Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Årets filmbloggsfilmer 2011

Nyårsafton igen. Wihiiii vad fort tiden går.

Såhär på årets sista dag tänkte jag göra precis som jag gjorde förra året, nämligen försöka summera bloggåret som gått och det är inte ett dugg lättare i år. Bloggen har växt, recensionerna har blivit fler liksom kommentarerna och det är roligare än någonsin både att se film och att skriva om det.

Nu har den här listan ingenting med årets bästa filmer att göra, en sån lista kommer senare. Den här listan handlar bara om höjdpunkter och lågvattenmärken under mitt filmbloggarår, nothing more, nothing less.

 

Årets mest nyskapande subgenre: Norska jägare

Det ska vara en norsk jägare i år alldeles oavsett om det jagas troll som i Trolljägaren eller chefer och dyr konst som i  Huvudjägarna.

Heja Norge säger jag.

 

 

 

 

Årets äckelpäckel: A serbian film

Ja, det är en äcklig film det här, inget snack om saken. Tyvärr handlar många av kommentarerna (och mejlen jag fick och får) både hos mig och på andra ställen om annat än filmen och det säger mer om dom som skriver än om filmen i sig. Kan man få önska sig en svensk version av den norska filmen här ovan nästa år – Nättrolljägaren?


Årets filmbloggssnackis: The Straight Story

Den här lilla filmen från 1999 gick som en kramgo farsot genom hela filmbloggarsfären.

Vi var många som  såg den, som såg om den, som letade upp den, som skrev om den och som hyllade den.

Det här är det lilla beviset jag ibland behöver för att det går att göra skillnad bara genom att beskriva åsikter genom lite tangenttryckningar. Det handlar inte om att förändra den stora världen, det handlar om den lilla och det handlar om det fantastiskt fina i en skäggig gammal man på åkgräsklippare.

 


Årets upptäckt: Dokumentärfilm

Jag är sjukt glad över att jag drog igång temat som heter Veckans dokumentär. Jag har aldrig varit en speciellt engagerad och intresserad dokumentärtittare men nu har en helt ny värld öppnat sig för mig. Jag typ KÄKAR denna genre. Temat kommer fortsätta en bra bit in i 2012 även om det bara är jag på hela jorden som tycker att den har ett existenberättigande.

 

 

Årets absolut konstigaste film: The tree of life

Bajsnödigt, högtravande och väldigt väldigt annorlunda. Terrence Malick, Brad Pitt och dinosaurier. Några fattade grejen, jag fattade inget. Alltså, vi snackar INGET ALLS här.

 

 

 

Årets mest kommenterade inlägg: Detta

49 kommentarer fram tills idag. Häftigt, förvånande och jättekul.

 

 

Årets mest klickade inlägg: Ett litet anskrämligt inlägg om 4D-film

Nä, jag ä intä bitter. Här lägger jag ner min själ och mitt hjärta i vartenda inlägg – utom ett – och så går det inlägget och blir årets mest klickade. Bitter? Jag? Nej, jag sa ju att jag inte ä bitter, bara ganska så mycket konfunderad.

 

Årets mest brutala sågning (måste bli två):  Heat och Dogtooth.

 

 

 


Årets mesta överraskning: Sunshine

Att redan som 38-åring få uppleva känslan som gamla människor försöker beskriva när deras äkta hälfter sedan många årtionden går bort och dom träffar en ny kärlek, det hör inte till vanligheterna.

Jag kan absolut jämföra kärlek med det jag känner för filmen Det stora blå och jag trodde helt ärligt att jag aldrig mer skulle få uppleva filmmagiförälskelse av denna magnitud igen, men det fick jag och SATAN vad glad jag är för det!

Danny Boyles Sunshine är en fantastisk film. Har du inte sett den, se den. Har du sett den, se den igen.

 

Årets plåga: Biolöss. Igen.

Tant på Apoteket: Du vet att man inte ska använda lusmedel i förebyggande syfte.
Jag: Jag vet.
Tant på Apoteket: Vet du verkligen det?
Jag: Ja, jag vet.
Tant på Apotek: Så det är dags igen?
Jag: Japp…

 

Fiffis filmtajms mesta regissör 2011: Richard Hobert

Under en helg i oktober recenserade jag hela Richard Hoberts samlade yrkesliv som långfilmsregissör. Det var både givande och roligt. Jag undrar vad Richard Hobert själv skulle säga om han läste mina recensioner?

