Kategori: musikfilm

Publicerat

RHINESTONE

I dagar som denna är det inte helt enkelt att vara ”Stalloneofil”.

Efter den inte alltför genomsköna insatsen i The expendables får jag försvara honom som ett mobbat barn i en sandlåda, men det är ett jobb jag gärna gör. Jag minns nämligen när det var annorlunda.

Jag minns hur det var när han gjorde filmer ingen jävel mer än jag såg. Jag minns också hur det var när han var man nog att inte behöva gömma sig bakom trimmade handeldvapen för att skådespela.

I Rhinestone spelar Stallone Nick Martinelli, en New York-baserad taxichaffis som hamnar mitt i en vadslagning. Jake (Dolly Parton) är countrysångerska och har slagit vad om att vem som helst kan sjunga country och att hon kan göra en countrystjärna av just denne vem som helst. Vem är då vem som helst? Jo, taxichauffören Nick såklart!

Det här är sååå charmigt! Jag smälter som en smörklick i en gjutjärnspanna. Stallone och Dolly är ett sånt omaka par i varenda sammanhang jag kan komma på att bara idén att sammanföra dom gör mig alldeles varm i bröstkorgen.

Rhinestone är en komisk pärla i filmhistorien och en film som det knappt går att få tag på nuförtiden. Men jag har soundtracket på LP-skiva! Det borde ha blivit en sån platta som finns i alla svenska hem (lite som Främling med Carola, Sarah med Mauro Scocco, Forever young med Alphaville eller vad som helst med ABBA) men av nån outgrundlig anledning känner jag mig rätt ensam om att ha den på en hylla i vardagsrummet.

Men, alltså, titta på det här knastriga klippet.
Är det inte stor och njutbar komik så säg?

 

Publicerat

THE ROCKER

Trummisen Robert ”Fish” Fishman (Rainn Wilson) spelar i ett up-coming-hårdrocksband vid namn Vesuvius. Han är hjärnan och hjärtat i bandet.

När managern ger bandet möjlighet till ett fett kontrakt med det lilla förbehållet att trummisen måste dumpas till förmån för en släkting till skivbolagsdirektören så kickas Fish ut med ändan före och gänget han trodde var hans bästa vänner visar sig vara hjärtlösa girigbukar.

Tjugo år senare har Fish fortfarande inte kommit över sveket. Han jobbar och lever ett svenssonliv medan Vesuvius klättrar på listorna och reklam för nya plattan syns överallt.
Till slut får han spunk och drämmer till en arbetskollega som lyssnar på plattan på arbetstid, han får sparken, flickvännen gör slut och han hamnar som inneboende hos sin syster och hennes familj.

Sonen i huset lirar i ett band som ska spela på skolbalen, men dom saknar en trummis och gissa vem som blir den motvillige ängeln med trumstockar? Jo, Fish.

Handlingen låter banal och är det kanske, men för att vara en film som passerade dom flesta rätt obemärkt förbi så är den faktiskt okej. Jag fnissar flera gånger, skrattar ibland och finner den precis lika underhållande som mina barn, vilket man inte kan säga om speciellt många (ungdoms)filmer.

Så regnar det en eftermiddag på semestern och det inte finns någon annan film att se än denna – häng inte läpp. Det kunde vara så mycket värre.

Publicerat

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.

Publicerat

LIVET ÄR EN SCHLAGER

Mona (Helena Bergström) ser ut som en riktig kvarleva från 80-talet med tofs mitt på huvudet och utväxt permanent. Hon är gift med slackern Bosse (Thomas Hanzon) och tillsammans har dom fyra döttrar, Kikki, Carola, Lena Ph och Anna Book.

Ja, Mona gillar schlager. Hon fullkomligt ÄLSKAR schlager. Hon jobbar som personlig assistent åt en CP-skadad kille, David (spelad av Jonas Karlsson) och har en HIV-smittad transa till bror (Björn Kjellman).

