Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Fredagsfemman # 67 – Musikaliska nedslag i mitt liv

5. Lyssnar på King och känner mig som en drottning

Ibland kommer det en låt som får mig att känna mig som en fågel. Som att jag kan flyga, som att jag kan lyckas med allt jag företar mig, som att det inte gör nåt om bilrutorna sprängs av basgången – spela roll liksom, jag är drottning i mitt eget liv! Petters King från nya skivan Början på allt är en sån låt. Jag tror den kommer spräcka många trumhinnor, mina är i alla fall bra uttänjda nu.

 

4. Som en liten film

Ibland springer man på musikvideos som är som små filmer. Konstnärligt, snyggt och udda är den här lilla pärlan som andas David Lynch tycker jag. Sen går det inte att sitta still när man hör den heller. Jag vill bara åka till….Berlin.

3. Burt Wonderstone, Steve Carell och Imagine Dragons

Jag har precis sett The incredible Burt Wonderstone och med det blivit en musikalisk filmscensfavvo rikare. On top of the world med Imagine Dragons i kombination med en Steve Carell-fining i hockeyfrilla och puderkakor tjocka som limpmackor i ansiktet, det går inte att göra annat än att le och att lyssna på låten om och om igen. Jag blir bara så jäkla glad!

 

2. Eurovison Song Contest-finalen i Malmö

Malmö. Malmö. Malmö. Jag är jättearg på Malmö men det kommer gå över. Fick avboka mitt hotellrum då jag inte tänker åka över halva Sverige för att titta på storbilds-TV, jag gör det på hemmaplan istället. Men imorgon är det FINAL – wohoooow – och för många veckor sedan satte jag tjugo spänn på den låt jag tror och hoppas ska vinna. Nu är det inte hans starkaste sida att sjunga live, det ska erkännas, men ändå. Lyssna bara. Tralla, dansa, pausa, fika. Gör var du vill men sjung meeeed. Waiting for the bitter pill, give me something I can feel, cause love kills over and over, love kills over and over again. Finalen blir i Belgien nästa år.

 

1. Filmspanarträff imorgon

Fördelen med att jag inte är i Malmö imorgon är att jag kan vara med en bra stund på filmspanarträffen. Vad vi ska se för film tillsammans avslöjar jag inte här och nu men det är en av höjdpunkterna med träffarna, filmen, den som ibland blir en flipp, ibland en flopp och ibland nåt mittemellan. Men det är roligt att se film som andra väljer, tvingas vidga sina vyer ibland och inse att allting inte alltid är som det ser ut att vara. Precis som på film.

Publicerat

Fredagsfemman # 66

5. Hockey-VM

Okej, hockey är inte fotboll men stora sporthändelser på TV är alltid kul att följa. Om inte annat är det alltid gött att kunna minnas tillbaka och säga ”det var bättre förr” och minnas VM ´91 med en småfinnig Mats Sundin. Fast Tre Kronor är bra nu med. Ju.

 

 

4. Ström åt folket

”Man är ingen riktig musiker om man spelar synth, man bara skruvar på en knapp.” Håkan Lidbos SVT-dokumentär om svensk elektronisk musikhistoria är verkligen 58 minuter kärlek. Det känns stort att ha varit med från början, att ha lyssnat på blipp blopp redan när det sågs som obegripligt och att det inte var ”riktig musik”.  Här kan du se den ända till 2/6.

 

 

3. Isländskt vattendrama

Blå filmaffischer föreställande actionvatten räcker för att mina ögon ska ploppa ut ur skallbasen. Den isländska filmen Djupet lockar alltså mig, en hel del dessutom. Filmen visas bara på EN enda biograf med EN enda visningstid/dag och det känns både konstigt OCH dumt. Återkommer i frågan om det var en film att längta efter eller inte.

 

2. Carey Lowell

Med anledning av gårdagens recension av Tid för hämnd känner jag att jag MÅSTE ta med Carey Lowell på den här listan. Hon är så SJUKT underskattad, jag fattar inte varför hon inte varit med i flera stora filmer. Några biroller i Sömnlös i Seattle, Love Affair och Leaving Las Vegas, en del roller i TV-serier men vafaaaan, kom igen! Hon är ju GRYM! Hennes dotter Hannah (som hon har med Griffin Dunne) är 23 år och har börjat filma så smått och det skulle förvåna mig mycket om den nu 13-årige sonen Homer (pappa Richard Gere) kommer kunna hålla sig borta från vita duken. Men Carey Lowell behöver en Tarantinoroll-a-la-Pam-Grier-i-Jackie-Brown. NUUUU!

 

 

1. Antiklimax men klimax ändå

Det här skulle ha blivit min Netflix-vecka, det skulle ha blivit mitt House of cards-maraton men det blev det inte. Det blev….vår. Det blev solglasögon och balkongdivan och mysiga kuddar och Värvet i hörlurar och latte en masse och det känns i det närmaste ofattbart att typ tio månaders glaciärkyla är över – för den här gången. House of cards finns kvar, det kommer fler veckor men att missa dessa vårdagar – aldrig!

Publicerat

Fredagsfemman # 65 – En inplanerad film som får mig att överleva maj

5. Choose life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television.

Maj är en månad som jag tror finns till för att träna upp föräldrars tålamod. Har man barn i skolåldern som även är aktiva i nån form av idrott så är maj helvetet på jorden. Det är tusenmiljarders saker att komma ihåg. Avslutningar och grillkvällar och insamlingar och vårstädningar och inköp av skolavslutningskläder och planering av sommaren och samtidigt som magen gör hoppsasteg av lycka för att vårsolen tittar fram så syns det hur erbarmeligt skitiga fönstren är.

 

4. Choose washing machines, cars, compact disc players, and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol and dental insurance. Choose fixed-interest mortgage repayments.

Det är förresten inte bara fönstren som slammat igen över vintern. Nu syns det hur illa städade golven är. Och kaklet i köket och hyllorna och böckerna behöver dammas och balkonglådorna måste piffas. Ja herreguuuud det måste dom. Och bilen borde dammsugas. Det är ett freaking grustag på gummimattorna.

 

 

3. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisure wear and matching luggage. Choose a three piece suite on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who you are on a Sunday morning.

Det är nästan så jag glömmer vem jag är. Och varför. Och att jag har ett förjäkla bra liv och att isskrapan kommer att få vila några månader och att sommaren snart är här och det är myspysigt på balkongen och jag mår alldeles fint.

 

 

2. Choose sitting on that couch watching mind-numbing sprit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pishing you last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked-up brats you have spawned to replace yourself.

Film är så himla bra på det viset, det går att hitta guldkorn som stämmer in i alla känslolägen. Det går att bli glad av film, ledsen om man vill det, hoppfull, lugn, hyperaktiv, sömnig, inspirerad, transpirerad och svinarg. Men jag tycker att det bästa av allt är när jag ser en film som får mig att förstå hur bra jag har det. Hur det kunde vara. Det finns många som lever i misär men jag är inte en av dessa och det är jag tacksam för. Tacksamhet är en bra känsla.

