Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Fredagsfemman # 95

5. Lolly? 

En av dom härligaste grejerna med den här årstiden är vintersport på TV på helgmornar. Jag kan inte säga att jag tittar superentusiastiskt men det är mysigt med snö (på TV), pålästa sportkommentatorer och André Pops i stickad tröja. André Pops ska förresten bli pappa igen. Han har tre söner. Tänk om det blir en flicka den här gången och tänk om hon skulle få heta Lolly.

.

.

.

4. JCVD

Jag undrar om inte Jean-Claude Van Dammes bästa och mest framgångsrika roll någonsin är i en reklamfilm för lastbilar. Hur knasigt är inte det?

.

.

.

.

3. The act of killing

Grandpa´s head is smashed. Så står det på textraden bilden här bredvid. Anledningen till att morfars huvud var sönderslaget på filmen barnbarnen satt och såg i samma morfars knä var att morfar spelade huvudrollen i filmen som handlade om honom själv. Men i verkligheten var han inte offret med sönderslaget huvud, han var den som slog. The act of killing är en hemsk, vidrig och gripande dokmentär men den är också vacker och otroligt smart. Alltså otroligt smart. Fram till 16 december finns filmen att se på svtplay. Se den. Snälla. (Klicka här)

.

.

.

2. En ny stjärna i På spåret

I kvällens deltävling av På spåret får jag återse en kvinna vars bok jag köpte på DN´s författarkryssning härom veckan. Hon har glidit upp och blivit min nya idol. Boken heter Främlingsleguanen, författaren heter Martina Montelius, hon är knasigt genialisk, var en bjussig sidekick till Jenny Strömstedt på TV i måndags och hade röda Martens på båten.

.

.

.

1. Glöm inte nominera din kandidat till Årets Filmblogg!

En kategori på MovieZine Awards är Årets Filmblogg. Det är en ny grej och en stor grej och en riktigt kul grej för oss som håller igång våra filmbloggar så gott vi kan. Klicka här för att nominera din alldeles egna favoritblogg. Du har fram till 20 december på dig. På juldagen presenteras dom sex bloggar som fått flest nomineringar och som sen går vidare till nästa steg och blir bedömda av en jury. Så precis som i våra vanliga val vart fjärde år så är din röst viktig. Jag skulle såklart bli superglad om jag fick din nominering men det allra viktigaste är ATT du nominerar, att du visar att du är en filmbloggsläsare och att du vill puffa för din favvoblogg vilken den än är. Må bästa blogg vinna!

Publicerat

VINNAREN I 4-ÅRS TÄVLINGEN

Vilken DRÖS med tävlingsbidrag som damp ner i min inbox! Tack till alla, fantastiskt kul! Eftersom det inte fanns något rätt eller fel svar på själva tävlingsfrågan så har jag helt enkelt valt en vinnare genom lottning och det visade sig att vinnaren dessutom var den som allra snabbast skickade in sitt filmförslag (det tog inte många minuter).

Filmtajmpaketet innehållande Crazy Stupid Love (DVD), 50/50 (Blu-ray), The skin I live in (Blu-ray), Bourne-filmerna (DVD) och lite annat kul kommer skickas till Michael från Blomstermåla!

Självklart ska jag även redovisa vilka av Matt Damons filmer som ni läsare tycker är bäst. Av dom 66 tävlingssvar jag fick in röstade över häften på filmerna på plats 1-3 vilket jag aldrig hade kunnat gissa på förhand.

.

10. Eurotrip

9. Saving Private Ryan

8. The Informant!

7. Elysium

6. The Bourne Ultimatum

5. Oceans Eleven

4. The Departed

3. The Bourne Identity

2. Good Will Hunting

1. The talented Mr Ripley

.

Om ett år kör vi en 5-årstävling. Då ska det firas ännu mer ordentligt. Boom shak-a-lak.

Publicerat

NYHET PÅ BLOGGEN: PEPP-MÄRKNINGEN

När film är som bäst kan den förändra liv. Tycker du det låter larvigt? Det tycker inte jag. Jag tycker faktiskt det låter så pass lite larvigt att jag fick en idé.

Jag vet hur det känns att vara ledsen, liten, ensam och vilsen och jag vet att när rätt film kommer i ens väg i exakt rätt tidpunkt så kan just den filmen vara skillnaden mellan klump i magen, söndergråtna näsdukar och dåligt självförtroende och en hemmasydd mantel slängd över ryggen, en knuten hand upp i luften och *domm-darra-diiiing* känslan av att ingenting är omöjligt.

Jag tänker därför införa en alldeles egen märkning här på bloggen. När du ser den mintgröna PEPP-handen vid en filmrecension kan den betyda ”Kom igen, du fixar det här!” eller ”Hej där! Du är inte ensam” eller ”Självförtroendeboost coming up” eller ”Se filmen, jämför med ditt eget liv, kanske tycker du inte att ditt liv är så pjåkigt ändå”.

PEPP-märkningen har alltså ingenting med filmens betygsmässiga kvalité att göra (och där är enda likheten mellan min märkning och A-märkningen), den har ingenting med könet på vare sig skådespelare eller regissörer att göra och den har ingenting med filmgenres att göra. PEPP-märkningen kan alltså dyka upp precis överallt, det enda som krävs är att jag tycker det är ett filmtips utöver det vanliga till någon som behöver en liten snäll buff i sidan av någon anledning.

Tänk på PEPP-märkningen som en vitamininjektion när du känner dig småförkyld. Tänk på den som ett par varma raggisar när du fryser om fötterna. Se på den som en liten kompis med stora ögon som drar dig i tröjan, tjoffar till dig i sidan med en luden boxhandske och som med det vill säga ”hej, jag ser dig, jag vill dig bara väl”. Krångligare än så är det inte.

