Kategori: Okategoriserade

Publicerat

Fredagsfemman # 56: Tema Återbesök

5. Magic Mike

Det är inte så ofta nuförtiden som jag varken vill eller hinner se om filmer jag sett, det finns liksom lite för många nya filmer som lockar. Men ibland händer det att jag ser om en film antingen för att jag gillat den som tusan första gången eller att nånting blivit knas och jag vill ge den en andra chans. Magic Mike är en sån film. Jag gillade den inte nämnvärt när den kom men då jag läst och hört så många hyllningar bestämde jag mig för att ge den en chans till. Det skulle jag inte ha gjort. Magic Mike ÄR en medioker och konstigt sexistisk film och nej, den funkade inte den här gången heller.

 

4. En dag

Jag tänkte som så att då jag blev så väldigt begeistrad i Anne Hathaway i Les Misérables och då jag fortfarande tänker på boken En dag som en väldigt speciell läsupplevelse så borde jag ge filmen en chans till. Den var inte så bra när jag såg den första gången, kanske alldeles för tätt inpå läsningen, jag vet inte. När jag nu sett om den kan jag bara konstatera att näe, den är sämre än jag tyckte då. Mycket sämre. Skulle jag betygssätta den idag skulle den få en svag tvåa på sin höjd. En dum omtitt alltså.


3. (500) Days of summer

I mars 2010 såg jag en ganska tafflig liten romantisk film som jag gav en tvåa, en svag tvåa till och med. Samma film hyllandes – och hyllas – hämningslöst bland filmälskare i min närhet och jag börjar faktiskt tvivla på min mentala filmiska hälsa OCH på min smak. Såg jag den bara helt fel dag eller tycker jag den är så blek som jag minns den? En alldeles jättemysig fredagkväll ser jag om den och jag ser den inte för att jag måste utan för att jag vill. Alla omständigheter är perfekta, sågar jag den nu kan jag inte skylla på nåt. Jag sågar den inte men jag tycker fortfarande inte den är exceptionellt bra. En trea. En medeltrea får den av mig nu.

 

2. Zombieland

Jag har länge tänkt se om Zombieland, ibland nästan längtat efter den men samtidigt varit lite rädd att jag skulle tycka att det bleknat. Det hade den inte. Det här är en RIKTIGT SKÖN FILM, en BALL film, en SNYGG film och en SPÄNNANDE film. Fyran jag gav den 2010 står kvar, möjligtvis liiite starkare än sist.

 

 

 

1. Skyfall

Jag gav Skyfall en stark fyra när den kom, fullt medveten om att jag kanske var lite överdrivet kär i den efter biobesöket. När jag nu såg om den slog det mig hur JÄVLA bra den är och hur exceptionellt bra den håller vid en andra tittning. Mentalt höjer jag nu betyget till en fullfjädrad femma för det här är freeekin´great!

Publicerat

FILMSPANARTEMA: BARNDOM

Månadens filmspanartema handlar om barndom. Jag tänkte först göra det lätt för mig, jag tänkte se om Pelle Erövraren eller Mitt liv som hund och skriva nån standardrecension med en lite krydda på toppen om små pojkars uppväxt på film. Sen tänkte jag om, eller rättare sagt, den andra tanken la sig som en stickad filt över mig och vägrade flytta på sig. Den där tanken som kändes viktigare än allt det andra, speciellt i dessa tider när all form av kommunal ”lyx” bantas ner och dom som sitter på pengarna med retorisk övertydlighet får oss att tro att sånt inte behövs, i alla fall inte utan privata intressenter och chans på storvinst.

Barndom. Min barndoms filmupplevelser. Vad är det som gjort att jag blev den filmälskare jag är? Är det genetiskt, är det lathet som gjorde att jag hellre gick på bio än tränade längdskidor, är det en slump eller kan det vara så att i en liten stad där det inte händer så mycket så kan tillgången till en liten biograf fungera som ett vattenhål, en chans att se andra delar av världen, delar som ett barn i en byhåla bara kunde drömma om att få besöka.

Jag var inte stor när jag besökte den – redan då – gamla biografen för första gången. På helgerna tog jag och mamma en långpromenad från vårt hus på andra sidan stan, det visades Tom & Jerry, Lucky Luke och korta Kalle Anka-filmer, ibland fick jag Nickel eller en ask Viol med så stenhårda tabletter att hade jag haft fullt garnityr så hade annat än mjölktänderna rykt.

