Kategori: Oscarsvinnare

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Vinnare av Bästa utländska film som inte får glömmas bort

1999 – ALLT OM MIN MAMMA
(Todo sobre mi madre)
av Pedro Almodóvar

Esteban är 17 år när han dör i en olycka. Hans mamma Manuela läser igenom hans dagböcker och hittar där hans sista önskan: att få reda på vem hans pappa är. Så hon åker till Barcelona och försöker hitta den där mannen men det är inte så lätt. Hon hamnar bland trasvestiter, horor, knepiga konstnärer och möter även en ung HIV-smittad nunna (Penelope Cruz) som öppnar Manuelas sorgsamma ögon och visar henne vad tolerans och livsglädje är.

Att se Allt om min mamma när man är på precis rätt humör är som att äta en välkomponerad 5-rätters middag med perfekt utvalda råvaror och samtidigt ha en kvinna på en pall spelandes cello i ett hörn. Det är mustigt och mysigt och samtidigt vemodigt och jobbigt men med en eftersmak jag minns länge.

 

 

 

1988 – PELLE ERÖVRAREN
(Pelle erobreren)
av Bille August

Lassefars (Max von Sydow) fru som även är Pelles (Pelle Hvenegaard) mamma dör. Dom bor i Tomelilla och ser sig inte ha mycket annat val än att emigrera till Amerika för att få ett bättre liv men pengarna räcker inte längre än till Bornholm. Dom har hört att det ska gå lättare och fortare att jobba ihop pengar där än i Sverige så dom tar jobb på ett gods.

Filmen kryllar av orättvisor, Pelle och hans pappa behandlas som paria, det är skandinavisk misär i stora mängder men det Pelle Erövraren också är är en film om hopp. En jätte-jättefin film om hopp!

 

 

 

 

1995 – ANTONIAS VÄRLD
(Antonia)
av Marleen Gorris

Det här var den första holländska film jag såg på bio (och jag kan väl inte påstå att det har kryllat av såna efter 95 heller) och det tog mig inte lång stund innan jag slutade tänka på språket. Antonia ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på det liv hon levt. Från andra världskriget och fyrtio år framåt får vi följa denna starka kvinna och alla kvinnor hon har haft runt omkring sig.

Antonias värld är en film OM kvinnor. Punkt. Ja, kanske även FÖR kvinnor. Punkt igen. Antonias matriarkat ger liksom inte mycket plats över till män och frågeställningarna i filmen är alltid utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Det jag lärde mig av filmen var att en kvinna har större chans att bli gravid om hon står på händer efter själva ”befruktningen”.

Jag kan inte stå på händer men det gick bra ändå.

 

 

 

 

1960 – JUNGFRUKÄLLAN
av Ingmar Bergman

Säga vad man vill om Ingmar Bergman, om att han är pretentiös, om att han gör obegripliga filmer där det pratas en typ av svenska som känns mer som en parodi än verklighet, men med Jungfrukällan skapade han en film som var först (eller åtminstone en av dom första) i en genre jag skrivit en del om på senaste tiden: rape-and-revenge.

Karin (Birgitta Pettersson) är en jättevacker ung flicka, dotter till Tore (Max von Sydow) och Märeta (brigitta Valberg) har en dotter. Alla tycker om henne, det går liksom inte att tycka annat.

En dag är hon på väg till kyrkan och möter tre vallare som hon erbjuder dela sin lunch med men tydligen räcker det inte med gratis mat för dessa män. Hon blir överfallen, våldtagen och dödad.

Vallarna lämnar Karin och fortsätter sin färd. Framåt kvällen kommer dom fram till Tore och Märetas gård där dom knackar på för att be om mat och någonstans att sova. Tore och Märeta tror vallarna om gott och anar ingenting om vad som hänt deras dotter, inte förrän en av vallarna försöker sälja Karins kläder till Märeta.

Det här är en historia som aldrig blir omodern och den är faktiskt inte helt olik The last house on the left. Men vem var först, Ingmar Bergman 1960 eller Wes Craven 1972?

