Nästan lika bra som Rocky IV
Idag är vi ett gäng filmbloggare som gemensamt skrivit om ett och samma tema. Temat är mat och som vanligt är det endast fantasin och kreativiteten som sätter gränser för hur detta ord ska knorvlas* in i texter om film.
Klicka på bloggens namn för att komma till matinlägget. Smaklig läsning.
Rörliga bilder och tryckta ord
[*knorvla är ett hittepåord, jag behöver inga kommentarer om att det inte finns med i Svenska Akademins Ordlista och därför inte är korrekt svenska för jag vet det.]
Om män och kvinnor kämpar för att bli så jämlika som möjligt så finns det EN aspekt där det fortfarande är extremt orättvist. Jag pratar givetvis om ätande på film.
En kvinna som äter på film sväljer i stort sett aldrig. En kvinna som dricker på film sippar ur fint glas, låtsasdricker Starbuckskaffe ur pappmugg eller njuter av en kopp thé drucken ur en stor handdrejad keramikmugg, givetvis hållen med tvåhandsfattning sittandes i en soffa med uppdragna ben och en alldeles för stor stickad kofta/ljusblå skjorta som tillhör snygg välklippt pojkvän. En man som äter på film äter. Stoppar i munnen, tuggar, sväljer. En man som dricker på film dricker som män gör, eller kvinnor med för den delen om man ser till kvinnor som lever i verkligheten, kvinnor som inte kan leva på mat motsvarande en oblat om dagen.
Vill du specialstudera detta fenomen kan du titta på vilken amerikansk film som helst med en stor kvinnlig filmstjärna i huvudrollen. Du kan se dom hålla i en tröstande bytta med glass, du ser en sked i handen, du ser skeden närma sig glassen, du ser glass på skeden, du ser skeden närma sig munnen och i nåt specifikt fall ser du att glassen lämpas av inuti munnen men innan du hinner tänka ”det där vore gott” så fokuserar kameran på nånting annat och skådisen kör en glassig spottloska i nån plasthink utanför bild. Vill du göra samma studie fast med en manlig skådespelare är mitt förslag att du hyr ett par filmer med Brad Pitt. Ingen äter nämligen på film som Brad Pitt.
Med några enkla knapptryckningar hamnade jag på Vulture.com, en sida som handlar om film, musik, TV – och Brad Pitts ätande. Specialstudien visade sig redan vara fixed unt färdisch. Här är Mr Pitts matvanor på film:
– bagel (Mr. and Mrs. Smith)
– baguette (Inglourious Basterds)
– baked beans (Johnny Suede)
– bar nuts (Ocean’s Eleven)
– battle food, Greek (Troy)
– carrot, cooked (Meet Joe Black)
– carrot, raw (JS)
– caviar (Curious Case of Benjamin Button)
– cereal (Smith)
– cheeseburger, bacon (Eleven)
– cheeseburger, regular (Moneyball, Kalifornia)
– chewing gum (Burn After Reading, Ocean’s Twelve, Ocean’s Thirteen)
– chicken breast (Smith)
– chili* (Kalifornia)
– cookies, Christmas (Moneyball)
– cookies, regular (MJB)
– corn chips (Twelve)
– corned beef and cabbage (The Devil’s Own)
– cotton candy (Eleven)
– dumplings (Thirteen)
– eggs and bacon (MJB)
– French fries (Moneyball)
– ham (Legends of the Fall)
– human blood (Interview With a Vampire)
– ice cream/sorbet concoction (Moneyball, Eleven)
– Jamba Juice smoothie BAR)
– jelly doughnut (JS)
– lollipop (Eleven)
– meatloaf (JS)
– meat and potatoes* (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford)
– nachos (Eleven)
– olive (Smith)
– pancakes (Smith)
– peach (Smith)
– peanut butter (MJB)
– popcorn (Benjamin Button, Moneyball)
– Popsicle (BAR)
– pot roast (Smith)
– prison gruel (Seven Years in Tibet)
– ramen or maybe udon noodles (BAR)
– room service (Twelve)
– sandwich, ham, cheese, and sardine* (A River Runs Through It)
– sandwich, turkey (MJB)
– sandwich, unidentified (Devil’s Own)
– shrimp cocktail (Eleven)
– soup ( Tibet)
– stir-fry (Thirteen)
– sunflower seeds (Moneyball)
– toast (MJB)
– takeout, Chinese ( Button, Kalifornia)
– takeout, unidentified* (The Mexican)
– Tibetan knot pastry (Tibet)
– trail mix (Tibet)
– Twinkie (Moneyball)
* denotes foods that Brad Pitt orders and spends significant amounts of screen time with, but does not ultimately eat.
