Kategori: musikfilm

Publicerat

ALMOST FAMOUS

Det finns vissa filmer som är svårare än andra att skriva om. The Big Lebowski var en av dom, filmen jag skriver om idag är en annan. Filmer som älskas av många och som analyserats som om recensioner vore mikrobiologi.

Jag har dragit mig för att skriva om Almost famous trots att jag tokgillade den när jag såg den första gången. Det var många år sen nu, mycket kan hända, smaken förändras och jag har varit uppriktigt jätterädd att mitt minne av filmen ska spela mig ett spratt. Därför har jag inte sett om den, inte förrän nu, elva år senare.

Jag behöver ett färskt minne för att skriva en fungerande text och efter att ha läst Addepladdes recension och gjort en mental våg åt att den obligatoriska femman ”bara” blev en fyra så vågade jag mig på att se filmen igen. Inte ångestfritt, inte alls, men det var med ett visst pirr i magen jag stoppade filmen i spelaren.

Det börjar direkt med Atticus Finch. Lärarmamman (Frances McDormand) diskuterar To kill a mockingbird med sin hyperintelligenta son William (Michael Angarano) och jag blir glad. Jag har nyligen sett To kill a mockingbird och denna lilla scen får en tydligare mening än den fick sist. Referenser till populärkulturella företeelser i all ära men dom tappar lite av ouuumppfffet om man inte känner till bakgrunden. Det är ju bara att läsa en krönika av Andres Lokko eller försöka förstå sig på Glenn Killing i manegen, det går  inte om man inte är väl bevandrad i musikhistorien. Vad hjälper det om nån jämför en banan med Nick Cave eller om jag hör att någon fick sitt hjärta krossat av Marc Bolan om jag inte vet vem Nick Cave eller Marc Bolan är. Bara en parentes. Liksom.

Den lillgamla William växer upp en smula (och blir Patrick Fugit) och fyller femton. Han är ett musikaliskt uppslagsverk, en skriftlig virtous och skriver egna fanzines om band han gillar. När han får en chans att skriva om bandet Stillwater för Rolling Stone Magazine och samtidigt följa med dom på deras konsertturné är lyckan fullkomlig. Han lär känna Penny Lane (Kate Hudson), en änglalik uppenbarelse nästan lika ung som han själv och hon faller som en gråsten för bandets sångare Russell Hammond (Billy Crudup).

Jag tittar på William och ser nåt märkligt, jag ser mig själv. Den parallellen drog jag inte alls sist jag såg filmen. Jag var också yngre än mina klasskamrater, i och för sig såg jag inte yngre ut (vilket är ett av Williams problem) men när det gällde blev jag alltid behandlad efter mitt faktiska födelseår. När alla andra fyllde 15 och jag 14, det VAR skillnad, det var piss fakiskt. Eller när jag fick planka in på studentfesten för att det var 18-årsgräns. Precis som William var jag värsta nörden och jag skrev och gav ut diverse hittepåtidningar min mamma fick trycka upp på jobbets kopiator, bland annat en HÄSTTIDNING som jag skrev och drev tillsammans med kompisen Ulrika. Det är nåt ingen människa på jooooorden kan fatta idag, än mindre jag själv, men den hade stadiga prenumeranter och gav flera kronor i inkomst per nummer.

Jag undrar varför jag inte såg detta sist? Kanske av samma orsak som att jag inte greppade Atticus Finch-grejen eller att jag inte riktigt förstod vilken tillväxthämmande mamma Frances McDormands karaktär faktiskt är. Tänk vilken skada hon hade kunnat göra om hennes barn varit aningens svagare personligheter. Men åren går. Jag BLIR klokare. Hästfascinationen är long gone – och tack gode någon för det – men jag älskar fortfarande nörderier och människor som verkligen går in för sin grej till hundra procent oavsett vad det handlar om. William är en hjälte och borde kunna vara någon att se upp till även för kids idag. Där Harry Potter har sitt trollspö har William Miller sin penna och dom båda förändrar både den yttre världen och sina egna på skönt personliga vis. Det handlar om att växa upp, om att kunna lägga ihop ett och ett och förstå konsekvenserna av summan. William fattar prylen. Han blir cool, till slut.