Den finfina PEPP-loggan är designad av HanoiSthlm och i nuläget kan du hitta redan recenserade filmer som fått PEPP-märkningen genom klicka här. Efter varje utvald filmtitel kommer det stå PEPP och det kommer fyllas på med fler filmer där allt eftersom.

Här är fem exempel på pepp-märkta filmer: 1, 2, 3, 4 och 5.

Publicerat

Fredagsfemman # 94

5. Glöm inte att tävla!

Du har väl inte missat min bloggen-fyller-4-år-tävling? Än finns det tid att vara med. Klart du vill ha chans att vinna ett TOPPENCOOLT filmpaket, va? Ja, eller hur! Klicka in här vettja. Vinsten innehåller bland annat Ryan Gosling, Joseph Gordon-Levitt, Antonio Banderas och 3 X Matt Damon. Hur ofta får du dom på posten liksom?

.

.

4. Hunger games 2-tjatet

Jag är ungefär lika sugen på att se Hunger games 2 som jag skulle vara på att doppa ansiktet i saltpetersyra. Dock är det nånting som säger mig att jag inte har något val, det kommer bli ett biobesök framöver. Jag kan stå emot ungarnas tjat om precis ALLT men när det kommer till kulturell underhållning av nån sort och en vilja att ha med mig som sällskap på underhållning-som-kräver-biljett då säger jag sällan nej. STRYK SÄLLAN, skriker den ena nu så okejdå, jag stryker sällan. Jag säger aldrig nej till en bio.

.

.

.

3. Peppen inför söndag

På söndag kommer det presenteras en liten nyhet på bloggen. Jag är så glad och pepp på den. Jag tror det kan bli bra. Det känns bra i alla fall och jag hoppas att nån mer än jag själv kommer fatta grejen. Hihi.

.

.

.

2. Nu räcker det inte med bara ”based on a true story”

När jag såg filmen Återkomsten var det en trailer för 12 years a slave sen en trailer för Phenomena. I 12 years a slave-trailern stod det att den var ”Based on an extraordinary true story” och i Philomena-trailern fick vi veta att den var ”Inspired by the incredible true story”. Ska det bli VM i superlativ nu för att sälja in en film, räcker det inte med att den är baserad på en sann händelse. Sicket larv.

.

.

.

1. Doktor Gregory House

Jag kan liksom inte tjoffa upp nån annan på plats ett, det går inte. Jag umgås med denne man en stund varje kväll och han är så jävla enerverande och så sjukt smart och så galet missanpassad och ändå så charmig att jag  liksom bara….smälter. Jag är framme vid säsong sju nu och det finns bara åtta. Sen ska jag hoppa på The Killing igen. Detta TV-serie-knarkande. Jag sitter som i en rävsax. En rätt mysig rävsax. Så skönt att det inte är sommar!

Publicerat

FIFFIS FILMTAJM FYLLER 4!

Hur fort kan tiden egentligen gå när man har roligt? Var det inte typ igår jag började blogga om film? Nej det var det inte, det var freakin´ fyra år sedan. FYRA år!

Hur länge sedan är november 2009? Vad hände i Sverige då? Jo, vi lyssnade på Töntarna med Kent och Bad Romance med Lady Gaga, dom mest sedda filmerna på bio var Flickan som lekte med elden, andra Twilight-filmen och Roland Emmerich-klassikern 2012.

Men nu är det 2013, livet går vidare, nya filmer kommer, gamla filmer blir sedda och recensionerna poppar upp precis som dom där vitaminerna som är apäckliga om man inte sväljer dom direkt utan får kvar dom i munnen: En-om-dan. Mitt femte år i filmbloggosfären kommer fortsätta i samma stil, med samma tempo men redan nu kan jag avslöja att jag förbereder för ett nytt maffigt, nedgrottande, viktigt  och – tycker jag – jättekul veckotema som kommer introduceras första söndagen efter nyår och pågå varje vecka hela 2014. 

Ska vi fira nu? Ska vi ha en utlottning? Chans på värsta bästa filmpaketet mot att du svarar på en fråga? Jaaaaa, vad roligt!

Det jag undrar är VILKEN ÄR DIN FAVORITFILM MED MATT DAMON? Mejla ditt svar till fiffi@fiffisfilmtajm.se, märk mejlet med BenAfflecksbästis (eller nåt annat skoj) senast 26 november så drar jag en vinnare som kommer få ett kaxigt paket på posten. Det är ett gäng filmer som på nåt sätt representerar Fiffis filmtajm och lite annat smått och gott. Onsdagen den 27 november presenterar jag vinnaren och även resultatet av Matt Damon-svaren.

Sist men inte minst så vill jag säga T A C K  till dig som läser, kommenterar, mejlar, tipsar, fixar, trixar och har dig. Bloggen är ohyggligt kul att skriva men läsare är såklart en jättebonus och jag är tacksam och glad för varenda en. Så är det. ♥

Publicerat

En sammanfattning av Stockholms Filmfestival 2013

Idag avslutas Stockholms Filmfestival. Under dom här veckorna har jag varit aktiv på ett sätt jag aldrig varit förut i filmfestivalsammanhang.

Min blogg blev utvald som en av åtta i festivalens bloggteam – det kändes hedrande. Jag fick ett presspass – det var stort. Jag tog semester för att få in så många filmer som möjligt på dagtid – det var skönt. Jag satt uppe och skrev recensioner på nätterna med vetskap om lite sovmorgon dagen efter – det var lyxigt. Jag tog pauser några heldagar då jag har barn och hem att sköta, jag arbetade på mitt vanliga jobb några dagar då jag har en butik att driva och personal att ta hand om men bortsett från det var jag i festivalbubblan mest hela tiden.