Biografen låg som i en böj, en nittograders snäll kurva i vilken bilar kunde stanna och släppa av förväntansfulla biobesökare och när jag blev aningens större än tecknad-film-åldern var det just det som hände. Jag och mina kompisar blev skjutsade dit för att tillsammans få uppleva filmer som Tuppen, Göta Kanal och Madicken på Junibacken. Det var inte så himla noga vilken film jag såg och det här med att se vilja ”nya” filmer existerade inte. Det kom inte ”nya” filmer till byhålan. Nåt halvår efter premiären i huvudstaden kunde en film – med lite tur – landa i byn och då nyhetsrapporteringen inte funkade på samma blixtsnabba sätt då som nu så var det ingenting jag saknade.

Under många många år såg jag i stort sett alla filmer som visades på biografen, alla filmer min ålder tillät och alla filmer jag egentligen inte fick/skulle se. Ibland kom min mamma på mig, då cyklade hon ner till biografvaktmästaren och skällde ut denne, förklarade att åldersgränser var till för att följas yada yada yada. Jag förstod vad hon menade och visst hade hon rätt men en 15-årsgräns kunde inte hålla mig borta från Fredagen den 13:e, Råttornas hämnd och Ett litet hus fullt med skräck. Min månadspeng gick till biobesök, jag letade upp kompisar som tyckte om film lika mycket som jag, jag försökte hitta ett sammanhang och sällskap i nåt som egentligen är världens ensammaste hobby (vilket är precis det Filmspanarna gör nu).

Ibland tänker jag på vad jag hade gjort utan denna lilla biograf i min närhet. Vad hade jag sysselsatt mig med? Vad hade gett mig upplevelser istället? Ärligt talat, jag vet inte. Att hyra filmer är inte samma sak, det blir ingen gemenskap. Att se människor vallfärda till en byhålebiograf för att se Flashdance, Splash, Sällskapsresan och Gremlins, att höra skratten, att ana tårarna, att känna lukten av kalla popcorn och nyputsade skinnloafers, att stå i den lilla foajén och vänta på att bli insläppt och samtidigt passa på att syna en filmaffisch på en kommande storfilmjag inte visste fanns – Crocodile Dundee, Polisskolan 3 eller Den vilda jakten på juvelen  – att drömma mig bort, att samla förväntningar i maggropen och veta att en dag, en vacker dag kommer jag att få se den där filmen, den som verkar vara ett sånt otroligt häftigt äventyr.

Jag var femton år när mina föräldrar skilde sig. Min mamma, min bror och jag flyttade från huset där jag växte upp till en lägenhet och jag har aldrig varit så glad. Titta på bilden här ovanför. Bakom bion är ett stort träd och bakom trädet är ett beigt hus. Dit flyttade vi. Det översta fönstret, strax till höger om trädet, var mitt nya rum. Biografen blev min granne och på nåt sätt kändes mitt liv just då ganska fulländat.

Det finns många i detta land som driver små biografer enbart på grund av en genuin kärlek till filmen, som kämpar på, som knappt får lön. Jag vill på detta lilla sätt skicka all kärlek jag kan till dessa personer. För om nya generationer ska kunna lära sig att film faktiskt ÄR bäst på bio så krävs det levande fungerande biografer och inte bara i storstäderna. När biobesök blir en del av barndomen, när tidiga positiva minnen av all form av kultur fastnar i systemet så går ränderna aldrig ur.

Jag kommer för alltid att älska den lilla biografen Saga i Flen. Den är en stor del av min barndom och grogrunden till att jag just nu sitter och skriver på en tämligen välbesökt filmblogg. Det är många år sedan jag flyttade därifrån men jag har återvänt till biografen ett antal gånger sedan dess och jag försöker gå på bio i alla små städer jag besöker.

Jag gillar att vara vuxen men älskar känslan av att vara barn igen, speciellt när jag sitter i en biograf, förnimmer smaken av Nickel i munnen och känner filmförväntan i magen.

Barndom på film var det ja, eller barndom MED film i mitt fall. Mina filmbloggande kollegor skriver om samma tema idag, fast med olika infallsvinklar. Klicka dig vidare in till dom och läs deras texter: Addepladde, Except Fear, Filmitch.  Filmparadiset, Flmr – En filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito,  Mode+Film, Moving Landscapes, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café,

Publicerat

Vinnaren i Oscarstävlingen blev…

….Movies-Noir som lyckades pricka in 6 av 7 rätt (endast en liten miss på Bästa kvinnliga huvudroll) och även hade den snabbast inskickade gissningen. Det var tre tävlanden allt som allt som hade lika många rätt.