Regissören Cameron Crowe har fått ihop ett persongalleri som i många fall var i lindan av sina karriärer.  Zooey Deschanel var tjugo år när Almost famous gjordes och hon ser exakt likadan ut idag. Hur många av oss kan skylta med en sån grej? Jag menar, är det ens möjligt? Billy Crudup hade gjort småroller i Alla säger I love you och Sleepers och en lite större i The Hi-Lo Country men förutom detta var han tämligen okänd. Patrick Fugit hade aldrig ens spelat med i en långfilm förut och för Kate Hudson var Almost famous det stora genombrottet. Det var modigt av Cameron Crowe. Han tog inga genvägar, han skrev ett självbiografiskt manus, regisserade filmen och lyssnade hela tiden på sitt hjärta. Det är så det känns när jag tittar på filmen. Engagemang, kärlek åsså lite härlig Philip Seymour Hoffman-förtrollning på toppen.

Almost famous är ett solklart fall av nutida filmhistoria. Det är ett oklanderligt hantverk och lika synd som jag tycker det är att jag inte har någon relation alls till musiken i filmen lika häftigt är det att få vara med på resan och fatta grejen – ändå. Men vad var det jag var så rädd för? Att den här filmen skulle bli en ny En prins i New York för mig? Är det nåt att vara skraj för? Shit happens, det gör ju det, men oftast blir det bra till slut även om det inte blir som man på förhand trott och planerat.

Jag avslutar helt enkelt med något så icke-mig som ett citat från en låttext av Rod Stewart. Så är det och så får det bli.

Make the best out of the bad, just laugh it off

You didn´t have to come here anyway

So remember, every picture tells a story

Don´t it?

När jag såg filmen 2001:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

Dagens Jim Sturgess: Across the universe

Jag erkänner utan omsvep: The Beatles är i stort sett ett svart hål i min musikaliska intressebank. Visst vet jag att dom var – och är – otroligt stora och visst kan jag gnola med i hitsen men jag har ingen aning om varför den där vita plattan är så stor eller vad Sgt Pepper egentligen är.

Att då se en film, en musikal, med enbart Beatleslåtar, är inte det aningens dumt i min situation? Jo, kanske. Kanske inte. Svårt att säga. Det är ju också så att när jag inte har någon relation till låtarna så kan jag se förbi dom även om jag fattar att om huvudrollen heter Jude så kommer det trallas lite Hey Jude innan filmen är slut.

Jude (Jim Sturgess) är en ung varvsarbetare från Liverpool (givetvis). Han hoppar på en stor båt och korsar Atlanten i jakten på sin biologiske far som visar sig vara vaktmästare på Princeton, gift och ha två barn och inte ett överdrivet stort intresse för att bli pappa till en halvvuxen tjomme på äldre dar. Jude träffar Max som har en lillasyster (Evan Rachel Wood) som kärar ner sig i Jude och allihop bestämmer sig för att rymma till New York där dom bor i nåt flummigt kollektiv hos en avdankad lokal rockersbrud vid namn Sadie.

Alla skådisar sjunger själva, det gillar jag och jag ÄLSKAR att höra Jim Sturgess sjunga. ÄLSKAR. Jodå, så är det, han är grym and I love him! Ja, jag tror fan det. Inte filmen, men han. Whohoo!

(Dagens Anne Hathaway-recension heter Love and other drugs)

 

Publicerat

SOUND OF NOISE

En svensk trumslagarthriller, Sound of noise är precis just det. Låter det udda? Det kan bero på att det ÄR udda.

Regissörsduon Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson gjorde en kortfilm som heter ”Six drummers for one apartment” och det här är långfilmsvarianten av detta youtube-fenomen (sett av ungefär tre miljoner människor). Det är musikalisk terrorism, dramatik, lite humor, skönt galet och ett härligt trummande på allsköns prylar.

Sound of noise handlar om en nyskriven fyrasatsig konsert som ska genomföras av en sextett och det ska göras på olika platser: en operationssal (inklusive patient), ett bankkontor (som ett rån), utanför ett konserthus och i ett elverk.

Polisen Amadeus Warnebring (Bengt Nilsson) är det spelande gänget hack i häl och han är en av filmens helt klart intressantaste karaktärer. Som ensam tondöv i en familj full med musikaliska högdjur (brodern är till exempel Den Store Symfoniorkesterdirigenten) är han utanför på ett väldigt komiskt sätt.