Min egen subjektiva tanke om detta är att amerikansk film är absolut värst. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta men jag tycker inte det känns lika tabubelagt i europeisk film till exempel. Och efter att ha sett Nermina Lukač tugga sig igenom Äta sova dö så kan jag inte racka ner på svensk film heller, hon käkade så det räckte för hela 2012 på film.
Är det här nåt du har funderat över?
5. Filmfestivalplanering
Biljetterna är släppta och vi är många som försöker få ihop vardagsschemat i november med att hinna se så många festivalfilmer som möjligt. Mitt enda aber med hela företeelsen är köandet in i salongerna. Fan, jag hatar det. Jag hatar att inte ha en numrerad plats. Jag misstänker att jag är smått biografautistisk i min läggning men jag bjuder på det. Jag avskyr vassa och elaka armbågar i ALLA sammanhang.
4. Jennifer Lopez
Förklaring kommer imorgon (och ja, jag är lika överraskad som du).
3. Kulturtant. Jag?
Allt ska provas åtminstone EN gång. Jag tycker verkligen det för hur ska jag annars veta? Så i min iver att inte dö förrän jag är fullärd av livets mysterier befinner jag mig just nu på kulturtantsresa på Östersjön. I skrivande stund vet jag inte om jag trivs bland överdimensionerade glasögonbågar, Gudrun Sjödén-kläder och loafers eller om jag bara vill hem, hoppa jämnfota till Scooter och titta på skräckfilm. Det kan bli precis vilket som. [Bilder är från www.larje.com]
2. Upp till bevis Colin Nutley!
Imorgon ska Friends Arena i Solna invigas och jag har skrivit om det förr, Colin Nutley av alla människor på hela jorden är storpotät över det hela. Jag kommer vara där – på plats – för att med kritiska ögon övervaka spektaklet – och förhoppningsvis ha sjukt skoj under tiden.
1. Bondfeber
Jag är inget stort James Bond-fan men jag fattar en hajp när jag ser den. Ikväll har Skyfall premiär och likt flugor kring en sockerbit kommer vi svenskar gå man ur huse för att se den snygge agenten med rätt att döda. För så är det och så har det alltid varit.
5. Torka aldrig tårar utan handskar
Jag minns hur det var på 80-talet, jag minns pratet om HIV och AIDS (fan, jag minns när det hette HTLV3), jag minns rädslorna, tankarna, paniken och känslan av att det inte var nån idé att ha sex överhuvudtaget, i alla fall inte om jag ville leva och bli äldre än typ arton år. Så gick tankarna för mig, en tonårig hetrosexuell tjej. Hur det var för dom homosexuella förstod jag aldrig riktigt, inte förrän nu. Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar går som TV-serie på SVT och det är ett stycke nutidshistoria som ALLA borde se och läsa. Klicka här för att komma till SVT.