Stort grattis! Snyggt jobbat! Priset kommer som ett brev på posten.

 

Lite kuriosa:

80% av alla tävlanden trodde att Searching for Sugar Man skulle ta hem en Oscar.

50% av alla trodde att Argo skulle vinna Bästa film, 75% av alla trodde att Steven Spielberg skulle vinna Bästa regi och drygt 90% av alla trodde på Anne Hathaway och Daniel Day-Lewis som vinnare (Bästa kvinnliga biroll samt Bästa manliga huvudroll). Såhär i efterhand känns Ang Lee som den största skrällen (Bästa regi) och strax därefter Jennifer Lawrence (Bästa kvinnliga huvudroll) men det är ändå inga stora skrällar. Tack till alla som var med och tävlade. Bättre lycka nästa år.

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa film

Nio filmer tävlar om en Oscar för Bästa film på söndag. Nio väldigt olika filmer, både när man ser till handling och till mina betyg.

Amour

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Argo

(Mitt exakta betyg 3,8)

 

 

Beasts of the southern wild

.
.

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

 

Berättelsen om Pi

(Mitt exakta betyg 4,0)

 

 

Django Unchained

(Mitt exakta betyg 4,6)

 

 

Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)

(Mitt exakta betyg 3,0)

 

 

Les Miserables

(Mitt exakta betyg 4,8)

 

 

Lincoln

(Mitt exakta betyg 1,7)

 

 

Zero dark thirty

(Mitt exakta betyg 4,8 och ja, jag vet, det finns ingen logik i att den här filmen fick en fyra och Les Misérabes en femma men ibland blir det så. Magkänslan liksom – och mängden tårar.)

 

Min vinnare: Jag hoppas att Oscarsjuryn vågar vara modiga och ge statyetten till Zero Dark Thirty.
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Oscarstävlingen pågår fram till midnatt

Vilka filmer och skådespelare tror du vinner en Oscar? Vilka vill du ska vinna?

Oavsett om du röstar på den du rent logiskt tror eller den du allra helst önskar så är alla röster ett steg närmare vinst. Chansa, det kanske är din tur just den här gången?

Fram till midnatt kan du vara med i Fiffis filmtajms Oscarstävling. Mer info hittar du här.

Kl 00:00 drar jag snöret, summerar alla svar och tillverkar protokollet jag sedan har som hjälp under hela Oscarsgalan för att metodiskt kunna jämföra oscarsvinnarna med tävlingsrösterna, pricka av, ringa in och framåt morgontimmarna på måndag kora en vinnare direkt i livebloggen.

Jag bloggar hela natten, hela Oscarsgalan. Häng med om du vill!

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa regi

Michael Haneke (Amour)

Att Michael Haneke skulle behöva bli 71 år gammal innan han fick sin första oscarsnominering känns ganska skumt. Han har gjort bra film i många år och för mig är Amour varken den bästa eller på långa vägar den mest intressanta men visst är han förtjänt av uppskattning och uppmärksamhet.

 

 

 

 

Ang Lee (Berättelsen om Pi)

Ang Lee nominerades i den här kategorin redan 2001 för Crouching Tiger Hidden Dragon och 2006 vann han för Brokeback Mountain. I år är han alltså nominerad för en film där en animerad tiger spelar huvudrollen. Jag vet inte om det känns helt rätt. Det är effektmakarna som ska premieras för det dom har gjort är alldeles obegripligt bra.

Ang Lee är blott 59 år gammal, en pojkvasker i dessa sammanhang. Han får fler chanser, han borde inte vinna för den här filmen..

 

 

 

 

David O Russell (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Blott 55 år gammal är han, denne regissör som oscarsnominerades för boxarfilmen The Fighter 2011 och nu är det dags igen. Lika obegriplig denna gång.

 

 

 

 

 

Steven Spielberg (Lincoln)

Det är knappt jag orkar lista alla Oscarsnomineringar denne regissör fått men rätt ska vara rätt. 1978 nominerades han för Närkontakt av tredje graden, 1982 för Jakten på den försvunna skatten, 1983 för E.T och 1986 för Purpurfärgen. 1994 vann han med Shindler´s List och 1999 med Rädda menige Ryan. 2006 nominerades han för München, förra året för War Horse och nu för Lincoln.