 

Fiffis filmtajms mesta skådis 2011: Aaron Eckhart

Med 16 inlägg vann Aaron Eckhart kampen om Fiffis filmtajms filmfavvo 2011 med Ryan Gosling som god tvåa på 13, Philip Seymour Hoffman kom på tredje plats på 12 och Annette Bening som fyra på 11.

 

 

 

 

Årets bajsattack: Bridesmaids

Det kryllar inte av kiss-och-bajshumor med kvinnor i centrum i filmhistorien direkt men Bridesmaids drog sitt strå till stacken under 2011.

Kristen Wiig och gänget visade att kvinnor visst kan, om inte annat så väl att vara roliga och nu vill jag se mer av Kristen. Mycket mer!

 

 

Årets knocked-me-off-my-feet-film: Drive

Redan när musiken och förtexterna drog igång visste jag att det här skulle bli årets filmupplevelse för mig.

Det är klart att Drive har vissa svagheter men jag ser dom inte, jag bara känner och det jag känner är kärlek. Ryan Gosling och Carey Mulligan är det absolut bästa som går att se på film och det gäller inte enbart i Drive. Satan i gatan vad bra dom är!

 

Årets förberedelser inför 2012: Fiffi blogs Oscar. Igen.

Jag ska liveblogga mig igenom hela Oscarsgalan även 2012 är det tänkt. Hänger du på? Hjälper du dig själv att hålla dig vaken genom att hjälpa mig vara detsamma? Jag hade vansinnigt roligt med mitt mastodontbloggeri förra året och roliga saker ska med fördel upprepas tycker jag.

Skriv in söndagen den 26 februari i almanackan. Jag är vaken. Är du?

Vi ses snart igen men då är det 2012. Då är det året med OS i London, fotbolls-EM och en jäkla massa ny film att se. Ett nytt år, vem vet vad som kommer att hända? Inte du, inte jag och tänk vad sjukt spännande och kul det är.

Skål på dig och Gott Nytt År!

Publicerat

God Jul & Månadens filmsnällis: Gus och råttorna som har fattat att hjälpsamhet gör skillnad

Årets sista filmsnällis ska presenteras och det är med en genomtänkt baktanke som den kommer just idag och inte i början av månaden som alla dom andra har gjort.

Månadens filmsnällis har nämligen både med julen och med den fina hjälpas-åt-tanken att göra. Hjälps vi åt med det tråkiga kan vi alla få tid över att ha lite roligare och det gäller även årets övriga dagar men kanske speciellt julen.

Många människor har inget eller ingen att dela julen med, många människor har överflöd både av saker och släktingar. Många äter för mycket, en del dricker för mycket. Många sliter som djur med mat, plock, disk och fix medans andra sitter och pöser dagen lång i finfåtöljen.

Kom igen! Hjälps åt! Gör den här julen till något toppenfint! Kan små tecknade möss göra skillnad så kan du och jag.

Från mig till dig – en riktigt G o d J u l !

 

Det här var den sista filmsnällisen här på bloggen. Vill du läsa om dom andra kan du klicka här

, då kommer du till Göran, Vera, Mike, Emil, Prot, Zeb, Freddy, Gabriella, Talia, Charlie och Forrest.



Publicerat

FÖRBJUDEN KÄRLEK

Atefeh (Nikohl Boosheri) och Shireen (Sarah Kazemy) är bästa vänner. Tillsammans utforskar dom Teherans regimkritiska undergroundkultur, dom röker, taggar betongväggar, dansar, dricker sprit och som grädde på moset så ligger dom, dock inte med vem som helst utan med varandra.

Att vara lesbisk i Iran ses inte med blida ögon av samhället och när Atefehs bror Mehran (Reza Sixo Safai) kommer tillbaka hem efter en tid på  drogavvänjningsklinik har han lierat sig med moralpolisen. Han sätter upp bevakningskameror i husets samtliga rum och det tar inte lång tid innan han kommer på systern och Shireen.

