Kategori: oscarsnominerad 2010

Publicerat

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.

Publicerat

PRECIOUS

Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe) bor med sin low-life-scum-mama i Harlem. I lägenheten bor också Precious mongoloida dotter, vars pappa och morfar är samma person och han befinner sig också där, sporadiskt. Precious blir både psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mamma och sexuellt utnyttjat av både sin mamma och pappa.

Skolan funkar egentligen inte alls, men Precious kämpar på tills hon en dag blir relegerad då skolledningen fått reda på att hon är gravid med sitt andra barn. Precious får en chans till, hon blir förflyttad till en alternativ skola.

Alltså, fy fan vilket elände. Fy fan vilken misär.

I stor sett alla i filmen är så äckliga, så fula, mamman (Mo’Nique som fick en Oscar för denna roll) är så groteskt vidrig både på insidan och utsidan att det är svårt att inte vilja ta fram motorsågen. Gabourey Sidibe är hur bra och trovärdig som helst i rollen som Precious. Mariah Carey har en liten roll som socialsekteterare och ja, hon är väl bra. Svårt att göra vågen bara för att en wailande bimbo visar sig på bild utan superpiffiga kläder och smink.

Det vidriga med filmen är eftersmaken. Känslan av att det finns fler tjejer i Precious situation överallt i världen och att dom som borde se den här filmen mest antagligen inte gör det. Det fina med filmen är att det finns hopp. Det finns hopp för alla, överallt, i alla situationer.

Publicerat

THE HURT LOCKER

En amerikansk bombgrupp befinner sig i Bagdad under Irakkriget. Varje sten, under varje påse, varje bil kan vara en presumptiv bomb, varje människa en presumptiv fiende och deras jobb är att desarmera dessa och genomskåda alla.

Jaha. Det var själva handlingen.

The hurt locker är 131 minuter bombdesarmering i en skrämmande krigsskadad omgivning med, för att vara en krigsfilm, ett rätt intressant persongalleri. Däremot ser jag filmen mer som ett drama i krig än en vanlig krigsfilm. Det är inte så mycket pangpang, blod och död, det är mer tyst spänning och det är jätteskönt att huvudrollerna innehas av skådespelare jag inte sett förut.

Jeremy Renner spelar den dödsföraktande SFC William James och honom har jag bara sett i 28 veckor senare och denna vilket är nästan detsamma som att inte sett honom alls. Anthony Mackie spelar Sgt JT Sanborn med den äran och han har jag bara sett i 8mile och Million dollar baby.
Det är först när Ralph Fiennes nuna dyker upp som hela mitt innanmäte skriker NEEEJ. Så jävla onödigt. David Morse har också en liten roll, men känns inte fullt så fel som Fiennes. Det kända fejset Guy Pearce spelar SSG Thompson men han är ungefär lika genomskinlig som vanligt.

Kathryn Bigelow har regisserat filmen och jag tror inte filmen hade blivit särskilt annorlunda om den varit regisserad av en man. Den frågeställningen är för mig är rätt oviktig. Däremot har hon fått cred i den mansdominerade amerikanska filmindustrin efter detta. Hon har som första kvinna fått en Oscar för bästa regi i en genre som vanligtis ses som ”killfilm” och hon kommer säkerligen få filma precis vilka manus hon vill framöver, med big bucks i handväskan – och DET är bra!

Vad jag tycker då?
Första halvan var sjukt spännande. Andra halvan kör på som första halvan och då började jag tänka på tvättstugetider, föräldramöten och hur mycket mjölk jag har i kylen. Självklart är den sevärd och självklart är det så att tycker du att krigsskildringar är liiiite mer intressant än jag tycker så är det helt klart en toppenfilm.

Publicerat

UPP

Carl Fredriksson är en sur gammal gubbe. Han bor ensam i sitt hus efter hustruns död, han gör inget speciellt på dagarna, träffar ingen, han grumpar mest.

Ända sedan han var liten har han velat bli upptäcksresande. Det var en dröm han delade med sin barndomsvän Ellie, tjejen som sedemera blev hans fru. Men när Ellie dör 70 år senare har de ännu inte kunnat och hunnit uppfylla sin dröm och det svider långt inne i Carls hjärta.

När sedan deras älskade lilla hus ska rivas av en byggfirma som har storartade planer och ritningar för området får han nog: han ska uppfylla sin dröm. Han ska ge honom och Ellie den sista jävlar-anamma-resan. Han fäster tusentals heliumballonger i taket och beger sig iväg, mot äventyret.

Dom första tio minutrarna av filmen är så maximalt använda att hela biosalongen har hunnit skratta, säga ååååå, lägga huvudet på sned, få en klump i halsen, fnissa, känna tårarna rinna nedför kinden och fundera på hur i hela helsike resten av filmen kommer att bli om början är såhär fullkomligt lysande.

Upp handlar om livet. Om att livet inte alltid blir som man vill. Om att ta tag i saker, om att aldrig ge upp. Om kärlek, om vänskap, om åldrande, om död, om ensamhet och om att man kan göra precis allt bara man ger sig fan på det.