Herregud. Må denne man inte vinna. Inte för denna film. Och han blir 67 år i år.

 

 

 

 

 

 

Benh Zeitlin (Beasts of the southern wild)

Benh Zeitlin fyller 30 i år och bara DET är en bedrift. Han har tagit sig in bland åldermännen och han förtjänar att vara här (till skillnad mot ett par av dom andra som jag gärna skulle byta ut).

Beasts of the southern wild är hans första långfilm och det ska bli väldigt spännande att följa hans yrkesliv framöver.

 

 

Min vinnare: Eftersom jag räknade ut medelåldern i denna kategori förra året och det även detta år är en rent gubbavälde (trots att 2012-års  solklart bästa regissör är kvinna och heter Kathryn Bigelow) så har jag räknat även i år. 56,4 är medelåldern i år jämfört med 62,2 förra året. Heja Benh Zeitlin! Jag hejar på dig!
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

Fredagsfemman # 55: Härliga Oscarmoments

5. Woody´s in da house!

New York blir aldrig mer sig likt efter den där hemska septemberdagen 2001 och på Oscarsgalan 2002 skulle staden vi alla sett i så många filmer hyllas på ett alldeles speciellt sätt. Då händer det, det som händer så sällan att jag nästan skulle kunna skriva aldrig: Woody Allen kommer och han presenterar detta på sitt alldeles speciella vis.

4. ”The streets of heaven is too crowded with angels”

Det är Sverige 2013 och dom sociala medierna svämmar över av superlativer för att vår Kronprinsessa dyker upp på Gaygalan och delar ut ett pris. Jag tänker mer: Varför skulle hon INTE göra det? För tjugo år sedan vann Tom Hanks en Oscar för sin roll som den homosexuelle advokaten Andrew Becket som dör i AIDS i filmen Philadelphia. Kanske kan man säga att det är den amerikanska filmvärldens Torka aldrig tårar utan handskar? Kanske var Tom Hanks 1993 vår tids Jonas Gardell? Kanske går det NU att förstå storheten, viktigheten, det magnifika i att Tom Hanks faktiskt VANN det året? Det var ingen självklarhet och det förstår man när man hör tacktalet. Det fina.

3. Jättefina tal av jätteglada kvinnor.

2002 vann Halle Berry en Oscar för Bästa kvinnliga huvudroll som första svarta kvinna i historien.

Sandra Bullock som blir så glad men ändå lyckas hålla sig så skönt humoristisk torr när hon håller sitt tal.

Och 2010 blir Kathryn Bigelow den första kvinna någonsin att vinna Bästa regi-kategorin. The time has come!

2. Lovebombing upphöjt till fem!

När priset för Bästa manliga huvudroll skulle delas ut 2010 kommer fem stora skådespelare ut på scenen. Alla fem ska presentera varsin nominerad man som också i detta fall är deras motspelare och/eller vän. Det blir tolv minuter lovebombing av sällan skådat slag och det är ett klipp jag återvänder till ibland när jag behöver få en slurk oscarnostalgi som osar ren och skär kärlek.

1. And to all the Rocky´s in the world: I love you!

Såhär med facit i hand, såhär trettiofem år senare och med vetskapen om att det kom filmer som Specialisten, D-tox, Angelos hämnd och Stopp! Annars skjuter morsan skarpt så känns det som en utopi att Sylvester Stallone skulle ha stått på en oscarsscen som en vinnare. Men det gjorde han! 1977 vann Rocky en Oscar för Bästa film och Sly stod på scen i babyrosa kråsskjorta med snibbkragar och mös. Det är svårt att göra nåt annat.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga huvudroll

Jessica Chastain (Zero Dark Thirty)

CIA-agenten Maya känns i Jessica Chastains gestaltning både som en mänsklig och en omänsklig kvinna. Jag kan bara anta att det är precis så verklighetens Maya är, Maya som finns men som heter nåt annat och som fortfarande jobbar kvar inom organisationen.

Ibland är det enkla det svåra och Jessica Chastain lyckas med minimala medel få oss som ser filmen att förstå hur hon känner. Snyggt gjort. Imponerande. En oscarsvinnare? Ja, kanske.

Förra året fick hon en nominering för Bästa kvinnliga biroll för filmen Niceville/The Help men vann inte.