Regissörerna använder både musiken och tystnaden på ett helhäftigt vis och första halvan av filmen är uppe och sniffar på dom riktigt höga betygen. Jag skrattar högt flera gånger, mycket av filmen är sjuk på ett helskönt vis och jag kan inte få nog. Tyvärr orkar inte tempot hela vägen in i mål och andra halvan är liiite för seg för min smak men som helhet är Sound of noise en jätterolig filmupplevelse. Taktfast, knasigt och absolut supercharmigt!

Kortfilmen Six drummers for one apartment kan du se här.

Publicerat

I HETASTE LAGET

För femton år sedan (på ett ungefär) såg jag musikalen I hetaste laget på Cirkus i Stockholm. Johan Ulvesson och Björn Skifs spelade Jack Lemmons och Tony Curtis roller från filmen med samma namn och  Regina Lund var Marilyn Monroes Sugar Kane.

Trots att jag sett otaliga musikaler lite runt om i världen är det här ett av mina absolut bästa och roligaste minnen från en svensk scen och detta trots att jag verkligen gillar filmen och därmed inte kunde låta bli att jämföra dessa i hjärnan, mellan varven, dom korta, då jag inte kiknade av skratt.

Chicago anno 1929 är en plats full av skurkar i kostym och när saxofonisten Joe (Curtis) och basisten Jerry (Lemmon) blir vittne till maffiamord finns det ingen annat att göra än att fly fältet och vad kan vara smartare än att ikläda sig kvinnokläder och ta jobb i en damorkester?

Sällan har en svartvit film känts lika färgstark som denna. Jag tänker inte på den i en gråskala ens, jag bara myser. Det här är definitivt en film jag hade velat se då när det begav sig, på riktigt, uppklädd till tänderna på premiären i en gammal biograf som luktade damm,  puder och Aqua Vera herrparfym. Jag hade velat sitta där i publiken och skratta med alla andra så jag guppade i en korsett som var lite för liten så tuttarna slog mot framtänderna när jag garvade och slog mig på knäna samtidigt. Jag hade velat gnola på I wanna be loved by you, do-doop-di-dooo hela vägen hem i den svarta plommonstopformade taxin. Bortsett från att jag typ skulle ha varit panschis nu om detta hade varit verklighet så ser jag ingenting negativt med min lilla dröm, jag tror jag hade kunnat smälta in bra i dom där omgivningarna.

1959 var ett bra filmår. Curtis – Lemmon – Monroe var en klockren trio. Hoppas dom sitter på ett fluffigt moln nånstans och jammar lite tillsammans nu. Det skulle göra mig glad.

Vad Plox tycker om filmen kan du läsa här och recensionen skriven av Movies-Noir finns här.

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Kristina

Det här är Bobbi Kristina Brown.

Om man läser tidningarna (och då både mellan och på raderna) är det lätt att känna att den här tjejen inte haft den enklaste av uppväxter. Med Bobby Brown som pappa och Whitney Huston som mamma och med allehanda sorters knark i närheten både till vardag och fest tycker jag att hon behöver en riktig hederlig jordgubbstårta och ett stort hurra på sin namnsdag.

Som inslagen present får hon Bodyguard, filmen från 1992 som gjorde  mamma Whitney (som redan innan var stor sångfågel) till den allra  STÖRSTA på sin tid och som även gjorde att hon kunde skriva till skådespelerska på  sitt CV fast hon egentligen mest spelade sig själv.

Frank Farmer (Kevin Costner) jobbade som livvakt åt president Reagan men när han misslyckades med att förhindra ett attentat mot presidenten sa han upp sig. Nu ska han istället agera livvakt till Rachel Marron (Whitney Huston), en av världens största sångerskor som blir hotad till livet av vad dom tror är ett galet fan. Det är ingen lätt match, speciellt inte när starka känslor blir inblandade.

Soundtracket blev snabbt en listetta och låtarna håller fortfarande även om dom känns en smula daterade. Dolly Partons låt I will always love you kommer för alltid att förknippas med Whitney, med Bodyguard och med mitt eget bröllop.

Grattis Bobbi Kristina! Hoppas du får både en bra namnsdag och ett bra liv.

