Vilken jävla jävla fin trailer!
Sean Penn och Frances McDormand. Nåt att se fram emot.
…och apropå cirkeln…
…så har Glory-box-bloggaren Sara Bergmark Elfgren gått och blivit nominerad till Augustpriset för sin och Mats Strandbergs bok Cirkeln.
Jag vill bara säga GRATTIS och jag håller båda mina tummar att dom tar hem priset för det här är en RIKTIGT BRA bok och inte enbart för ungdomar. För såna som jag med.
Här kan du läsa om övriga nomineringar och här är Saras blogg.
Vinnaren i smyckestävlingen
Vinnaren i Fiffis filmtajm och smyckesdesignern Annica Schröders tävling är nu korad.
Den här gången valde jag ut vinnaren på ett ganska okonventionellt sätt. Jag valde det bidrag som fick mig att skratta mest.
Jag vet att tanken var att det skulle vara en filmtitel men när en läsare klämmer till med en klockren replik från Ice Age 2 och dessutom skriver att hon skulle vilja ha just denna text på ett riktigt halsband så smälter jag.
Linnéa Andersson är dagens vinnare med texten:
”Ibland så kräks jag”
Tack till alla som deltagit i tävlingen och mejlat in 68 olika, kreativa och personliga bidrag! Vinnaren underrättas även via mejl och glöm inte att om du vill ha ett alldeles eget halsband så kan du beställa ett här.
Påminnelse om smyckestävlingen
Vill du ha en chans att vinna ditt eget personliga smycke?
På söndag är det tävlingens sista dag, på måndag presenteras vinnaren.
Klicka här för att komma till tävlingen.
EN DAG
Nu är det nästan två månader sedan jag såg En dag/One day på en pressvisning. Två månader och jag har ännu inte lyckats att fullt reda ut mina tankar om den i skallen.
För dig som kanske missat det, En dag är en bok jag tycker väldigt mycket om. David Nicholls har lyckats skriva en roman som både är komisk, tragisk, nostalgisk och alldeles omöjlig att sluta läsa. Men det är trots allt en bok på över 400 sidor och filmen är blott hundra minuter, är det en ekvation som går ihop? Nej, jag tycker nog inte riktigt det.
Historien om Emma Morley (Anne Hathaway) och Dexter Mayhew (Jim Sturgess) tar sin början den 15:e juli 1988. Filmen, precis som boken, beskriver deras liv under exakt samma datum dom efterkommande tjugo åren.
Tjugo år på en timme och fyrtio minuter. Hmmmm….Hur tänkte dom då? Alltså, det är ju inte så att det är tjugo händelsefattiga år eller att nån av dom låg i koma tio av åren eller att något år endast är beskriven med ett ensidigt kapitel i boken, vore det så vore det inte mycket att irriteras över. Det känns bara som att väldigt mycket handling hoppats över, alltså VÄLDIGT mycket. Så pass mycket att jag flera gånger tänker ”meeeeh, det här går ju inte ens att förstå om man inte läst boken”. Jag kände så under större delen av filmen. Jag fyllde själv i information jag fått genom läsningen och då blev filmen begriplig men långt ifrån så supercharmig och finurlig som boken. Långt ifrån.
Många många händelser som jag skrattade mig igenom när jag läste boken finns inte med alls i filmen och en del är nedklippta från värsta zebran till nåt encelligt djur. Frågan är hur någon som inte läst boken reagerar?
Anne Hathaway är toppen som Emma med tjugo olika peruker och nästan lika många par glasögon och Jim Sturgess är….oh-la-laa….så JÄVLA BRA att jag BAXNAR tamejfan! Vilken kille, vilken begåvning och dom är så fina tillsammans trots att dom egentligen inte passar ihop.
Det tidstypiska försöket till soundtracket når sin peak redan i början av filmen med Tears for fears ”Sowing the seeds of love”, sen är det ofattbart beigt och träigt. Typsnittet under förtexterna förtjänar också en del uppmärksamhet då jag vill att den ansvarige räcker upp handen och offentligt bespottas för sin outsägliga dåliga smak, alternativt får tusen nålar på underarmen av en hungrig Ronald Niederman under ett par timmars tid. Det går inte att INTE bli förbannad på sånt, det går inte. I-landsproblem, yada yada, visst är det så, men för helvete, hur svårt kan det vara?
Om jag nu ska lugna ner mig och samla mig en smula så tycker jag Anne Hathaway och Jim Sturgess som filmpar är betydligt bättre än filmen i sig och filmen är mycket sämre än boken. Ändå fick jag en klump i magen av filmen. Ändå tänker jag på den, fortfarande. Eller om det är på Jim Sturgess. Jag vet inte riktigt. Snurrigt det här men helt okej på nåt vis, samtidigt som jag bara vill skrika: LÄS BOKEN ISTÄLLET!