 

 

 

Jennifer Lawrence (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Som den unga ledsna och trasiga Tiffany har Jennifer Lawrence ännu en gång gjort ett fint avtryck på filmduken. I ett trovärdigt samspel med Bradley Cooper lyckas hon maximera sin roll och visst gör hon det bra, visst tusan gör hon det men hon borde inte kunna vinna, inte om logiken får bestämma.

Jennifer Lawrence nominerades för sin roll i Winter´s Bone 2011.

 

 

 

Emmanuelle Riva (Amour)

Emmanuelle Riva är född 1927 och hon hennes skådespelarkarriär började redan i slutet på 50-talet. Ingen kommer bua om hon får en Oscar för sin roll som den åldrade och sjuka Anne och kanske vore det rättvist ur många synvinklar. Det är ingen lätt roll, hon vänder ut och in på sig själv och trots att filmen inte är någon favorit för mig så kan jag mycket väl se storheten i hennes agerande.

 

 

 

Quvenzhané Wallis (Beasts of the southern wild)

Motsatsen till Emmanuelle Riva måste bli denna lilla tjej, motsatsen på ALLA sätt och vis. Quvenzhané Wallis är född 2003 och rollen som Hushpuppy är hennes första. Självklart är det inte den sista, hon är som klippt och skuren för att bli skådespelare även när hon ”blir stor” och senare i år kommer vi få se henne i Twelve years a slave, Steve McQueens nya film (efter Shame)  där hon spelar mot Michael Fassbender och Brad Pitt.

Hon är grym men jag tycker inte hon bör få en Oscar, inte i år.

 

 

 

Naomi Watts (The Impossible)

Naomi Watts spelar thailandsturisten Maria som hamnar mitt i tsunamikatastrofen tillsammans med sin familj. The Impossible är en gripande film och Watts är svinbra.

2003 nominerades hon för sin roll i 21 gram och blev hon inte ens nominerad för sin roll i Mullholland Drive så vetetusan om hon har en chans nu.

Min vinnare: Jag HOPPAS att Jessica Chastain vinner!

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga huvudroll

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här nomineringen är lika otippad och lika kul som att  Melissa McCarthy blev nominerad för Bridesmaids i fjol.

Startfältet är sjukt starkt och det finns absolut ingenting som tyder på att Bradley Cooper kommer gå hem med en guldgubbe under armen men nånstans spelar det nog honom ingen roll. Han har visat att han förtjänar mer cred för sin talang än han hittills fått, en talang som många trott enbart är hans blå ögon och bländvita leende. Okej, han är skitsnygg även när han joggar iklädd soppåse men han är MER än det.

 

 

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Att jag kommer sucka högt om Daniel Day-Lewis vinner innebär inte att han inte förtjänar det, det innebär bara att det är gäspans förväntat.

Han är sjukligt porträttlik president Abraham Lincoln och tacksamt lågmäld i sin framtoning men likväl, han är Daniel Day-Lewis, mannen som bara kravlar fram när det osar storfilm och garanterad oscarsnominering.

 

 

 

Hugh Jackman (Les Miserables)

Här är en man som kämpat hårt för att ”komma i karaktär”. Han måste ha gått ner många många kilon för att passa in i scenerna som den utmärglade sjungande fången Jean Valjean.

Hallå! Detta är Wolverine! Kom igen, Wolverine!!

 

 

 

 

Joaquin Phoenix (The Master)

Joaquin Phoenix ser alltid ut som Joaquin Phoenix, ändå är han en filmisk kameleont. Här är han avmagrad, kutryggad, munnen ser ut att vara halvsidesbedövad och han är så bra, så bra, så BRAAAA!

 

 

Denzel Washington (Flight)

Det är ingen enkel roll att spela missbrukarpilot men Denzel Washington klarar det fint. Dock borde han inte ha en chans på vinst i det här sammanhanget. Dessutom tycker jag hans plats borde ha överlåtits till John Hawkes i The Sessions/Mitt längtande hjärta.

Min vinnare: Jag hoppas på Hugh Jackman men tror på Daniel Day-Lewis.

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga biroll

Amy Adams (The Master)

Det är kanske lätt att vara bra med Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman som motskådespelare men det är banne mig inte enkelt att glänsa. Amy Adams gör sitt absolut bästa när hon spelar frun till sektledaren Lancaster Dodd men glänser som en oscarvinnare tycker jag inte att hon gör.