 

1. Choose your future. Choose life.

Trainspotting. Danny Boyle. Think big, start small. När det gäller att jämföra liv är Trainspotting den ultimata filmen. Fy fan vad jag har det bra! Heja maj, jag kommer fixa det!

Publicerat

Fredagsfemman # 64

5. Filmmusikaler som blir on-stage-musikaler (eller tvärtom)

Först var det Rock of ages som gick från filmduken till musikalscenen i Stockholm och i höst har Priscilla Öknens drottning premiär. Jag antar att det här är nåt publiken vill ha eftersom ingen showbizmänniska satsar såhär mycket pengar i uppenbara förlustaffärer. Jag har bara funderat på varför JAG inte är sugen på att se dessa musikaler. Jag gillar ju den genren både på scen och på film, jag har sett en hel dröööööös och jag brukar inte vara sen på att nappa på ”roliga grejer”. Men är det här roligt? Björn Kjellman som Terence Stamps Bernadette i Priscilla? Rock of ages med Johan Rheborg, Kee Marcello (till höger på bilden. Ja, gitarristen i Europe), Gladys del Pilar och Joacim Cans? Jag kanske tänker fel här. Det kanske ÄR bra? Jag kanske borde köpa mig en biljett och jämföra med filmen helt enkelt. Eller inte.

 

4. Vanliga-vettiga-män-på-film-trenden

Efter att ha sett The place beyond the pines och Jakten och diskuterat detta med Jessica på förra helgens filmspanarträff så undrar jag om det inte är just det vi ser, en begynnande trend det här med att visa vanliga män som beter sig på normala sätt på film. Män som visar känslor, som bryr sig, som blir ledsna och arga för att livet är skit, som inte behöver ha anabolastinna underarmar för att lösa problem eller förnedra kvinnor för att känna sig stora själva. Är det en trend så gör den mig lycklig. Är det bara två filmer som råkat ha samma manliga underton, javisst, så kan det slumpa sig och då är det kanske gott nog – så länge.

 

3. Mira Nair is back!

1991 kom en film som heter Mississippi Masala. En het Denzel Washington i uppknäppt skjorta blir kär i en indisk tjej och nåt som skulle kunna vara en helt ordinär kärlekshistoria blev något mer, något spännande och detta tack vare den indiska regissören Mira Nair. Tre år tidigare gjorde hon Salaam Bombay!, en film jag velat se om sen dess. Men nu är hon alltså tillbaka med Den ovillige fundamentalisten, en film som visserligen inte har premiär förrän nästa vecka men jag tror på den. Trailern är bra, Liev Schreiber är bra, Riz Ahmed är bra (till och med i den för övrigt påvra Four Lions) och framförallt – Mira Nair är bra!

 

2. Alex Schulman vill bli älskad

Älska mig heter Alex Schulmans enmansshow, den som handlar om bekräftelsebehov och det ämne som står honom allra närmast: han själv. Jag har tänkt att jag vill gå och se showen ända sen jag hörde talas om den på Alex&Sigges pod men annat kom emellan och jag bokade aldrig biljett och sen tog biljetterna slut och där stod jag, lite paff och lite besviken. Men ibland när man står där och suckar lite surt för att man gått miste om nåt som verkar bra så kommer en räddande ängel och fixar biffen och ger mig en biljett. Bara sådär. En present liksom. TACK så jättemycket! Jag är jätteglad. Kom inte och säg att livet inte kan vara helt fantastiskt ibland!

 

1. Iron Man-Robert

Det finns ingen annan etta den här veckan. Robert Downey Jr är den största av dom alla när han i ännu en film ger Tony Stark ett trovärdigt ansikte. Fan, jag älskar Iron Man och jag vill bli en när jag blir stor. Eller ja, Iron Woman då. Det känns som jag är på god väg. Ska bara få till den där lysande pacemakern först.

Publicerat

Fredagsfemman # 63

5. Var finns säsong 4 av Ally McBeal?

Jag har en tonåring härhemma som var och varannan dag surfar in på Discshop och CDON för att se om Ally McBeal säsong 4 finns att köpa. Säsong 1-3 är så vältittade att DVD-skivorna påminner om gamla vinylplattor och hon förstår inte grejen med att säsong 5 finns att köpa men inte 4:an. Nån som vet var jag kan hitta den? Ladda ner/streama gills inte. Den ska ha fodral, det ska vara riktiga filmer. Det är viktigt.

 

 

4. Carina Berg

Hon är sjukt bra Carina Berg. Sjukt bra. Bergs bärbara talkshow är kanske inte riktigt lika charmigt som Berg flyttar in men tillräckligt bra för att jag ska ställa klockan och titta.

 

 

 

3. Jag saknar Emma Thompson

Flera gånger den senaste veckan har jag tänkt en tanke som jag aldrig förut tänkt: Jag saknar Emma Thompson i en riktigt bra roll. Jag saknar henne som hon var i filmer som Återstoden av dagen, Love actually, Howards End, Förnuft och känsla, Chopin Mon Amour, Mycket väsen för ingenting och Peter´s friends. Jag liksom bara saknar att få se henne briljera i en roll som är som klippt och skuren för just henne. Agent O i Men in black 3 doesn´t do it for me och jag hoppas att Emma själv inte heller nöjer sig.

 

 

2. Jag tror jag älskar Benny Andersson

Att ha en jäkla massa pengar och vett att göra bra saker med dom är en kombination man inte ser alltför ofta. I måndags morse nåddes jag av nyheten att Benny Andersson startat filmbolag tillsammans med sin son Ludvig och att dom köpt filmrättigheterna till Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs böcker Cirkeln, Eld och Nyckeln och jag blev tossig av glädje i  hela hjärtat. Tänk vad härligt att ha så mycket pengar att man bara kan tjoffa in dom i intressanta projekt, förena både nytta, nöje och kulturgärning och kanske som grädde på moset lära sig nya saker på kuppen. Heja Benny och grattis Sara och Mats. Alla på jorden tror på projektet nu.

 

 

1. Mina vänner Filmspanarna

Imorgon är det träff med världens bästa filmspanargäng och SOM jag längtat. Jag var inte med förra månaden men nu kommer jag vara där och nu är vi tillbaka i våra välkända katakomber i Gamla Stan efter den gemensamma biofilmen. Har du en filmblogg och är nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt? Mejla mig. Jag berättar. Och gläfsar lite bara för jag tycker det är så himla roligt.

Publicerat

FILMTITTAREXPERIMENTET: Att göra det omöjliga, att försöka förstå Holy Motors

Jag kan vara ganska envis ibland. Jag kan säkert även uppfattas som tjatig när jag vill få fram till mina vänner och bekanta hur TOKBRAAAA vissa filmer är och hur dom MÅSTE se dessa filmer.

När det gäller Holy Motors gäller det att vara smartare än så om jag ska lyckas få någon att se filmen för trots att min recension vittnar om att jag tycker det är en betygsmässigt bra film och att den fick en plats på listan av 2012-års bästa filmer så är det väldans enkelt att läsa mellan raderna. Jag tycker det är en helt WACKO film. Jag fattar INGENTING av den. Trots detta  – eller på grund av – släpper den inte. Jag tänker mycket på den och jag har velat se om den sen jag såg den på bio.