4. Josephine Bornebusch
Jag är inte en av dom som hyllar Solsidan till skyarna även om jag gärna tittar på det. Jag kan fnissa åt det, visst kan jag det, men oftast tycker jag det är mer ångestladdat än riktigt roligt. Många pratar om Henrik Dorsins Ove Sundberg, om Felix Herngrens Alex eller Johan Rheborgs Fredde men personligen tycker jag att Mickan i Josephine Bornebuschs tolkning är den bästa karaktären. Det finns (tyvärr) så väldigt många Mickans där ute, så vääääldigt många och Josephine gör henne så på pricken klockrent.
3. Ryan Gosling-snyftare på TV ikväll
Klockan 19.30 på Sjuan. The Notebook – Dagboken.
2. Andreas Öhman
Jag tycker att den här mannen är Sveriges mest intressanta regissör just nu. Han är så begåvad att det nästan är läskigt och han är ett levande bevis för att det går att komma väldigt långt utan fina diplom och utbildningar, det gäller bara att vara tillräckligt bra på det man gör.
1. Ju mer vi är tillsammans
När jag gick ut från biografen den där tisdagen i augusti efter att ha sett Bitchkram så bestämde jag mig för två saker. 1. Att aldrig någonsin skämmas för att säga bra saker till någon jag egentligen inte känner och 2. Att jag skulle försöka få ihop min dotters tjejkompisar och alla deras mammor för att gemensamt gå och se filmen när den har premiär. Ikväll är det dags. Massor med platser är bokade och vi ska se den tillsammans. Tillsammans är ett fint ord.
…. Hanna i Stockholm, John i Stockholm, Karin i Sollentuna, Sofia i Arboga, Alfhild i Huddinge och Jessica i Uppsala.
Vinnarna underrättas även via mejl. GRATTIS!
5. Hur ska det bli med Dredd egentligen?
Jag vet att jag inte kommer kunna undvika den, jag känner på mig att tankarna kommer virvla runt som en torktumlare i skallen när jag ser den, jag fasar för att Karl Urban ska vara nåt att hänga i julgranen men hey, idag har den premiär. Dredd. I 3D.
4. Bergmans video
Måste bara återigen uttrycka min kärlek för SVT. Bergmans video är en filmserie som har varit alldeles jättekul att följa. Men nu är den slut.
3. Ted
Jag ligger efter vad gäller biobesök känner jag. Det märks att det är höst, det känns som att det är fler och bättre filmer på biorepertoaren än på länge. Ted är en av filmerna som ligger i min ska-se-pipeline. Jag tror jag kommer tycka om honom. (Trailern kan du se här)
2. Gabriela Pichler
Filmen heter Äta Sova Dö. Jag tror på henne.
1. Filmspanarna! Yeheeeey!
Det har gått en månad sedan sist och två sen jag träffade gänget. Imorgon är det dags igen och det ska bli SÅ kul tycker jag.
Den 7-18 november slår Stockholms filmfestival upp portarna till årets stora filmupplevelse med 170 filmer från 50 länder. Årets tema är makt och programmet släpps den 17 oktober.
Nu har du chans att vinna ett medlemskort (värde 220 kr!) Svara på tre frågor och motivera väl på den fjärde så har du chans att vinna ett av hela sex årskort som ligger i potten.
Mejla svar på dom fyra frågorna till fiffi@fiffisfilmtajm.se senast söndagen den 14/10. Glöm inte att bifoga namn, telefonnummer och adress. Vinnarna meddelas här samt via mejl måndagen den 15/10.
För mer info om Stockholms filmfestival, gå in på www.stockholmfilmfestival.se.
1. Vilken film är årets invigningsfilm?
2. Vilket år startades Stockholms filmfestival?
3. Karzan Kader långfilmsdebuterar på Stockholms filmfestival i år, vad heter hans film?
4. Beskriv ditt bästa filmminne.
Här kan du se filmfestivalens trailer. Lycka till!
5. Fatal attraction
Ryggradslös gift man vänstrar med psyksjuk aggressiv kvinna. Det kan hända den bäste men det kan aldrig sluta väl, inte för någon inblandad. Inte ens den lilla kaninen klarar sig helskinnad.