Här kan du se trailern.

Publicerat

Justin Bieber: Never say never

”Justin Bieber är musikvärldens Macauley Culkin.”

Det är inte mina ord utan Biebers producents och efter att ha sett den här filmen (ja, ja…dokumentären) kan jag helt ärligt säga att jag inte håller med honom alls.

Bieber är den übermusikaliske killen från en håla i Kanada som blev känd med hjälp av Youtube och en enorm flax. Han växte upp med en ensamstående tonårsmamma och med morfar som största trygghet i livet och alla instrument som visades honom kunde han spela på (för att förstärka denna sanning visar man i filmen en mängd hemvideos från Justins yngre trummande och gitarrspelande år). Det är resan från extraordinär liten trumslagarpojke till världsstjärna som vi får följa och det är den utsålda konserten på Madison Square Garden som är målet. Bieber är, oavsett vad jag tycker om hans musik, en begåvad kille. Macauley Culkin var ensam hemma för länge sedan och gav Joe Pesci självförvållat stryk och är gudfar till Michael Jacksons barn. Jag kan och vill inte riktigt jämföra dessa två killar.

Det finns alltså youtubeklipp med killen som har mer än 500 MILJONER visningar. Jag fattar inte hypen det gör jag inte för jag tycker inte han sjunger speciellt bra, jag tycker hans låtar är mainstream på gränsen till urlakade och jag går inte alls igång på hans frisyr. Men hur mycket jag än stretar emot och hur banal Bieber än känns så skulle jag själv inte kunna leva utan att lyssna på musik, jag förstår vad viktig musik kan vara – och artisten för den delen – är för ALLA, inte bara ungdomar.

Justin Bieber är som en smoothie gjord på Ted Gärdestad, Benjamin Ingrosso och en Monchichi. Inte min kopp thé alltså men han måste ju få finnas ändå. Både jag och mina två ”målgruppsbarn” tyckte att filmen var en halvtimme för lång (den är 105 minuter) vilket för mig betyder två saker:

1. Det ÄR en ren dokumentär, en sån som gjort sig bättre i Dox på SVT än som långfilm och

2. Tack gode guuud för att jag inte betalade 130 spänn per biljett och såg den på bio i 3D!

 

Publicerat

BLACK SWAN

Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.

Publicerat

BURLESQUE

Det finns några saker här i världen som jag är riktigt allergisk mot: dumhet, orättvisor, tanken på att äga en hund, ja, det finns några grejer.

Sen finns det detta.

En tjej med cheerleader-lockar klädd i ett ganska fult linne (så det känns som om hon är granntjejen men alla fattar att hon är alldeles för snygg för att låtsas vara the girl next door) som smiter åt över brösten och hon tittar i fjärran med stängd mun men precis i samma sekund som hon fastnar med blicken på något obestämbart öppnar hon munnen bara så lite så underläppen fuktas och hon ser sådär peddokåt ut samtidigt som hon iklädd högklackade skor (som hon inte kan gå i utan att knäa) står med fötterna lite snett inåt. Tuggar hon dessutom tuggummi är det grädde på moset, då snackar vi ANAFYLAKTISK CHOCK!

För att göra det väldigt enkelt, denna bimbofördom och allergi är hos mig personifierad av, ja, just det: Christina Aguilera.

Självklart är jag skeptisk när jag sätter mig i biofåtöljen och filmen börjar. Storyn har vi sett på film hundratals gånger förut. Lantlollan Ali (Aguilera) drömmer om att bli ”någon” och drar från hålan, flyttar till Los Angeles, vet vad hon vill göra och stapplar fram på höga klackar mot målet. Som den lantis hon är är hon givetvis 1. snäll,
2. moralisk, 3. lojal, 4. eftertänksam 5. klok och 6. envis vilket gör att ingen kan tycka illa om henne, inte ens jag som sitter där och morrar och bara väntar på att huggtänderna ska växa ut.

I Los Angeles går hon förbi klubben Burlesque som drivs av Tess (Cher, som för övrigt är så plastikopererad att hon nu är mest lik kattkvinnan, minus morrhåren). Hon betalar entré i kassan och undrar lite försynt om det är en strippklubb hon kommit till men vid blotta åsynen av dom lättklädda kvinnliga dansarna förstår både hon och jag att hon är där för att stanna, på ett eller annat sätt.