För att vara en animerad ”barnfilm” är det många tunga frågeställningar som dyker upp. Det är mycket man som förälder måste svara på och berätta efteråt och det kanske inte är helt lätt för yngre barn att varken förstå eller acceptera att en tecknad film inte är Nalle Puh-glad eller Disney-söt.

Pixar är jätteduktiga på att ge sina animerade filmer ett mervärde, en annan dimension är bara lättsam underhållning för kidsen. Hitta Nemo och Wall:E var båda såna ”snackisar” som liksom inte släppte taget om barnen. Upp är definitivt en sån och den är såpass känslosam att dom minsta barnen kanske inte ens borde se den. För jag är inte säker på att dom förstår, eller ens ska behöva förstå, hur sorgsamt livet egentligen är.

 

Publicerat

DISTRICT 9

Regissören Peter Jackson fick i uppgift att göra en film baserad på TV-spelet Halo. Han tog hjälp av regissören Neill Blomkamp som innan gjort trailers för Halo 3. Men hela projektet med Halo-filmen sket sig och istället erbjöd Peter Jackson Blomkamp 30 miljoner dollar ”att göra vad han ville med”.

Resultetet av ”vad han ville” blev filmen District 9.

Någon gång i början på 90-talet parkerade ett stort rymdskepp i luften strax ovanför Johannesburg. Rymdskeppet är fullt med aliens, varelser som liknar stora räkor och när dom kommer ner på jorden försöker människorna placera utomjordingarna i ett begränsat område, vilket blir samma område som Johannesburgs svarta befolkning: District 9.

Självklart funkar det inte smidigt, det gör det sällan. Varelserna har egna vapen som dom inte räds att använda och MNU, en internationell vapentillverkare, får i uppdrag att bevaka distriktet.

Det går 28 år. Rymdraketen är fortfarande parkerad som en häftig skyline över Johannesburg, fast ur fågelperspektiv. District 9 är en våldsam plats och varelserna beter sig inte och sköter sig inte som de ansvariga har tänkt sig och vill därför förflytta dessa till District 10, ett område som mer liknar ett koncentrationsläger.

Supertönten Mikus (Sharlto Copley) jobbar på MNU´s avdelning för Alien Affairs. Han är gift med chefens dotter och är inte direkt den skarpaste blyertspennan i lådan. Men eftersom han har dom rätta kontakterna (eller dom mindre rätta…) blir just han utsedd att sköta förflyttningen av varleserna till det nya distriktet.

När han sen får nåt konstigt kemikaliskt pulver i ansiktet börjar han sakta men säkert muteras till en ”räka” och MNU är ute efter honom för att göra diverse experiment finns det bara ett ställe där han kan gömma sig: District 9.

District 9 är en intressant film. Den är gjord som en dokumentärfilm och känns faktiskt väldigt genuin. Att den utspelas i Johannesburg istället för New York, Washington eller Los Angeles gör säkert också sitt till, plus att det genomgående är skådespelaransikten i alla fall jag aldrig sett förut.

Det här är en bra film. Annorlunda och EXTREMT välgjord. Det är lortigt och äckligt och varelserna ser ut ungefär som jag tror att utomjordiska varelser kan se ut och förvandlingen av Mikus är i samma klass som Jeff Goldblums i Flugan. Fast skitigare.

Publicerat

THE BLIND SIDE

För att uttrycka det milt, det går sådär för Michael Oher.

Livet leker inte direkt. Han har jobbiga hemförhållanden, det går uruselt i skolan, han är på gränsen att behandlas som förståndshandikappad, han är stor och klantig, ja, det är ingen räkmacka att vara Michael Oher (Quinton Aaron).

Av en slump tas hand om hand av en rik familj med mamman Leigh Anne Tuohy (Sandra Bullock) i spetsen som ser till att han får tak över huvudet, en alldeles egen säng, kläder på kroppen, gemenskap, en vilja att få ordning på skolarbetet och som ett led i det får han en chans att börja spela amerikansk fotboll.

The blind side är en film baserad på en sann historia, en historia så otrolig att den måste vara amerikansk för att man ska köpa den. Att filmen är baserad på en sann historia innebär också att Sandra Bullocks skådespelarinsatser premierats på ett sätt de aldrig hade gjort om detta varit en vanlig hittipå-feelgood-film.

Det gör mig ingenting, jag gillar Sandra Bullock, jag tycker alltid hon är bra, men precis som att Julia Roberts aldrig hade fått en Oscar för Erin Brokovich om det inte hade varit en sann historia så hade Sandra Bullocks namn och Oscars aldrig nämnts i samma mening utan bakgrunden till denna film.

För det är gulligt. Det är en halvliter sirap rätt ner i svalget. Det är som att äta en tallrik strösocker med sked. Det är tillrättalagt och puttinuttgulligt och hade jag inte vetat att historien i sig är sann hade jag försökt viftat bort den enbart som trams.

