Kategori: Natalie Portman

Publicerat

THOR 3D

Om Kenneth Branagh som regissör tycker jag mycket men kanske inte så bra. Om serietidningsfilmer tycker jag ännu mer och väldigt mycket om.

När nu Marvel´s Thor har blivit biofilm så är det klart att jag vill se den trots att Mr Branagh står bakom kameran och leker pretientös kultursnobb.
– Jag tittade på relationerna och såg tre bröder, mor, far och söner: den slutna kungliga cirkeln. När du kokar ned det så är det ren Shakespeare, säger Kenneth Branagh om filmen i tidningen Film på bio.

Herregud säger jag, kan ingen plocka ut den där långa pinnen som karljäveln har uppstoppad i röven?

Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston) är bröder, Oden (Anthony Hopkins) är pappa och Rene Russo är mamman som på svenska heter Frigga men vars namn aldrig hörs i filmen.

Thor startar ett krig där uppe i Asgård, pappan blir förbannad och straffar Thor genom att förvisa honom till jorden där han dimper ner mitt i öknen precis när Jane (Natalie Portman), Erik (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) är där och studerar norrsken.

Den delen som utspelar sig i Asgård är skrattretande dålig på precis alla plan som existerar. Effekterna är usla, kulisserna så tokanimerat skitdåliga att jag ett tag trodde att trailern till Kung Fu Panda 2 som visades före filmen av misstag hade klippts in.
Anthony Hopkins är noll procent närvarande. Jag har aldrig sett honom så dålig. Jag tror att han mentalt var på semester i Marbella under inspelningen för på plats där och då var han då inte. Rene Russo är tyst och fager och en kvinna som på sedvanligt gammaldags manér låter sin man ta plats utan att ifrågasätta hans handlingar och jag vill bara ruska om henne och be henne komma in i matchen.

När filmens handling har kommit ner på jorden blir jag lite gladare. Mixen av övernaturliga superhjälteprylar och vardagssituationer är för mig bland det mest underhållande som finns på film (gäller även Iron man, Hulken och Spider-man) och Thor är inget undantag.
Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Chris Hemsworth är en väl fungerande trio även om Hemsworth för mig är filmens stora behållning. Stor, blond, muskelknuttig, skitsnygg i T-shirt och charmigt fåordig, han är definitivt en i gänget av den nya tidens actionkillar nu när det stora stenhårda gardet börjar gå i pension (se rollbesättningen i The expendables så förstår du vilka jag syftar på).

Jag är jättetrött på att se filmer som känns som reklam för TV-spel. Det är solklar gäspvarning på det och hade jag inte haft en gubbjävel med alldeles för mycket snor i halsen ett par rader bakom mig i salongen så hade jag nog powernappat några gånger.

Thor som film är bättre än jag förväntat mig men ändå inte bra. Knappt godkänd, inte mer än så och att se filmen i 3D förhöjer inte upplevelsen ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte det är värt 125 spänn för att få bära dubbla glasögon på bio.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Vilka tjejer, vilka fantastiska skådespelerskor som är nominerade för bästa kvinnliga huvudroll i år!

ANNETTE BENING

Som lesbiska Nic i The kids are all right har hon chans att kamma hem en Oscar på söndag. För elva år sedan kunde – och borde – hon ha fått en för rollen som den frustrerade mäklaren Carolyn Burnham, fru till duschrunkarn´ Lester (Kevin Spacey) och mamma till Jane (Thora Birch) i Sam Mendes fenomenala karriärstrampolin American beauty.

Det här är en toppenfilm och Annette Bening en toppenskådespelerska! Alla tummar upp – lillfingrarna och stortårna med! Hurra!

 

 

 

 

NICOLE KIDMAN

I Rabbit Hole spelar Nicole Kidman en kvinna som försöker ta sig igenom tragedin att hennes son dött i en olycka. Som mamma antar jag att det är ganska lätt att sätta sig in i den situationen, att hamna i den känslan.

I Eyes wide shut (1999) spelade hon Tom Cruises fru, vilket hon då var även i verkligheten. En riktig snackis var det, mycket naket blev det och Marie Richardsson hade en liten roll i en film som trots vissa knepigheter är intressant på många sätt, kanske mest för att det blev Stanley Kubricks sista.