David är en hejare på att skriva musik och när Mona får lyssna på en nyskriven kalaslåt får hon ett ryck. Hon snor låten, skriver en text till den, skickar in den till Melodifestivalen och den kommer med. Så långt allt gott, det värsta är bara att Mona ljuger och säger att det är hon som skrivit låten.

Jonas Gardell har skrivit manus till filmen, Susanne Bier har regisserat och samtliga skådespelare är som klippta och skurna för sina roller. Det här är svensk feel-good-film när det är som allra bäst och slutscenen ger den mest härdade filmtittare ståpäls.

Publicerat

CRY BABY

Det fanns en tid då vuxna tyckte att Johnny Depp var lika töntig och snorungevalpig som dagens vuxna tycker om Zac Efron.

Cry Baby kom 1990. Det var samtidigt som Depp gjorde succé i ungdomsserien 21 Jump Street och fick småtjejers hjärtan att slå lite snabbare. Dessa småtjejer är nu både småbarns-och-pubbeunge-mammor och Johnny himself blir inte direkt fulare med åldern.

Hela Wade ”Cry Baby” Walkers (Depp) släkt är kriminella och han är inte guds bäste barn själv heller. Han hör till gänget som kallas drapes och för att förenkla dom en smula kan man kalla dom rockabillybus.
Allison (Amy Locane) är en söt, blond, vanlig, städad medelklassflicka – en square – som Cry Baby kärar ner sig i och som sig bör i filmer i 50-tals-style blir det stridigheter mellan drapes och squares, det är snygga bilar, höga pomadakladdiga rockabillyfrillor och allt detta till tonerna av skön musik med ståbas.

Cry Baby är en apcharmig liten film och förutom Johnny Depp gör Ricki Lake, Iggy Pop, Traci Lords och Willem Dafoe det absolut bästa av sina mer eller mindre stora roller.

 

Publicerat

CADILLAC RECORDS

Leonard Chess (Adrien Brody) har hittat värsta tjejen. Han är jättekär, hon vill gifta sig med honom men han tvekar, han har inga pengar. När Leonard pratar med tjejens pappa om sina framtidsplaner och pappan strör salt i såret genom att håna honom för sin fattigdom och sina polska rötter bestämmer han sig: han ska bli nåt. Han ska tjäna pengar och han ska banne mig se till att han (blivande) fru kan köra en Cadillac.

Lenard Chess startar skivbolaget Chess records och snubblar över en otrolig gitarrtalang vid namn Muddy Waters (Jeffrey Wright). Resten är en framgångssaga med kända namn som Chuck Berry (Mos Def), Willie Dixon (Cedric The Entertainer) och Etta James (Beyoncé Knowles).

Filmen utspelar sig i 50-och 60-talets Chicago där rasmotsättningarna frodas och rock´n´roll är en livsstil. Man behöver knappt vara vid liv för att hänga med i handlingen, men gillar man snygga bilar, 50-talsmusik och Adrien Brody är den absolut värd att se – men kanske bara en gång.

Publicerat

A MIGHTY WIND

Christopher Guest kan ha en av filmhistoriens konstigaste CV på sitt samvete. Han har typ gjort allt, både som skådespelare och regissör, men det är som regissör han har vunnit mitt hjärta.

Jag undrar om det var som skådis i filmen This is Spinal Tap (1984) som han fick idéerna till sina två fullkomligt fantastiska filmer Best in show och A might wind.

Spinal Tap filmades som en låtsasdokumentär om ett hårdrocksband (Guests karaktär heter Nigel Tufnel i filmen) och precis som Best in show är en form av låtsasdokumentär om hundägare så är A mighty wind en fejkad dokumentär om några folkmusikgrupper på 60-talet som ska återförenas för en enda minneskonsert i New York då ”the big daddy of folkmusik”, Irving Steinbloom, dött.

Det låter kanske beigt som tusan, men nej, mer det kan inte vara mer fel. En film mer underhållande än såhär, mysigare och med fler makalösa skådisar kan inte göras, inte i den här genren.

