Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Månadens filmsnällis: Talia

Tjejer är inte alltid så bra på att vara schyssta mot varandra. Istället för att hjälpas åt, stötta och säga snälla saker ska det bitchas,  ältas, snackas skit och spelas ut mot varandra, allt för att få killarna intresserade eller för att känna sig aningens bättre, snyggare, smalare, smartare själv. Jag gillar inte det där alls och jag har i vuxen ålder förstått att det finns en anledning till att jag i hela mitt liv alltid haft fler killkompisar än tjejditon.

Igår såg jag en film på bio som gjorde mig glad. Ja, hela filmen hade den inverkan på mig men mycket av den känslan har jag en tjej som heter Talia (Gugu Mbatha-Raw) att tacka för.

Talia är Larry Crownes nyfunna skolkompis (i filmen som innehåller hans namn) och om det fanns fler tjejer som hon i världen så skulle många kvinnors-tjejers-flickors liv bli såååå mycket enklare. Och härligare. Och snällare.

Talia är en tjej som hjälper andra utan baktankar. Hon är varm, hon har integritet, hon är rak och kör sin grej i alla lägen och har därmed ingenting att dölja vare sig för sig själv eller för sin pojkvän. Hon beter sig lika mot alla, har inga knepiga issues, hon gillar sig själv och tänk vad enkelt det är att tycka om andra om man tycker om den människa man är allra närmast – sig själv.

Talia är ett toppenexempel på både en riktig filmsnällis och en mycket välskriven filmkaraktär. När tjejer är som Talia är dom inte så tokiga alls.

Publicerat

Varför tittar du på film?

Jag tittar på mycket film. Det blir många timmar i veckan som avsätts för detta om jag räknar ihop dom, vilket jag helst inte gör för då fattar jag att mina dagar egentligen inte går ihop, inte om dygnet verkligen bara har 24 timmar.

För att hinna med både allt som är kul här i livet och sånt jag som vuxen människa och förälder måste göra försöker jag prioritera (och prioritera bort) så gott jag kan. Titta på film är bland det roligaste jag vet, alltså får det ta av min tid. Det är få saker i livet klår en riktigt världsomvälvande filmupplevelse, jag menar, hur skulle jag INTE kunna prioritera detta?

Men varför är det så? Vad är det som gör att film är så viktigt för mig? Vad är det som gör att filmtitlar och skådespelare sätter sig i min skalle som hubbabubba under skon när jag har så svårt att minnas andra saker, viktiga saker, som hur man räknar ut en integralekvation, att jag borde bli bättre på att sortera strumpor eller vilka som spelade i Nottingham Forrest på 80-talet?

Min mamma hatar film. Jag såg Jedins återkomst på bio med pappa 1983, mycket mer filmtokig än så var inte han heller och ändå är det så mycket film i min hjärna när jag tänker tillbaka på min uppväxt. Jag blir glad när jag tänker på filmerna jag såg, på  biobesöken, movieboxarna, köpfilmerna, filmaffischerna, dom är viktiga för mig, dom är jättemycket JAG, den jag jag var då och den jag jag har blivit.

Att se en film kan vara att vilja fly från verkligheten en liten stund. Det är skönt att rensa hjärnan från vardag, att få en kick, att blåsa bort funderingar, stress och sånt som skaver. Att se en film kan också vara att vilja se verkligheten precis som den är för någon annan, någon annanstans på jorden. Att lära sig förstå vad det innebär att ha problem, att lida, att svälta, att vara nere på botten – men utan att behöva hamna där själv. Lyx-lida liksom. Att när filmen är slut kunna stänga av TV:n, öppna kylskåpet om jag är hungrig, ta på mig en filt om jag fryser, somna i en skön säng när jag är trött men samtidigt kunna fundera på det jobbiga jag just sett, men på behövlig och bekväm distans.

Att se film kan alltså vara en övning i empati, en jorden-runt-resa utan biljett, en inblick i världar jag inte trodde fanns och en strömbrytare för att slå på den härliga skräckkänslan, vilket är ett emotionellt tillstånd som inte är så värst vanligt förekommande i en svennemorsas liv.