Att vara en vuxen människa med jobb, familj, ett liv som ibland kräver minutiös planering för att gå ihop visade sig vara illa kompatibel med att vara del i ett bloggteam. Jag har således även varit aktiv på ett sätt dom här veckorna som inte känts det minsta bra. Jag har nämligen varit superirriterad.

Jag hade planerat att se tjugotre filmer på festivalen, det blev inte så.  Det blev inte så för att jag inte orkade, inte ville, inte tog mitt åtagande som bloggteamare på allvar, det blev färre på grund av detta presspass som visade sig vara ett luftslott.

Informationen från filmfestivalen var att vi med detta presspass fick gå gratis på film innan klockan 17 på vardagar. Det lät ju toppen. Sen kom det fram att det var i mån av plats. Det lovades det att vi i bloggteamet skulle få skuggbokningar på dom filmer vi anmält oss på men även dessa skuggbokningar var luftslott då betalande alltid har förträde. Två gånger fick jag gå från biografer när föreställningen inte hade plats för mig och den känslan ville jag inte vara med om igen. Jag försökte därför lösa problemet, struntade i resten av mina inplanerade dagtidsvisningar och försökte låta bli att känna mig lurad.

Men nu handlar filmfestivalen inte bara om bloggande, det handlar ju om film och film är det roligaste som finns. Därför kommer här en liten betygslista på sånt som varit mindre bra, bra och jättebra under dessa dagar. Min lilla sammanfattning alltså.

– Informationen från filmfestivalen, mejl som kom bort och allt som inte funkade som jag tror det var tänkt.

– Stolarna på Park. Jag behöver en kiropraktor.

– Filmerna om man ser dom som en klump känns inte alls som en lika härlig klump som det brukar vara. Lite beigare än vanligt, inga superstorfilmer, inte många wow-jättestora celebriteter på besök.

– Det har varit lagom med störande moment i salongen om man nu kan kalla något störande för lagom. Men visst, det har prasslats och pratats och grejats men inte alls lika mycket som det ”brukar” vara på vanliga filmer. Kan bero på att det inte sålts baconchips på dom biografer jag besökt mest.

– Jag har lyckats dricka normala mängder kaffe. Jag behöver alltså inte lägga in mig på koffeinberoendeklinik efter det här. Det är ett plus, jag hade räknat med motsatsen.

– Jag har blivit lite nykär i biografen Sture.

– Festivalorganisationen har bättrat sig betydligt vad gäller insläppen i biosalongerna och köerna har inte varit i närheten av lika långa, svettiga och argsinta som förr om åren. Två tummar upp!

– Det har inte varit ett enda visningsstrul/försening  på dom visningar jag besökt. Stort plus!

– Horror Night! Härlig stämning, helt okej filmer, mysigt att det är på natten. Jag tänker göra detta till en vana.

– Jag har skrattat mer dessa dagar än jag gjort på länge. Många av filmerna jag sett har varit otroligt roliga och Wrong Cops var roligast av dom alla.

– Jag har träffat nya bekantskaper, bloggen har fått nya läsare och jag har fått fler följare på twitter. Nu återstår att se om jag kan bibehålla dessa när festivalen är slut men jag hoppas på det.

– Jag har träffat mina fina filmbloggande vänner väldigt många gånger under festivalen. Vi har ätit middag tillsammans, fikat ihop, köat,  fnissat, planerat, funderat och pratat. Det kommer bli tomt nu när festivalen är över. Det är väldigt skoj att titta på film tillsammans.

Publicerat

Fredagsfemman # 93

5. Martin Freeman i sitt esse

Martin Freeman är så långt ifrån en hobbit som det är fysiskt möjligt när han spelar Dr Watson i TV-serien Sherlock och jag har aldrig sett honom bättre än här. Benedict Cumberbatch är såklart kalas som Sherlock men Freeman är…..Freeman. Och serien är faktiskt….mums.

.

.

4. Nour & Anders

Programledarparet i Melodifestivalen 2014 känns jättespännande. Kan bli superbra det här!

.

.

.

3. Alla ska med – även på bio

Anna Bergholtz recenserar film utan att ha sett dom. Det finns det andra recensenter också som gör men Anna har en fullt godkänd anledning, hon är nämligen blind. Du har kanske sett henne på TV,  i soffan bredvid Filip och Fredrik till exempel. Filmer med särskild text för hörselskadade har funnits i ganska många år nu men syntolkade filmer har varit desto ovanligare. SF hade ett projekt som hette Tillgänglig bio som innebar att film ska finnas och fungera för alla, även för människor med nedsatt syn eller som har läs- och skrivsvårigheter. Detta projekt avslutades i maj men igår kom ett glädjande besked att regeringen ger SF och Post- och telestyrelsen fortsatt stöd i arbetet med detta. Idag är det knappt 150 syntolkade visningar per år men målet är att 50 000 visningar ska vara syntolkade och ha uppläst textremsa inom tre år och detta hjälpmedel kommer som så många andra att finnas i en nedladdningsbar liten app. Detta rör en miljon svenskar, en miljon svenskar som kommer kunna se film på ett bättre och mer givande sätt. High five på den!

.

.

.