 

 

 

1949 – CYKELTJUVEN
(Ladri di biciclette)
av Vittorio De Sica

Filmer som visar att det jag tar för självklart kan vara fullkomligt livsviktigt för någon annan, det är filmer som biter sig fast inuti mig.

I den här filmen handlar det om något så (för mig) banalt som en cykel. Skillnaden är att om jag blir av med min cykel så blir jag arg en stund sen kan jag köpa mig en ny. Antonio (Lamberto Maggiorani) kan inte det. Han behöver sin cykel för att kunna utföra det jobb han desperat behöver för att klara sin överlevnad men cykeln blir stulen och han får hjälp av sin son att försöka hitta den. Den ledsna klumpen i min mage växer sig större och större och klumpen sitter kvar lång tid efteråt.

Att ta ett jobb, en inkomst – en cykel – för självklarhet är en korkad tanke. Ibland är det skönt att få sig en knäpp på näsan och inse det.

Publicerat

De skoningslösa

En prostituerad kvinna blir svårt knivskuren av en man som hade så liten snorre att han inte fixade att horan började fnissa när han drog ner byxorna.

Han skar henne så svårt att det först var oklart om hon skulle överleva eller inte, men det gjorde hon. Knivmannen klarade sig dock undan både döden och piskrapp mot att han skänkte fem hästar till bordellägarhalliken.

Det var ett rimligt straff tyckte sheriffen (Gene Hackman). Halliken hade ju ändå investerat en hel knippe dollars i jäntan, köpt bussbiljett och gett henne en plats på bordellen, klart det är gubben det är synd om som går miste om sin inkomst, inte kvinnan som förlorade sitt ansikte och därmed skönhet (och ja, det är klart kvinnosakskvinnan i mig skulle vilja gå bärsärk men det är ju liksom meningen med hela storyn).

Den knivskurnas horpolare på bordellen samlar unisont ihop sina surt förvärvade pengar och utfäster en belöning på 1000 dollar till den som dödar knivmannen och det är klart att ryktet går, den bonkas stenhårt på djungeltrumman så att nyheten sprids över dom öppna vidderna.

Bill Munny (Clint Eastwood) är en gammal änkling som bor med sina två små barn (kanske 12 och 10 år gamla på ett ungefär) på en liten gård i omarken. Han har varit en riktig tjuv, bandit och mördare i sina dagar men förändrades när han mötte sina barns mamma och lever nu ett stilla liv i lugn och ro.
Men när nyheten om jättebelöningen når honom sadlar han hästen, lämnar sina barn med orden ”vi ses om några veckor” och rider till sin gamle kompis Ned (Morgan Freeman) för att få med honom på döda-kvinnoskäraren-och-kofösarjäveln-och-tjäna-1000-dollars-äventyret.

De skoningslösa är liksom en vanlig cowboyfilm men vridet ett par varv. Det är en rätt kul film stundtals, jag fnissar lite när Bill inte kommer upp på hästen och när han lagt av sig och inte kan sjuta på en tomburk och blir alldeles frustrerad och löser problemet the-Clintan-way. Det är även en tänkvärd film som spelar på alla mina mänskliga strängar och jag borde egentligen bli jätteberörd men nej, det funkar inte riktigt på mig det här. Jag kan inte ta till mig vidder och cowboyboots och lägereldar och den där manly-man-mentaliteten hur mycket jag än försöker.

De skoningslösa fick fyra Oscars 1992 för bästa klippning, bästa regi (Clint Eastwood), bästa film och bästa manlige biroll (Gene Hackman) och trots att filmen långt ifrån är en personlig favorit så fattar jag att det är en BRA FILM och att det ibland är gott nog även för mig.

Klicka här för att se filmen direkt på Headweb.

Publicerat

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.

Publicerat

THE HURT LOCKER

En amerikansk bombgrupp befinner sig i Bagdad under Irakkriget. Varje sten, under varje påse, varje bil kan vara en presumptiv bomb, varje människa en presumptiv fiende och deras jobb är att desarmera dessa och genomskåda alla.