En film kan också fungera som tröst, som sällskap, som bästa vän, som humörhöjare, som irritationsmoment, som  glädjespridare, som tårkanalsöppnare och detta alldeles oavsett om du ser film någon gång ibland, väldigt sällan, med jämna mellanrum eller jättejätteofta – som jag.

Nu är jag nyfiken. Varför tittar DU på film?

Publicerat

Har du vunnit en bok?

Vinnarna i En dag-tävlingen är framlottade och här är dom tio lyckliga vinnarna:

 

David i Katrineholm

Charlotte i Nacka

Maria i Skellefteå

Niklas i Luleå

Alma i Grums

Robert i Malmö

Annika i Västerås

Olof i Hägersten

Lina i Farsta

Angelica i Hässleholm

 

Grattis till er alla!

(Alla vinnare är även underrättade via mejl och boken kommer på posten inom en snar framtid.)

Publicerat

Påminnelse: Vinn boken En dag

Om du inte redan varit med i tävlingen, ta chansen att försöka vinna ditt eget ex av boken En dag. Bara ett tips, för det är en riktigt BRA bok (och nu har jag sett filmen och tycker ABSOLUT du ska läsa boken INNAN du ser filmen om du har tänkt se den).

Klicka här för att bums hamna i tävlingen. Du har fram till midnatt på tisdag på dig.

Lycka till!

Publicerat

Trailer: Simon och ekarna

Ä N T L I G E N !

Jag har inte läst boken av Marianne Fredriksson men när jag ser den här trailern får jag gåshud på hela kroppen av förväntningar. Helen Sjöholm är tillbaka på vita duken och som jag längtat.

Nu när jag rackat ner på trailers så mycket på sistone så kan jag med glädje säga att här är trettio sekunder alldeles PERFEKT svensk filmtrailer.

Simon och ekarna har premiär 9 december.

Publicerat

Jag såg Kevin Costner på stan

Såg den här affischen vid Medborgarplatsen nyss.

Är det nån som vet hur karln låter och varför han valt just Filadelfiakyrkan som konsertlokal?

 

 

 

(Klicka på bilden för större format)

Publicerat

Trailer: Crazy Stupid Love

Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore och Emma Stone – i samma film!

Och Kevin Bacon och Marisa Tomei, även om just dessa två inte ger mig lika mycket handsvett som dom första fyra.

Nu är det bara en månad till biopremiären.

Publicerat

Tävling: Vinn ditt eget ex av boken En dag

Det är med stooor glädje jag drar igång den här tävlingen!

Jag är inte enbart glad för att En dag är en välskriven, hysteriskt rolig och stört-omöjlig-att-lägga-ifrån-sig-bok, jag är alldeles hippetihoppig för att bokens svenska förlag Printz Publishing har sponsrat tävlingen med inte mindre än TIO böcker!

Den 14 oktober har filmen premiär och Anne Hathaway som Emma Morley och Jim Sturgess som Dexter Mayhew kommer då att bli ett av 2000-talets största kärlekpar på film, om detta är jag totalt bombsäker.

Men nu har du alltså chansen att vinna ditt eget exemplar av boken och faktiskt hinna läsa klart den innan premiären. Det enda du behöver göra är att svara rätt på två enkla frågor samt knåpa ihop en liten motivering.

1. Vad heter killen som skrivit boken?

2. Vad heter tjejen som regisserat filmen?

3. Kommer Anne Hathaway att få leda fler Oscarsgalor än den tidigare i år? Ja eller nej – och motivera lite kort varför. (Att James Franco aldrig får sätta sin fot på den där scenen igen är så självklart att det är dumt att ens slösa bloggspace på denna mening).

Skicka in dina svar och adress till vilken eventuell vinst ska skickas senast den 31 augusti till endag@fiffisfilmtajm.se. Vinnarna presenteras här på bloggen den 1:a september. Lycka till!  Sa jag att det är en bra bok?

Publicerat

Nu beger sig Fiffis filmtajm ut i den filmiska verkligheten

 

 

 

 

 

 

Vad är en dokumentärfilm egentligen?

Enligt Wikipedia är det ”en faktabaserad film som förmedlar kunskap om bland annat historia och vetenskap, mänskliga livsöden eller politiska och sociala motsättningar. Det är också filmer som skildrar exotiska platser, storslagna och ordinära händelser och annorlunda och vanliga människor” och jag håller med.