2. Varför gör ingen film av Karin Alvtegens böcker?

Karin Alvtegen är en av mina favoritförfattare. Hon skriver böcker som gör att jag inte kan andas. Välskrivna historier fulla av krypande spänning, riktiga känslor, skuld, skam, vidrigheter. Det borde gå att föra över hennes böcker till fantastiska filmer, fantastiska svenska filmer. I helgen skulle jag ha ”träffat” henne, eller i alla fall höra henne prata. Nu blir det inte så. Jag får helt enkelt leva i ovisshet ett tag till och lyssna på lite andra intressanta författare istället. Kulturtantsresor rules!

.

.

.

1. Matthew McConaughey

Vilken karriär den här mannen har haft och har! Det är svindelvarning banne mig. Från att ha börjat som snygg jeanskille med tvättbrädemage till att fortsätta som lite äldre snygg jeanskille med tvättbrädemage som hamnat i samma-roller-limbo och sen bara BARANK! Den snygga jeanskillen med tvättbrädemage fick hux flux roller som var nåt att bita i och JÄVLAR vad han bet. Han högg som en frustrande rabieshund. I roll på roll på roll imponerar han så jag häpnar. Killer Joe, Magic Mike, The Paperboy och återigen i Mud (som har biopremiär idag). Och snart kommer Dallas Buyers Club, Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, TV-serien True Detective och Interstellar i regi av Christopher Nolan. McConaughejsanjulafton va? Ja, varje dag.

Publicerat

Fredagsfemman # 92

5. Wilde + Sudeikis = bebis

Olivia Wilde och Jason Sudeikis är ett skönt par tycker jag, i alla fall om jag ser på dom subjektivt utifrån. Och nu ska dom bli föräldrar! Jag tror det kommer bli en cool liten unge, i alla fall om jag ser på även den subjektivt utifrån.

.

.

.

4. Luddiga filmpremiärer

Igår visades Mig äger ingen tre gånger på Stockholms filmfestival. Den är en av tävlingsfilmerna i Open Zone. Idag har den premiär på vanlig hederlig bio. Jag hänger inte riktigt med. What´s the catch? Som festivalmedlem kostade biljetterna 50 eller 75 kr, som icke medlem 110 eller 135 kr igår. På vanlig bio idag får man betala 105 kr OCH slippa köa för en vettig plats i salongen. Är det så ballt att se filmen ett dygn före ”alla andra” att det är värt att se den på festivalen? Är det så viktigt att få med filmen som ett tävlingsbidrag, varför inte skjuta upp den vanliga biopremiären några veckor? Det här är banne mig luddigare än Radioplay.

.

.

.

 

3. The Killing Säsong 2

Jag är besatt. Jag är besatt på samma sätt som av Bron. Jag kan inte sluta titta, jag struntar i att sova, bara ett avsnitt till, bara ett till, ett till, skit i klockan, ett till. Nu vet jag varför jag tagit en lång paus i TV-serie-tittandet. Det är svårt att kombinera ett vanligt liv med en lockande serie. Men det går. Det måste ju gå.

.

.

.

2. Nu är jag igång med bloggeriet på Stockholms Filmfestival

Stockholms Filmfestival, den 24:e i ordningen, började i onsdags och slutar den 17:e och däremellan visas det drösavis med film och händer en massa annat kul. På minuslistan hamnar det aggressiva köandet och det tänker jag tjata om tills jag storknar. Det är inte trevligt. Men film är trevligt och jag måste ju köa för att komma in i salongen. Så nu är armbågarna vässade, nu ska det ses på film i många långa härliga dagar till.

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholms Filmfestival

Imorgon är det dags för november månads filmspanarträff och när Filmspanarna tar sig an huvudstadens filmfestival så gör vi det ordentligt. Vi ska se tre filmer, käka lunch, fylla på med kaffe och ha en trevlig dag tillsammans. Är det inte ett väldans trevligt ord det där – tillsammans?

Publicerat

Idag börjar Stockholms Filmfestival

Nu kommer årets stora och spännande uppgift för mig som bloggare. Nu ska jag försöka få in så många och så intressanta filmer som möjligt i mitt festivalschema och samtidigt försöka få upp så många recensioner som möjligt av dessa filmer på bloggen. Samtidigt kommer mina vanliga prylar finnas kvar, Fredagsfemman och en Fredagen den 13:e-film på fredagar och givetvis en Matt Damon-film på måndag.

Bloggen kommer alltså vara både lite som vanligt och lite annorlunda fram till den 17:e. Den kommer att få sitt egen liv helt enkelt, recensioner kan dyka upp när som helst på dygnet. Jag släpper således på handbromsen och låter fordonet rulla nedför backen. Det återstår att se om jag vill gasa, om jag lyckas motorbromsa eller om jag kommer krascha i en bergvägg gjord av målad frigolit på väg ner.

Hur det än blir så ska det bli kul. Hoppas du hänger med mig och mina bloggteamskollegor på resan. Länkar till dom andra bloggarna finns här samt i min länklista i högerspalten.

David Sundgren

Except Fear

Filmbloggen 9%

iaburman

Jojjenito

Ninelin

Onyanserat

Publicerat

Fredagsfemman # 91: Tips på skräckfilmsrelaterade utstyrslar till Halloweenmaskeraden

5. Det enkla är det ruskiga

Att som filmnörd gå på maskerad är tacksamt. Det går alltid att leta fram nån suspekt biroll som passar ens garderob och förhoppningsvis är det nån mer filmnörd på partyt så att nån förstår storheten i kostymen. Men att som filmnörd gå på Halloweenmaskerad kräver nåt alldeles extra och det där extra behöver inte på något sätt vara påkostat a la Freddy Kreuger-mask på Buttericks, nejdå, det finns smartare alternativ, läskigare och framförallt mer kreativt. Klä ut dig till någon av psykopatmördarna i Michael Hanekes Funny Games till exempel. Kan det bli bättre? Kostymen är dessutom dansvänlig till skillnad mot många andra.

