Kategori: monster i djungel

Publicerat

PREDATORS

Det här med uppföljare är ganska intressant. Jag kan känna att ska man som regissör sätta tänderna i en film som redan är gjord så ska idén med remaken vara 1. rejält nyskapande och 2. hålla hela vägen. Detsamma gäller med musik. Att leka härmapa gör ingen glad men blir covern personlig och annorlunda, fine, kör på.

Predators klarar sig undan med blotta förskräckelsen eftersom den inte är nån remake i egentlig mening, mer en spin-off på originalet och den börjar bra. Riktigt bra faktiskt. Ett gäng till synes slumpmässigt utvalda tjommar faller bokstavligt talat ner från himlen rätt ner i djungeln.

Det är människor från världens alla hörn. Det är den hårda mexikanen (Danny Trejo, såklart, vem annars?), det är en dödsdömd amerikansk fånge (Walton Goggins, som jag har jättesvårt att se som någon annan än Shane Vendrell i världens bästa polisserie: The Shield), det är ryssen Nikolaj (Oleg Taktarov), det är den store svarte soldaten (Mahershalalhashbaz Ali – haha, vilket schysst namn! Jag tror inte hans mamma tyckte så mycket om honom), asiaten i blå kostym (Louis Ozawa Changchien), den tuffa sydamerikanskan (Alice Braga), den beläste läkaren (Topher Grace) och det är filmens affischnamn: Adrien Brody.

Adrien Brody är en personlig favorit. Jag gillar honom som fan i allt han gör men jag erkänner, jag var skeptisk till honom som tuff testosteronfylld actionhjälte. Med lite längre och otvättat hår ser han ut som vilket konkavt popsnöre från Södermalm som helst men tanken var kanske att hitta Schwarzeneggers totala motsats när dom letade huvurollsinnehavare. I såna fall har dom lyckats. Adrien Brodys Royce-karaktär fungerar förvånadsvärt bra som ledare för den brokiga Lost-wannabe-samlingen jagade jägare. Han kan prata sådär hest tufft, han är snygg även när han är skitig och han behärskar både krigslist och framförhållning.

Men hur var filmen då? Ja… Jag hade ganska höga förväntningar på den tills jag läste recensioner som var både lite ros (Andreas filmblogg och Filmitch) men också massor med ris (Flmr och Movieshine). Hade filmen stannat vid första halvtimmens tempo och känsla hade jag gjort vågen och klafsat till med ett toppenbetyg men nu blev det precis tvärtom. Laurence Fishburne dök upp och i och med det dog filmen.*

Sambon: Sover du?
Jag: Mmmmmm.
Sambon: Han lever inte längre nu.
Jag: Ummhummm. Vad bra.

 

 

* Jag har ingenting emot Laurence Fishburne som skådis men från att ha varit ett furiöst köra-motorväg-på-natten-i-180-blås-tempo i filmen så blev det gammal-lårbensopererad-dam-med-rullator och detta hände så fort Fishburne visade sig och det höll i sig resten av filmen.

Min recension av originalet kan du läsa här.

Publicerat

ROVDJURET

Det är inte bara i Danmark som det är nåt ruttet, det är det i djungeln nånstans i centralamerika också.

Dutch (Arnold Schwarzenegger) och hans grupp av välpumpade soldater kallas in i djungeln för att rädda några överlevande höjdare som råkat ut för en helikopterkrasch. Men det finns nåt annat i djungeln, en tingest så mycket värre än dom någonsin kunnat ana. Ett rovdjur som inte är från denna värld.

Trots att jag har sett mängder av riktiga snubbe-action-filmer och macho-lasse-rullar genom åren så är det bara en handfull som får mig att gro pung.

Rovdjuret är en av dessa. Rovdjuret är en film som ger testosteronet ett ansikte. Det fullkomligt strömmar ut manliga hormoner från TV:n, det är som att det finns en osynligt rör mellan snubbarna i bild och min egen binjurebark och det är inte utan att det börjar fantomklia mellan benen när testiklarna lägger sig på plats.

För här snackar vi VM i biceps. Här snackar vi inte en påse bilar till eftermiddagsfikat, här är det en kånkenrygga med anabola och snabbkaffepulver med sked.

I den här filmen snackas det inte känslor i onödan, här är det mestadels rätt tyst. Alan Silvestris aggressiva mastodontmusik tuggar sig igenom djungeln som en ångvält och rovdjuret springer omkring mellan träden som en extremt stor kameleont.

Scenerna när rovdjuret inte ska synas, när djungeln liksom ”äter upp den”, håller inte direkt nuförtiden, däremot när rovjuret visar sig som the monster itself, DET är fortfarande extremt bra gjort. Effektkungen Stan Winston kan nöjt sitta på sitt moln och vara stolt.

Det är klart som korvspad att Rovdjuret var bra mycket ballare som film betraktad när jag var 15 år än den är nu, men den funkar.
Det är en underhållande film, den är bitvis spännande, den är skönt kleggig och inte direkt förskönande. Arnold är inte världens bästa skådis men han är Arnold och det räcker en bra bit. I alla fall Arnold anno 1987.