Dokumentärfilmer har hittills fått noll procents uppmärksamhet här på bloggen men nu ska det bli ändring på det.

Under ett gäng måndagar framöver kommer jag att under den osexiga men tämligen informativa rubriken Veckans dokumentär recensera just denna typ av film och betyg kommer att ges precis som vanligt.

Som jag ser det är dokumentärfilm ett utomordentligt bra sätt att lära mig mer om sådant som redan intresserar mig eller att förkovra mig i ämnen jag kanske inte trodde jag var så intresserad av. Här kommer det att dyka upp alla sorter, allt från välkända snackisar till lite mer okända filmer, från världsklass till ointressant superslöseri med tid. Precis som när det gäller vanlig spelfilm alltså.

Alldeles strax kommer den första recensionen.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Gabriella

Det finns få grupper av människor som jag kan känna att jag verkligen föraktar men folk som är friska, bor i I-länder och ser på sig själva som offer är definitivt en av dom. Tyvärr är kvinnor överrepresenterade i den gruppen. Därför är filmer som till exempel Soraya M så viktiga. Det är vettigt och viktigt att lära sig mer, att se hur andra (kvinnor) har det och kanske tar det aningens längre tid när nästa kris kommer innan man tycker synd om sig själv och skyller på omständigheter man inte kan påverka för att ens liv suger apröv.

Så som i himmelen är en film som jag har förstått var  – och fortfarande är – viktig för många svenska kvinnor och då speciellt ut aspekten Gabriella, spelad alldeles förnämligt av Helen Sjöholm.

Hon är misshandlad, behandlas som en slav, hon är nedtryckt på alla sätt och vis (och då inte bara av sin grisige make utan även av sig själv), hon är inte mer än vatten värd men hon lyckas vända på sin inställning till livet och till sig själv och bli hel.

Gabriella är en förebild för många kvinnor som var – och är – i samma helvetiska  situation. Är du där, titta på det här fantastiska klippet, lyssna på hennes sång, knyt näven i fickan, bli förbannad och se till att förändra ditt liv för det är det enda du har.

Det snällaste du kan göra för andra är att lära dig tycka om dig själv. Det börjar där, det måste få vara så.

Du är värd bättre. Du är inget offer.

Publicerat

Trailer: One day

Okej. Såhär är det. Nu har jag sett trailern till höstens stora filmsnackis One day och jag är skapligt förbannad.

Varför måste en trailer nödvändigtvis och så ofta visa HELA JÄVLA FILMEN?

Nu har jag visserligen läst boken och vet därmed vad som kommer hända men för alla som kanske inte läst den men vill se filmen ändå så är trailern en spoilerbomb av guds nåde.  

Less is more är något som filmbolagsmänniskor verkligen borde lära sig men det verkar vara en kunskap lika svår att hacka i sig som att få någon blind från födseln att se igen. Fan, filmtittare är väl inga idioter, eller är vi det? Måste vi bli serverade ett smörgåsbord av hela filmen från start till mål för att vi ska betala en hundring (eller mer) och gå och se hela filmen?

På mig har i alla fall denna typ av trailers precis motsatt effekt.  Se bara trailern till Kyss mig som går på bio nu. Det är som att snabbspola sig igenom hela filmen på knappa två minuter och trots att jag tror att det är en helt okej film så blir jag noll procent sugen på att se den.

Spänning och förväntan är två viktiga parametrar för att locka folk till biograferna. Att radera detta med att klippa ihop en lång jävla trailer som skulle kunna få shimpanserna på Kolmården att återberätta hela filmen det är inte bara klantigt, det är nedvärderande, det är TASKIGT tamejfan.

Här är trailern till One day, men kom ihåg att jag varnade dig.

Publicerat

21

Sex stycken geniala matematiksnillen och MIT-studenter bestämmer sig för att åka till Las Vegas för att vinna storkovan genom den överintelligentes sätt att fuska: att räkna kort.

Bringing down the house: The inside story of six MIT students who took Vegas for millions, så heter boken som ligger till grund för filmen och någonting säger mig att den är bra mycket bättre än den spelade slutprodukten.

