Kategori: Morgan Freeman

Publicerat

Red

Red är en film jag har sett fram emot ända sen jag såg trailern första gången. Den kändes pillemarisk på ett fräscht sätt, filmat med nya grepp och snabba klipp, lite som en MTV-variant på James Bond eller kanske en långvårdsvariant på Kick-ass – eller Scott Pilgrim om man vill ta i från tårna.

Men en trailer är en trailer och det är inte alltid det blir samma känsla i själva filmen när det kommer till kritan. Glädjande för mig måste jag ändå erkänna att Red är precis som jag trodde, både på gott och ont.

Handlingen är enkel men effektiv. Frank Moses (Bruce Willis) är en pensionerad CIA-agent som lever ett avskalat och ensamt liv. Den enda kontakt han har med omvärlden är telefonledes med sin handläggare Sarah (en jättebra Mary-Louise Parker!) som skickar ut hans pensionsutbetalning en gång i månaden.

Det visar sig att Frank är stämplad som RED – Retired and Extremely Dangerous – av CIA och dom skickar ut ett gäng nästan larvigt beväpnade agenter för att döda honom, vilket skälvklart inte hjälper. Hallå! Vi snackar Brucean här, han dör inte i första taget!

I filmen för vi även lära känna Franks gamla kollegor Joe (en mys-pysig Morgan Freeman), borderlinepersonligheten Marvin (det känns som om John Malkovich spelar sig själv) och Victoria (Helen Mirren, bra som alltid) och jag tittar på filmen och glömmer världen runt omkring mig för en stund men när eftertexterna rullar minns jag nästan ingenting.

Red är ingenting mer och ingenting mindre än en habil underhållning-för-stunden-rulle. Välgjord och välspelad och det finns ingenting som är direkt dåligt men heller ingenting som är riktigt bra.

Jag vet inte om det går att ge en film en mer solid trea än just den här. Vore jag en stenhuggare hade jag hackat in betyget i en stor granitbumling, bara för att.

Publicerat

THE BUCKET LIST

Jag såg den ”mysiga” och ”sentimentala” filmen The bucket list.

Jack Nicholson och Morgan Freeman spelar cancersjuka gubbs med bara nån månad kvar att leva. Dom skriver en gemensam lista med sånt dom vill hinna med innan dom dör, vilket dom kan eftersom Nicholson spelar miljardär och kan bjussa fattiga bilmeckar-Freeman på allt.
Dom gör det dom ska, sen *spoilervarning* dör dom. Såklart. Ett regelrätt hollywoodending.

– Åååå, den här var bra, sa min snubbe när eftertexterna rullade.
– Äh!
– Jooo. Det var en mysig film.

Han som jag tycker om satt och gjorde känsloljud genom hela filmen så att för mig var det liksom ingen direkt förstasidesnyhet att han gillade den.
”Näääääh” (när man ser Nicholsons operationsärr och han ligger i sängen och skakar),”IIIIIIIIh” (när dom hoppar fallskärm) och ”Hahahahahaha” (flera gånger, varför vet jag inte).

– Klart du gillar den här filmen, sa jag. Det är ju bara snubbar.
– Gubbar!
– Ja, gubbar då.
– Jag gillar gubbar!!!
– Jag vet……
– När jag blir gammal ska jag bli gubben med snuggan som säger ”hocken” om allt hela tiden.
– En rätt ensam gubbe kan jag lova.
– Vadådå?
– Jag ska sätta gung på gungstolen allt vad jag har och sen springer jag, eller kanske hoppar fram jättefort med mitt deltastöd som en geriatrisk Lille Skutt. Då kan du sitta där i din ensamhet med din pipa och titta på The bucket list på kabel-TV.
– Jaaa,det kan jag väl! Vad mysigt!

Publicerat

De skoningslösa

En prostituerad kvinna blir svårt knivskuren av en man som hade så liten snorre att han inte fixade att horan började fnissa när han drog ner byxorna.