Jag kom på idén med att försöka göra ett filmtittarexperiment och bjöd in några vänner med olika filmtittarvanor för vin, snacks och för att gemensamt se filmen och försöka klura ut vad som rörde sig i regissören och manusförfattaren Leos Carax huvud. Hur det gick? Häng med får du se men innan du läser vidare varnar jag å det brutalaste för ***spoilers***.

”Hade det här gått på TV hade jag slagit om för länge sedan”.

3:05 har gått av filmen och C ser helt förskräckt ut. Hen har alltså redan ledsnat. Jag får lätt panik. ”Vadå hund? Var det inte en bebis nyss? Vad ääär det här?” Vi har som sagt inte kommit längre än till filmens intro, till scenen på biografen. Jag minns hur totalt obegriplig början kändes när jag såg filmen på bio och det är inte ett dugg bättre nu. Jag försöker trösta både L och C med att det tog låååång tid för mig innan jag kom in i filmen alls men dom ser skeptiska ut båda två. Jag häller upp vin.

5:05 in i filmen går Monsieur Oscar till jobbet och jag hör kvällens första gäsp ungefär samtidigt som Oscar svidar om i bilen och transformeras till tiggargumma. ”Det känns inte som en spelfilm”, säger L, ”det är inte så tillrättalagt. Jag får mer en känsla av att det är en dokumentär”. C håller med och jag skriver.

När Oscar byter om och blir en motion-capture-man kommer kvällens första skratt. När han sedan ska identifiera sig medelst näshår blir skratten hjärtligare. ”Undrar hur många näsor den där varit i?”, säger L.

C å andra sidan är inte alls lika lättflirtad. ”Vad är det här för meningslösa uppdrag? Är det inte Let´s Dance nu? Det börjar liksom locka.” Oscar fortsätter hoppa och skutta och motion-cature-ligga med den kvinnliga motspelerskan.  När vi får se hur deras dans blir i verklig animerad film vaknar C och utbrister i ett ”Det där var lite överraskande!” och blinkar knappt.

När Oscar byter om och blir den där rödhåriga varelsen som äter blommor tinar både C och L upp en smula. Han känns igen från bilder dom sett och dom känns båda lite varma i kläderna och är så redo dom kan bli för att stifta bekantskap med Leos Carax kanske mest flippade karaktär. När han knallar omkring på kyrkogården och det står Visitez mon site och Visit my website på gravstenarna säger C: ”Är det nån som varit inne på dom där websajterna?” Då såg jag det som jag inte uppfattade när jag såg filmen på bio, jag såg webadresserna. Riktiga adresser. Det där var spännande och måste kollas upp men först ska vi se klart filmen.

Den grönklädda figuren ger upphov till många funderingar. Att han klär på den vackra modellen (Eva Mendes) istället för att förgripa sig på henne, vilken är den solklara känsla vi alla har när han ber ner henne till sin grotta. Klart att nån som ser så läskig ut som han också måste vara ond. Logiskt tänkande liksom. Men så är han inte det, inte alls. Han biter av en fotoassistent fingrarna för att hon sätter kaninöron (”) runt ordet human. Varför skulle han inte kunna var mänsklig bara för att han glömt att klippa naglarna och har kraftig starr i höger öga? Vad är inhumant med honom? Att han ser knäpp ut? Är det tillräckligt? Vad vill Carax säga – egentligen?

Oscar är färdig som rödhårigt troll och byter karaktär till att bli en pappa som hämtar sin unga dotter från en fest. Det här visar sig bli en jobbig stund. Både L och C tar illa vid sig av hur pappan beter sig och båda får känslan av att det här är ”den riktige” Oscar och dottern då hans riktiga barn. Mellanakten med det dragspelande gänget känns precis lika befriande som det gjorde på bio. Ett par minuter av ren luft mitt i detta gytter av knepigheter. Skönt. Vi blev alla glada och det var näääästan så jag kunde ana viljan till handklapp ett tag där.

Vi tar oss igenom Theo som mördar Alex (eller tvärtom), Oscar med rånarluvan som ser ut som en del av Spider-mans utstyrsel och den gamle mannen som är på väg mot sista vilan i sin säng. Filmen går ner i tempo och blir tung. ”Det jobbigaste hittills är egentligen den lilla flickan”, sa L. ”Han var ju hennes pappa och han var ju bara elak”. Den gamle mannen lägger sig i sängen bredvid en stor svart hund. ”Det där såg ju ganska skönt ut efter en lång dag. Men vem ÄR han?”. C tittar liksom vädjande på mig, som om jag ensam förväntas lösa gåtan. ”Jag har ingen aning”, sa jag. ”Det är ju därför ni är här. ”

När Oscar närmar sig hotellet för träffen med Kylie Minogue ser C i det närmaste lycklig ut. ”Dom har jobbat på en teater tillsammans och nu ska teatern…..NÄHÄ. Fan, det sprack direkt!  Vadå? Ska hon sjunga nu också?”. Och ja, så är verkligen hela filmen. Man tror att man har koll, att man ser nån form av framförhållning och/eller baktanke men precis när tanken lagt sig och känns vettig så – nä. Ingenting är som man trodde. Allt är upp och ner. L ser fundersam ut, hen är tillbaka vid scenen med pappan och dottern. ”Jag tänker att han inte var den han var i början heller. Kan han vara pappa till den lilla flickan kan han ju ha spelat pappa till barnen i början också.”

Oscar ska göra sitt sista uppdrag och chauffören Céline släpper av honom utanför ett fyrkantigt kedjehusområde. Han går in till sin fru och dotter och när kameran zoomar in dessa sätter C pepparsalamin i halsen. ”Vad jag än hade väntat mig så inte faaan var det det där….”

Filmen tar sig i sakta mak fram till slutet och när eftertexterna rullar betraktar jag mina vänner. Chauffören Céline har precis släppt ut håret och satt på sig sin mintgröna plastpryl för ansiktet och hon ser ut som Helena Seger med svindyr ansiktsmask av avocado. C och L ser ut som fågelholkar och jag har svårt att tyda om dom är upprörda, sura eller bara frågetecken. ”Det är mycket varför hela tiden. Heliga bilar? Varför är dom heliga? Jag fattar fan INGENTING.”

Vi tar en liten paus och bestämmer oss för att spola tillbaka filmen till kyrkogårdsscenen och undersöka webadresserna närmare. På första gravstenen står det www.vogan.fr vilken gav oss en liten ledtråd (klicka på länken). På den andra stod det www.tobeornottobe.com, men där kammade vi noll. På den tredje stod det www.destouches.fr – nycklar på franska – men inte heller den adressen är i bruk. Den fjärde och sista stenen med text är www.lapeausurleos.com – La peau sur Leos, Leos hud – och här är det kanske regissören Leos Carax som tänkt till – igen. Fan. Vi känner alla tre att vi blir smått knäppa av att inte kunna lägga ihop alla dessa nycklar och lösa mysteriet vad Holy Motors egentligen handlar om. Det känns som att filmen kanske är superenkel att förstå, att det är vi som gör den svårare än vad den är, att vi lägger in en massa analyser som inte finns.