Givetvis förkastar han systers sexualitet och syskonen som förr stod varandra så nära har numera Marianergraven mellan sig.  Atefeh har alltså inte bara hela den moralpredikande staten som fiende utan även sin bror och homosexualitet kan leda till långvariga fängelsestraff för den påkomne. Det vet tjejerna och det vet Mehran och som det mans-as till snubbe han är så utnyttjar han såklart situationen till sin egen fördel.

Jag tycker att Förbjuden kärlek är mer en viktig film än en bra. Vad jag förstår så har regissören Maryam Keshavarz inte någon användning för sitt iranska pass längre då hon inte är välkommen tillbaka till landet. Filmen är inspelad i Beirut, producerad med till stora delar amerikanska pengar och samtliga huvudrollsinnehavare har dubbla medborgarskap. Bara den vetskapen gör att jag måste se filmen, att  jag måste skriva om den och att jag hoppas att många får upp ögonen för den. Det är 2011 nu, snart 2012 och det här är verklighet för ett helt folk. Det är nutid, det är lätt att tro att det går mammutar på Teherans gator och att det vi kallar fossiler är deras middagsmat men det gör det inte och så är det inte och då blir jag rädd på riktigt.

Att säga att Förbjuden kärlek är den iranska varianten på Fucking Åmål är att göra det lätt för sig. Även om Agnes och Elin hade ett helvete så riskerade dom inte sina liv genom sin kärlek. Shireen och Atefeh gör det.

Vad är det då som gör att jag inte tycker att filmen är jättebra? För det första känns Atafeh och Shireen alldeles för snygga. Det är ju en skitdum grej att hänga upp sig på, jag vet, men dom är liksom snygga på ett sätt som gör att mina tankar dras till gnussande barbiedockor och det gör att förälskekänslorna inte går igenom bioduken. Det blir ganska ytligt och kallt istället för passionerat och mänskligt. För det andra så hade jag väntat mig lite mer av nu-öppnar-sig-helvetes-portar. Jag satt och väntade på riktigt vidriga scener, kanske något dödsfall eller misär men det enda som kom var sedvanliga övergrepp.

Jag blir så trött. Va fan liksom. Män har i alla tider våldtagit kvinnor för att dom kan, för att visa sitt övertag, sin makt, sin fysiska styrka eller för att skyla över sin bristande potens i normala sexuella relationer (och yada yada yada gäsp)  men räcker det inte nu? Kom med nåt nytt för fan! Liiite kreativitet kan man väl ändå kräva? Det är skrattretande tamejfan att så fort en kvinna sätter sig emot en man (sin man) och säger sin mening så ska byxorna ner och det ska tvångsknullas. Jag orkar inte ens bli arg längre. Det är bara skrattretande och patetiskt.

Nu fastnade jag i den tänkande vinkelvolten och grottade ner mig i en enda scen och det var kanske dumt men det säger ändå en hel del om filmen. Hade historiens kärna nått ut bättre hade jag sannorlikt inte funderat på våldtäktsaspekten alls, då hade filmen varit precis så känslosam och stark som den borde ha varit eller så som jag trodde att den skulle bli.

Publicerat

Veckans dokumenär: H:R LANDSHÖVDING

Filmat i grovkornig svart-vitt får vi följa Uppsalas landshövding Anders Björck några dagar på jobbet.

Vi får vara med när Anders Björck läser tidning.

När Anders Björck sår frön som förr i tiden.

När Anders Björck går i en lång korridor.

När Anders Björck preparerar sitt morgonkaffe.

När Anders Björck hyllas för sitt polenengagemang.

När Anders Björck pratar i telefonen.

När Anders Björck veckoplanerar.

Jag väntade och väntade på att regissören Måns Månsson skulle ge mig en vändning, en åsikt, en vinkling, något personligt, VAD SOM HELST, en yttepyttedel av en pusselbit till svaret om varför han överhuvudtaget bestämde sig för att göra den här filmen men jag väntade förgäves och satt som ett frågetecken i soffan med mina funderingar. Var det för att skildra Anders Björck höga arbetsbelastning? Nej. För att hylla Anders Björck? Pyttsan.

