Sebbe (Sebastian Hiort af Ornäs) är fjorton år och bor med sin mamma Eva (Eva Melander) i ett nedgånget bostadsområde nånstans i Sverige.
Pappan är död och mamman har problem med alkohol, hon röker oavbrutet, hon jobbar natt med att dela ut tidningar, verkar inte ha en endaste vän i hela världen och hon sover hela dagarna.
Eva orkar inte med att vara en närvarande förälder, hon har så dåligt med pengar att Sebbe inte ens får en present på sin födelsedag och Sebbe har ett mindre helvete med mobbare i skolan.
Handlingen i Sebbe är ingen discodans, inga disneystråkar eller hopp-och-skutt-glatt direkt. Herregud, det är ju en prisbelönt svensk film, klart som fan den handlar om vardagsrealism, förortsmisär och mobboffer i yngre tonåren, gärna med ett pärlband av P3-pop i bakgrunden – vad annars?
Men, jag tänker inte dissa filmen rätt av för det finns faktiskt tre saker med Sebbe som är riktigt bra.
1. Sebbe själv.
Sebastian Hiort af Ornäs är en otroligt begåvad kille och hans ansikte kommer synas i många filmer framöver det är jag bombsäker på. Han når fram, han når ut, han spelar inte – han ÄR och DET är man inte bortskämd med i svensk film.
2. Mamma Eva.
Eva Melander är för mig en okänd skådespelerska och jag tror inte en känd skådis hade kunnat göra den här rollen ett dugg bättre än hon.
Jag blir arg på henne, hon är vidrig, jag blir trött på hennes jävla rökande och gnället om att hon inte har några pengar (SLUTA RÖK DÅ FÖR I HELVETE!!!) men framförallt har hon och Sebbe en äkta känsla dom emellan och den är mycket värd i den här rullen.
3. Det autentiska språket.
Scenerna i klassrummet, bråken mellan Sebbe och Eva, snacket tonåringarna emellan, allt detta känns på riktigt. Det är ingen dramatensvenska, det är flyt i språket och DET gör mig glad.
Det mesta annat i filmen gör mig bara…irriterad. Sebbe är ännu en svensk film i raden som kallar sig långfilm fast den bara är 1 tim och 20 min och fast filmen är så himla kort så håller inte storyn hela vägen. Är det ingen som har koll på sånt innan liksom?
Äsch. Jag fattar inte grejen riktigt ändå tycker jag filmen är helt okej. Jag tänker inte ens tanken att varken stänga av eller spola fram, jag tittar och upprörs och det hade jag inte gjort om filmen var helt igenom kass.