Dom människor Oscar träffar på är mestadels såna som hade samma uppgift som han själv. Alla spelar en massa roller och har en massa olika sidor inuti. Oscar var alla människor överallt. Han var beskådad, övervakad, det pratades om att kamerorna inte var lika stora som förr, att vi är kontrollerade, söker bekräftelse, vill synas – hela tiden. Kanske är filmen en Big Brother The Carax Way? Kanske vill den berätta hur verkligheten blir när vi ständigt bär våra masker, att vi sällan släpper sargen och ”bara” är oss själva utan att fläka ut vårt liv på sociala medier och utan att låta andra komma oss för nära?

Jag vet inte. L och C vet inte heller. Experimentet var intressant och även om vi inte lyckades lösa pusslet så hade vi en mysig kväll med en VÄLDIGT sevärd film.

L´s betyg:

C´s betyg (efter att ha sett klart filmen):

C´s betyg (efter att vi diskuterat filmen klart):

Jag (efter att ha sett den andra gången, ännu lite närmare en femma än förra gången):

Publicerat

Fredagsfemman # 62

5. Veckans mest intressanta biopremiär

Tom Cruise och Oblivion i all ära men den danska filmen Jakten känns som en måstefilm på bio. Thomas Vinterberg regisserar och Mads Mikkelsen blir anklagad för att ha förgripit sig på en liten flicka.

 

 

4. Schysst Lovefilm!

I dessa gratismånad-på-Netflix-hajpens tidevarv har en annan sak slagit mig. Lovefilm är sjukt generösa. Jag går in på Headweb och Voddler och ser att det går att hyra En oväntad vänskap för 39 respektive 37 kronor men som medlem på Lovefilm kan man streama den gratis. Även skräckishöjdaren Sinister kan ses där helt utan kostnad. Jag är glad att Lovefilm gillar Fiffis filmtajm för jag gör gärna reklam för ett sånt schysst företag.

 

3. Söndagens konferensresa

Många konferenser skulle kunna överföras direkt till bioduken, så tragiskt, konstigt och hysteriskt kan det bli när arbetskamrater ska umgås i nån slags bondande weekendresa under influenser av stora mängder  alkohol, en resa som förhoppningsvis ska leda till nya framgångar för företaget men som också kan ha motsatt effekt. På söndag är det dags för min andra som chef. På söndag. Inte en fredag, inte en lördag, en söndag. Och inte ens en övernattning blir det. Men kul och peppande ändå hoppas jag på.

 

2. Månadens musikupplevelse

Det kanske inte bara är månadens skiva, den kan vara ÅRETS skiva som redan är här. Depeche Modes Delta Machine gör mig glad ända in i hjärteroten och jag gillar känslan av att hålla en fysisk CD-skiva i min hand även om jag ÄLSKAR Spotify.

 

 

1. Kvällens filmtittarexperiment

Det ska bli väldans kul ikväll. Jag har bjudit hem tre vänner med väldigt varierande grad av filmintresse och tillsammans ska vi försöka oss på att analysera Holy Motors. Experimentet kommer att summeras här på bloggen när jag sammanställt alla intryck och uttryck, kanske faller alla konstiga bitar på plats nu? Kanske kommer jag förstå rubb och stubb? Kanske får jag aldrig se en film med dessa vänner igen?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SPECIALEFFEKTER

Tänk vad skönt det hade varit att göra det lätt för sig nu. Tänk om jag hade känt för att skriva om det världsomvälvande i att få se livs levande dinosaurier på film eller dregglande aliens, en glosögd Gollum eller en gigantisk Godzilla, naturkatastrofer av diverse slag eller när tecknade seriehjältar blir till verkliga filmditon. Jag älskar ju specialeffekter. Få filmscener kan göra mig mer känslomässigt glad-bananas än när en färgglad transformer förvandlas till lastbil eller när jag får titta in i Tron: Legacy-världen, ändå var det inte något av detta som var det första som dök upp i mitt huvud när månadens tema avslöjades. Det var en enkel fjäder.

Specialeffekter, så som vi oftast ser dessa, kostar miljarders av dollars och meningen är att det ska synas på filmduken. När Manhattan ska översvämmas ska det jävlarmimej se verkligt ut, när en planet exploderar ska det kännas som att det var vi som rattade rymdskeppet. Vi som betalar biobiljetten ska känna att vi fått ut maximal upplevelse för pengarna och många filmmakare är väldigt duktiga på att leverera den känslan (ÄVEN om vi är många som sett just dessa spektakulära scener till leda i trailers månader innan premiären). Men jag, jag sitter här och tänker på en simpel fjäder.

När jag ser filmer som Battleship, Independence Day, Iron Man, Jurassic Park, Twister och The Impossible så vet jag att jag blir lurad. Jag förstår det och jag accepterar det. Jag känner mig inte som en dumstrut efteråt, det känns bara som att jag fått titta in i en förunderlig värld som jag inte sett maken av förut och jag kan känna tacksamhet för det. Sen finns det filmer som är fullsmockade med specialeffekter men jag som tittar greppar inte vidden av det. Jag tror på det jag ser, jag tror att det är verkligheten och när jag blir överbevisad kan jag först känna ett hugg av bitterhet i hjärtat, ett hugg som sedan övergår i fascination. Det är där min fjäder kommer in i bilden.

En av dom vackraste filmscenerna jag vet är början i Forrest Gump. Den melankoliska musiken i kombination med en ensam fjäder som singlar ner från skyn, en fjäder som leker sig fram i vinden och lägger sig väl tillrätta vid Forrests gymnastiksko.

Det är en fjäder som inte finns. Hela sekvensen är hittipå. Fjädern är inritad och datorfixad och den är inte sann för fem öre men det är en specialeffekt så in i detalj perfekt och subtil att den slår ut dom flesta monster, explosioner och sjunkande fartyg. Jag tror ju på den. Den finns, för mig gör den det och när jag ser en fjäder eller ett löv eller en plastpåse liksom fastna i en vårvind och gunga sig fram mellan bilar, fötter och sandkorn så hör jag Forrest Gump-temat i öronen och tror mig vara med i en film.

Sånt händer aldrig när jag promenerar på stan och ser Optimus Prime, Clu eller Ivan Vanko.

Vill du läsa hur dom andra filmspanarna tacklat temat specialeffekter? Klicka på länkarna för att komma till respektive blogg och klicka här om du vill se hur fjäderscenen i Forrest Gump gjordes. Fripps filmrevyer, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café, Mode+Film, Addepladde, Filmitch och Except Fear Filmblogg.

 

 

Publicerat

Fredagsfemman # 61

5. Livet i ordspråk

När det inte riktigt finns tid att se film på det sätt jag är van vid får jag liksom tänka om. Högen av ska-se-filmer växer men jag väljer att inte se det som ett stressmoment utan som ett härligt stort paket som jag kommer att få öppna så småningom. För precis som att ordspråket ”det som göms i snö kommer fram i tö” stämmer (vilket jag med glädje ser överallt just nu) så är även mitt nya påhittade ”även den understa filmen i högen kan vara en pärla” helt sanningsenlig.