4. Liar Liar
En vuxen man som fabulerar, hittar på sin egen livssanning och som utan att blinka ljuger för barn, det är inte särskilt roligt, inte om det är någon annan i huvudrollen än Jim Carrey. Den här historien har ett lyckligt slut, sånt händer inte alltid i verkligheten. Eller, vad betyder lyckligt förresten? Allt ligger i betraktarens ögon.
3. Cry Baby
Johnny Depps krokodiltårar har charmat en hel generation, så även mig. Falska känslor i ett trovärdigt ansikte gör sig på film men i verkligheten blir det rätt omanligt.
2. Happy-go-lucky
Att sträva efter att vara glad, snäll, känna harmoni och att trivas med sitt liv, filmer som handlar om sånt är bra. Nu är inte just den här filmen så värstans sevärd men den har en bra symbolik och fina glada färger på affischen.
1. Livet är en schlager
Det finns låtar som Jag ljuger så bra med Linda Bengtzing, Det gör ont med Lena Philipson och Det blir alltid värre framåt natten med Björn Skifs. Dom är inte så bra tycker jag. Jag sjunger hellre Amazing med Danny Saucedo, Mitt i ett äventyr med Carola Häggkvist och The winner takes it all med ABBA. Eller tittar på filmen.
5. Freudian slip
Jag fick ett mejl från ett filmbolag härom dagen, en informativ text om den nya skräckfilmen Paranorman Activity 4. Sånt är roligt – internt, nördigt och roligt. Förstår du inte det skojiga så har du antingen ingen humor eller så är du inte så värstans intresserad av film. Kan vara en kombo också.
4. Matt Damon
Det slår mig ibland hur vanliga skådespelare, dom som liksom alltid finns men aldrig gör nåt direkt väsen av sig, är så bra på sitt jobb att tanken nästan svindlar. Matt Damon är en av dom. Han känns som en hederlig tjomme, han jobbar på, väljer filmen med magen och väljer rätt gång på gång. Jag glömmer lätt bort honom när jag funderar på skådisfavvosar men jag tror han är på väg att segla upp till en riktig bra placering. Heja Matt, för Scotty doesn´t know liksom.
3. Nästan onaturligt filmpepp
Efter att ha varit utomlands ett par veckor och avnjutit filmer som Terminator 3 dubbat på tyska och med grekisk text, samtliga American Pie-filmerna och gjort ett helhjärtat försök att komma in i TV-serien The Wire ser jag nu fram emot en höst med redigt dåligt väder och en skyhelsikes massa skön film. Det ligger en hel del intressanta biofilmer i piplinen, jag har över åttio filmer som ligger och väntar på min Lovefilmlista, det filas på Halloween-tema och Stockholms Filmfestival hägrar (ja, jag hänger med på tåget även i år, trots allt mitt gnäll förra året). Höst är inte pest, höst är fest!
2. Kom igen nuuu, rösta på Har du inte sett den!
Mina filmspanarkollegor Johan, Erik och Markus har blivit nominerade för Svenska podradiopriset för sin filmpodcast Har du inte sett den? Det är fantastiskt kul tycker jag. Nu hoppas jag att så många som möjligt klickar in (klicka här) och röstar på dom (Bästa amatörkanal och Bästa originalkanal) och du kan rösta ända fram till midnatt på söndag.
1. Hypnotisören
Idag har Sveriges nästa oscarsbidrag premiär. Hypnotisören är Lasse Hallströms första svenska film på 24 år och den enda svenska storfilmen sedan 1997 som Mikael Persbrandt inte är med i. Eller jooooo, det är klart han är, jag larvar mig bara. Det görs inga svenska storfilmer utan att Persbrandts nuna syns på filmaffischen. Herregud, hur skulle DET se ut? Hur som helst känns detta som en otvivelaktig man-ur-huse-film, speciellt med tanke på hur många som läst boken. Mina tankar om filmen i nuläget är att jag givetvis ska se den och att trailern är förjävla bra.
