Jag antar att efter succén med Independence day så fick Roland Emmerich göra i stort sett vad han ville. Och vad ville den gode Roland göra? Jo, han ville återuppliva det japanska monstret Godzilla och flytta det till Manhattan. Var det en bra idé? Som jag ser det, både lite ja och lite nej.
Den här teasern visades på biograferna typ ett år innan Godzilla fick premiär. Funkade den på mig? Döööööööhh, jaaaaaaa! OM den gjorde! Jag var alldeles eld och lågor, det här kunde ju bli nåt alldeles superhäftigt. Sen kom trailern och javisst, den utlovade härlig action och läskigt monster i nån slags symbios av dom gamla Godzilla-filmerna och Jurassic Park. Visst kunde det bli bra, visst kunde det det.
Men. Det Jurassic Park har är hjärta, det dom gamla japanska Godzilla-filmerna har är charm, det Godzilla a la Roland Emmerich har är…Matthew Broderick! Hur tänkte Emmerich? Det skulle vara så roligt att veta hur faaan han kom fram till att just Matthew Broderick skulle få huvudrollen. Denna beiga man som jag inte skulle känna igen på stan även om jag var tvungen, han är så intetsägande som skådespelare och så asexuell som man att jag häpnar över alla som väljer honom i någon roll whatsoever.
Men, han knep rollen som Dr Niko Tatopoulos och nej, han spelar inte doktor han LEKER doktor, precis så känns det. Det hittills bästa denne man gjort i sin karriär är rösten till den fantastiske lille musen Despereaux och han borde ha slutat medan han låg på topp, det är min syn på saken.
Jean Reno, Hank Azaria och Maria Pitillo spelar dom andra stora rollerna och dom klarar sig fint även om det i dessa typer av film faktiskt bara finns plats för EN huvudroll: monstret itself.
I denna tolkning av Godzilla är inte ens monstret bra nog som jag ser det. Godzilla har samma utstrålning som Matthew Broderick, dvs nollkommanoll och det funkar inte riktigt om det ska hetta till. Visst är det maffigt och påkostat och bra katastrofscener men jag skiter faktiskt en hel hög i att det är just Godzilla som trashar staden, det kunde lika gärna vara utomjordingar, män med skägg eller dåligt väder, det hade varit lika intressant.
Jag ville så gärna tycka bra om den här filmen när den kom, jag har velat det båda gångerna jag sett om den men det går inte. Det är alldeles för mycket som tar emot. Filmens tagline – SIZE DOES MATTER – är visserligen sann, men det handlar också om vad man GÖR med det som är stort. Det kan inte bara vara snack, det måste till lite verkstad också även om det handlar om ett japanskt atombombsmuterat monster.
Eller för att översätta min åsikt om filmen till ett fint gammalt svenskt ordspråk: En stor kuk är en klen tröst i en fattig familj.
Att titta på The host är som att åka världens ballaste berg-och-dalbana med Lars Norén bredvid sig. Nu tänker jag mig en sån där berg-och-dalbana gjord i trä, en sån som vobblar av både friktion och blåst och som det känns att spikar, skruvar och muttrar lossnar på hela tiden.