[Såhär gör du: Gräv lite bland sommarkläderna. Försök hitta ett par cityshorts och en vit tröja, gärna ren. Har du ett par seglarskor är lyckan fullständig. Gå sedan till en välsorterad färgbutik och be att få köpa ett par äggplockarhandskar. Ja det var det.]

.

.

4. Linda Blairs snurrande huvud

Alla människor som sett Exorsisten tycker den är läskig. Hundra procent. Även om man inte sett Exorsisten så vet man vem Linda Blair – och att hennes huvud snurrar. Att få till nåt som efter X antal drinkar kommer uppfattas som en CGI-kostym är alltid raggvänligt på maskerad även om du ser ut som en lerigt missfoster.

[Såhär gör du: Köp en billig peruk på nätet, gärna ordinär råttfärgad. Smeta in peruken i matolja, gegga in lera och oboypulver och tupera sedan peruken i lämplig volym. Sminka ansiktet vitt med zinkpasta och se till att ha rediga påsar under ögonen, antingen framjobbade med hjälp av sömnsvårigheter under en längre tid eller ditmålade med mörk ögonskugga.  Ta ett självporträtt med mobilen och skriv ut bilden i svartvit  i A4-format. Klistra fast den på baksidan av peruken. Använd den enklaste av alla enkla utklädningskläder, ett lakan – gärna svart – som du klipper ett hål i för huvudet. Stå sedan aldrig still. Snurra oavbrutet under minglet och succén är given.]

.

.

3. En blodig Carrie

I vissa filmer ser blod ut som ketchup. I vissa fall som hallonsaft och i vissa som lingonsylt. Ja, du ser ju! Kan det bli enklare och billigare än att klä ut sig till Stephen King´s Carrie?

[Såhär gör du: Ta på dig enfärgade och oömma kläder, gärna figurnära, tajta eller urvuxna, alternativt ett nattlinne.  Ställ dig i badkaret/duschen. Håll händerna rakt ner och blunda. Be en kompis tömma en Heinz Chilisås familjesize ner över skallbasen på dig, gnid sedan in lite lingonsylt i hårbotten. När detta torkat till kan du med fördel tömma en liten flaska oblandad Fun Light Raspberry också, just for the fun of it. Se till att du och kläderna torkar till en aning innan du går iväg till kommunala färdmedel eller sätter dig i bilen.]

.

.

2. Ta med ett random barn till festen

Jag fortsätter att oförtrutet hävda att bland det läskigaste som finns på film är små lugna barn med isande och stadig blick. Det är nåt psykopatiskt otäckt med dessa ungar som inga monster i världen kan bräcka.

[Såhär för du: Har du en god vän som ska gå på Halloweenfest men saknar barnvakt – erbjud dig. Ta sedan med vännens barn på den maskerad du ska gå på. Förutom barnets vanliga kläder kan det behöva en parkas. Kamma sedan barnets hår fem-tio minuter för länge. Fördelen med denna typ av maskeradattiralj är att man kan gå hem innan festen spårar ur och man kan köra egen bil. Nackdelen kan vara att barnet har tråkigt och kanske beter sig aningens mer som ett ”vanligt barn” än hen borde göra som ett Damien-Omen-utklätt maskeradbarn, men det är smällar man får ta. ]

.

.

1. Majskolv

Alltså. Såklart. Ingenting är läskigare i en skräckfilm än ett majsfält. Det dyker alltid upp varelser av nån sort där, mördare, skitläskiga bleka barn, rymdmonster och det enbart på grund av att majs har världens bästa blast att gömma sig i. Dessutom är det skönt ”hipstrigt” att dyka upp på en maskerad i en noll procent uppenbar outfit men ändå vara coolast OCH läskigast på festen.

[Såhär gör du: Köp ett grönt underställ och en tub dunderklister, typ PL 400. Klistra fast ett par hundra tennisbollar på kläderna. Klipp ut stora blad ur någon överbliven tapetrulle som du sprayar gröna. Klistra fast dom ovanpå tennisbollarna. Drick dig sedan salongsberusad lite snabbt så att du kan stå och liksom vaja i vinden, cornfield style.]

Dagen till ära har även Filmitch gjort en fredagsfemma. Kolla här vad han skriver om för ruskigt.

Publicerat

Fredagsfemman # 90

5. Michael Cera

Se This is the end. Då förstår du varför.

.

.

.

.

4. Loki can dance!

På onsdag har Thor: The Dark World premiär, den ska slåss om ungdomarnas höslovstid och månadspeng tillsammans med dom åtta (8!!!) filmer som har premiär ikväll. Jag var inte superimpad av första Thor-filmen och tyckte mycket berodde på en blek Loki i Tom Hiddlestons tappning. Hur tänkte jag? Tom Hiddleston blek? Han är störtcool ju. Det får bli biobesök med barnen på onsdag!

 

3. Halloween närmar sig

På måndag tänkte jag plocka fram häxhatt, Scream-mask, varulvshänder och vampyrtänder och dra igång den årliga Skräckfilmsveckan här på bloggen, i år precis som övriga år gemensamt med Filmitch. Förra året hade jag en liten förhoppning om att 2013 skulle bli det första året då jag kunde ha riktigt Halloweenmys med barnen härhemma, handplocka passande skräckfilmklassiker och gå all in med pynt och snacks. Nu blir det inte så. Det är fanimej omöjligt att få över kidsen till the dark side, dom vill inte se läskiga filmer och dom båda är väldigt tydliga på den punkten. Väldigt. Så jag suckar lite och hoppas på 2014. Vill du gotta dig ordentligt i Halloweenteman så kör både Sofia, Flmr och Jimmy hårt just nu och Movies-Noir börjar sina skräckveckor när som helst. Klicka in,  läs och rys.