 

 

 

 

JENNIFER LAWRENCE

Jennifer Lawrence är en solklar rookie här. Hon spelar Ree i Winter’s Bone med den äran men jag har (liksom dom flesta andra) inte sett henne i något annat.

Så här är en direktlänk till henne på Imdb, här bredvid är en idolbild där hon visar glada tänder (vilket hon inte gör i Winter´s bone) och här hittar du filmrecensionen.

 

 

 

 

 

 

NATALIE PORTMAN

Jag har skrivit en del om Natalie Portman här på bloggen förut, om att jag tycker hon verkar vara en bra tjej med mycket självförtroende och skinn på näsan. I Black Swan spelar hon ballerinan Nina som – om jag har rätt i min analys av Portman – är hennes totala motsats. I alla fall om jag ser till psyket.

Det jag gillar med Natalie Portman är att hon verkar välja sina roller med hjärtat mer än plånboken även om rollen som Queen Amidala/Padmé i Star Wars: Episod I, II och III antagligen gav henne en helt okej timlön.

Alltså, en okej lön för en helt okej film även om Star Wars för mig alltid kommer vara dom första tre filmerna, ja dom som alltså är dom tre sista. Du fattar.

 

 

 

MICHELLE WILLIAMS

Michelle Williams är nominerad för sin roll som Cindy i Blue Valentine där hon spelar Ryan Goslings fru. I Brokeback mountain handlade Williams roll om hennes äktenskap med Ennis Del Mar (Heath Ledger) som inte ville nåt annat än att lådsasfiska och tjonga på Jack Twist (Jake Gyllenhaal) i ett tält ute i vildmarken.

Hon gör sin roll som Alma så sjukt sjukt bra och det kanske inte är så konstigt eftersom hon då var Heath Ledgers flickvän i verkligheten.

Brokeback mountain är för övrigt en oklanderlig film, en underbar kärlekshistoria med ett soundtrack som kan lugna ner den mest stressade dygnet-runt-arbetande storstadsmamman.

 

Publicerat

BLACK SWAN

Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar om: Between two ferns med Zach Galifianakis

Mitt emellan två ormbunkar sitter Zach Galifianakis och samtalar med en känd skådis på bara det sätt Zach Galifianakis kan. Det är små oskyldiga samtal på knappt fyra minuter om allt och ingenting.

Han här är ingen kille som någonsin skulle få ett snällispris på min blogg men han är kul, det är han.

Klicka på namnet för att komma till respektive ormbunksmöte:

Steve Carell
Charlize Theron
Ben Stiller
Sean Penn
Natalie Portman
Bruce Willis
Michael Cera
Bradley Cooper

Publicerat

Tre om en: Stora genombrott

Christian Slater i Häxor, läxor och dödliga lektioner (1989)

Den allra första filmen jag såg ensam på bio i Stockholm var Häxor, läxor och dödliga lektioner. Såna filmer gick inte på bio i byhålan. Jag visste inte att såna filmer fanns.

Jag visste inte något om filmen annat än att det var en cool titel och att gå på eftermiddagsbio på en filmstad med massa olika salonger var något jag med lätthet skulle kunna vänja mig vid. Vad fanns det mer av värde att veta?

När filmen var slut kastade jag mig på tåget hem och ringde en kompis.
– CHRISTIAN SLATER! skrek jag.
– Väm ä dä? sa kompisen.
– CHRISTIAN SLATER! Lägg det namnet på minnet och kom ihåg var du hörde det först. DEN killen kommer bli stor!

Kompisen var skeptisk men han blev stor och det fullkomligt osannorlika är att det är genom denna film den stora massan fick syn på honom, ändå är jag den enda jag känner som sett filmen.

Storyn om dom tre svinrika, uppnosiga, överklasstjejerna som alla lyssnar till namnet Heather (därav originaltiteln Heathers) och Veronica, den nya tjejen i klassen och hennes kille (den då 19-årige Slater) är inget att tatuera in på överarmen direkt, därmed inte sagt att den är usel, bara lite beige. Vilket inte Christan Slater var. Då.

 

 

Hyr filmen här.

 

 

Kate Winslet i Förnuft och känsla (1995)

Kate Winslet var med i Peter Jackson´s Svarta änglar redan 1994, jag vet det, men det var som den romantiska Marianne Dashwood i Ang Lee´s aristokratiska Jane Austen-drama Förnuft och känsla som hon blev stor – och nu snackar jag STOR!

