Efter Happiness och Storytelling har nu recensionsturen kommit till ännu en film signerad Todd Solondz: Palindromes.
13-åriga Aviva vill ha barn. 13-åriga Aviva vill INGENTING annat än just det, att bli mamma.
Ja, det var handlingen det. Det var inte ens ett försök att göra en lång historia kort utan det blev liksom inte mer än sådär.
Aviva spelas av åtta olika personer i filmen vilket innebär att är man minsta ofokuserad (som jag var) och kanske inte hundraprocentigt koncentrerad (som jag var) och kanske inte tycker det är svinkul med såna hära moderna konstprojekt-typ-djupingprylar (Solondz har tydligen alltid velat ha fler skådespelare till en och samma roll ”för att olika människor har olika talanger”) så blir det inte speciellt intressant. Knappt ens sevärt faktiskt. Jag satt med fingret på stoppknappen flera gånger och det enda som höll mig ifrån det sista trycket var det gamla vanliga: jag vill inte tycka saker om en film jag inte sett klart.
Nu har jag sett den – klart – och jag skulle ha tryckt på stopp redan efter tio minuter för varken filmen eller den här recensionen känns det minsta glädjande, varken för mig själv eller för andra.
Det enda med filmen som höll mig uppe var Ellen Barkin. Hon är en av dom snyggaste människorna på jorden och jag har gillat henne stenhårt sen jag såg Sea of love 1989. Annars var filmen ett enda långt njäääää. Jag hittade ingenting av Solondz egensinniga filmmagi som jag tycker så mycket om i hans andra filmer och det gjorde mig lite ledsen.
Nu ska jag vänta skitlänge innan jag ser Life during wartime.