Det finns inte en enda minut i filmen som inte går att förutse. Inte en scen som inte går att förutspå. Inte ett sång-och-dans-nummer som inte känns som en reklamfilm för Miss Aguilera herself. Därmed inte sagt att jag tycker filmen är dålig för dålig är ett alldeles för enkelt ord i sammhanget.

Filmen är ytlig, den är simpel, den är förutsägbar. Inget nytt under varken solen eller kjolen. Filmen är också påkostad, välgjord och rätt underhållande med sina musikalnummer, vackra flickor, gaymän, paljettklänningar och pärlband av moralpredikningar. Men det som filmen ger mig mest är en eftersmak av Kvinnor-Kan-mässa. Skulle jag spotta skulle det komma ut guldglitter och en och annan lösögonfrans men det skulle också komma upp en rosa klump slajm som låter som Gunde när jag trycker på den: Ingenting är omöjligt, kom ihåg det!

Ingenting ÄR omöjligt. Jag vet det. Efter att ha sett Burlesque är jag bomsäker på det. Christina Aquilera kan faktiskt agera, hon är väldigt porträttlik en ung Dolly Parton så vem som kommer få spela henne i filmen om hennes liv känns ganska solklart. Cher har jag alltid tyckt om som skådespelerska men jag vet inte vad det är för insprutat sönderkarvat toksminkat skal jag tittar på längre. Finns hon nånstans där innanför eller är har Madame Tussaud fått jobb som effektmakare?

Cam Gigandet, Kristen Bell, Eric Dane, Peter Gallagher och Stanley Tucci gör alla bra rollprestationer, den sistnämnde alldeles speciellt och det är tack vare hela ensemblen att filmen inte går att såga lika hårt som jag först trodde. Den gick uppenbarligen knappt att såga alls.

Förvånad? Någon?
Jag är det i alla fall.

Publicerat

TRON LEGACY 3D

Sam Flynn (Garett Hedlund) är son till Kevin Flynn (Jeff Bridges), världens mest framgångsrika spelutvecklare som på ett oförklarligt sätt försvann när Sam var liten. Nu har Sam hunnit bli 27, lever lite av ett rebelliskt liv och är i hemlighet ägare till aktiemajoriteten i pappans företag.

Alan (Bruce Boxleitner), Kevins vän och kollega, fick ett sms från Kevin från ett tjugo år gammalt nummer och Sam beger sig till spelhallen där hans pappa brukade hänga för att försöka klura ut var meddelandet kom ifrån. När han hittar den hemliga dörren i väggen bakom arkadspelet Tron och går nedför trappan till tonerna av Eurythmics Sweet dreams, ja, vore jag inte redan såld blev jag det då.

För dig som minns Tron från 1982 så ja, det är samma skådespelare i rollerna som Kevin och Alan. En åldrad Jeff Bridges och en mycket gråhårig Bruce Boxleitner (som jag aldrig hade känt igen om jag inte vetat att han skulle vara med). Det nya ansiktet Garrett Hedlund kommer med denna film att bli 90-talisternas och 00-talets kids svar på Harrison Ford och Tron Legacy kommer att bli deras Bladrunner. Gällande detta är jag HELT säker.

Alltså, jag skiter egentligen i handlingen, jag ids inte förklara mer om den. Jag vet bara att när jag sitter där på rad fyra med dom där fåniga 3D-glasögonen utanpå mina vanliga och det tar inte ens trettio sekunder av filmen innan jag bränner av mitt första leende och jag känner hur fötterna liksom lyfter från golvet och jag vill bara göra raketen sådär som jag gjorde i förskolan och jag är glad att ingen filmar mig för jag är fullt medveten om att jag ser ut som en påtänd lergök när jag inte kan sluta dumflina och aldrig förr, ALDRIG FÖRR, har hjärnans underhållningssynapser knasprat, blippat och varit på samma nivå hos en 38-årig kvinna som dom är på en 12-årig pojke men nu, NU JÄVLAR KLICKAR DET!