Christopher Guest har ett A-lag av skådespelare han gärna omger sig med: Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Parker Posey, Catherine O´Hara, John Michael Higgins och Jane Lynch. Varje gång jag ser denna ensemble tillsammans blir jag alldeles rörd. Tänk, det finns riktiga skådespelare som livnär sig på att spela in film, alltså inte såna som Lindsay Lohan, Zac Efron och Kiera Knightly.

Det finns skådespelare som inte är med i varenda glassig tidning som existerar och som inte har sjuttioelva adoptivbarn eller mörka skvallerhemligheter i bagaget men som är ruskigt bra, ändå. Eller trots det. För i min värld är en skådis som jag inte vet allt om väldigt mycket mer intressant än en som viker ut sig högt och lågt. Nackdelen är att vanligt folk, såna som inte är lika nöriga som jag utan bryr sig mer om viktiga saker såsom pilates och hästhoppning än om film, inte har en aning om vilka dessa skådisar är och risken är alltså stor att filmen passerar obemärkt förbi.

Så, ett tips på nyårslöfte inför 2010: Jag ska se lite annan film än bara boxofficehöjdarna från USA. A mighty wind till exempel.

 

Publicerat

BLACK JACK

”Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv. Jagkangåsjälv.”

”Jävla as, kom till min affär så ska du få jävla stryk! Jag måste åka nu, men jag kommer tillbaks, och då ska du få en stor, jävla, fet smäll. Fattar du det!?”

”Jag trodde Lucia skulle va oskuld!!”

Citaten från Black Jack är användbara i många sammanhang, dessutom sitter dom som Karlssons klister i skallen. Det kan bero på att jag har sett Black Jack över trettio gånger genom åren, det KAN bero på det.

Helena Bergströms Inger kommer tillbaka till byhålan efter några år i den stora staden. Hon är numera ensamstående mamma och upptäcker ganska snart att allt i hålan är precis som det var när hon lämnade den.
Robert (Reine Brynolfsson) är fortfarande singel och smygalkad, Kaj (Jan Mybrand) håller ihop gruppen med sitt vuxna och omhändertagande sätt, polisen Lennart (Johannes Brost) solar solarium och bleker slingor hos ex-frun Anja (Ing-Marie Carlsson).

Kompisgänget har ett gemensamt, kärleken till dansband och då främst dansbandet nummer ett: Black Jack och när bandets flirtiga trummis (Carl Kjellgren) fattar tycke för Inger sätts bollar i rullning som ingen kunde förutspå.

Det här är en svensk film som jag har sett trettio gånger och som jag fortfarande tittar på ibland och har utbyte av. Antingen är det verkligen en toppenrulle eller så har jag en kromosomförändring i hjärnan, men hur som så älskar jag den!

 

Publicerat

MAMMA MIA!

Jag var rätt säker på att dottern önskade sig filmen Mamma Mia i julklapp. Jag bokade den på Discshop för att inte glömma bort den. Jag glömde bort att jag hade bokat den och bokade den en gång till. Dagen den släpptes kom två exemplar av Mamma Mia i brevlådan. 178 kr styck.

Dottern var helt säker på att jag ville ha Mamma Mia i julklapp. Jag fick ett presentkort för att gå på Mamma Mia på bio med henne. 10 sparade veckopengar för att kunna betala för oss två.

Idag var vi på bio, dottern, sonen och jag. Sonens biljett betalade jag.

När Meryl Streep sjunger ”Slipping through my fingers” tittar sonen på mig.

Son: Gråter du mamma?
Jag: Huhuuuuuu…..mmmm……uuuuuuu
Tårarna rinner, jag typ hulkar, nästan fulgrinar. Dottern tittar på mig, håller mig i handen.

Jag fortsätter grina genom hela filmen. När vi kommer ut frågar jag ungarna om dom tyckte det var jobbigt att jag grät så mycket.
– Nä. Inte jobbigt, sa sonen. Men när jag tittade på dig och du var sågär geggig runt ögonen, vad heter det, mascara, överallt var det kladdigt, då såg du sådär smutsig ut…det var inte så kul.