.

.

2. Bullock hjärta Clooney

Äntligen. Härligt. Wow. Ojoj. Idag är det premiär på höstens kanske mest högpeppade film, Gravity. Sandra Bullock och George Clooney i rymden med manus och regi av Alfonso Cuarón (Harry Potter 3 och Children of men). Jag är lite handsvettig faktiskt. Och jag har inte ens sett en trailer. Jag vet ingenting mer än att jag ser fram emot kvällen. Som tusan.

.

.

1. Filmspanarträff på Uppsala kortfilmsfestival

Imorgon flyttar vi filmspanarträffen till Uppsala för att gemensamt gå och titta på lite annan typ av film. Det är Uppsala Internationella Kortfilmfestival, det är tågresa för vissa, det är hemmaplan för några och säkerligen en mysig lördag för alla.

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på A-märkning och Bechdeltest

Det pratas mycket om A-märkning nu, stämpeln som filmer som klarar Bechdeltestet kommer att få.

Enligt A-märkningens sajt är detta en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den klara Bechdeltestet, det vill säga  innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.

Alison Bechdel tecknade serien Dykes to Watch Out For och 1985 publicerades serieavsnittet The Rule som ligger bakom den svenska namngivningen av detta test. På engelska heter den Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo.

Ända sedan jag började blogga har detta test mer eller mindre figurerat som en ”snackis”. Första gången jag hörde talas om det var på Sara Bergmark Elfgrens nu tyvärr insomnade blogg Glory Box och jag erkänner att jag inte fattade grejen, inte alls faktiskt. Spelar det någon roll om det finns två namngivna kvinnliga karaktärer med i en film? Om ja, spelar det någon roll vad dom pratar om? Är det väsentligt för filmens kvalité? Har det nåt med jämställdhet att göra? Skulle jag avstå från att se en film som inte klarar testet? Skulle jag välja att se en film enbart för att den klarar testet? Då hade jag svarat nej, nej, nej, nej, nej och nej på samtliga dessa frågor och det intressanta är att jag även idag skulle svara precis samma sak. Jag tycker nämligen inte att Bechdeltestet är det minsta bevis för någonting alls och jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag tycker att det finns för få starka kvinnoroller på film. Jag tycker att det finns för få kvinnliga regissörer. Jag tycker att det finns för många kvinnliga totalt meningslösa våp-roller och jag tycker det är synd att det fortfarande satsas så mycket pengar på filmer där kvinnor är mer eller mindre statister (läs: hajmat i bikini). Det finns mängder av historier att berätta där kvinnor spelar stora roller, viktiga filmer där kvinnor har en framträdande plats men som inte skulle bli godkända av detta Bechdeltest. Winter´s Bone är ett exempel. Spring Lola ett annat. Starka kvinnor, kvinnor som tar plats, kvinnor som löser problem men som i Winter´s Bone-fallet inte pratar om nåt annat än män och i Spring Lola-fallet inte har tillräckligt många namngivna kvinnor representerade för att klara testet. Iron Man 3 däremot, det är en film som skulle få en A-stämpel och detta trots att det enbart är män i fokus och att Pepper Potts i mångas ögon fortfarande ses som en bimbo men hon pratar med Maya (Rebecca Hall) om dennes jobb under en scen i filmen och det räcker för att klara testet.

Vad skulle A-märkningen ha för mervärde för filmer som Iron Man 3?  Skulle A-märkningen få fler tjejer att se filmen? Skulle A-märkningen få fler killar att se filmen? Skulle A-märkningen bevisa nånting mer än att filmen i ett par sekunder klarar ett test som inte spelar någon roll? Spelar det inte en större roll ur jämställdhetssynpunkt  (i Iron Man 3) att det är Pepper som räddar Tony Stark i en scen än att hon är kapabel att prata jobb med Maya?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan hamnar jag på samma ståndpunkt: A-märkningen är inte relevant. Baktanken med märkningen, att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film är jättebra men det har ingenting med Bechdeltestet att göra. En ”godkänd” sekund eller två i en för övrigt mansdominerad film (säkerligen även regisserad av en man) gör absolut ingen nytta alls ur jämställdhetssynpunkt.

Om något hade jag velat se en DOER-märkning på film. Kvinnor som tar tag i sina liv, som gör nytta, som själva ser till att det blir en förändring om det är en förändring dom söker, som oavsett om dom pratar om män eller inte, oavsett om dom pratar med någon annan namngiven kvinna eller inte lever självständiga liv. Jag tycker detta är viktigt. Viktigare. Viktigare än om det är en film med många kvinnor i rollistan, viktigare än könet på regissören. Och det viktigaste av allt är att det finns filmer för tjejer och kvinnor att identifiera sig med, filmer som kan inspirera till utveckling, till förändring, till stordåd.

Fucking Åmål, Thelma & Louise, Tjenare Kungen, Blommor av stål, Hungerspelen, Terminator, Pippi Långstrump, Stekta gröna tomater, Modig, Kick-ass, Timmarna,  Bitchkram, Vera Drake, Alien, Så vit som en snö, Milleniumfilmerna, Kill Bill. Det finns drösvis med filmer med starka kvinnor i fokus, filmer som förändrat (och förändrar) kvinnors självförtroende till det bättre i decennier. Samtliga mina exempelfilmer är regisserade av män och inte alla skulle klara Bechdeltestet. En A-märkning är alltså lika lite en kvalitetsstämpel som avsaknaden av en bevisar att nånting är ”fel” ur kvinnlighets- eller jämställdhetssynpunkt. Jag har således bestämt mig för att A-märkning inte är något jag kommer ägna mig åt på bloggen.