Jaha. Det var själva handlingen.

The hurt locker är 131 minuter bombdesarmering i en skrämmande krigsskadad omgivning med, för att vara en krigsfilm, ett rätt intressant persongalleri. Däremot ser jag filmen mer som ett drama i krig än en vanlig krigsfilm. Det är inte så mycket pangpang, blod och död, det är mer tyst spänning och det är jätteskönt att huvudrollerna innehas av skådespelare jag inte sett förut.

Jeremy Renner spelar den dödsföraktande SFC William James och honom har jag bara sett i 28 veckor senare och denna vilket är nästan detsamma som att inte sett honom alls. Anthony Mackie spelar Sgt JT Sanborn med den äran och han har jag bara sett i 8mile och Million dollar baby.
Det är först när Ralph Fiennes nuna dyker upp som hela mitt innanmäte skriker NEEEJ. Så jävla onödigt. David Morse har också en liten roll, men känns inte fullt så fel som Fiennes. Det kända fejset Guy Pearce spelar SSG Thompson men han är ungefär lika genomskinlig som vanligt.

Kathryn Bigelow har regisserat filmen och jag tror inte filmen hade blivit särskilt annorlunda om den varit regisserad av en man. Den frågeställningen är för mig är rätt oviktig. Däremot har hon fått cred i den mansdominerade amerikanska filmindustrin efter detta. Hon har som första kvinna fått en Oscar för bästa regi i en genre som vanligtis ses som ”killfilm” och hon kommer säkerligen få filma precis vilka manus hon vill framöver, med big bucks i handväskan – och DET är bra!

Vad jag tycker då?
Första halvan var sjukt spännande. Andra halvan kör på som första halvan och då började jag tänka på tvättstugetider, föräldramöten och hur mycket mjölk jag har i kylen. Självklart är den sevärd och självklart är det så att tycker du att krigsskildringar är liiiite mer intressant än jag tycker så är det helt klart en toppenfilm.

Publicerat

ÅTERSTODEN AV DAGEN

Butlern James Stevens (Anthony Hopkins) har ägnat hela sitt vuxna liv åt att med järnhand chefa över tjänstefolket på Darlington Hall. Han är trogen som en gammal hund, lojal som en älskarinna utan självförtroende och det finns ingenting, ingenting, som kan få honom ur balans gentemot sin arbetsgivare.

Det är 30-tal, det är strax före andra världskriget och på Darlington Hall samlas män med makt från hela Europa för att diskutera politik. Lord Darlington (James Fox) blir både överkörd och fartblind av sina inbjudna vänner med nazistsympatier och går med på att etablera kontakter mellan dessa och den engelska regeringen.

Miss Kenton (Emma Thompson) anställs som ny hushållerska och mellan henne och Stevens blommar en undertryckt förälskelse som inte tillåts så mycket som att pysa ut, inte nånstans. Miss Kenton genomskådar Lord Darlington och tycker inte alls om hans samröre med tyskarna. Stevens kämpar med både sin lojalitet mot Lorden och sin kärlek till Miss Kenton som inte på något sätt får synas på hans oklanderliga yttre.

Återstoden av dagen är ett mästerverk! Det är en explosiv känsostorm i det pyttelilla formatet, det är engelsk överklass, det är mästarna på engelska aristokratfilmer, regissörerna Merchant&Ivory, som ligger bakom, det är Anthony Hopkins som knappast kan bli bättre än såhär, det är Emma Thompson i absolut högform. Det är spännande, det är jobbigt, det är stor passion och det är så infernaliskt sevärt att orden tar slut.

Och GRATTIS till Nobelpriset 2017 Kazuo Ishiguro! Den här filmen är baserad på hans roman med samma namn. Är du sugen på att se någon mer film baserad på Ischiguros verk, kolla in Never let me go. Kanonfilm! Växer för varje titt!