 

4. Not-so-happyfejs-biohelg

Just den här veckan är det ganska lamt på biopremiärsfronten och det känns som att jag har sett dom flesta ”måstefilmer” som går på bio, i alla fall dom som en 14-åring vill se. Så just den här helgen ska jag och sonen ha en biodag. Han drömmer om Hansel & Gretel: Witch Hunters 3D, The Host och Jack the Giant Slayer. Det gör inte jag. Jag vill se Croodarna.

 

3. Ah-ah-aaaah sommartiiiiiiid.

ÄNTLIGEN!

 

 

 

2. Mama

Nu går den på bio, Mama, filmen jag väntat så länge på. Så typiskt bara att pressvisningen var i precis samma veva som den verkliga döden var så påtagligt och personligt nära mig, jag klarade helt enkelt inte av att gå. Jag vågade inte lita på mina ”det-är-bara-på-film-känslor”. Jag vill hemskt gärna se den på bio men jag tänker inte gå ensam, det har jag bestämt mig för (och nej, sonen varken vill eller får se den).

 

1. Ulf Malmros filmdagbok på Instagram

Snart börjar Ulf Malmros nya film Min så kallade pappa spelas in. På Instagram kan man följa arbetet med filmen via en filmdagbok där Ulf med bilder och text låter oss följa med genom hela arbetet. En jättekul idé tycker jag, både för att göra reklam för filmen och ge oss filmintresserade en hel del matnyttig bakom-kulisserna-information. Så HOPP in på Instagram och följ umalmros ögonaböj. Vera Vitali spelar huvudrollen tillsammans med Mikael Nyqvist (på bilden medelst tandavgjutning).

Publicerat

Fredagsfemman # 60 – Påskiga filmtips

5. Ägget är löst

Har du svårt att få till koktiden på påskäggen? Blir dom antingen rinnande på gränsen till råa eller blir dom hårdkokta och blågröna? Oavsett vilket så finns det en hårdkokt äggfilmsaga att titta på för att få all del lediga tiden att kännas lite mer meningsfull: Hasse Alfredsons Ägget är löst från 1975.

 

 

4. Coneheads

Känner du dig som en äggskalle efter en påskhelg fullmatad med ägghalvor och chokladdragérade marsipanägg? Det är ingenting mot hur familjen Conehead känner sig – jämt.

 

 

 

3. Vem satte dit Roger Rabbit?

Vem kom på den här grejen med påskharar egentligen? Vad är det för konstigt påhitt? Skumharar, chokladkaniner, vad har det med Jesus död och uppståndelse att göra? Ledsnar du på att fundera på saker kan du istället se en film om en annan kanin som inte finns – Roger – eller en tjejkanin som du kanske önskar fanns – Jessica.

 

 

2. Eastern promises

Okej, det må vara långsökt för det ÄR ett N för mycket i filmens titel för att den egentligen ska passa in i temat (jag vet) men likväl, det är en sjukt bra film! Easter eller eastern, skitisamma. Se filmen!

 

 

 

1. Rapa-Nui

På påskdagen år 1722 landstiger den holländske sjöfararen Jacob Roggeveen iland på en liten okänd ö långt ute i Stilla havet som infödingarna kallar för Rapa Nui.  Kevin Costner har producerat och filmen är inspelad på Påskön. Kan det bli påskigare? Skulleintetrodet.

 

 

 

Publicerat

Fredagsfemman # 59 – Den ledsamma listan

5. ”You aren’t gonna say you have a bad feeling about this, are you? I hate it when you say that.”’
.
Luke Skywalker kan sin magkänsla och Han Solo vet när den är obehaglig. Hädan efter finns det inte en enda situation i vilken jag INTE kommer förlita mig på min magkänsla.  När nånting är på väg att braka riktigt åt helvete och det inte går att tänka positivt, när det enda magen gör är att pumpa ut känslan ”förbered dig, samla kraft, du kommer behöva det”, DÅ lyssnar jag.
.
.
.
.
.
4. “Don’t you be afraid, sweetheart. Death is just a part of life, something we’re all destined to do.”
.
Jag har varit rädd för döden så länge jag kan minnas. Först rädd för att mamma skulle dö, eller brorsan, nån kompis eller marsvinet Putte. Sen kom den stora fasan, tänk om barnen dör! Och hela tiden har jag varit svinrädd för min egen skull, tänk om JAG dör, jag vill ju vara med. Länge. Forrest Gump hade en mamma minst lika klok som Tjuren Ferdinands (fast hon inte var en ko) och visst har hon rätt, döden är en del av livet, det enda i livet vi med säkerhet VET kommer att hända.
.
.
.
.
.
3. “Frankly my dear, I don’t give a damn.”
.
Detta klassiska citat från Borta med vinden ger mig inte mandat att faktiskt få önska livet ur folk men det ger mig en känsla av att det just nu är okej att jag ser det orättvisa i att elaka, vidriga as till människor får fortsätta leva sina liv som om ingenting hänt och att snälla, hyggliga människor inte får det.
.
.
.
.
.
2. “Be excellent to each other.”
.
Bill och Ted är inga smartskaft direkt men en sak hade dom koll på: vi ska vara snälla mot varandra. Jag har alltid tyckt att uttrycket somna aldrig osams är ganska larvigt men jag har en liten annan syn på det nu. Det gäller inte bara att somna sams, det gäller att vara schysst mot alla i sin närhet, att lösa problem, att försöka vara storsint, vuxen, förlåtande och förstående för faktiskt – helt ärligt – vi har inte den blekaste aning om när vår tur på jorden är slut. Det är betydligt enklare att leva vidare när man vet att samvetet är rent, att man gjort det bästa man kunnat mot den som inte längre finns kvar.
.
.
.
.
.
1. “All these moments will be lost in time. Like… tears in the rain. Time to die.”
.
Roy Batty (Rutger Hauer) från Blade Runner får uttrycka dagens femte klokskap om döden. Det är så många minnen som spökar för mig just nu, så många tankar om framtiden, så många tårar som rinner nedför mina kinder, så många önskningar om att jag egentligen heter Gwyneth Paltrow och är med i Sliding Doors (eller nån annan film som kan rubba tid och förändra händelser) och ändå är det enda jag lyckas med är att leva i nuet, precis bara just nu. En minut i taget. För elva dagar sedan dog mina barns pappa och livet kommer aldrig mer bli detsamma, inte för dom, inte för mig, inte för någon i vår närhet. Döden har visat sitt olycksaliga ansikte och som svar till Mamma Gump kan jag bara säga:  jag är inte rädd men jag är förbannad och jag är jääävligt ledsen.
Publicerat

Fredagsfemman # 58

5. Molanders på SVT

Jag vet inte varför, men nånting får mig att titta på SVT-serien Molanders. Med sina 43-minutersavsnitt är dom perfekt sällskap under en lunchtimme och visst är det ganska småmysigt men det är också halvkonstigt. Vilken är egentligen målgruppen? Är det nån mer än jag som tittar på detta? Är det nån som blir klok på vad seriens syfte egentligen är?