Det finns massor att läsa om A-märkning och Bechdeltest på nätet, det är bara att googla loss.

Publicerat

Fredagsfemman # 89

5. TV-tips för nattsuddare

För ganska exakt två år sedan skrev jag om en film som på svenska heter Trassel i natten. En helskön film från 1985 som glidit mig mellan fingrarna i alla dessa år. Vid midnatt idag visas filmen på SVT1 och har du inget bättre för dig – se den! Reklamfritt dessutom. Heja Jeff Goldblum! Heja Michelle Pfeiffer! Heja SVT!

.

.

.

4. Jag har sett en heeeeel TV-serie den här veckan!

Kors i taket va? Och nej, det är inte Breaking Bad. Jag har fortfarande bara sett fyra avsnitt av Breaking Bad och det kommer inte bli fler. Jag har nämligen lyssnat på Har du inte sett den-poddens lysande genomgång av serien så nu vet jag till och med hur den slutar. Serien som fick mig fast den här veckan var första säsongen av The Killing. Det är så JÄVLA bra och danskheten genomsyrar hela produktionen och det är så härligt. Sen att vyerna över staden påminner om vyerna i Bron  gör inte saken sämre. Blir det en säsong 2? Nån som vet? Fast nu har jag fastnat i ännu en serie. Hade glömt hur mysigt det är.

.

.

.

3.  Vad är A-märkt?

A-märkt är en ny märkning av film som kan och kommer att användas av biografer, festivaler, tidningar, filmtjänster – och kanske även av filmbloggare?  A-märkningen fungerar som en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Det är ju förjävligt att det ens ska behövas men vid närmare eftertanke, hur ofta händer det?  Hur många filmer klarar A-märkningen (eller Bechdeltestet som det också kallas)? Å andra sidan, är du kvinna? Skulle du klara A-märkningen i ett samtal med vänner i verkliga livet? Ärligt nu.

.

.

.

.

2. En utvald festivalbloggare

Det är nåt med det här att bli utvald. Det är nåt speciellt med det. Jag blev alltid kvar till sist när det skulle väljas fotbollsspelare på skolgympan. Jag var en del av böset, av dom sämsta, en som klasskompisarna både kunde ha och mista och som det fnissades åt. Det var inte alls samma sak när det gällde volleyboll eller basket men det är enbart känslan av fotbollslektionerna jag minns. Utanförgrejen. Att inte vara bra nog. Nu såhär några dagar efter att nyheten är ute att Fiffis filmtajm blivit utvald till en av dom officiella festivalbloggarna under Stockholms filmfestival försöker jag vänja mig vid tanken.  Jag är så himla glad! Det känns så himla kul! Och jag skulle vilja säga ett liiiiiiite hånfullt HA till fotbollsstjärnorna i grundskolan. Jag kanske var toksämst på att sparka fotboll när jag var elva men vad fan spelar det för roll – egentligen?

.

.

.

.

1. Mitt enda liv

Jag har följt Jonas Gardell sen jag var femton år gammal och såg hans bok Präriehundarna i bokhandeln där hemma. Jag tror dom köpt in ETT ex, det är väl ingen som vill läsa sånhär skit, kanske dom tänkte, bokhandelsägarna. Det är väl ingen som vill läsa om Percy, Lena, Reine, Pia och Anders – vanligt fölk! Men JAG ville läsa. Jag köpte boken, jag läste, jag läste om. Det är en suverän bok! 1989 när jag satt framför TV:n och häpnade åt Kim & Jonas, humorn, den galne lille mannen på scen. Det var länge sedan nu. Nu vet alla vem Jonas Gardell är. Så var det inte 1987 när jag försökte prata med mina vänner om Präriehundarna och författaren jag tyckte så mycket om. Nu i helgen är det dags, nu ska jag få se Jonas Gardell summera sitt liv såhär långt i showen Mitt enda liv. Jag tycker om summeringar. Det är som att tänka igenom allt, sätta ner klacken, andas ut, andas in och sen starta motorn på nytt. Det kommer bli en härlig kväll, jag känner det på mig.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: BIOPICS

Det går att vara både blind, döv och totalt ointresserad av film och ändå lyckas med denna trendspaning: det är inne med biopics just nu.

Vad kännetecknar en biopic? För mig handlar det om en film som har EN känd människa i fokus, som vill berätta om hela eller delar av hens liv och som i nittionio fall av hundra har kändisens namn som filmtitel. Det finns mängder av filmer i den här genren, alltså nu snackar vi määääängder. Gandhi,  Järnladyn, Walk the line, Amadeus, Bird, Bugsy, Chaplin, Hoffa, Zorn, Nixon, Michael Collins, Cornelis, Pollock, Ali, Frida, Diana och Monica Z, det är bara en fis i rymden om man ser till alla biopics som finns (för att läsa en fullständig lista, klicka här).

Men sen är det biopics som inte finns. Biopics som borde finnas. Till dagens tema har mina två små grå fått jobba hårt. Jag har nämligen gjort en lista på biografifilmer som inte finns (än) men som jag hoppas att någon gång få se.

.