Det här är helt enkelt på gränsen till så uselt att det knappt går att betygssätta.

Filmitch och Jojjenito har också sett filmen och åsikterna oss tre emellan går vitt isär (för att uttrycka det diplomatiskt).

Här finns filmen.

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar: Julklappar till kräsna filmnördar

Precis som förra året så tänkte jag tipsa om en del trevliga julklappar som alla har film som det gemensamma temat. Såklart.

Coola t-shirts och hoodies finns det gott om här.

Självklart finns just den här tröjan redan i min garderob men det finns många fler motiv att välja bland för oss som inte nödvändigtvis handlar våra kläder på Vero Moda och Dressman.

 

 

 

Snoken är en supermysig serie som gick på TV i mitten på 90-talet.

Anders ”Snoken” Grip är en privatdeckare som löser allehanda uppdrag med hjälp av hunden Tubbe och sin sjukt snygga retrobil. Jag satt som klistrad framför TV:n och serien håller faktiskt än.

Boxen finns att köpa här.

 

 

 

 

Det finns mängder av filmrelaterade mobilappar att ladda ner och köpa och för egen del har jag snöat in fullständigt på filmquiz.

Movie Challenge och Doodle Movie är mina favoriter just nu. En perfekt ”julklapp” att ge bort till mamma eller pappa, bara att ladda hem till föräldrarnas Iphone till det facila priset av gratis eller 15 kronor.

Eller ge dom till sig själv vettja. Då är fritidsproblemen under julhelgen som bortblåsta.

 

 

På SF´s hemsida kan du inte bara köpa presentkort (och dessutom få dom skickade till rätt adressat), du kan även köpa en hel del Twilight-prylar.

Det är inget jag själv önskar mig av tomten men jag vet ganska många (tjejer) som skulle bli glada av en Edward under granen.

 

 

 

 

 

Den nya filmen med och om Stig-Helmer har premiär på juldagen och har du en släkting eller vän som önskar sig en biobiljett till filmen så får du här ett tips på en uppdatering av julklappen: Boken The Stig-Helmer Stories.

Här kan du dessutom beställa ett signerat exemplar.

 

 

 

Den här fina tavlan full med filmcitat hittade jag här.

Nu är det ju rackarns lätt att skapa sig en egen med hjälp av en dator, en skrivare (eller penna och papper såklart) och en billig ram så varför inte ge bort lite kreativtet i julklapparna i år?

 

 

 

Sen vore jag ju outsägligt korkad om jag inte gjorde lite reklam för min egen webshop där det går att hitta en drös handgjorda  och personliga klappar.

Det mesta är min egen design men dom fina stansade halsbanden som en glad tjej vann här på bloggen i höstas (den som är på bilden, citat från Ice Age 2) som är gjorda av Annica Schröder går också att hitta där. 13 december är sista dagen för beställning med garanterad leverans innan jul.

Publicerat

Och vinnaren i Fiffis filmtajms 2-års-tävling är…

…Hilde i Gävle som genom sin toppen-tre-om-en-idé kommer få mig att gräva ner mig i en skådespelare jag bara sett i en enda film förut: Aksel Hennie.

Inom en snar framtid kommer vinnarinlägget publiceras på bloggen och då hoppas jag Hilde blir glad, lika glad som av tävlingsvinsten som kommer som ett brev på posten.

Stort grattis och tack till alla er andra som skickat in superbra förslag. Vissa av dom kommer definitivt bli verklighet, jag har fått en hel del intressant att bita i nu.

Publicerat

Veckans Aaron: ERIN BROCKOVICH

Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).

Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.

Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?

Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.

Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.

Publicerat

Min syn på Stockholms Filmfestival 2011

Jag är en van och trogen biobesökare men av någon outgrundlig anledning har Stockholms filmfestival aldrig riktigt lockat mig.

I år var första gången jag besökte festivalen och jag hade antagligen låtit bli den även i år om jag inte vunnit ett årskort från Lovefilm. Men då jag är av åsikten att det mesta tål att provas på åtminstone en gång så bokade jag in en hel liten drös med biobesök under dessa dagar och det här är min subjektiva åsikt om festivalen som sådan.