Emma Thompson satt i intervju efter intervju och talade sig varm över denna 20-åriga tjej som kommer ta världen med storm och visst gjorde hon det. Först genom att bli oscarsnominerad för denna roll, sen genom att springa runt på Titanic med Leo och allra mest för att hon verkar vara en sån jävla skön brud.

 

 

 

 

 

 

Natalie Portman i Leon (1994)

A perfect assassin. An innocent girl. They have nothing left to lose except each other. He moves without sound. Kills without emotion. Disappears without trace. Only a 12 year old girl knows his weakness.

Tolv, på det trettonde, var Natalie Portman när hon fick rollen som Matilda i Luc Besson´s hit-man-thriller Leon. Som pageklippt liten sidekick till Jean Renos Leon är hon både klockren och superovanlig, så perfekt att alla som sett filmen för alltid kommer minnas henne.

Att det skulle bli något stort av henne var det nog ingen som tvivlade på men det jag personligen tycker är kaxigt är att hon lyckats bibehålla både sin integritet och hjärna, vilket verkar vara få barnskådisar förunnat.

För mig är Leon en modern klassiker, en tidlös historia om kontraster, om omänsklighet och mänsklighet och ett genombrott av en liten tjej som förtjänar all stjärnglans hon kan få (och som är nu är så stor att hon borde kunna säga nej till bajsroller. Hmm!).

 

Publicerat

New York, I love you

Elva regissörer fick åtta minuter var på sig att skriva ihop och regissera varsin del av filmen New York, I love you.

Det blev en samling av människoöden vars röda tråd, förutom att dom utspelar sig i just New York, är kärlek.

Längtan efter kärlek, olycklig kärlek, kärlek mellan barn och föräldrar, gammal kärlek, köpt kärlek, kärlek för en natt eller hela livet. Det som förvånar mig är bara att det känns så….urvattnat.

Många av episoderna känns som transportsträckor, några är riktigt underhållande och en står ut som en solros på en potatisåker.

Historien om den gamla operadivan (Julie Christie) och den hjärtskärande krumme hotellpojken (Shia LaBeouf) satte sig som en av amors pilar i min bröstkorg. Jag blev alldeles varm inombords, jag kände så för den där killen att hjärtat nästan brast. Det tog ett tag innan jag såg att det faktiskt var Shia LaBeouf som haltade sig fram genom hotellkorridorerna, men vilken rollprestation han gör på dessa få minuter. Jag blir fan kär!

Vill du se filmen direkt? Klicka här så kan du se den på Headweb.

Publicerat

BROTHERS

Tommy (Jake Gyllenhaal) är familjens svarta får. Nyss utsläppt ur finkan blir han hämtad av brorsan Sam (Tobey Maguire) som är militär, lyckligt gift med Grace (Natalie Portman) och pappa till två söta flickor. Vad Tommy än gör, vad han inte gör, så jämförs han med den lyckade brodern och då speciellt av deras grinige far (sam Shepard).

Sam är utposterad i Afganistan, han åker dit, han blir dödad, Grace blir ledsen och Tommy finns där i närheten, som tröst och stöd men Sam är inte död, han har blivit tillfångatagen av våldsamma afganer och kommer så småningom hem igen. Men hemma är inte detsamma som innan han åkte. Sam själv är inte samma person och vad är det egentligen som hänt mellan Grace och Tommy?

Brothers är hollywoodversionen av Susanne Biers danska film Bröder. Jag har inte sett den men det skulle förvåna mig mycket om den INTE är bättre än denna remake. För hur det än är, Sam och Tommy känns inte som Sam och Tommy, dom känns som Spindelmannen och Jack Twist, speciellt eftersom musiken i långa stycken påminner om den i Brokeback mountain. Just det problemet kan inte finnas med danska skådisar i huvudrollen (om skådisen inte möjligtvis heter Mads i förnamn och Mikkelsen i efternamn).

Brothers är som en gäspning. En såndär fin-middags-gäspning när man försöker dölja tröttheten i handen och le mot sin bordsherre samtidigt. Brothers är ingen dålig film men den berör heller inte ett jota. Brothers är som om en stjärnkock ska laga spagetti och köttfärssås: det finns ingenting att klaga på, det är gott men det ligger ingen möda bakom och ingen själ i slutprodukten.