(Filmitch har gjort det. Läst boken alltså. Klicka här för att läsa hans tankar om den.)
Dagens Jim Sturgess: THE WAY BACK
–Du har en svaghet som kan vara användbar för mig, säger Mr Smith (Ed Harris) till Janusz (Jim Sturgess). Snällhet. Om något händer räknar jag med att du bär mig.
Som inspärrad i ett Gulag-fängelse i Sibirien så kan jag förstå om snällhet räknas som en defekt. Det finns liksom inte utrymme för värme, mänsklighet, kramar och småprat när dygnets alla timmar går åt till att hålla sig vid liv. Medfångar kan möjligtvis bli till bekanta ansikten men vänner, nej.
The way back är baserad på Sławomir Rawicz ”memoar” Flykten från Stalins läger. Den kom ut redan 1956 och har lästs av miljoner människor och är översatt till dryga 25 språk. Det som däremot tvistar dom lärde är hur sann berättelsen verkligen är. Jag kan inte säga att jag bryr min lilla skalle nämnvärt om detta, det kryllar av bra historier som inte är i närheten av sanna och det är en tacksam berättelse att göra film av då den har alla klassiska spänningsmoment, i alla fall för att dra den manliga publiken till sig.
För mig känns det här som urtypen av en ”killfilm”. Manlig ”vänskap” som sätts på prov, det är karga, kalla, tysta män i klunga, det lagas mat på sådant inte ens Kajsa Warg skulle lyckas med, det är knivar, jagande, vargar, mörka nätter med bitande kyla, vackra vyer i motljus, olyckor, elände, död och samarbete och säg den man som tackar nej till denna gottepåse av alfahannekarameller.
Förutom polacken Janusz (Sturgess) får vi följa machoamerikanen Mr Smith (Harris), den galne tatuerade ryssen (Colin Farrell), den lettiske prästen (Gustaf Skarsgård) och några till när dom flyr från fängelset och ska ta sig längs Bajkalsjön, genom Gobiöknen, över Himalaya och fram till slutstationen Indien. På vägen plockar dom upp den polska flickan Irena (Saoirse Ronan) som även hon är på flykt och hon är den enda kvinnliga fägringen på 132 minuter film (och kanske det enda som talar emot min killfilmstes).
Peter Weir är och har alltid varit en intressant regissör i mina ögon och The way back förändrar inte min inställning. Däremot lyckas jag aldrig riktigt ryckas med eller ens känna spänning. Visst är hela situationen förjävlig för dom inblandade men den känslan håller sig kvar på ytan, den tar sig aldrig in i kroppen, aldrig ner i magen och då blir det inte en filmupplevelse utöver det vanliga.
Jim Sturgess visar ännu en gång vilken stor skådespelare han är och i min värld är han bara millimeter från dela loge med Ryan Gosling. Skillnaden dom emellan såhär långt är rollerna, vilka som erbjuds och vilka som tackas ja till. Där Gosling hittills haft fingertoppskänsla har Sturgess kanske inte haft samma möjlighet att välja, men snart snart mycket snart kan Jim Sturgess tacka ja eller nej till precis vad och vem han vill. Om han tar sig upp och blir en av dom allra största kommer till slut enbart bero på honom själv och på HANS fingertoppskänsla och filmen som har premiär på fredag visar i alla fall att han får chanser och att fler tycker som jag.
(Dagens Anne Hathaway-recension heter Rachel getting married)
Dagens Jim Sturgess: Heartless
Jamie (Jim Sturgess) är en utåt sett lite udda kille som har fotografering som sitt stora intresse. Han har ett stort hjärtformat födelsemärke över halva ansiktet och efter år av spott, spe och underliga blickar från folk trivs han bäst i ensamhet och betraktar helst sin omgivning genom kameralinsen.
Han bor i Londons East End, en våldsam stadsdel där ungdomsgängen löper amok på nätterna och invånarna knappt vågar gå ut. Ondskan gör honom ont, han suger i sig den, han mår fysiskt dåligt av att se allt elände i världen men samtidigt varken kan eller vill han blunda för det. Han försöker förklara hur han känner och mår för sin mamma när dom väntar på bussen en kväll men dom blir störda av ett gäng som ger sig på dom båda och dödar mamman. Jamie blir inte sig själv efter det. Han ballar ur fullständigt. Men drömmer han, är det verklighet, vad händer och…varför?