Det positiva är självklart mångfalden av filmer att välja mellan. Vilken ynnest att få se filmer på stor duk som jag annars antagligen inte hade hittat eller ens känt till och vilken toppengrej för alla kämpande filmmakare sen. Jag förstår verkligen att filmfestivaler som denna (och dom flesta andra runt om i världen) verkligen tjänar ett syfte. Att få se storfilmer på bio före alla andra är jag själv ganska bortskämd med men jag kan förstå det häftiga även i detta för vanliga biobesökare.

Jag hade blivit förvarnad om att tekniken ofta strular under festivalveckan och att volontärerna inte alltid håller reda på vilken film dom ska presentera men jag har inte märkt av det alls. Alla filmer har börjat vid utsatt tid och inte strulat det minsta och samtliga volontärer jag haft att göra med har skött sitt jobb exemplariskt.

Nu kommer jag till den tråkigare biten av festivalen och det som gör att jag känner att det här kanske inte var min bag trots allt.

Bökandet, stökandet, vässandet av armbågarna och djur-i-bur-känslan i köerna är helt absurd tycker jag. Oavsett om jag gått på utsålda storfilmer som visas på stora salonger eller smala filmer på minimala salonger så är det ett panikfrustande  i dom väntande leden som gör mig alldeles knasig. Att behöva befinna mig på en biograf åtminstone trettio minuter före utsatt tid och ändå inte vara säker på att få en vettig plats gör mig tokstressad. Personligen betalar jag hellre för en numrerad men dålig plats än behöver utstå detta svettiga köande för att kanske få en bra onumrerad plats.

Sen var det detta med eftersläppen. Jag tycker absolut att salongerna ska fyllas i möjligaste mån men att hålla på med eftersläpp tio minuter-en kvart in i filmen och samtidigt ha entrédörren till salongen öppen plus att det pratas (visserligen i vanlig samtalston) mellan personalen och dom väntande/köande biobesökarna och sedan ska dessa stackare som fått tag i en sista-minuten-biljett försöka hitta en plats i mörkret, ja, det är ingen lätt uppgift kan jag lova. Allt detta är väldans störande för mig/oss som tittar på filmen – åtmintone tycker jag det. Det finns säkert många som inte bryr sig nämnvärt om detta men jag gör det.

Filmfestivalen som helhet har ibland känts mer som ett arbete än en avkopplande fritidssysselsättning och den känslan gör mig lite….fundersam. Att gå på bio är – för mig – den ultimata avkopplingen och att behöva knuffas för att inte bli nermald i en biokö är ingenting jag är van vid och heller ingenting jag tänker vänja mig vid. Jag hade hellre betalt mer per biljett och fått den numrerad.

Om det blir nån filmfestival 2012 för mig? Jag vet inte. Jag måste smälta det här först. Kanske är det samma sak med filmfestivalen som med en förlossning eller gamla relationer: när det gått lite tid minns man bara det roliga.

(Dom kvarvarande tre filmerna jag sett på festivalen kommer att recenseras imorgon, på onsdag och på söndag. Om jag sparat den bästa till sist? You´ll see…)

Publicerat

Idag fyller Fiffis filmtajm 2 år!

Ännu ett år har gått och vart tog det vägen? Mäter jag det i antal filmer jag sett så förstår jag rent logiskt att tiden, dagarna, veckorna och månaderna har gått men känslomässigt hänger jag inte riktigt med.

Bloggen fyller två år idag och precis som en mänsklig tvååring växer den så det knakar. När jag startade bloggen hade jag hade en knasig dröm om att kanske kunna ha hundra (100!!) följare på Bloglovin inom två år men det är ju jättedumt att önska sig sånt jag ändå inte kan påverka, jag vet det, så att jag nu har 102 följare där är ju helt fenomenalt jätteroligt, nästan GALET tamejfan!