5. If I can change and you can change – everybody can change!
Att det inte går att lära gamla hundar att sitta är ren bullshit. Det gäller bara att hunden själv känner att den vill lära sig sitta. Slutscenen i Rocky IV bevisar mycket för mig, den bevisar att ingenting behöver vara skrivet i sten, att även om man är i underläge så kan man vinna, att ingenting är omöjligt och att kärleken – hur man än vrider och vänder på det – är störst av allt.
4. Dom finns, dom finns på riktigt! Jag har sett dinosaurier på riktigt!
Jag har alltid haft en väl utvecklad fantasi, ibland kanske till och med lite för bra. Jag kan se snömän och järnjättar och gigantiska bläckfiskar och sabeltandade anacondas lite överallt, ibland är det jobbigt och ibland ganska härligt. När den allra första dinosauriescenen dök upp i Jurassic Park trodde jag att jag skulle bajja i byxan. Jag behövde inte fantasin, jag behövde bara titta med stora ögon och hänga med på äventyret. Dinosaurier! Bara sådär! Jag har sett dom alldeles i verkligheten och jag var spattig ett långt tag efteråt. Det vete tusan om det gått över än förresten.
3. Keep going!
Slutscenen i Thelma & Louise har allt. Trots att det inte på nåt sätt är ett lyckligt slut så kändes det så för mig. Den där scenen gav mig ett jävlaranamma i magen som jag saknat innan, jag fick en tro på mig själv och en storjävla spark i arslet att göra nåt bra av mitt liv och den känslan har suttit kvar i tjugo år.
I Cast away visar Tom Hanks med all önskvärd tydlighet hur twistad i skallen man kan bli av ensamhet. Volleybollen Winston blir hans bästa vän på den öde ön och denna scen lärde mig att hur icke social jag än inbillar mig att jag är och hur skönt jag än tycker att det är att gå på bio ensam så är det väldans viktigt och mental medicin att ha levande, sköna, snälla, vettiga människor runt omkring mig.
Jag har alltid sett på mig själv som en rätt igenom ickenostalgisk människa. Jag tittar bakåt men med krassa ögon, jag kan tycka att mycket jag gjort har varit konstigt och dumt men jag ångrar inget och jag tycker aldrig det är jobbigt med förändringar. Det är inte sant, inte på en endaste fläck och det blev jag – och mina barn – fruktansvärt medvetna om när vi gick och såg Mamma Mia och jag började fulgråta alldeles hysteriskt när Meryl Streep sjöng Slipping through my fingers. Den här scenen har lärt mig massor om mig själv, på många plan och den lärde mina barn att vuxna visst kan gråta på bio och att dom kanske inte vill vara med när det händer nästa gång.
Sen vill jag passa på att skicka ett fyrfaldigt leve och en stor virtuell cheesetoast till min bloggkollega Sofia som fyller 40 år idag. GRATTIS! Hoppas du får en jättefin dag!
På telecomföretaget Unicom i den lilla staden Backberga jobbar helt vanliga människor.
Chefen som saknar empati och använder sig av härskartekniker fast han egentligen kanske skulle behöva gråta. Den ekonomiansvarige som knappt sett en kvinna på bild och kämpar med månadsrapporten, undermålig datorvana och hoppet om att finna en själsfrände på Loveline. Datateknikerna som lever bland sina krashade datorer och pratar en sorts hårdvaruslang som ingen icke insatt fattar ett ord av. Teleteknikerna som åker runt och lagar trasiga stolpar och belastar sina kroppar med mer el än vad som är nyttigt. Frun som längtar efter barn. Den ensamma äldre kvinnan med spindelskräck. Han som håller i allsköns möten och kursen på orten och tror sig vara expert på allt.