 

 

Sally Field (Lincoln)

Hon är ju så jäkla rar, Sally Field. Det går inte att tycka illa om henne, det går heller inte att skriva nåt illa om henne.

Visst är hon bra i Lincoln, hon är ju Sally Field, men hon är fortfarande bara Sally Field fast i gamla kläder.

1980 vann hos en Oscar för sin roll i Norma Rae och 1985 för En plats i mitt hjärta. Självklart tycker jag att hon borde fått åtminstone en liiiiten guldgubbe för roll som mamma till Forrest Gump men livet är inte rättvist och inte heller filmvärlden.

 

 

Anne Hathaway (Les misérables)

Scenen när Anne Hathaway som den fattiga franska flickan Fantine sjunger I dreamed a dream kommer gå till filmhistorien som en såndär magisk filmscen likt när E.T sitter i cykelkorgen och Elliot cyklar med månen som bakgrund. Det finns ingen skådespelare i året startfält som förtjänar en Oscar mer än hon. Jag är golvad.

Anne Hathaway var nominerad för en Oscar 2009 för sin roll i Rachel Getting Married, en roll som även den krävde en mycket tveksam kortklippt frisyr. Hon vann inte då men nu jäklar, nu SKA hon vinna!

 

 

Helen Hunt (The Sessions/Mitt längtande hjärta)

En visserligen välförtjänt nominering men WHAT THE FUCK, varför har inte filmen FLER nomineringar? Varför är inte John Hawkes nominerad som Bästa manliga huvudroll? Varför är inte filmen nominerad som Bästa film?

Att Helen Hunt är nominerad beror antagligen på att hon visar sig helnaken flera gånger i filmen, hon är således modig. Klart hon är. Hon ÄR modig. Hela filmen är modig – och JÄTTEFIN!


 

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Vad är det med den här damen, hon kryper liksom fram ur skuggorna när det vankas Oscars och sen kryper hon tillbaka igen.

Hon är jättebra på det hon gör men hennes roll som mamma till Bradley Cooper och fru till Robert De Niro borde inte anses som så pass bra att hon har den minsta chans att vinna. I mina ögon borde hon inte ens ha blivit nominerad. Men det känns som ett svagt startfält i år med endast EN mycket lysande stjärna.

Min vinnare: ANNE HATHAWAAAAAAAAYYYY!!!

 

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga biroll

Nu börjar den där knasiga veckan på bloggen, den som är julafton för alla som älskar att goffa ner sig i oscarsnominerade filmer och skådespelare i spänd förväntan inför söndagens spektakel. Temat Veckans klassiker får alltså stå över en vecka.

Varje dag den här veckan kommer en ny kategori att presenteras på bloggen och idag börjar jag med Bästa manliga biroll. Sist i varje inlägg kommer jag att skriva vem som jag hoppas se som vinnare om det mot förmodan inte har framgått i texten innan.

 

Alan Arkin (Argo)

Här är mannen som har gett uttrycket Ar-go fuck yourself ett ansikte.

79 år gammal kan man tycka att han förtjänar en Oscar för lång och trogen tjänst men jag hoppas att det inte blir i år. Arkin har skådespelat sen i början på 60-talet, han har gjort massvis av bra rollprestationer i mängder av bra filmer men för mig förblir han farfar i Little Miss Sunshine, en roll han vann en Oscar för 2007.

 

Robert De Niro (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här mannen är nominerad för sin roll som pappa till Bradley Cooper med psykiska problem. Robert De Niro visar än en gång upp sitt bristfälliga register och fortsätter grumpa sig igenom ännu en roll. Vad han har i den här kategorin att göra förstår jag inte.

De Niro har inte vunnit en Oscar sedan 1980 och då för Tjuren från Bronx. 1974 vann han för sin roll som Vito Corleone i Gudfadern II. Det räcker.

 

 

Philip Seymour Hoffman (The Master)

I mina ögon är Philip Seymour Hoffman alltid en vinnare. I The Master spelar han Lancaster Dodd, jordens slemhög och vem kan göra det bättre än han?

2005 vann han en Oscar för sin rolltolkning av Truman Capote i filmen Capote och vilket annat år som helst skulle han kunna vinna för The Master. Men inte i år.

Annars är det bästa med den här mannen att han är född 1967. Han har många år kvar inom det här yrket, många roller kvar att spela. Mums tycker jag.