Jag älskar det här! Jag älskar känslan av att liksom transformeras in i en annan värld och när effekterna är så fenomenalt gjorda som här så är det ståpäls, armsvett, gåshud, giftstruma och hela konkarrongen samtidigt. Att jag dessutom är i det närmaste barnsligt förtjust i elektronisk blippblopp-musik gör det inte sämre. Det Vangelis gjorde för Bladerunner gör nämligen Daft Punk för Tron Legacy – och med den äran!

Att biografmaskinisten på Rigoletto 1 hade den goda smaken att höja volymen ordentligt så att väggar, golv och framförallt stolen skakade när det hände värstinggrejer på filmen, det är sånt jag uppskattar som tusan. Det var bara att hålla i sig i armstöden och hänga med på åkturen.

Har du inte biorum hemma med jätteduk, värstingljud, ljudisolerat tak och äggkartonger på väggarna så finns det ingenting bättre att investera 125 spänn i under julhelgen än att se Tron Legacy i 3D på bio. För mig är det här utan motstycke årets absoluta upplevelse-överraskning.

 

 

Trailern på Tron från 1982 kan du se här, Tron Legacys trailer kan du se här och hela det MAKALÖSA soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

Tarzan

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

Publicerat

Music maestro: Topp 5 musikfilmer

Martin som har bloggen Royale with cheese har dragit igång en uppmaningsutmaning som han kallar Music maestro.

Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).

För mig är musik i film ett sätt att förstärka en känsla och även om det inte är en musikfilm så är filmmusik otroligt viktigt. Dom fem klippen jag valt till min lista innehåller musik från fem kanonfilmer som gör mig sinnesmaxad på fem olika sätt.

1. Ewan McGregor och Nicole Kidmans fantastiska medley från Moulin rouge.

Det här är känslan att vara nyförälskad, insikten om att bara vi är tillsammans så kan vi skapa magi och den brutala vetskapen om att det är en kärlek dömd att sluta i olycka.

2. Jude Law och Matt Damon jazzar loss i The talented Mr Ripley.

På ytan är det varmt, mustigt och hjärtligt. På insidan är det grönt av avundsjuka och svart av lögner och jag kan med lätthet känna paniken komma bubblande.

3. Slipping through my fingers från Mama Mia.

En påminnelse om livets gång, om att liten blir stor, om nostalgi, om att se sin lilla flicka växa upp och inse att jag är precis som vilken blödig patetisk gråtmild morsa som helst.

4. Rammstein med Mein hertz brennt från Lilja 4-ever.

Denna låt är början och slutet på en av dom starkaste svenska filmer som gjorts. Alldeles oavsett mitt sociala samvete så tänder låten en eld i solar plexus på mig, jag blir en mental Ingo med boxarhandskar av taggtråd och jag avskyr att jag lever i en värld där det finns män som med en hundring på fickan kan, gör och vill köpa sex av utsatta barn.

5. Vad nöjd med allt som livet ger.

En bästa vän kan man hitta där man minst anar det. Titta bara på björnen Baloo och Mowgli i Djungelboken. Vem vet vad som kan hända bakom nästa hörn? Jag kanske kan få äta myror?

Publicerat

The Runaways

James Brown´s This is a man´s world spelas i bakgrunden när Joan Jett (Kristen Stewart) dragit från sin mansgris till gitarrlärare när han sa till henne att tjejer ska inte spela elgitarr.

Det är männens värld men det är väl själva fan om inte tjejer ska kunna spela elgitarr om det är det dom vill. Herregud, what´s the fucking problem liksom?

Tjejer ska göra precis allt det dom känner för, på samma sätt som killar, men 1975 var det ingen självklarhet. Cherie Currie (Dakota Fanning) klipper av sig håret, sminkar sig ful och pekar finger åt kompisarna som kastar sopor på henne när hon uppträder som David Bowie i skolans aula och Joan Jett tömmer spargrisen för att köpa sig en skinnjacka på herravdelningen och hon har bara ett mål i livet: att starta ett hardass svintufft tjejrockband.

Alltså, det här är skithäftigt! Äntligen en tuff film för tjejer om tjejer. The Runaways är en film som unga tjejer kan ha som motvikt till allt rosa-fluff-fluff-Paris Hilton-barbiedockstrams som jag tror att väldigt få unga av kvinnligt kön faktiskt KAN relatera till och vill likna. Här tillåts tjejerna vara skitiga, mänskliga, trasiga, glada, arga, pinsamma – sig själva – precis som det alltid borde vara men sällan är.

