Kategori: Milla Jovovich

Publicerat

Stone

Jack (Robert De Niro) är en känslokall och introvert man med en dryg månad kvar till pension. Han jobbar som nån slags övervakare på ett fängelse, träffar interner och skriver rapporter som ligger till grund för deras eventuella frigivning.

Privat lever han tillsammans med sin fru Madylyn (fenomenala Frances Conroy) sedan 43 år, i ett kärlekslöst och respektlöst äktenskap som inte är nåt annat än ett stort jävla skämt.

Stone (Edward Norton) är en dömd pyroman som hamnar på Jacks bord. Denne Stone är en slug jäkel som på alla sätt han kan försöker manipulera Jack, komma innanför hans skinn för att på så sätt få goda vitsord och komma ut till sin vackra fru Lucetta (Milla Jovovich) igen, även om det innefattar att blanda in frugan i den smutsiga leken.

Stone är ett välspelat drama som gått mig ganska obemärkt förbi, jag tror inte ens den gick upp på bio utan hamnade direkt på DVD. Milla Jovovich och Edward Norton gör båda precis vad som förväntas av dom och jag imponeras svårt av Robert De Niro och hans strålande rolltolkning av den osympatiske gubben Jack. Storyn haltar en smula, känslan i filmen blir väldigt ojämn, men det hindrar mig inte från att tycka att det är en helt okej film som inte behöver skämmas ett dugg för sin existens. Det är ett vardagsdrama om ett vardagsdrama helt enkelt.

Publicerat

Resident evil: Afterlife

Musiken under dom första minutrarna påminner som sånt jag gärna dansar till på skumma synthklubbar. Då känner jag mig lite glad.

Sen börjar det skjutas frenetiskt. Jag fattar inte varför, det är ingen handling alls att tala om, det känns som att jag är mitt inne i nåt dåligt animerat TV-spel där hjältinnan filmas i slowmotion inte för att det ser ballt ut utan för att förlänga filmens speltid. Den manliga skurken, om han nu är en skurk, har solglasögon och pratar sådär entonigt och med sammanbitna käkar som Agent Smith (Hugo Weaving) gör i Matrix.

Men Resident evil: Afterlife är inte Matrix. Resident evil: Afterlife är inte ens Resident evil, inte om man ser till första filmen – och i viss mån andra – som faktiskt var sköna fungerande actionfilmer med en handling som man inte behövde vara universitetsutbildad för att fatta, eller TV-spelsskadad småunge.

Vad än Paul W.S. Anderson har för baktanke med att skriva och regissera detta, om han försöker ge frugan Milla Jovovich en skjuts uppåt på karriärsstegen, så har han absolut fel i sina tankegångar. Att skriva och regissera dynga har nämligen inte hjälpt någon på traven och det blir inte ett dugg bättre av att dra in nära släktingar i den illaluktande högen. Snarare pinsamt av honom – och jääävligt korkat av henne att tacka ja.

Publicerat

DET FEMTE ELEMENTET

Det finns en del filmkaraktärer vars namn sitter som superlim i hjärnan. Gordon Gekko (Michael Douglas i Wall Street), Robert Kincaid (Clint Eastwood i Broarna i Madison County)och Marsellus Wallace (Ving Rhames i Pulp Fiction) för att ta tre exempel. Det fjärde skulle kunna bli Korben Dallas, Bruce Willis karaktär i denna film.

Korben Dallas kör taxi och eftersom han lever i ett futuristiskt New York några hundra år framåt i tiden ser hans taxibil inte ut som dagens fordon. Den må vara gul, men den flyger.

Jorden riskerar att förintas av Ondskan med hemskingen Zorg (Gary Oldman) i spetsen och bara det femte elementet kan rädda planeten. Den mystiska kvinnan Leeloo (Milla Jovovich) brakar en dag in i Korbens liv (och taxibil) och efter den dagen blir ingenting sig likt. För vem är hon? Vad är det för språk hon pratar och vad är det egentligen som är det femte elementet?

Jag har medvetet kortat ner handlingen till Mulle-size för det är en film som inte går att förklara med ord och en film som inte bör läsas om, utan ses.
Det är science-fiction, det är action, det är äventyr. Skådespelarna bär Jean-Paul Gaultiers skapelser och regissören Luc Besson har gått loss med hela sin extremkreativa och fantasifulla högra hjärnhalva.

Det femte elementet är en perfekt film om du vill drömma dig bort en stund, om du vill glömma vardagen, tvätthögar och intorkade köttbullar på köksmattan. Det är så färgglatt och knasigt och sprakande och intelligent att det inte går att göra annat än att krypa ner under filten, låtsas spänna fast säkerhetsbältet och sen bara trycka igång autopiloten.