 

 

 

Tommy Lee Jones (Lincoln)

Hahahaha. Det går alltså att få en oscarnominering bara man sätter på sig en missklädsam cancerperuk.

Tommy Lee Jones vann en Oscar 1994 för sin roll som polis i Jagad, han har varit tusen gånger bättre än han är i Lincoln många gånger i sitt liv. Om det går att köpa sig nomineringar så misstänker jag att människorna bakom Lincoln öppnat plånboken bigtajm i år.

 

Christoph Waltz (Django unchained)

Nu så. Nu snackar vi välförtjänt Oscarsnominering och en SOLKLAR vinst i min bok.

Christoph Waltz äger varenda scen han är med i i Django Unchained, han utskåpar samtliga, det är en njutning att beskåda hans skådespeleri.

2009 vann han en Oscar för sin roll i Inglorious Basterds och det vore väl själva faaaan om han inte knep en i år också för sitt porträtt av Dr King Schultz.

Min vinnare: Christoph Waltz. Hundra procent!

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.


Publicerat

Fredagsfemman # 54

5. Full prepp och fix inför oscarsveckan

Nästa vecka kommer ingenting bli sig likt på bloggen, sådär som det har varit varje år veckan före Oscarsgalan. Det är liksom full fokus på nominerade skådespelare, regissörer och filmer och jag har hunnit se samtliga nominerade filmer som jag rimligtvis ”borde” se (utom A royal affair och det STÖR mig). Även nästa fredagsfemma kommer bli oscarsinspirerad. Så glöm inte att vara med i tippa-rätt-vinnare-tävlingen OCH att göra mig sällskap när jag livebloggar hela galan igenom. Det vankas liksom julafton för oss filmnördar. Härliga tider!

 

4. Dags att skrota svenska titlar?

När jag var yngre tyckte jag att svenska titlar på utländska filmer ofta var rena dikeskörningar. Jättekonstiga, ibland helt obegripliga, som om hen som hittat på ”översättningen” inte ens sett filmen i fråga. Sen har det gått många år då jag tyckt att det varit helt okej. Svåruttalade filmer fick en svensk titel men ofta fick originaltiteln vara kvar. Men nu finns det två aktuella biofilmer vars titlar är heeeelt ute och cyklar, titlar som faktiskt förstör känslan av vad filmen faktiskt är. Silver Linings Playbook, ett drama med en del komiska inslag men ändå ett ganska relativt tungt drama, översätts till Du gör mig galen! och The Sessions får titeln Mitt längtande hjärta fast det mer korrekta vore Min bultande penis, Sexterapeuten eller Med stånd i järnlungan. Jag tror det finns en risk att besökare till Du gör mig galen! kommer bli besvikna om dom tror sig få se en tjommig romcom och jag tror att en promille av alla dom som skulle ha sett Sexterapeuten hittar till bion och väljer en film som heter Hans längtande hjärta. Till och med Hans vilda hjärta (från 1993) lät larvigt på svenska trots att originaltiteln är Untamed heart. Kanske är dags att låta filmtitlarna vara, i alla fall som engelska?

 

 

3. Är det nånsin en bra dag för att dö hårt?

Jag var på premiären av A good day to die hard igår kväll och jag var i princip ensam singel på en av nyförälskade-par-fullsmockad biograf en alla hjärtans dag. En intressant upplevelse. Kl 15 publiceras recensionen av filmen och jag gör en lite-lagom-analys av gå-på-bio-ensam-just-den-dagen-experimentet.

 

 

2. När det goda slår tillbaka

Jag har i flera veckor nu sett filmer som varit riktigt jäkla bra. Storfilmer, oscarsfilmer, kalasfilmer, högbetygsfilmer. Det har känts så väldigt lyxigt! Men nu har jag hamnar i nåt slags motsatslimbo. Jag suger i mig filmer som kämpar för att nå B…eller C….stadiet. Gärna slafsiga skräckisar. Gärna med skådespelare som aldrig gjort nåt av värde förut och antagligen inte kommer göra det sen heller. Jag har förstått att jag verkligen behöver båda världarna för att uppskatta helheten. Film kan vara så mycket. Himmel, helvete och allt där emellan. Just nu grottar jag ner mig i sophögar men jag tror det finns pärlor där med. Jag ger inte upp. Inte än.