Han skar henne så svårt att det först var oklart om hon skulle överleva eller inte, men det gjorde hon. Knivmannen klarade sig dock undan både döden och piskrapp mot att han skänkte fem hästar till bordellägarhalliken.

Det var ett rimligt straff tyckte sheriffen (Gene Hackman). Halliken hade ju ändå investerat en hel knippe dollars i jäntan, köpt bussbiljett och gett henne en plats på bordellen, klart det är gubben det är synd om som går miste om sin inkomst, inte kvinnan som förlorade sitt ansikte och därmed skönhet (och ja, det är klart kvinnosakskvinnan i mig skulle vilja gå bärsärk men det är ju liksom meningen med hela storyn).

Den knivskurnas horpolare på bordellen samlar unisont ihop sina surt förvärvade pengar och utfäster en belöning på 1000 dollar till den som dödar knivmannen och det är klart att ryktet går, den bonkas stenhårt på djungeltrumman så att nyheten sprids över dom öppna vidderna.

Bill Munny (Clint Eastwood) är en gammal änkling som bor med sina två små barn (kanske 12 och 10 år gamla på ett ungefär) på en liten gård i omarken. Han har varit en riktig tjuv, bandit och mördare i sina dagar men förändrades när han mötte sina barns mamma och lever nu ett stilla liv i lugn och ro.
Men när nyheten om jättebelöningen når honom sadlar han hästen, lämnar sina barn med orden ”vi ses om några veckor” och rider till sin gamle kompis Ned (Morgan Freeman) för att få med honom på döda-kvinnoskäraren-och-kofösarjäveln-och-tjäna-1000-dollars-äventyret.

De skoningslösa är liksom en vanlig cowboyfilm men vridet ett par varv. Det är en rätt kul film stundtals, jag fnissar lite när Bill inte kommer upp på hästen och när han lagt av sig och inte kan sjuta på en tomburk och blir alldeles frustrerad och löser problemet the-Clintan-way. Det är även en tänkvärd film som spelar på alla mina mänskliga strängar och jag borde egentligen bli jätteberörd men nej, det funkar inte riktigt på mig det här. Jag kan inte ta till mig vidder och cowboyboots och lägereldar och den där manly-man-mentaliteten hur mycket jag än försöker.

De skoningslösa fick fyra Oscars 1992 för bästa klippning, bästa regi (Clint Eastwood), bästa film och bästa manlige biroll (Gene Hackman) och trots att filmen långt ifrån är en personlig favorit så fattar jag att det är en BRA FILM och att det ibland är gott nog även för mig.

Klicka här för att se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

SEVEN

Jag är en sån filmtittare som älskar förtexter.

Således är jag en sån filmtittare som avskyr filmer som bara börjar UTAN förtexter, utan någon form av presentation. Jag inte bara avskyr det, jag HATAR det som pesten. För mig säger förtexterna enormt mycket om filmen och dom behövs för att jag ska komma i stämning. Sån är jag liksom.

Fyra minuter in i filmen Seven börjar förtexterna och bortsett från i filmer av Quentin Tarantino som är en snubbe som verkligen förstått the power of the typsnitt så är förtexterna till Seven det bästa jag sett.

Jag hamnar i rätt känsla på studs, det finns inga tveksamheter. Jag förstår att det jag ska få se är något utöver det vanliga, det kommer bli otäckt, det kommer bli hemskt och jag vet inte vem jag kommer vara när jag kommer ut på andra sidan.

Och efter att ha sett Seven måste jag säga att eftertexterna blev i stort sett lika viktiga. Dom var både otroligt välgjorda och extremt välbehövliga när jag satt där dom sista minutrarna i biosalongen och hade 300 i puls och LP-skivor under armarna och bara tänkte för sig själv: WHAA HAPPEN? Vad tusan var jag med om? Jag vill se om den här och det NU!

Om du som läser det här mot förmodan inte har sett filmen så tänker jag inte berätta ett jota mer än att filmen handlar om två poliser, William Somerset (Morgan Freeman) och David Mills (Brad Pitt) och deras jakt på en seriemördare som på mycket kreativa vis mördar sina offer efter dom sju dödssynderna. Gwyneth Paltrow spelar Mills flickvän och var även förlovad med Brad Pitt på riktigt under den här tiden.