Som uppvuxen i en mindre ort har jag träffat alla dess personligheter och jag tror att det är därför filmen funkar. Kanske är det så att andra skulle se filmen som skruvad, som att Patrik Eklund med sitt manus och sin regi twistat till verkligheten till nåt slags hittipåland och galenskaparfigurer men nej, det här skulle kunna vara var som helst i Sverige bara man åker 25 mil från Stockholm eller mer.
Jag visste absolut ingenting om den här filmen när jag satte mig i salongen på Malmö Filmdagar och började titta. Nada. Det var rätt skönt. Jag tror att filmen är lätt att avfärda som ännu en såndär ”tokrolig” svensk komedi, i alla fall när man ser affischen och jag tycker det är synd. Visst är det en affisch som syns men frågan är om det den visar lockar eller skrämmer biobesökarna.
Flimmer är en beige liten film som är känslosam på ett finstämt sätt. Inga stora ord och gester, skådespelarna måste verkligen visa vad dom går för och det gör dom. Jacob Nordenson är hjärtskärande som Kenneth, mannen som ser ut som en blandning av Ola Ullsten och Ted Danson, Olle Sarri gör ett fantastiskt porträtt av Jörgen med klådan men min absoluta favorit i filmen är Jimmy Lindström som Roland, en skådespelare som jag ofta tycker får oförtjänt lite uppmärksamhet.
Jag hoppas att Flimmer hittar sin publik, det är den mycket väl värd.
Tho
mas Michael Moore föddes 31 maj 1949 i Chicago. Han tog sitt mer kända efternamn redan under skoltiden eftersom det redan fanns en Tom Moore i Actors’ Equity Association (AEA) och det var såhär i backspegeln antagligen ett smartare drag än att börja kalla sig för Michael Moore.
Tom har varit gift tre gånger och har sex barn och alla barnen bär (konstigt nog) efternamnet Moore men strunt i det, det är inte hans privatliv som ska stötas och blötas på tisdagarna framöver, det är hans filmer. Tom Berenger är nämligen en skådespelare som alltid funnits i mitt medvetande. Han är en av dom första favoriterna jag hade, det var bara Sylvester Stallone jag hittade före honom och trots att hans arbetsinsatser varit både lite upp och ganska mycket ner under årens lopp så kan jag inte släppa grejen: jag gillar honom och han förtjänar uppmärksamhet!
Jag såg om min 80-talsfavorit Förrådd tidigare i år och det var en spark i rumpan på mig på många sätt och när jag skulle välja skådespelare till höstens filmfokus var valet givet, Tom Berenger blir snubben som håller bloggen sällskap på tisdagar framöver.
Jag har redan recenserat några filmer han varit med i, Människor emellan, D-tox, Inception och Förrådd men det kommer bli en hel drös till och om en stund kommer den första filmen i detta tema upp här på bloggen. Hoppas du hänger med på tåget. Wihiii, nu åker vi!
Tidigare skådespelare som haft huvudroll i detta veckotema är Ryan Gosling, Annette Bening, Aaron Eckhart och Susan Sarandon.
Med endast ett fåtal dagar kvar till min fyrtionde födelsedag far mina tankar iväg till skådespelande årsbarn. Finns det några att jämföra sig med? Finns det nån jag skulle vilja byta liv med?
5. Jennifer Garner
Jennifer Garner får inte fylla fyrtio ifred. Maken Ben Affleck fyller nämligen samma år och kanske blir det ett gemensamt åttioårskalas i det Garner-Affleckska hemmet – kanske med seriehjältetema på papperstallrikarna?
4.Toni Collette
Det spelar ingen roll hur många Sjätte sinnet, Little Miss Sunshine och Om en pojke Toni Collette är med i, för mig är hon Muriel, nu och för alltid. Hon gick upp 18 kilo på sju veckor för att spela Muriels bröllop, hon castades som Paul Danos mamma i Little Miss Sunshine trots att hon bara är tolv år äldre än honom och hon verkar ha skön distans till det hon gör. Jag tror inte det beror enbart på åldern men vissa saker känns definitivt softare med fyrtio år i ryggsäcken. ”I’ve always been a working actor. Big difference. I’m not interested in promoting myself or being famous. Don’t get me wrong, I like getting tables at restaurants that have been booked out for months but I don’t want people to identify with me instead of the character I’m playing.”
