Kategori: naket

Publicerat

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

JAG ÄR NYFIKEN – GUL

Lena Nyman är en skådespelerska som liksom alltid funnits. Nu finns hon inte mer och det känns lite konstigt tycker jag. För att minnas henne och försöka navelskåda hennes skådespeleri en smula tittade jag på Jag är nyfiken gul, filmen som verkligen satte henne på kartan.

Jag är nyfiken gul känns som en film jag redan ”borde” ha sett, men den har fallit mellan stolarna och jag har aldrig direkt haft nån anledning att hyra den. Förrän nu då.

Filmen handlar om Lena Nyman (Lena Nyman) som är teaterelev och ska spela in en intervjufilm tillsammans med regissören Vilgot Sjöman (Vilgot Sjöman) som hon även delar säng med.

Hon går runt på stan med en mikrofon och frågar folk frågor om politik, om utbildning, om sex, om kvinnofrågor, fångvården, klassamhället samtidigt som hon utforskar sin sexualitet genom att sätta på en ung Börje Ahlstedt. Olof Palme intervjuas och visar prov på sitt sköna och tydliga sätt att prata som jag minns från min barndom och han säger kloka vettiga saker samtidigt som Lena slickar sig om munnen och flirtar med Vilgot i bild.

Som tidsstudiedokument är Jag är nyfiken gul väldigt intressant men som film, nej, inte alls. Inte för mig. Jag tycker filmen spelar alldeles larvigt mycket på ”den svenska synden”, den frispråkiga och frigjorda blonda svenska kvinnan och men inte för att det ger en extra dimension och behövs i handlingen utan mer för att skapa debatt och löpsedlar. Det kanske inte var Vilgot Sjömans baktanke men jag kan inte se det på något annat sätt.

För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans i denna film. Så är det.

 

Publicerat

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.