Men samtidigt, va fan, den är en film jag blir glad av. Den funkar. Varför ska jag hålla på och analysera? Det är ju en tvättäkta snällisfilm ända ut i fingerspetsarna!

 

Publicerat

UP IN THE AIR

Att George Clooney har filmvärldens snyggaste händer det har jag tyckt i åratal. Det är kul att regissören till Up in the air verkar hålla med mig. Sällan har jag sett så många närbilder på ådriga manshänder som i denna film och inte sen Cast away har en massiv produktplacering gjort att filmen ibland känns mer som en regelrätt reklamfilm än en speldito. I Cast away var det FedEx, i Up in the air är det American Airlines. Bland annat.

Ryan Bingham (George Clooney) är en riktig gammaldags ensamvarg, fast en extremt välklädd sådan. Han jobbar som nån slags konsult inom ge-folk-kicken-gebitet. Han hyrs in när företagens chefer är för hariga för att själva ge sina anställda sparken. Då kommer Ryan och tittar med sina snälla hundögon samtidigt som han hugger som en anaconda. Han är stenhård. No mercy.

Ryan Bingham älskar sitt liv med 330 resdagar om året. Han har en sunkig etta som bas, som ”hem”, men är i princip aldrig där. Han samlar frequent-flyer-miles och bor på hotell, håller släkten på mer än armlängs avstånd och vägrar binda sig. Det är vad han gör. Åtminstone tills han träffar Alex (Vera Farmiga) som enligt henne själv är ”I´m just like you – with a vagina”.

Vera Farmiga är en fullkomligt strålande skådis. Jag tänkte flera gånger att hon och George Clooney tillsammans är ett av filmvärldens vackraste par och att det är skönt att han inte tufsas ihop med nån ung donna utan någon mer i hans egen ålder. Sen googlade jag på Vera och såg att hon var född 1973! Fan, hon är yngre än jag! Å andra sidan är Clooney född 1961 och det kan man inte heller tro. Jag trodde även han var äldre.

Nåja.

Up in the air är inget mästerverk. Det är en helt vanlig medelmåttig film, varken bra eller dålig, varken tråkig eller kul. Den börjar segt och lite konstigt men tuffar igång rätt bra efter halva tiden.
Förhandssnacket om att George Clooney ska bli oscarsnominerad för sin roll kan jag förstå, han är riktigt jävla bra här. Men, det är likt förbannat 109 minuter reklamfilm och gillar man Clooney i den rollen kan man lika gärna titta på det här. Eller det här.

Uppdatering 2017:

Hej. Nu har jag sett Up in the air fem gånger till och jag håller inte alls med mig själv här ovan. Det här är allt annat än en medelmåttig film, det är en film som växer för varje tittning och nu är den så nära en fullpoängare som en film kan bli utan att vara en. Fantastisk på SÅ många sätt. Jag kan inte göra annat än att höja betyget. En superstark fyra ligger den på nu.

Publicerat

AVATAR

Ja, ja. James Cameron är en stor regissör.
Ja, ja, Avatar har tagit tid att göra, kostat pengar, redan dragit in miljarder och fått hela världen att gå man ur huse för att sätta på sig 3D-glasögon och unisont säga WOOOW.

Klart folk säger WOOW. Vad skulle dom annars göra?

Världens mest nöjda bilköpare är dom som köpt en sprillans ny BMW.
Är det konstigt? Är det konstigt att BMW-ägarna ger BMW maxbetyg på rubb som stubb när dom betalat 350-400-450-tusen för en bil? Nä, det är inte konstigt. Det är fullkomligt normalt och mänskligt, för vem vill erkänna att man köpt skit för nästan en halv miljon?

Detsamma tror jag gäller med Avatar. Biljetten kostar 150 spänn, det tar en hel kväll att se filmen, ALLA ser den, ALLA har sett den, klart folk vill hänga med och säga WOOW vilken fiiilm asså!

Själv är jag kärringen mot strömmen, räcker ut tungan och säger blä. Jag gillade inte alls Avatar. Inte så att det är en rent dålig film, inte alls, men den är långtråkig så klockorna stannar. Tankarna ränner iväg mot tvättstugetiden på lördag, mot köldknäppen och dom eventuellt sönderfrusna vattenrören i sommarstugan. Jag funderar på allt annat än filmsuccén rakt framför mig och det retar mig. Om inte ens världens mest påkostade science fiction-rulle kan vira in mig i sitt nät och behålla mig där, vem är det mest fel på? Vad är hönan och vad är ägget?

Det är väldigt få filmer som håller i nästan tre timmar. Väldigt få. Att dessutom se en så pass lång film med 3D-glasögon gör mig väldigt trött i skallen. För sååå häftigt är det inte. Jag hade lika gärna kunnat se Avatar utan glasögon, på en av de vanliga biograferna. Jag hade lika gärna kunnat strunta i att se Avatar alls, men ja, jag är väl precis som ALLA andra: jag vill hänga med.

Suck.

Publicerat

INGLORIOUS BASTERDS

Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(väldigt väldigt nära en femma)