Precis som Robert Pattisson fick mina totala Twilight-Edward-aversioner på fall i Remember me så har även Twilight-Bella Kristen Stewart fått lite upprättelse i och med den här filmen. Dakota Fanning har hittills inte varit något annat än en skrikande ungjävel i varenda film jag sett henne i (den här speciellt) men nu är hon sexton och agerar som en hel vuxen.

Dakotas syster i filmen spelas av Elvis barnbarn Riley Keough och Lita Ford, som var mina klasspolares våta dröm på högstadiet, spelas av Scout Taylor-Compton, skriknissen från nya Halloween. Men med handen på Bibeln, alla sköter sig utmärkt. Jag har absolut ingenting att klaga på, nånstans.

Det här kommer bli en kultfilm för unga tjejer och en välbehövlig väckarklocka för oss som tyckte Joan Jett var det fränaste som fanns när vi gick i skolan men som nu stampar takten till Dansbandskampen.

Jag postade förra filmen i måndags och fick denna i onsdags. Posten sköter sig och Lovefilm likaså.

Publicerat

CORNELIS

Precis just idag för 23 år sedan dog Cornelis Vreeswijk, femtio år gammal, utblottad med cancer och svår diabetes.

Han levde ett hårt liv, han krökade, gökade, slogs och satt i finkan samtidigt som han gav ut mängder med skivor, bra skivor, personliga låtar, låtar vi minns.

Jag hade personligen inte någon djupare relation till Cornelis Vreeswijk innan jag såg filmen det ska jag villigt erkänna men nu är jag kär. Fascinerad och kär.

Jag är så betuttad att jag fan har hål i huvudet eller åtminstone mos i hjärnan. Jag lämnade pressvisningen med rinnande ögon och en stor värmande fotogenlampa i bröstkorgen och jag är inte van vid det, inte på det här viset.

En storfilm, en stor svensk film, där nya ansikten vågar testas och nya grepp tas, det hör inte till vanligheterna. Jag menar, i normalfall skulle Cornelis ha spelats av en Micke Nyqvist med lösskägg och sumodräkt och hans fruar av Helena Bergström och Lena Endre, men det här är inte normalfall, det här är svensk films framtid och jag är så djupt impad av hela gänget, av allihop som dragit detta projekt i hamn.

Regissören Amir Chamdin har sitt förflutna i gruppen Infinite mass men sin framtid bakom kameran med tunga filmpriser runt halsen. Filmens Cornelis, Hans-Erik Dyvik Husby, har sitt förflutna som frontman i bandet Turbonegro men sin framtid bland dom riktigt stora svenska folkhemshjältarna. David Dencik var lysande som John Ausonius i TV-serien Lasermannen och här porträtterar han Fred Åkerström med knivskarp precision och snart ser vi honom i The girl with the dragon tattoo, det kan liksom inte gå illa för den killen. Resten av rollistan är bara så bra, ingen nämnd och ingen glömd.

Cornelis Vreeswijk är vissångaren som vi svenskar tycker är bland det svenskaste som finns, men som var född i Holland och faktiskt var holländsk medborgare ända till sin död. Det känns som ett skönt hånskratt rätt upp i ansiktet på alla rädda små sverigedemokrater att det ska till en förortsrappare och en norrman för att få ihop en film om en holländare som kommer bli en svensk musikfilmsklassiker fullt jämförbar med hur stor filmen om Johnny Cash, Walk the line, blev i USA.

Det är nåt litet litet med filmen som saknas, kanske en dimension till, kanske ville jag veta något MER om Cornelis, nåt som inte stått på löpsedlar, men det är ingenting som stör mitt helhetsbetyg.
Amir Chamdins Cornelis kommer bli en STOR SVENSK KLASSIKER och Hans-Erik Dyvik Husby är en norrman som aldrig mer kommer behöva höra en dålig norgehistoria när han går på krogen. Däremot kommer han bli tvingad att sjunga Somliga går med trasiga skor.

Hela det fantastiska soundtracket till Cornelis finns såklart på Spotify. Klicka här så kommer du dit direkt.

Publicerat

Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.