Ben (Jim Sturgess) är en hygglig kille med en IQ-mängd som vida överskrider summan på hans bankkonto. Han vill så gärna in på Harvard men trots toppbetyg måste han tillförlita sig på ett stipendium för att få råd. 300000 dollar är mycket pengar för en änka och hennes ende son.

Ben gör allt rätt. Han pluggar, han är snäll, han jobbar extra idogt och ofta på en herrekiperingsbutik, han har inte mycket till fritid och gnäller heller inte över det. Så får han chansen, den stora chansen till grova pengar och han kan inte tacka nej. Matteläraren Micky Rosa (Kevin Spacey) ger honom en specialinbjudan till sitt team, sitt IQ-gäng som han övat upp i konsten att räkna kort – och vinna! – och dealen är att Micky tar 50%, ungdomarna andra halvan.

Jomenjamenjomenjamen, alltså, det här är egentligen inte dåligt. Historien är helt okej, skådisarna likaså men filmen saknar något som jag skulle vilja kalla finess. Den är liksom gjord med armbågen. Det är ett hafsverk som är fullt tittbart men som inte lämnar efter sig så mycket som en svettig fotsula på ett gympahallsgolv.

Den egentliga anledningen till att jag hyrde filmen stavas: Jim Sturgess. Jag har precis i dagarna läst ut David Nicholls extremt fina bok En dag och fick reda på att nämnde Sturgess är killen som knep huvudrollen som Dexter Mayhew i filmen med samma namn (One day på engelska, såklart) och då är det klart som korvspad att jag måste kolla upp grabben och se om det var ett korrekt val.

JA! JAAA det är det. Han kommer bli så jävla klockren att en bättre castad manlig huvudroll inte har skådats sen Edward Norton i American History X eller Anthony Hopkins i När lammen tystnar eller Hugh Grant i Notting Hill för den delen. Anne Hathaway är också ett strålande val som Emma Morley. Fan, 14 oktober kan bli en bra dag (om nu premiärdatumet stämmer).

Men hoppa över 21, eller se den möjligtvis efter One day när du kärat ner dig i Dex och inte kan få nog. Det är mitt tips.

Här finns filmen.

Publicerat

SVINALÄNGORNA

Det var den 24:e januari i år som Svinalängorna var snackisen på allas läppar. Skulle filmen vinna storslam på Guldbaggegalan? Javisst, självklart skulle den det. Jag tror dom allra flesta med inblick i svensk film trodde det.

Ett tungt, svart drama om alkoholmissbruk och familjemisär med stora skådisar i dom största rollerna och ganska okända – men fenomenalt bra – skådisar i birollslistan och sen Pernilla August som regidebuterar som grädde på moset. Kunde det gå fel? Ja, det kunde det, i alla fall sett till antalet Guldbaggar. Åtta nomineringar blev tre priser: Pernilla August för bästa regi, Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll och i klassen särskilda insatser fick Åsa Mossberg pris för bästa filmklippning.

Nu undrar jag en sak: vad är det med den här filmen som gör att den känns så totalt ointressant? När den gick upp på bio fanns det inte en cell i min kropp som ville gå iväg och se den. Inte ens när den blev upphaussad i guldbagge-sammanhang kom jag iväg. Jag tänkte inte ens tanken, vilket inte är likt mig. Nu när den finns på DVD hyrde jag den men varför? Vet inte. Jag var inte så sugen på att se den nu heller och detta inte för att jag tror att det är en dålig film, mer att den känns som att den redan är gjord hundra gånger förut.

Leena (Noomi Rapace) lever sitt liv med man (Ola Rapace) och två döttrar. Hennes förflutna har gett henne svårläkta ärr och hennes enda sätt att hantera sin trasiga barndom har varit att förtränga det mesta och sopa under mattan. Hon växte upp i ett miljonprogramsområde i Ystad kallad Svinalängorna med finska föräldrar som söp hejdlöst i perioder och spott, spe och slag var aldrig långt borta. I filmen gestaltas den unga Leena jättefint av Tehilla Blad och klippen mellan nutid och dåtid fungerar bra.

Den vuxna Leena har tryckt minnet av sina föräldrar så långt in i benmärgen att resten av familjen knappt minns att hon har en mamma så när mamman en dag ringer från sjukhuset, ligger för döden och ber Leena komma dit är det ingen självklarhet att hon ska åka. Men hon har en ansvarskännande make som tar tag i saken och mot hennes vilja packar in väskor och barn i bilen och åker mot Ystad.