Seven är en modern klassiker och filmen som banade väg för David Fincher att i stort sett få fria tyglar i filmbranschen vilket åtminstone jag är rätt tacksam för.

Däremot är jag lite förvånad över min totala fascination för en film som i färgskala påminner en hel del om kaffe som stått väldigt länge på en varm spisplatta och med väldigt lite kvar i kannan (ofta på en tvivelaktigt besökt restaurang i nån liten håla) och när man sen häller standardmjölk i detta kaffe, dricker en klunk och utbrister ”Vilket jävla rävgift!”, så ser den här filmen ut.

Seven är en rättigenom dyster och hemsk historia som lämnar en eftersmak som får mig att önska att jag druckit nämnda kaffe. Det svider och bubblar och klumpar sig i mellangärdet och det är en känsla som sitter kvar i magen länge länge efteråt.

Publicerat

Tre om en: ROBIN HOOD

Robin Hood – Prince of thieves 1991

För femton år sedan satt jag på Rigoletto 1 på Kungsgatan och njöt. Jag njöt så till den milda grad att jag hade ståfräs på armarna.

Det var sååå häftigt, det var sååååå stort. Kevin Costner var snygg, Morgan Freeman tuff, Mary Elizabeth Mastrantonio var en jättsöt Marion med sitt mörka lockiga hår, Alan Rickman var klädsamt osympatisk som sheriffen av Nottingham och Christian Slater var ännu intressant som skådis.

Sen gjorde Sean Connery entre som Rickard Lejonhjärta fast han inte stod med i förtexterna, då steg jublet, folk stod upp och applåderade och då slog det mig att närmare en Errol Flynn-matiné än såhär kan man inte komma om man som jag är född i början av 70-talet.

Robin Hood – Prince of thieves är en färgglad full-fart-framåt-film som egentligen har allt man behöver för att tömma hjärnan på vardagsmåsten en söndagkväll. Visst känns den en smula mossig när jag ser den såhär många år efteråt, men jag minns känslan från första gången och jag håller fast vid den.

 

.

.

Robin Hood 1973

Disneys version av Robin Hood känner vi mest igen från Kalle Ankas julafton.

Den korkade vakten – ”Hon är säkrad gamla Bettan” – den tumsugande kungen, Sir Väs i vaggan, den helt perfekt tecknade stenfasaden som Robin klättrar över, Marion, broder Tuck, ”Mooooot Sherwooodskoooogen!” och oodelally oodelally hoppsan vilken dag.

Men precis som med alla andra dom där tecknade snuttarna vi matats med i väntan på julklapparna så finns det en långfilm där bakom som förtjänar cred.
Robin Hood är nämligen en alldeles ypperligt tecknad film, lika underhållande för både stora och små.

Dom svenska rösterna är så djupt djupt inpräntade i min hjärnbark efter åratal då jag som liten knatte lyssnade på sagan på band och bläddrade i den inkluderade sagoboken var gång jag hörde det speciella blädderljudet. Det är hemtrevnad och barndomsnostalgi i stämbandsformat. Tänk, det är Beppe Wolgers som Lille John, Ingvar Kjellson som Prins John, John Harryson är Sheriffen av Nottingham, Sven Lindberg är Sir Väs, Björn Gustafson (den äldre) är Broder Tuck, Birgitta Andersson är Lady Kluck och Rolf Bengtsson är tuppen Allan-i-dalen. Det är bara Robin Hood själv, Jonas Bergström, som jag inte har nån direkt relation till. På det sättet är jag ganska lik prinsessan Madeleine men det är också det enda sättet.

 

.

.

Robin Hood 2010

När Ridley Scott knäpper med fingrarna då kommer Russel Crowe knatande. Jag har ingen annan förklaring till att han tackade ja till rollen som Robin Hood än att han är i nån slags tacksamhetsskuld efter Gladiator eller att dom två är värsta bundisarna privat och att Crowe gör det här som en ”kul grej” för att kunna få hänga med Ridley.