 

4. Mellobajstwitter

Visst, Melodifestivalen är slut för denna gång och nu blir det inget musikaliskt fyrverkeri förrän i maj när Eurovison drar till Malmö. Men det är inte festivalen som sådan som hamnar på veckans fjärde plats, det är fenomenet mellotwitter. Det här är första året jag tittar på programmet med twitterfingret redo och jag har varit väldigt förvånad varenda lördag över hur många som säger sig avsky/hata Melodifestivalen men som ändå uppenbarligen tittar eftersom dom twittrar i realtid om allt dom ser. Bajstwittrar alltså. Snabba poäng om hur dåligt allting är. Aldrig någonsin något positivt. Jag tycker det är en väldig skillnad mellan att bajstwittra och att twittra om BÅDE ris och ros, det som handlar om engagemang, tyck och smak. Men ett tips till nästa år: Byt kanal. Det är inte 1956, det finns fler kanaler!

 

3. Våren är på väg!

Nu är det slut med lyxen att kunna titta på film på dagtid utan att behöva dra ner persienner och få smutsiga-fönster-panik. Men det är lugnt, alla årstider har sina plus och minus men vad gäller våren så är det värt allt jox i världen. Välkommen! Du är efterlängtad!

 

2. Girls

Jag som alltid säger att jag inte tittar på TV-serier får nog tänka om. Jag tittar ju på TV-serier, bara inte så ofta. Men Girls är en serie jag kämpat en del för att kunna ta till mig men efter tredje avsnittet damp poletten ner och nu är jag fast. Men maken till serie-hype var det länge sedan jag såg och kanske var det den som gjorde att jag var så skeptisk till en början. Däremot fattar jag inte grejen med TV-Cirkeln alls, programmet där Johanna Koljonen, Nour El Refai och Linnea Wikblad diskuterar veckans avsnitt av Girls direkt efter att det sänts på SVT. Tjejsnack om en tjejserie, eller vadå? Jag tycker att det skulle vara betydligt mer intressant om en kille OCKSÅ blandades in i gänget. Å andra sidan behöver jag ingen analys så det där extraprogrammet kanske inte är för mig i alla fall.

 

1. Vad härligt! Nu ska det pratas film igen!

Imorgon är det dags för mars månads filmspanarträff. Bio, middag och härligt filmsnack hela kvällen lång. Har du en filmblogg och är nyfiken på vad Filmspanarna är för något? Mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se) så ska jag förklara mer.

Publicerat

Fredagsfemman # 57 – Filmiska London

5. Sökandet efter Sly´s aura på Planet Hollywood

Jag har besökt ett tjugotal Planet Hollywood-restauranger runt om i världen, lågt räknat. Varje gång har jag känt som ett spritt i kroppen, en känsla av att jag går i Sylvester Stallones fotspår. Att jag tittar på hans filmklipp, dricker hans milkshake och väljer bort hans ribs. Planet Hollywood i London har alltid legat mitt emellan Piccadilly Circus och Leicester Square, i en hörna omöjlig att missa. Det har varit en gigantiskt stor och påkostad restaurang med MASSVIS med filmiska memorabilia på väggar och tak. Nu har restaurangen flyttat, visserligen bara ett par kvarter bort men känslomässigt är det eoner emellan. Ny logga, ny meny, svinhög musik, blasé personal och en fjösig mängd prylar. Inte alls samma sak som förr. Kanske var detta sista gången jag besökte Planet Hollywood, kanske gick en era i graven nu? Kanske räckte det med tjugo år av ceasarsallad och världens godaste vaniljmilkshake? Kanske är dags att vidga sina vyer?

 

4. Känslan av att London Eye ska falla ner i Themsen

Har man sett någon film filmad från London det senaste 6-7 åren så är det svårt att inte ha fått en skymt av London Eye. Ibland har till och med katastrofen varit framme och det skyhöga hjulet har vält ner i Themsen. Varje gång jag kommer i närheten av London Eye ser jag Silversurfarn från Fantastiska Fyran komma flygande och nu senast mindes jag tillbaka till början av Harry Potter och Fenixorden. Hur som helst så är det en lika fascinerande tur varje gång. London är otroligt vacker från ovan.

 

 

3. Marvel 4D-bio på Madame Tussaud

Det finns väldigt mycket som har med film att göra på det där vaxkabinettet. Jag brukar inte tycka att det är SÅ spännande att titta på Hitchcock, Will Smith, Arnold Schwarzenegger och Jim Carrey men när det kommer till Marvelhjältarna då börjar hjärtat slå. Är det inte knepigt? Dom som faktiskt inte finns från början, dom som inte ens existerar, dom tycker jag är härliga att ”se i verkligheten”, men att mäta mina underarmar mot Angelina Jolies är inte lika spännande, speciellt inte eftersom jag får ta till hennes lår för att hitta nåt ens i närheten att jämföra med. Nåja. Nu hade i alla fall vaxkabinettet utvecklats sen jag var där sist och ett besök på 4D-biografen ingick i biljettpriset. Filmen handlade till min stora lycka om Marvelhjältarna som går loss med alla sina superkrafter runt Buckingham Palace och jag njöt varenda sekund.

 

 

2. Harry Potter-museet

Jag har varit på Dumbledores kontor, jag har gått runt i skolans matsal, jag har banne mig trott att jag kan trolla. Jag blir så gråtmild av såna här ställen. Tänk att plast, fusk, effekter och kulisser kan få mina nerver i gungning såhär, det är galet. Men å andra sidan, här skrevs filmhistoria. Nåt annat kan man inte säga om Harry Potter-filmerna. Här har jag skrivit mer om besöket.

 

 

1. Leicester Square

Jag har alltså befunnit mig på annan ort, i en stad i världen som jag fullkomligt ÄLSKAR. I den här staden finns en plats, ett torg som har en alldeles speciellt plats i mitt hjärta. Här har jag suttit på en bänk och tittat på människor och filmaffischer i många många timmar sammanlagt i mitt liv och i dom närliggande biograferna har jag sett många många filmer genom åren. Det fanns en tid i världen då London var en stad till vilken jag åkte med tom resväska för att fylla den med (sjukt billiga) VHS-filmer som inte kommit ut i Sverige än. Den tiden är förbi av många anledningar men London är för mig en stad som alltid kommer att vara väldigt förknippad med film. Det må vara turistigt, det må vara kylslaget och ibland lite regnigt men när jag sitter där på bänken vid mitt älskade Leicester Square, kanske äter en glass, kanske tittar på nån duva som flaxat vilse eller en tulpan som försöker slå ut och jag är omgiven av biografer, jag känner auran av stora filmpremiärer, av filmstjärnor, av drömmar, av semester och av sköna biobesök då promenerande fötter får välbehövlig vila, ja då, DÅ känner jag riktig LYCKA. London, I love you och jag kommer snart tillbaka.

