Att vara yngsta syskon i en skara på fyra kanske är en räkmacka om man är flicka och har tre röjiga storebröder eller om man är en pojksladdis med tre tonårskaxiga systrar.
Men om man heter Linus Wahlgren och är minsting i en hel klan av sång-dans-och-skådespelarfolk, då är det ingen lek. Tydligen.
Scener ur ett kändisskap är en låtsasdokumentär om och med Linus Wahlgren. Lite sådär lagomt navelskådande och analt och inte alls (håll i hatten för nu nalkas ironi) narcissistiskt och egenkärt.
Apropå mitt tidigare inlägg om filmfloppar så måste jag erkänna att denna film faktiskt är i det närmaste en redigt magplask man kan komma i svensk filmhistoria. 238 personer i Sverige såg filmen under premiärhelgen. Regissören Christian Eklöw hade ”hoppats på 600” .
238 betalande personer första helgen. Fyra kopior av filmen i hela Sverige. Kanske är det ett bevis för att Sverige är lite för litet för denna typ av film? Kanske är det så att denna film gjort sig bättre på TV? Kanske är det konstigt att filmen ens fick en budget, sponsorer och engagerad bakom-kameran-personal? Kanske är det så att Linus Wahlgren som person inte är tillräckligt intressant för att vara huvudperson i en mokumentär överhuvudtaget?
Jag tittar på filmen och pendlar som insidan av en moraklocka. Å ena sidan – det är skitdåligt. Å andra sidan – det är ärligt. Å ena sidan – filmen går knappt att se som film, det är mer ett koncept, en idé som vuxit fram på grabbfyllan. Å andra sidan – det är modigt, det är hjärtskärande och ibland jobbigt att se.
Jag tycker verkligen att Linus Wahlgren är modig. Jag tycker det här visar på både självdistans och självinsikt att driva med sig själv och sin familj som han gör. Visst gör han det för att skapa uppmärksamhet kring sin person och alla sätt att synas är bra utom dom dåliga i hans situation. Men jag kan inte med all vilja i världen säga att det här är en bra film. Den har stunder av nerv och sekunder av tystna fniss, men det är inte mer än så.
Tyvärr.