3. Cameron Diaz
Sjutton ynka dagar skiljer mellan denna vackra människa och mig. Sjutton dagar. Tänk så mycket roligt hon har fått göra på sina fyrtio år. Fått sperma luggen, kärat ner sig i Shrek, bytt lägenhet med Kate Winslet, brottats med en låda och valt fel yrke. Allt det är ju fine men kom igen, hon valde att vara med i The Green Hornet! Jag vill INTE byta liv med henne.
2. Leslie Mann
Som mamma till Maude och Iris har Leslie all anledning att fira fyrtioårsdagen med ett leende på läpparna. Att döttrarna dessutom har äkta mannens efternamn och heter Apatow bevisar för mig att Leslie nog ler fler dagar på året än födelsedagen. Judd Apatow känns som en lagom barnslig man att vara gift med. Kiss-å-bajshumor till frukost ska inte förringas och snart (1 mars 2013) kommer hans nya film This is 40 på bio – med Paul Rudd och frugan Leslie i huvudrollerna. Undrar hur hög igenkänningsfaktorn kommer att bli?
1. Missi Pyle
Om jag var tvungen att leva om mitt liv som amerikansk skådespelare så skulle jag definitivt vilja vara Missi Pyle. SÅ himla skön, SÅ himla snygg, SÅ himla lång (fast hon är inte så väldans lång även om det ser ut så på film, 180 cm är bara en normalstor tumme längre än jag). Det är bara så tokigt, Missi får liksom aldrig den där jätterollen som gör att alla vet vem hon är, den där rollen hon liksom BORDE få. Hon får dom där knasiga birollerna, som Fran i Dodgeball och sånt. Men om Missi är 40 och jag är 40 så betyder det är 40 är coolt. Wäääääy!
5. Johan Therorins samlade verk ska bli film
Jag håller på att ta mig igenom Johan Theorins böcker (har avverkat Sankta Psyko och halva Skumtimmen och dom andra två ligger och väntar i min pockethög) och jag är inte helt övertygad om författarens storhet. Kanske faller jag lite mer pladask åt filmatiseringarna nu när Daniel Alfredsson ska regissera Skumtimmen med Lena Endre i huvudrollen.
4. Jane Campion
Den här begåvade regissören var med på listan redan när det var #19 men nu är hon faktiskt mer aktuell än någonsin – i alla fall på min blogg. Hela nästa vecka förvandlas Fiffis filmtajm till en slags Jane Campion-camp och det har varit med stor glädje och entusiasm jag har tagit mig an hennes filmer. ALLA hennes filmer.
3. Cosmopolis
Idag har David Cronenbergs nya film Cosmopolis premiär, en film jag sett fram emot SÅ länge. Jag vet i nuläget inte hur det ska gå till men jag hoppas få tid att se den i helgen. Kanske går den som arla-morgonstundsbio imorgon bitti eller som nattbio natten mot typ måndag?
2. Filmspanarträff imorgon
Tiden går fort när man har roligt och nu har det gått en månad sedan sist. Tyvärr kan jag inte vara med på träffen imorgon så jag har en vikarierande samordnare denna gång: Henke från Fripps filmrevyer. Så har du en filmblogg och vill hänga på, mejla honom så berättar han hur det går till (frippsfilmrevyer@gmail.com)
1. Semester.
Jag kan inte fatta det. Det är dags.
Snart. Väldigt snart.
….har blivit alldeles korrekt och rättvist utlottade för att skickas runt över Sverige.
Fem paket kommer att hitta sina vinnare i Ystad, Everöd, Göteborg, Uppsala och Korpilombolo.
Grattis!