Publicerat

Fiffis filmtajm besöker: WARNER BROS STUDIO – THE MAKING OF HARRY POTTER

Förra gången jag var i London pratades det om att ett Harry Potter-museum skulle byggas men ingenting var klart, inte ens filmserien. Min då 10-årige medresenär tyckte det var supertråkigt att vi inte kunde gå dit men det fanns liksom ingenting att beskåda. Men visst höll jag med, jag tyckte det var bra konstigt att London inte passade på att gotta sig mer i J.K Rowlings framgångar med böckerna och filmerna om den lille trollkarlen. Inte ens nu när den magnifika filmstudion öppnats för allmänheten och byggts om till ett påkostat och otroligt sevärt museum görs det reklam nog – tycker jag. Det är nämligen ett ställe man aktivt måste leta upp själv, det finns inga turistbussar som går direkt dit eller stora reklamskyltar på flygplatsen.

En bra bit utanför centrala London ligger Warner Bros Studio där samtliga Harry Potter-filmerna spelades in. Det går inte att köpa biljetter på plats, dom måste bokas och betalas innan och du måste ta med bokningsbekräftelsen (helst utskriven på papper) då du scannar en EAN-kod i en automat och får ut biljetterna. Jättesmidigt. Det som kanske inte är lika smidigt är att den entrétiden du bokar är den tiden du har och under del halvtimmen har du möjlighet att gå in, inte tidigare och inte senare.

Det som gör att entrétiden kan upplevas som lite knivig är att det tar en stund att ta sig dit (om man bor någorlunda centralt i London). Watford Junction ligger i zon 8 (i kollektivtrafiksnätet) och vanliga en-dags-pass räcker bara till zon 6. Det är således ganska långt, det kan vara ett gäng byten för att komma fram OCH det krävs alltså en extrabiljett (om du inte åker på Oystercard = förbetalda resor oavsett zon) för att komma ut ur spärrarna när du väl är framme. Väl framme vid Watford Junction är det bara att följa skyltarna mot Harry Potter-bussen (som kostar två pund tur och retur) och nej, den är inte tre våningar hög och flexibel i bredd men det går ändå inte att missa den.

I dom första två delarna av museet ingår en engelsktalande guide samt en liten introduktionsfilm i biosalong. När filmen är slut och jag ser dom stora portarna, guiden håller handen på handtaget och säger ”Welcome to Hogwarts” och dörrarna öppnas då brister det. Tårarna börjar rinna och jag fattar inte att det är sant. Jag är där! Jag är inne i matsalen på Hogwarts och trots att det inte flyger levande ljus i taket så är det alldeles förtrollande att bara vara där.

Den känslan håller i sig under timmarna som kommer. Jag har en blandning av gåshud, stockning i halsen, sveda i ögonen och en uppsyn som mest kan liknas vid en småfågel när jag går där och insuper atmosfären av den där filmiska världen som jag tycker så mycket om. Det är så mycket kläder, gadgets, interiörer, effekter, filmsnuttar, saker som rör sig, beskrivningar, skyltar att en halv dag inte räcker om man vill förkovra sig i allt – och det vill man – men det går liksom inte att ta in allt. Det är för mycket, för stort, för häftigt. Eller nej, det är inte FÖR mycket av allt, det är bara MYCKET.

Det är så perfekt alltihop, det visar upp ett sånt hantverk och sådan kärlek till böckerna/filmerna/historien att jag inte kan bli annat än ÄNNU kärare i Harry Potter. I ett rum finns till exempel 17000 lådor med trollstavar där varje låda har en klisterlapp med ett namn på. Alla som varit med under produktionen av någon av dessa åtta filmer har fått en egen låda och samtliga dessa klisterlappar är ditsatta för hand. Det är kärlek, det är inget mindre än så och det går inte att värja sig.

Har man sett en enda Harry Potter-film så räcker det för att kunna njuta sig igenom några timmar i det här jättehuset och ju fler filmer man sett desto större utbyte har man, såklart. Jag har besökt mängder av museum i mina dagar, jag har varit på Universal Studios och blev otroligt berörd även där men jag har aldrig förr upplevt det jag kände här: sorg för att det inte kommer fler böcker och filmer, glädje över att vara där och få se allt det häftiga och fina och samtidigt rann tårarna av ren lycka över att det finns människor som har begåvning och kunskap att skapa världar som denna. Jag var i Harry Potters universum hela dagen och jag ville inte lämna den.

Jag hade många tankar innan jag kom dit. Tänk-om-tankar. Tänk om jag skulle få se den och den och det där och den där prylen och den där kvasten och den där tavlan och bilen och huset och spindeln och Dobby och Hagrid och Jelly Beans med snorsmak. Nu såhär några dagar efteråt när jag smält alla mina intryck kan jag bara säga att det finns inte en promille besvikelse i min kropp. Jag såg allt jag ville se. Ingenting var bortglömt eller ditfixat med vänsterhanden. Det här är en filmstudio – ett museum – som inte lämnar någonting åt slumpen och som filmälskare kan jag inte göra annat än att falla ner på knä och känna mig besegrad.

På väg hem från museet bad jag mina barn sätta betyg mellan 1-10 på hela upplevelsen och det här våra betyg: Jag 10/10, 15-årig-dotter 11/10, 14-årig-son  17/10.

Vill du veta mer om Warner Bros Studio – The Making of Harry Potter så kan du klicka här för att komma direkt till deras hemsida. Får du tankar om det här skulle vara ett sponsrat inlägg eller att jag på nåt sätt skulle vara köpt: glöm det! Det är så enkelt som att jag älskar det här stället och jag önskar att så många som möjligt ska få möjlighet att se och uppleva det jag nyss gjort.

Publicerat

FILMÅRET 2012

Nu är det äntligen dags att summera filmåret 2012. Jag tycker fortfarande att det varit ett svagt filmår, endast tre nya filmer har fått högsta betyg men å andra sidan har dom superstarka fyrorna varit desto fler.

Som vanligt när jag gör den här listan ser jag inte så mycket till vilket betyg filmerna fick när jag såg dom, jag går på magkänsla, på det som sitter kvar i kroppen efteråt. En film kan vara i det närmaste perfekt men ändå inte efterlämna några spår i själen, eller tårar på kinden. Och tårar har det varit gott om under året som var. Sammanlagt har dessa filmer kramat ur mig 336 ml salt ögonvätska och 121 ml rinnande snor varav det mesta hamnat på tröjärmen då jag varit alltför dåligt förberedd på böl.

Alla dessa tio filmer är filmer jag kommer att se om många gånger framöver och alla dessa tio gör mig varm i magen när jag tänker tillbaka på dom.

 

10. Lorax
(Regi: Chris Renaud och  Kyle Balda)

På listans tionde plats hittar vi den lille sköne orange mannen (?) Lorax och som synes på bilden är han lite grumpen över en så pass – som han säger – dålig placering. Jag å andra sidan tycker inte alls den är dålig. En plats på en årslista är en bedrift. Få filmer klarar det.

Min motivering: Filmen Lorax har med charm och uppenbara influenser av tunga droger gett mig inblick i en värld som är så skönt skruvad att jag aldrig vill åka därifrån. Filmen får mig att må bra, den får mig att skratta högt och den får mig att vilja återvända. Det här är en riktig söndagfrukost-film och såna är bra att ha, dom ska man samla på likt smultron på ett grässtrå. Man vet aldrig när dom kommer att behövas.

