”Some things shouldn´t be disturbed” står det på filmaffischen. Gud så sant det är.
Nån som inte vill bli störd är typ jag. Jag vill speciellt inte bli störd när jag längtar efter att se en läskig film som handlar om monster i kombination med vatten och blir skitglad när jag hittar The rig som enligt all info handlar om ett alien-ish-monster på en oljerigg mitt i en jättestorm som liksom betar av besättningen en efter en i ett svindlande tempo och i en klaustrofobisk miljö.
Nostromo eller en oljerigg, det kan väl inte spela nån roll? Ja, för tusan, det kan bli nåt, tänkte jag i min enfald och satte på filmen.
Nu såhär efteråt när filmen är sedd och pulsen lagt sig har jag bara en sak att säga till teamet bakom The rig: GÅ OCH DÖÖÖÖ! Ni har fan ingen aning om någonting alls, JÄVLA klåpare!!
Ni är tydligen fullkomligt okunniga i psykologi, relationer, spänningsuppbyggnad, rolltillsättning, scenografi, monster-tillverkning och den lilla men ack så viktiga punkten i en skräckfilm: hur blod ser ut. Vilken färg har det, vilken konsistens?
Men det värsta, det absolut värsta av allt är valet av bakgrunds-musik. Soundtracket består av ett brassband som tutar loss genom hela filmen och jag undrar redan efter tio minuter om det är en columbiansk TV-film jag tittar på eller nåt som sänds på helgnätter på Hallmark. Skräckfilmskänsla får jag bara efteråt när jag tittar mig i spegeln och undrar hur fan jag tänkte. ”Are you talkin´to me?”
The rig gör mig faktiskt BARA förbannad. Ingen annan känsla befinner sig i kroppen, allt annat har rymt. Nåt så urbota jävla korkat packeterat i en alldeles för snygg förpackning – som ett sämre avsnitt av Paradise Hotel.