Susanna Alakoskis bok med samma namn var en habil och stabil läsupplevelse men inget världsomvälvande. Filmen för mig är likadan. Det är ett starkt drama, det är välregisserat och välspelat men det saknar något, kanske det som kallas ”det”. Jag tittar med öppna ögon och öppet sinne, men jag fastnar där. Jag känner ingenting. Jag tar inte till mig allt det jobbiga och jag kan inte förklara varför. Upplevelsen av filmen blev således precis som jag anade innan. Frågan är bara om det är filmens ”fel” eller mina förväntningars?

 

Publicerat

TV-tips: Angels in America

Imorgon kväll börjar serien Angels in America visas på SVT.

Jag skrev om serien här och jag tycker själv att det är ett gäng väldigt sevärda, tänkvärda och mänskliga timmar i all sin tragik.

Torsdag 28 juli i SVT1 kl 22:25.

Inga reklamavbrott.

Ett litet tips bara.

 

Publicerat

Katastroffilmstisdag: VOLCANO

Det var tydligen på modet med vulkaner 1997. Både Dante´s peak och denna gick upp på biograferna det året och inte sedan Wyatt Earp och Tombstones dagar har två filmer med samma tema varit mer olika.

I Volcano är det Los Angeles som blir epicentrum för världens jäkla vulkanutbrott. Mike Roark (Tommy Lee Jones) är fårig räddningschef och ensamstående nyskild pappa till dottern Kelly (Gaby Hoffman), en dotter som ena sekunden verkar vara 17 år och tjatar om en piercing och i nästa sekund är hon en bebis som släpar runt på en teddybjörn, är handlingsförlamad och vill bli buren.

Anne Heche är geologen Amy med skinn på näsan och kunskaper om vulkaner som hon inte alltid lyckas få fram och Don Cheadle är Emmit, Mikes assistent på räddningstjänsten och en av få skådespelare i den här filmen som reagerar någorlunda mänskligt under katastrofens gång.

Att jag gillar Dante´s peak är ingen hemlighet. Dante´s peak är till skillnad från Volcano en film alldeles fullsmockad med humanism och kärlek mitt i all actionmisär. Volcano är en macholassefilm ut i fingerspetsarna. Det är en film för dom som får ståpäls av Steven Seagal, Heinekens TV-reklam och gula cementblandare.

Nej, Volcano funkar inte på mig. Som jag ser det gör manusförfattaren Jerome Armstrong och regissören Mick Jackson ungefär allting fel från start till mål om resultatet ska bli en katastroffilm värd att minnas. För att ta några exempel:

1. Att namedroppa gatunamn säger ingenting om katastrofens magnitud. Ytan behöver visas, helst från ovan och helst ska jag som tittar känna till händelsernas centrum redan innan hemskheterna bryter ut, hur ska jag annars kunna få dåndimpen över förödelsen?

2. Jag som tittar behöver också bli delaktig i lite mänskliga relationer för att bli engagerad. Mike Roarks förhållande till sin dotter är ungefär lika varmt och ömsint som det mellan Darth Vader och Luke Skywalker.

3. Det kryllar av stenkorkade uttalanden både från huvudrollskaraktärerna och dom som enbart skymtar förbi och filmens enda blondin (Heche) är den enda som inte beter sig som en.

4. Givetvis är den obligatoriska hunden med och det är väl okej. Det som inte är okej är att den är med helt utan förklarad anledning. Scenen är liksom bara inkastad mitt i allting utan minsta inramning. Vems är hunden? Varför är hunden ensam i huset?  Vem är tanten som blir så glad när hunden överlever och varför har samma kärring inte försökt rädda den? Och den kanske viktigaste frågan av dom alla: varför kan katastroffilmshunden aldrig stryka med?

Att det sen kommer in en hund till i handlingen är inte en bonus, snarare en bestraffning, för jag fick nog av fyrfotingar, precis som jag fick nog av tvåfotingar och av datoranimerad lava. Tröttsamt och korkat är vad det är. Heche och Cheadle fixar till betyget men det är verkligen gungbrädevarning mellan en 1:a och en 2:a.