Jag ställer mig lite tveksam till filmer som försöker alldeles för mycket. Jag tycker det är svårt att hänga med i svängarna när en film börjar som ett spännande drama, sen blir det nästan lite skräck, sen melankoli och nedstämdhet och tankar om livet, döden och kärleken. Sen byter filmen inriktning helt och blir fantasy/skräck/splatter med drömsekvenser och slagsmål och visuella (och jättebra) effekter. Men mitt i allt detta står Jim Sturgess och liksom bara fixar biffen. Han är tryggheten själv, han är trovärdig i varenda scen hur urflippad den än är och det imponerar mycket på mig. Undrar om han verkligen förstod själv vilken film han var med i och hur slutresultatet skulle bli?
Känner du för att se en film som du kan jobba med ett tag och analysera in i minsta molekyl så är Heartless ett bra alternativ. Känner du för att se något som du omedelbart förstår och med lätthet kan ta till dig, se något annat. Bara ett tips i all välmening, trots en jättebra Jim Sturgess i huvudrollen.
(Dagens Anne Hathaway-recension heter Bröllopsduellen)
Nedräkning inför premiären av En dag (One Day)
På fredag har En dag premiär, höstens stora mysromantiska hålla-handen-film.
Det var länge sedan jag såg den på pressvisningen och att inte berätta vad jag tycker om den är som att försöka hålla tyst om ett riktigt smaskigt skvaller men recensionen kommer inte förrän på fredag, så har jag bestämt och så får det bli.
Hur som helst så ska det idkas nedräkning här på bloggen och det genom att varje dag fram till fredag recensera en film med One Days huvudkaraktärer Dexter Mayhew och Emma Morley, det vill säga Jim Sturgess och Anne Hathaway.
Störst fokus kommer ligga på mannen i fråga och detta inte enbart för att jag tycker att han är den bättre skådisen av dom två utan för att jag redan skrivit om en handfull av Anne Hathaways filmer.
Så, håll i hatten och lägg Jim Sturgess namn på minnet för han kommer inom en snar framtid att bli en av filmvärldens allra största.
Fiffis filmtajm tipsar om: Bron
Den svensk-danska TV-serien Bron som går på SVT just nu kan vara den bästa svenska serien jag sett sen De drabbade visades 2003.
Sofia Helin och Kim Bodnia löser inte bara mordet på en delad kvinna som hittats mitt på Öresundsbron, nej, det händer mer grejer – hela tiden. Manuset är skrivet både med hjärta och intelligens. Sofia Helins karaktär till exempel, hon skulle med lätthet ha kunnat bli placerad i ett (för oss tittare) enkelt fack men författarna låter oss komma på våra egna svar och skriver ingenting på våra näsor.
Kim Bodnia visar här att han kan vara världens härligaste man, i alla fall när han skrattar. Där är ännu en man jag ska gifta mig med i mitt nästa liv.
Tre avsnitt är visade, sju är kvar. Än finns det tid att titta ikapp om du mot förmodan missat detta.
Klicka här för att komma direkt till rätt ställe på SVTPlay.
Trailer: Carnage
Nu längtar jag efter en specifik film igen.
Den här gången är det Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C Reilly som blivit sammantotade av ingen mindre än Roman Polanski i en film som åtminstone av trailern känns som en twistad komedi om föräldraskap.
Ett otippat gäng och en regissör som kanske inte är mest känd för sina komiska sidor. Alltså, jag känner för att tillverka lite partyhattar och fuldansa till Bailando, SÅ glad blir jag av det här.
[Premiärdatum här i Sverige är preliminärt satt till 24 februari 2012]
Månadens filmsnällis: Charlie
Charlie Baileygates är så snäll att klockorna stannar. Han är så snäll att han nästan blir dum men han vill alla sina nära och kära så väl.
Han har tre svarta söner tillsammans med sin vita fru som han är säker på att han är biologisk pappa till. Varför skulle han inte vara det? Tanken på att frugan varit otrogen finns inte i Charlies hjärna, han tror alla om gott, det finns inget annat.
Baksidan med att vara en riktig hypersnällis är att Charlie blir uppäten av alla som inte är fullt så snälla och han behöver verkligen skaffa sig en fungerande ryggrad. Vilket han gör. I filmen Mina jag och Irene har han en schizofren sida, en alter ego han kallar Hank. Hank är inte så snäll så jag gillar Charlie långt mycket bättre även om han passerat gränsen för mes med hästlängder.
Jim Carrey ÄR Charlie Baileygates. En härlig kille, en skojig film och här är han på bild tillsammans med sina tre sjukt intelligenta söner. Följ den röda pilen för att hitta honom.
.
.
Tävling: Vinn ett smycke med egen text
Det här är mitt halsband.
Jag har valt texten själv.
Jag har motarbetat den där Jante-jäveln i hela mitt liv och ”Jag kan visst” är det mantra jag alltid försöker leva efter.
