliga plastikkirurger i hela västvärlden.
Vi snackar tuffisar här, tuffa karlar med många gröna dollars på banken, karlar med koll, karlar med assistenter och agenter och managers men ÄNDÅ finns det ingen som kan säga STOPP PÅ BELÄGG och få dom att fatta att det inte är speciellt MANLIGT att vara 64 år och ha porslinsansikte, att det inte är speciellt hårt att bygga på underkäken så man ser ut som som Gaston i Skönheten & odjuret och att det inte är speciellt macho att spruta läpparna fulla med nervgift så dom putar ut mer än på Linda Rosing och hon den där Olinda, samtidigt.
Det finns liksom nåt som inte går att köpa för pengar och det är att åldras med värdighet och det är nåt som varken herr Stallone, Willis, Schwarzenegger eller Rourke kan stava till.
Det tar ett tag att vänja sig vid synen av Stallones brutalt ådriga, uppumpade underarmar och en kropp som känns totalt fullsmockad av ryssfemmor och en cocktail av diverse tillväxthormoner. Fan, han är lika gammal som min pappa (ja, mamma med för den delen) men efter ett tag när jag hackat mig igenom plasten känner jag mig som hemma igen. Det känns som förr i tiden och jag förstår varför filmen blev av, jag fattar vitsen.
Sylvester Stallone visste säkerligen vilka polare han ville ha med i filmen och han skrev antagligen rollerna utifrån vem som skulle spela dom. En figur som Gunnar Jensen, en blindgalen stor blond viking, kan inte ha blivit skriven med nån annan än Dolph Lundgren tankarna. Den lille snabbe asiaten Ying Yang, vem skulle spela honom om inte Jet Li? Sen finns det ju några jag saknar. Jean-Claude van Damme, Carl Weathers och Steven Seagal för att ta några exempel.
Mitt enda sätt att hantera den här filmen är att se den som en återträff. Jag ser den som en reunion, men inte av en högstadieklass utan av ett gäng moppepojkar som nu inte längre behöver skruva hoj i någon förälders skumt belysta garage för nu har det kommit nån med en stor låda pengar och orden ”Gör vad faaaan ni vill me´rom” och det är precis vad snubbarna har gjort.
I The expendables låter pistolerna lite högre, maskingevären tuggar ammunition lite fortare, bomberna sprängs lite maffigare och dummisarna dödas lite klafsigare. Däremot räckte nog inte pengarna till skyddsglasögon för filmfotograferna verkar ha stått en bra bit ifrån och zoomat järnet, för sällan har jag sett så mycket hård action i sån närbild att jag egentligen inte får se ett skit.
Jag har ingen aning om vem som dör, vem som slåss med vem, vart blodet kommer ifrån, varför den där kniven är där just nu och hur dom där kunde ramla in från taket, för allt är så nära att en lupp inte hade fått mig att komma närmare.
Hur mycket jag än sitter där i biostolen och motorsågar filmen medans jag tittar, hur mycket jag än hånskrattar åt dom där männen som ska vara så ofantligt manliga men som ser ut som gamla tanter som ska på tebjudning i ansiktet ja, hur mycket jag än vill kunna motstå det här så kan jag det inte.
Jag njuter, jag fnissar, jag ler för The expendables är inte bara den här filmen, det är känslan som finns kvar av ett par decennium då dessa män faktiskt var dom tuffaste grabbarna som fanns.Så jag lägger huvudet på sned och låter dom tro det.
Jag har fått vad jag betalade för. 95 spänn för 103 minuter nostalgi är inte fy skam men just i fallet som rör dessa inblandade skådespelare så stämmer faktiskt floskeln det var bättre förr.
Filmens betyg:
Att se Sylvester Stallone på bioduken igen:
Här har vi en kille som kanske inte är bästis med plastikkirurgen som har den vassaste skalpellen i byrålådan.
Det känns som eoner sedan Mickey Rourke kunde tituleras ”snygging” och hade huvudroller i Wild orchid och 9 1/2 vecka och det känns ännu längre sen som han agerade framför kameran och faktiskt gjorde nåt vettigt.
Mickey Rourke är tuff, tuffare än somliga tror och nu gör han rollen som snubben som är tuffast av dom alla – brottaren Randy ”The Ram” Robinson.
Randy bor ensam i sin husvagn, han super hårt, proppar sig full med ryssfemmor, försöker lappa ihop sin ärrade och såriga kropp efter varje match men lyckas allt sämre. När hans hjärta säger stoppåbelägg, no more wrestling or you will die, får han smått panik. Livet blir meningslöst och ensamheten får helt nya dimensioner när han letar upp sin dotter för vilken han varit extremt frånvarande under hela uppväxten och hon ber honom fara åt helvete, rent utsagt.
Vad ska han göra? Vem är Randy The ”Ram” Robinson utan sin wrestling? Ska det vara såhär resten av livet eller finns det en Plan B?
Det är hjärtskärande att se en fullvuxen, deffad, ärrig, åldrad man så mentalt liten och det är en prestation att gestalta ”The Ram” så mänsklig utan att det slår över och blir patetiskt, eller skrattretande rent av. Jag sitter som förhäxad framför TV:n, helt blixtstilla med en stor klump magen. Jag blir ledsen. Filmen spelar på alla mina tycka-synd-om-strängar och när den är slut sitter jag kvar, tänker efter, känner in och saknar.
The Wrestler är en fin film. Det går knappast att säga att white-trash-omgivningarna är vackra, men dom är ändå filmade med en slags ömhet.
Det är inte bara exploatering av en jävligt grym sport och hårdhudade icketänkande machomän, det är mer en livssaga, en förklaring till hur det kan bli i livet när det liksom bara blir som det blir.
