Kategori: Mila Kunis

Publicerat

Extract

Joel (Jason Bateman) är ägare av en liten vanilj-extraktfabrik och extremt sexuellt frustrerad. Hans fru Suzie (Kristen Wiig) vill aldrig ligga och inte är hon intresserad av försäljnings-siffror heller. Joel å andra sidan är inte överdrivet intresserad av Suzies jobb att designa kuponger heller så man kan väl säga att dom lever rätt parallella liv där utrymmet för spontant mys inte är så stort.

Det händer en olycka i fabriken, ”Step” (Clifton Collins Jr) blir av med testiklarna och kan stämma Joel på miljonbelopp. Den flirtiga kleptomanen Cindy (Mila Kunis) får nys om ”Step” och tycker det vore det perfekta bedrägeriet: få honom att kära ner sig, slippa ha sex och sen sno alla pengarna.

Samtidigt springer Joels Ove Sundberg-look-alike-granne Nathan omkring och är allmänt jobbig, Joels kollega Brian (J.K. Simmons) kallar alla deras anställda för puckon, kärringarna vid löpande bandet arbetsvägrar, Joel blir betuttad i Cindy, Suzie detsamma i den köpta poolpojksgigolon, Gene Simmons är med på ett hörn och Dean (Ben Affleck) bjussar sin bäste vän fabriksägaren på allt från Xanax till hästmedicin med varierat resultat.

Jag gillar det här. Jag gillar alltihop, jag gillar (kors i taket å håll i hatten) till och med Ben Affleck! Han har helskägg, permanentad page och är allmänt hög, han är helskön här!

Regissören Mike Judge är hittills mest känd för att ha regisserat Beavis and Butt-head och Office space men jag tycker Extract är det bästa han gjort. Om det beror på honom eller det lysande hopkoket skådisar vet jag inte men det spelar ingen roll. Underhållande och bitvis riktigt kul är det i alla fall.

Här finns filmen.

Publicerat

BLACK SWAN

Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.

Publicerat

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.