 

1. Mello Del 3

Jag satt vid bordet bredvid melodifestivalaktuella Eddie Razaz på en restaurang härom veckan och blev inte det minsta starstrucked. Sekunden efter att jag får in min mat stampar Allan Svensson högljutt sönder sin ICA-påse i nån form av okontrollerad aggression några bord bort och då blir jag alldeles wooooooow. Pappan i Svensson Svensson gör alltså större intryck på mig än snygg-Eddie vilket kanske inte förvånar mig – egentligen. Å tredje sidan så är Martin Rolinski med i morgondagens deltävling och äntligen känns det som att tävlingen börjar på riktigt. För ingen kan väl på allvar tro att vi kommer skicka Sean Banan till stora finalen i Malmö?

Publicerat

Fredagsfemman # 53

5. Filmåret 2012 – bra eller anus?

Det har stötts och blötts en del om hur dåligt filmåret 2012 var och jag håller fast vid min ståndpunkt, förra året var rätt mediokert. Letar jag femmor får jag ta fram stora förstoringsglaset men det är ett desto jämnare och bättre år om jag ser till filmer som hamnat snäppet under. Många starka fyror som ska försöka brotta sig in på min bästa-lista, en lista som för övrigt är i det närmaste klar. Jag har ett par filmer kvar att se innan jag spikar listan helt men jag har bestämt datum för publicering. Söndagen den 4:e mars kommer den upp på bloggen.

 

4. Claire Danes

Efter att ha sett henne med löständer i Temple Grandin, efter att ha bannat mig själv att jag slutade se Homeland efter fem avsnitt av första säsongen (fast jag tyckte det var sjukt bra), efter att det slog mig att jag sett henne som Julia i Baz Luhrmanns Romeo + Juliet sjukt många gånger och efter att jag sitter och väntar på Bille August version av Les Misérables i vilken hon spelar Cosette så känner jag att här är en skådespelande kvinna jag skriver på tok för lite om. *disssccchhh* Jag klappar helt sonika till mig själv på kinden, flippar upp henne på fredagsfemman och påminner mig själv – återigen – om vilken GRYM skådis hon är!

 

3. Min nyfunna kärlek till podcaster

Det som började med Har du inte sett den?-podden fortsatte med att jag under december månads mörka kvällar lyssnade mig igenom samtliga avsnitt av Värvet samtidigt som jag återupptog en av mina äldsta och mest kära fritidssysselsättningar: att rita. En vägvinnande kombination. Satan så bra jag mår i både kropp och själ när jag lyssnar på samtal utan musik och reklam och samtidigt håller i  – och använder mig av – en riktigt skön svart penna. Den mest otippade vändningen i det hela hände när Värvet-avsnitten tog slut. Vad skulle jag lyssna på då? Podcastar är en djungel och eftersom jag bara lyssnar när jag går och lägger mig är jag rätt känslig för röstlägen och där gick Filip&Fredriks pod bort direkt. Så jag gjorde det superkonstiga, jag klickade på avsnitt 1 av Alex&Sigges podcast. Jag trodde mycket om detta men inte att det skulle vara genialt. Vilket det är. Varje gång. Att använda sig av det svenska språket så tydligt, klokt, smart och på-pricken som Sigge Eklund och Alex Schulman gör, det gör mig varm om inte i kroppen så väl i hjärnan.

 

2. Filmspana…..näääää. Mello Del 2 jue.

Det finns ingen situation i vilken Filmspanarna hamnar på andra plats så den här helgen får Melodifestivalen en hedrande silvermedalj. Förra veckans premiärsändning hade en del i övrigt att önska om jag ser till den manliga programledaren och dennes idoga läsande från manuskorten men vad spelar det för roll när superkvinnan Gina Dirawi är där och styr upp hela tjotaballongen. Duktig är ett ord jag tycker rätt illa om men Gina är verkligen det. Hon är duktig. Det är en ynnest att se henne i livesändningar. Håll fast henne SVT. Ge henne den lön hon kräver, ni har det tillbaka mångfalt.

 

1. Filmspanarträffen

Imorgon ska vi ses igen, vi som har film och ord som största hobby och det är min första lediga lördag på en hel månad. Vilken härlig dag det ska bli – på många sätt! Vänner, bio, mat, dryck och filmsnack en masse. Vad blir morgondagens röda tråd? Django?

Om du läser detta, har en filmblogg och känner dig nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt – mejla mig (fiffi@fiffisfilmtajm.se). Om du har en filmblogg och redan har bokat in skönt filmspanarlördagshäng  – vi ses imorrn!