Kategori: misär

Publicerat

WINTER´S BONE

Det var ett bra tag sedan det kom en film som enade all världens recensenter i en hyllningskör så som denna film gjort. Riktigt länge sedan var det.

När sen mina vänner börjar knacka mig på axeln och säga ”Har du sett Winter´s bone än? Den är såååå bra” så blir jag ju självklart nyfiken på filmen som handlar om den 17-åriga tjejen Ree (Jennifer Lawrence) som tar hand om sina två småsyskon och sin sjuka mamma när pappan stuckit och pantsatt hela deras hem. Nu riskerar familjen att bli hemlös, det enda hon kan göra är att bege sig iväg och försöka hitta pappan. Död eller levande.

Nu är alltså filmen sedd, jag kan svara ”ja” på frågan mina kompisar ställer och min nyfikenhet är stillad.

Så, sällar jag mig till förståsigpåarna i tidningar och på TV? Tycker jag som mina filmälskande vänner? Nej, jag gör inte det.

Winter´s bone är total misär. Det är misär på precis alla fronter, bakom varje dörr, i varje byxben. Det är kargt och kallt och huttrigt, det är trasigt och kantstött. Känslan i filmen är ungefär lika glad och hejsanhoppsan som att bo i Norrland på vintern och det är total solförmörkelse och så kommer orkanen Katrina och gummistövlarna läcker, jag får tandlossning och barnen uppvisar klara tecken på hiv. Trots detta så blir jag inte engagerad och det är en skitskum känsla.

Jag kan inte låta bli att jämföra Winter´s bone med Frozen river, en film med om inte snarlikt tema så väl med samma känsla. Den filmen gjorde mig ledsen. Jag fick en klump i magen som inte ville släppa och jag tänker fortfarande på den ibland. När jag skriver detta är det bara ett par timmar sedan jag läste eftertexterna till Winter´s bone och jag har redan glömt filmen. Efter att jag skrivit detta kommer jag sannorlikt inte ägna filmen en enda mikrometer tankeverksamhet, inte förrän den får en massa priser på galor världen över och jag känner mig skitdum för att jag inte fattar grejen.

Tjugoåriga Jennifer Lawrence är en tjej vi kommer att få se mer av, om inte annat för att hon ser ut som en ung Cate Blanchett även i trasiga jeans. För mig var filmens behållning att få se att Laura Palmer inte var död eftersom Sheryl Lee hade en liten liten roll och henne har jag inte sett på länge.

Skådespelarna gjorde annars precis vad dom skulle, det är bara jag som inte tycker att det räcker ända fram.

Publicerat

Vägen

I en värld efter allt, när ingenting växer och allt är borta ska en ensam pappa (Viggo Mortensen) försöka få sig själv och sin son (Kodi Smit-McPhee) att överleva.

Dom flesta post-apokalypiska filmer är inga färgglada skapelser, det är dystert, det är mörkt, det är mellangrått, mörkgrått eller svart, inte mycket annat. Vägen är inget undantag. Men det som gör Vägen till något annat än alla andra filmer jag sett i samma genre är att jag får panik i magen redan efter dom första minutrarna. Riktigt så fort brukar det normalt sett inte gå.

Viggos smala utmejslade ansikte och trötta, döda, ångestfyllda ögon tar sig igenom TV:n och när han tittar på sin son med en kärlek som inte kan dö trots den fullkomliga misären dom befinner sig i då äter sig blicken in i mitt mammahjärta på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

Jag försöker tänka det-är-bara-på-film-tanken, men det GÅR INTE. Efter åtta minuter stänger jag av. Tårarna rinner nedför kinderna och jag kippar efter andan. Det känns som om hjärtat ska sprängas och jag tassar in och kramar om mina sovande barn och tänker på hur jävla bra jag har det.

Jag väntar några timmar, det är mitt i natten och jag sätter på filmen igen. Jag klarar att se tjugofem minuter sen fixar jag inte mer. Det går inte. Jag skulle ge en månadslön för en karta ångestdämpande medicin, så jobbigt är det. Pappan och sonen går där i ödelandet med smutsiga kläder och en kundvagn med alla sina ägodelar och jag hamnar där direkt, jag ser framför mig hur jag befinner mig där med mina barn i varsin hand och den lamslående rädslan i bröstet att inte förmå hålla dom – och mig – vid liv. Jag får sån jävla panik att jag stänger av, igen.

Det retar mig att jag är en sån mes men jag kan inte samla mig och jag kan inte stryka ett streck över känslorna och se filmen för vad det är: en film.

Morgonen efter spolar jag fram och tvingar mig själv att se dom sista tio minutrarna. Det var jobbigt med nödvändigt, jag hade aldrig kunnat släppa filmen annars. Men att ge ett rättvist betyg, det går inte. Jag kan anta att filmen är jättebra eftersom jag reagerade som jag gjorde, men jag kan också vända på det och tänka att det bara är jag som är en überkänslig idiot.

Logiskt sett så är nog det mest sanna en kombo.