Den här bloggen har öppnat dörrar jag trodde var låsta med både en och två lås för såna som jag. Den har fått mig att träffa häftiga människor jag antagligen aldrig annars hade mött och den har pushat mig att se filmer jag kanske aldrig hade tagit i med tång om det inte vore för att stunden av skrivande efteråt sporrat mig. Men det kanske häftigaste av allt är kommentarerna, mejlen och samtalen som kommer i kölvattnet av mina recensioner och vetskapen om att du tar av din tid för att läsa det jag skriver. Det finns ingenting som gör mig mer glad och stolt än det.

Precis som förra året vill jag självklart fira min födelsedag och den här gången kommer en person att vinna The Ultimate Fiffis Filmtajm Movie Box, ett fullsmockat paket med FEM speciellt utvalda filmer (som fått toppbetyg av mig) och en hel del majsiga tillbehör, ja, allt du kan tänkas behöva för en helmaxad filmkväll.

Vill du vinna? Allt du behöver göra är att ge mig ett bra tips på ett Tre-om-en-tema som du skulle vilja läsa om (dom jag redan skrivit om hittar du här).  Om du dessutom går in och gillar bloggen på Facebook får du dubbla chanser.

Mejla ditt tips (och adress) till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast den 22 november. Vinnaren publiceras här på bloggen den 23:e.

Lycka till och TACK SÅ JÄTTEMYCKET för att du är med och gör den här bloggen till vad den är. Vad den nu är.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Forrest

 

 

 

 

 

 

 

Fina fina Forrest Gump blir november månads självklara filmsnällis. Övrig motivering totalt överflödig. Jag bara älskar den här mannen!

 

 

 

 

 

Årets övriga filmsnällisar hittar du här.

Publicerat

THE BIG LEBOWSKI

Filmintresserad man, ålder 45-plus (här nedan förkortad till F45+): Gillar du den här filmen? (håller upp fodralet till The Big Lebowski)

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Va sa du?

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Vad är det du säger? The Big Lebaaaouwski heter det ju.

Jag: Jag sa ju det. The Big Lebåvvsky.

F45+: Lebaaaaouwski.

Jag: Ge´rej nu.

F45+: Fast du kan ju inte uttala filmen fel, inte på det här sättet och inte den här filmen.

Jag: Och varför inte då då?

F45+: Det här är inte vilken film som helst.

Jag: Vilken film då?

F45+: The Big Lebaaaouwski.

Jag: The Big Lebåvvsky (*blink*) ?

F45+: Vad håller du på med?

Jag: Skämtar med dig, men det går uppenbarligen inte så bra.

F45+: Nej. Sluta med det. Man skämtar inte med The Big Lebaaaouwski.

Precis det här hände mig för ett par år sedan och det var DÅ jag förstod, det var DÅ jag blev upplyst i fallet The Big Lebowski.

Det finns nämligen tre saker som förväntas av någon som kallar sig filmnörd:

1. Att i alla lägen håna Colin Nutley

2. Att tycka att Citizen Kane är världens bästa film

3. Att skratta hejdlöst åt The Big Lebowski

Att mitt felaktiga uttal höll på att bli en fjärde punkt i den där listan var bara ett bevis för mig att punkt tre är rätt. The Big Lebowski ÄR en film som filmälskare världen över har upphaussat till nån slags måttstock över vad som är ”bra filmkomik” och här står jag med min filmnördighet och bonniga engelska och fattar inte grejen.

Jag tycker att dom flesta självklarheter tjänar på att ifrågasättas, jag tycker inte att det finns så många ”heliga kor” (och speciellt inte inom filmhistorien) men när jag nu roat mig med att ställa en liiiiten enkätfråga om just denna film till filmintresserade i min närhet har jag fått förvånadsvärt enahanda och inte speciellt utsvävande svar.

Frågan jag ställde löd: Är The Big Lebowski en rolig film? Samtliga tillfrågade svarade ja. Bara ja. Inte ja och en efterföljande förklaring, inte ja och en personlig reflektion, nej, bara ett ja som om detta svar var det mest självklara i världen, som om min fråga var ”Gillar du att andas?”.