Så när en vän till mig började tillverka smycken så gjorde jag självklart en beställning för halsband som detta kan inte köpas i butik. Den texten skulle inte bli någon storsäljare, men den är viktig för mig och det är det enda som är viktigt för mig eftersom den hänger runt min hals.
Nu har du chansen att vinna ditt alldeles egna hjärta. Smyckesdesignern Annica Schröder lottar ut ett halsband till en av Fiffis filmtajms läsare och nu är det bara din fantasi som sätter gränsen för vad som ska stå på hjärtat.
Vilken filmtitel skulle vara den optimala att stansa in på ett smycke? Vad tycker du? Pretty woman, Happiness, Gudfadern, Pianisten, Love story, Terminator – listan kan göras lång.
Gnugga geniknölen och mejla ditt bästa förslag till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast den 16:e oktober. Titeln får vara max 10 plus 10 tecken (inkl mellanslag). Den 17:e oktober koras vinnaren som givetvis får bestämma helt fritt vilken text som ska pryda vinnarhjärtat. Det behöver alltså inte vara tävlingsbidraget/filmtiteln.
Vill du inte tävla utan istället köpa ditt eget hjärta på momangen – klicka här. Lätt som en plätt och fint som snus. Lycka till!
Hobert-helg: SPRING FÖR LIVET
Jag har lite svårt att tänka mig in i den här situationen men jag försöker.
Jag tänker att jag ligger på BB alldeles nyförlöst med ett nytt litet liv på bröstet och i sängen bredvid ligger en annan mamma, lika glad, slut och förundrad som jag. Sen öppnas dörren och ett gäng poliser stormar in, dom säger att den andra mamman ska utvisas och jag ser paniken och rädslan i hennes ögon när hon slår sönder fönstret och hoppar ut. Poliserna springer efter och det är först någon minut senare som jag ser att hon lämnat sin son på sängen inlindad i den gula landstingsfilten. Barnmorskan frågar om jag kan ta hand om honom – också – bara ett tag, bara en stund, bara tills hon hittat mamman. Så där sitter jag på sängkanten men TVÅ nyfödda söner. En är min, en är en kvinnas på flykt. Vem är jag att säga nej till att hjälpa till i det här läget?
Spring för livet handlar om dödssynden lättja eller kanske snarare likgiltighet. Cattis (Camilla Lundén) och Micks (Göran Stangertz) första vecka som föräldrar blir allt annat än lugna och ”normala” när dom får se baksidan av vårat land och vår invandringspolitik. Barnmorskan Ingrid (Lena Endre) blir avstängd från sitt jobb då hon motarbetade poliserna som skulle hämta den utvisningshotade mamman men det är ingen engångsföreteelse. Ingrid har hjälpt många utsatta på många sätt, liksom Erik (Jakob Eklund) som i sitt jobb som militär och fd FN-soldat sett så mycket skit att han fått nog. Med flaskan i hand och på ett jävligt bittert vis försöker han hjälpa papperslösa och behövande men det han har glömt på vägen är att se om sig själv för jäklar alltså, här har vi en kille som blundar när han går förbi en spegel. Han är allt annat än nöjd med sin situation.
Spring för livet må vara en tillskruvad thriller som kanske inte har en hundraprocentig sanningshalt men jag struntar lite i det för det här är en film som plingar på många moraliska tangenter och som får mig att både tänka efter och känna efter. Hur skulle jag göra? Är det en självklarhet att jag skulle hjälpa till? Hur skulle jag resonera? Hur omänskligt tänker våra myndigheter och hur dåligt fungerar vårat skyddsnät? Finns det ens något?
Hobert-helg: Höst i paradiset
Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.
Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.
Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.
Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.
Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.
Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.
Håll i hatten! Nu blir det Hobert-helg hos Fiffis filmtajm!
Det här är Richard Hobert.
Idag har hans senaste film En enkel till Antibes premiär. Sven-Bertil Taube lever livet på gamla dar, bråkar med vuxna barn, åker flakmoppe och röker braj, det är ungefär så mycket jag kan utröna av storyn genom att titta på trailern.
Jag har alltså inte sett Antibes-rullen än men jag har däremot roat mig med att under förra helgen klämma i stort sett hela hans samlade verk. Det blev många mysiga timmar i TV-soffan, varav en del var roande, en del oroande, en del jävligt jobbiga och en del riktigt störtsköna.
Så den här helgen är det alltså Hobert-helg här på Fiffis filmtajm. Nio filmer ska recenseras och jag kan utlova att det blir både klättring uppför höga berg med superlativ i hela halsen och stjärtlappsåkning ned mot bråddjupa dalar med en fulltankad motorsåg i handen. Inte en Hollywoodfilm så långt ögat når, inte här och inte på 72 timmar. Hur ska DET gå?
Vet du, jag tror det kommer gå jättebra. Nu kör vi!