10. Oprah

Oprah Winfrey är en kvinna som jag tror att världen bara känner till en bråkdel av. Hon är superduktig på att bara låta precis det hon vill sippra ut i massmedia sippra ut, speciellt om hennes privatliv men det betyder inte att det inte finns nåt att hämta. Hon är kvinna, hon är svart och hon har i massor med år varit en av dom största makthavarna i världen i det fack hon befinner sig i. Det är klart det skulle göra sig på film. Självklart.

.

.

.

9. McEnroe

Kan man göra en biopic om James Hart och Niki Lauda (Rush) så kan man definitivt göra det om tennisens 80-tals antagonister. John McEnroe kanske är den mest färgstarka av dom (han var ju även gift med Tatum O’Neal) men vilken GREJ att få se den tiden på film, med Björn Borg, Ivan Lendl och Boris Becker som biroller.

.

.

.

8. Josef

Det går inte att undvika att undra vad som rörde/rör sig bakom pannbenet på Josef Fritzl. Han är visserligen inte död än men nog tusan kommer det dyka upp en biopic om honom och hans fasansfulla personlighet. En riktig skräckfilmsbiopic.

.

.

.

7. Greta

När jag jobbade på hemtjänsten i början på 90-talet hjälpte jag en tuff liten tant med hushållsbestyren. Hon satt vid köksbordet och jag diskade och hon berättade historier om när hon och hennes bästa väninna jobbade på PUB och dom båda fick erbjudande om en filmroll. ”Min” lilla tant tackade nej, hon fick inte för sina föräldrar. Hennes väninna däremot, hon tackade ja. Väninnan hette Greta Gustafsson men är numera mer känd som Greta Garbo. Om tantens historier stämde eller inte vet jag inte men dom var helt klart skoj att lyssna till även om bitterheten över att ha missat äventyret låg som en sur hinna i köket.  [Info! Jag har nåtts av lite skvaller att Carice van Houten från Game of thrones och Black Book ska spela Greta Garbo i en biobic som verkar vara på planeringsstadiet. Om det stämmer eller inte vet jag inte i nuläget. Inte ens Imdb kan hjälpa mig i frågan.]

.

.

.

6. Pavarotti

Jag såg Pavarotti när han hade sin sista konsert i Globen och jag var fly förbannad. Jag hade betalat över 800 kr för biljetten och gubbjäveln står och läser noterna innantill med läsglasögon och papprena är så högt upp att jag inte ens såg hans fejs. Jag skulle gärna se en biopic om honom med någon porträttlik i huvudrollen som sjunger själv. Önskar jag för mycket nu?

.

.

..

.

5. Kerstin

Kerstin Thorvall var en mångfacetterad kvinna. Hon jobbade som författare, journalist, krönikör och illustratör i många år men jag undrar om inte många tänker på sex när man hör hennes namn. Hur som helst, den mest simpla googling visar att hennes liv i mångt och mycket bräcker vilket filmanus som helst och det borde vara nog för en biopic.

.

.

.

 

4. Gorbatjov

Michail Gorbatjov blev president 1990 i det dåvarande Sovjetunionen. Han hade ett födelsemärke i pannan som såg ut som ett utsnitt från en världskarta, han fick ryssar att tro på framtid och öppenhet, han fick världen att lära sig två ryska ord – glasnost och perestrojka – OCH han fick Nobels fredspris. I dessa Putin-tider skulle det kännas vettigt om det gjordes en biografifilm om Gorbatjov. Det skulle behövas. Dessutom undrar jag var han tagit vägen. [Info! Christoph Waltz ska spela Gorbatjov i Mike Newells film Reykjavik som kommer nästa år. Michael Douglas spelar Reagan.]

.

.

.

.

3.Marianne

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, dramatiker och vid liv men hon är också en av dom coolaste kvinnorna jag vet och en människa vars liv jag gärna skulle se på film. Nu är Marianne även namnet på en svensk skräckfilm från 2011 men det spelar ingen roll. Jag vill se en biopic-Marianne. Också.

.

.

.

.

2. Keith

Keith Haring är en av mina absoluta favoritkonstnärer. När jag var i San Fransisco 1994 var jag på en utställning med hans verk och jag hade nästan bestämt mig för att köpa en liten tavla men ångrade mig i sista sekunden. Jag tyckte att reskassan kunde användas smartare. Så fel jag hade. 1994 hade Keith Haring varit död i fyra år. Han dog av HIV blott 32 år gammal men har med sin egensinniga grafiska stil satt både graffiti och gladkonst på kartan.

.

.

.

.

1. Malala

Jag undrar om det finns någon annan nu levande 16-åring i världen som är mer förtjänt av en biopic redan nu än Malala Yousafzai. Givetvis hoppas jag att hon får ett långt och innehållsrikt liv och att denna film lika gärna kan göras om femtio är men hennes berättelse fram till dagens datum är häftig bortom varje påhittat filmmanus. Malala är född i Pakistan och kämpar för flickors rätt till utbildning i ett område i världen där talibanerna gjort just detta till något förbjudet. 2012 utsattes hon för ett mordförsök av dom talibantrogna, hon sköts i huvudet och nacken och var illa däran. Men Malala överlevde och fortsätter nu sin kamp för flickors rättigheter via sin blogg och  TV-soffor. Hon nominerades för Nobels Fredspris i år men fick det inte. Här går det att se en ”minibiopic” om henne signerad The New York Times.

Idag skriver ett helt gäng filmspanare om samma tema och jag tror vi har ganska olika infallsvinklar. Det lutar åt riktigt kul läsning! Sofia, Rebecca, Jojjenito-Johan,  Filmitch-Johan, Jimmy, Steffo,  JohanMarkus&Erik, Lena och Henke.