Jag mejlade frågan till mig själv (bara för att det skulle kännas lite mer vetenskapligt ”på riktigt”), gav min åsikt och mejlade tillbaka mitt svar. Här är det:

Det är oktober 2011 och jag har sett The Big Lebowski tre gånger från början till slut. Bortsett från dessa tittningar har jag börjat se filmen nio gånger och endast klarat att hålla mig vaken dom första tio minutrarna och den sista kvarten. Hittills har jag INTE EN ENDA GÅNG fnissat, skrattat, vrålgarvat eller ens dragit på munnen och jag kan alltså inte med all vilja i världen tycka att det är en ”rolig film”. Tycker jag därmed att det är en dålig film? Nej. Inte alls. Jag har bara inte förstått att den ska vara rolig.

Den lockar inte mig till skratt, den får mig knappt att hålla mig vaken, det är inte en särskilt engagerande historia men det är en snygg film, Jeff Bridges är fenomenal i sin roll, John Goodman har snyggt skägg och Philip Seymour Hoffman har aldrig gjort så mycket med så lite. Jag hade gärna sett en spin-off med hans karaktär då han sett ur min synvinkel är en ganska läskig typ. Han är en sån som fått tandreglering i vuxen ålder eftersom han inte slutade med napp förrän sista terminen i High School, typ. Varför napp så länge? undrar jag då såklart och därför vill jag veta mer om honom, inte om The Dude, inte om någon som oavbrutet pratar om sig själv i tredje person.

Jag känner inget behov av att öppet håna Colin Nutley i alla lägen, jag vet inte om jag tycker Citizen Kane är bra då jag inte ens sett filmen (än) och nej, jag tycker inte The Big Lebowski är en rolig film – ändå ser jag mig själv som en ganska solklar filmnörd. Går det ihop? Ja, i min värld och det räcker gott för mig.

Publicerat

Fiffis filmtajm tipsar om: SKRÄCKFILMSQUIZ

Bor du i Stockholm med omnejd och gillar skräckfilm?  Vad bra! Torsdagen den 3:e november kl 18:00 är det nämligen skräckfilmsquiz på Cinemateket.

Det är  Cinemateket i samarbete med Utopi Magasin som dragit igång denna skrämmande frågesport och det är Hélène Dahl och Glory Box-och-Cirkeln-Sara Bergmark Elfgren som håller ordning på grejerna.

Föranmälan startar i foajén 17.30 och quizet startar prick 18.00. Max fyra personer i varje lag. Kom i tid!

Förutom den enorma äran kan ni vinna superfina priser från Cinemateket, Kolik förlag, Non Stop Entertainment, m.fl.

Klockan 20.00 visar Cinemateket dessutom den oklippta versionen av The Omen från 1976. Om du inte har Cinemateketkort, se till att skaffa det i god tid. (Du skaffar det i kassan i foajén, det är gratis och du behöver inget kort för att delta i quizet.)

På grund av det material som ska visas är båda evenemangen från 15 år.

Publicerat

Trailer: Mission Impossible Ghost Protocol

Tom Cruise är tillbaka som Ethan Hunt och den här gången har han Jeremy Renner, Paula Patton, Simon Pegg, Ving Rhames, Tom Wilkinson och Michael Nyqvist med sig.

Som jag skrev på en annan blogg för några år sedan: Michael Nyqvist är den ende mannen som skulle kunna få mig att flytta till Sibirien. Jag står för det.

Filmen har svensk premiär 27:e januari.

 

 

Publicerat

Nyhet på bloggen: Filmer från A-Ö

Nu finns en ny funktion på bloggen som heter Filmer från A-Ö. Du hittar den allra längst upp på sidan, ovanför headern.

Där har jag samlat alla recensioner jag skrivit i bokstavsordning och dom allra flesta filmer går att hitta både med originaltitel och den (eventuella) svenska översättningen. Även produktionsåret kommer så småningom att stå efter varje film.

Förhoppningsvis kan denna lista vara till både nytta och glädje om du letar efter någon speciell film eller om du bara vill ha ett hum om vad jag skrivit om.

Hittar du något som är fel så är det inte Tryckfels-Nisse som varit framme, det är jag. Allt är inlagd manuellt och det kan mycket väl vara så att jag missat bokstavsordningen nånstans. Hittar du ett fel och känner du att du retar dig på det, skriv gärna en kommentar så rättar jag till det.