Räcker det inte nu? Det går liksom inte att mjölka en ko hur mycket som helst, till slut sinar den och fortsätter maskinen pumpa kommer det bara blod och köttslamsor.
Jag kan historien och jag är trött intill leda på män i trikåer med en pilbåge som närmsta vän.

Cate Blanchett som Marion är…Cate Blanchett. Hon är aldrig dålig men hon verkar inte ha så värst kul på jobbet den här gången. Russel Crowe pendlar mellan geniala skådespelarprestationer (A beautiful mind) till fysiska roller det är svårt att såga (Gladiator) till ren avföring som detta.

Ridley Scott var länge en av mina favoritregissörer, herregud, snubben har gjort Alien, Bladerunner och Thelma&Louise. Men detta var på 80-och-90-talet. Nu är han inte lika cool och nyskapande och det ultimata beviset för detta är att välja att göra en remake på gamla matrester när han kan göra i princip vilken lyxmiddag han vill. Han har helt enkelt jääävligt dålig smak.

Publicerat

INVICTUS


När jag och min sambo såg Invictus tittade han på mig 41 minuter in i filmen och skrek:

– Det är förändring, det är politik, det är sport, det är gubbar, det är Clintan, det är Morgan Freeman – DET ÄR FANIMEJ PORR!!

Jag var väl kanske inte fullt så upphetsad.

Invictus är en sann historia regisserad av Clint Eastwood som handlar om när Nelson Mandela försöker ena Sydafrika genom att samarbeta med kaptenen för rugbylandslaget.

Morgan Freeman är väldigt porträttlik Nelson Mandela, det är han. High five till det! Matt Damon ser trovärdig ut i grön pikétröja. Vågen på den! Men annars, fy satan va segt och hua vad jag inte bryr mig. Jag bryr mig så lite att jag känner mig dum.

Publicerat

MILLION DOLLAR BABY

Det finns en tjej som jobbar på Waynes coffee på Heron City i Skärholmen som är väldigt lik Hilary Swank. Varenda gång jag fikar där och hon jobbar så tänker jag att det är rätt fränt egentligen, där står hon och fixar frappuccino, hon som filmat med Clintan och som boxat på en päronboll med sån frenesi att Åsa Sandell lätt ligger i lä.
Men hon är ju inte Hilary Swank, jag vet, men det är ändå en cool tanke.

I Million dollar baby spelar den riktiga Hilary Swank Maggie, en white-trash-brutta, 30 år fyllda, utan familj och med en ekande tom plånbok. Hon kommer till den sunkiga träningslokalen Hit Pit som den gamle boxningstränaren Frankie Dunn (Clint Eastwood) och hans sidekick Eddie (Morgan Freeman) försöker hålla liv i.

Frankie är som en gammal envis hund: okänslig, vägrar låta någon komma honom in på livet, ger inte ett uns av sig själv i onödan och är allmänt….inte en kul typ helt enkelt.

Maggie vill bli boxare. Hon inte bara vill bli det, hon VILL det, det finns inget annat. Hon vill att Frankie ska börja träna henne men Frankie tycker dels att hon är för gammal, dels vägrar han kategoriskt att träna kvinnfolk.

Bli inte rädd för att detta är en film som handlar om sport och bli inte rädd för att det handlar om en sport som i mångas ögon inte ens är en sport utan misshandel med lön. Million dollar baby fick fyra tunga priser vid Oscarsgalan 2005: Bästa manliga biroll (Morgan Freeman), Bästa kvinnliga huvudroll (Hilary Swank), Bästa film och Bästa regi (Clint Eastwood) och filmen förtjänar dom alla. Det här är gråtvarning a-la-Titanic men det är svårt att torka tårar och snyta en rinnande näsa med boxhandskar på. Därför sitter gråten kvar i halsen lång tid efteråt.