 

 

 

 

9. Holy Motors
(Regi: Leos Carax)

Nu kan man undra, med rätta, om jag har alla celler på plats i hjärnan. Jag tjongar alltså upp förra årets underligaste film på plats nio. Men nej, jag har inte blivit kockobello, inte mer än normalt i alla fall. Holy Motors är nämligen så fullkomligt überknasig att jag inte kan komma över den. Jag fattade inte ett skit, jag kommer antagligen inte att förstå mer nästa gång jag ser den heller men det gör inget. Som kuriosa kan jag tillägga att denna film kommer ingå i ett filmtittarsocialt experiment som jag ska göra verklighet av i mitten på april här på bloggen. Jag tror det kan bli riktigt intressant. Mer info kommer vad det lider.

Min motivering: För första gången någonsin kan jag ångra att min mamma aldrig lärde mig spela dragspel.

 

 

 

 

8. Les Misérables
(Regi: Tom Hooper)

Det är ”nåt” med den här filmen, ”nåt” jag inte kan sätta fingret på. Den är långt ifrån perfekt, ändå gav jag den en femma. Den är ojämn som satan, ändå är det ett par scener med i filmen som jag kommer bära med mig hela livet. Procentuellt är Anne Hathaway knappt med alls ändå känns hon som en huvudkaraktär.

Min motivering: Les Misérables är den filmiska varianten av en person som man kan kalla fulsnygg. En sådan människa har oftast ett mycket speciellt utseende men hen har ”nåt” som inte går att undgå, nåt som kan vara jättevackert men vissa dagar nästan troll-lika och oftast en blick som bränner sig fast. Dessa människor fascinerar mig. Dessa filmer fascinerar mig. Les Misérables fascinerar mig.

 

 

 


7. Sinister
(Regi: Scott Derrickson)

Som modern skräckfilm betraktad tycker jag Sinister är i det närmaste perfekt. Den har alla parametrar som gör en skräckis så pass bra att den håller för fler tittningar: en smart historia, planteringar som drar upp hjärnaktiviteten på högvarv, snyggt filmad och en bra skådis i huvudrollen.

Min motivering: Se ovan. Sinister har allt. Dessutom höll jag på att göra i byxan på biografen och i detta sammanhang hamnar det på pluskontot.

 

 

 

 

 

6. De fem legenderna
(Rise of the Guardians, Regi: Peter Ramsey)

Det går kanske att tänka att det är helt kocko att en animerad film hamnar såhär pass högt på en årsbästalista men jag tänker inte så. Att se Tandfen, Sandmannen, Påskharen, Jack Frost och en schysst tatuerad Jultomte tillsammans gör gott för själen och jag får en tår i ögat vid blotta tanken.

Min motivering: Jag tycker så himla himla mycket om den här filmen och den kommer bli en jultradition i min familj. Kan man ge en film bättre betyg än så?

 

 

 

 

 

 

 

5. Zero Dark Thirty
(Regi: Kathryn Bigelow)

Det här är årets i särklass mest välgjorda film. Det är en story som kan ha varit allt annat än lätt att få ihop, många pusselbitar som ska tryckas samman och det hade kunnat gå fel på SÅ många sätt men det gör det inte. Det här är filmperfektion ända ut i fingerspetsarna.

Min motivering: Trots att den inte gjorde mig känslomässigt lika berörd som många av listans andra filmer så sitter den fast hos mig. Jag blev berörd nån annanstans i kroppen än i dom uppenbara känselspröten (och dom välanvända tårkanalerna) och det var en häftig upplevelse.

 

 

 

 

 

4. Cloud Atlas
(Regi: Tom Tykwer, Andy Wachowski och Lana Wachowski)

Något så fantasieggande och genreöverskridande som Cloud Atlas har jag inte sett i år. Jag tror att det här är en film att antingen älska eller hata, det där svala mittemellan finns nog inte. Vad jag tycker om filmen är ingen hemlighet. Jag ÄLSKAR den. Den har precis ALLT och den trycker på alla mina magiska filmknappar.

Min motivering: Motivering överflödig. Det här är en solklar femma och den kommer ses som en klassiker om femtio år men fram tills dess kommer den säkert stämplas som en B-rulle. I don´t give a damn.

 

 

 

 

 

 

3. The Dark Knight Rises
(Regi: Christopher Nolan)

Att sitta i en biosalong och ha ståpäls i över två timmar i sträck, det har inte hänt sen jag såg Forrest Gump för tredje gången samma vecka. Många år sen alltså.

För mig är det här vad jag kallar satans jävla underhållning! Hela världen försvinner en stund och jag sitter som på nålar. Musiken pumpar, actionscenerna gör att jag tappar hakan och jag vill ha meeeeer.

Min motivering: Christopher Nolan avslutade sin Batman-trilogi på bästa möjliga vis och med Tom Hardys Bane introducerade han en filmskurk utöver det vanliga. Synd att han är död. Gick jag upp i falsett när jag skrev det där sista? Jag tror det.

 

 

 

 

 

 

2. Hans längtande hjärta
(The Sessions, Regi: Ben Lewin)

Ibland händer det att jag ser en film som liksom glider in i hjärtat sådär som en riktigt vass kniv kan göra i nytinad kycklingfilé. När filmen är slut är det samma känsla i magen som att jag lärt känna en ny god vän. När filmen är slut sluter sig hjärtat och omfamnar det jag nyss sett som en förälder runt ett alldeles nyfött barn. The Sessions är en film jag vill behålla därinne och den kommer finnas kvar där, jag känner det.

Min motivering: Det här är en liten pärla från 2012. Det är en film jag hoppas kommer nå ut till så många som möjligt trots att den blev oförklarligt bortglömd i oscarssammanhang.

 

 

 

 

 

1. Bitchkram
(Regi: Andreas Öhman)

Totalt ohotad på förstaplatsen! Bitchkram är den enda film från 2012 som gjort mig sådär pirrigt nykär och skitledsen samtidigt, den enda film som har fått mig att grina, toksnora, skratta och må bra på en och samma gång. Den lyckades även med konststycket att få mig i samma känslomässiga rubbning även den andra gången jag såg den på bio OCH när jag såg den på DVD hemma i soffan och DET kan bara en riktigt rätt igenom KANONBRA film klara av.

Min motivering: Den visar framtidshopp i en värld där många ungdomar förlorat densamma och den kan ge vuxna en välbehövlig vitamininjektion. Bitchkram är helt enkelt och alldeles självklart 2012-års bästa film, alla kategorier.

 

Bubblare: Mud,  Broken, Paradis: Kärlek, Django Unchained, Wrong, Lawless, Skyfall, Celeste & Jesse Forever,  Call Girl, Prometheus och The Amazing Spider-man förtjänar att nämnas.

T j o h o o o ! Två av mina filmbloggarkollegor summerar även dom filmåret 2012 just idag. Fripps filmrevyers årslista hittas här (en lista jag tror är VÄLDIGT olik min) och Jojjenitos hittas här (här är jag väldans osäker på hur lika/olika vi tycker). Spännande läsning! Movies-Noir och  Flmr har också listat favoriterna samt Filmitch och Filmnight.