Två snubbar vaknar upp på en jättestor rymdfärja som vi förstår är på väg från ett Jorden nära undergång.
Tanis, en ny planet väldigt lik Tellus har hittats och för att säkerställa människans fortlevnad är denna färja på väg dit, lite som en Noaks ark in space.
Det är mörkt, det klonkar i ledningarna, det är filmat med alternativa ljuskällor, jag får en Alien-känsla direkt ända in i benmärgen och sitter som på nålar, för inte kan dom vara helt ensamma?
Självklart inte.
Tyvärr funkar den här filmen till en början ungefär som alla andra ”monsterrullar”, när man väl sett vad det är som spökar är det inte riktigt lika läskigt längre. Däremot har Pandorum något som många andra filmer i samma genre saknar: ett genomtänkt manus, trovärdiga skådespelare ända in i minsta biroll – och en tvist.
Effekterna är påkostade, det är snyggt filmat, ljudbilden är genomgående äcklig på ett bra sätt, det är stundtals så klaustrofobiskt att det kliar på kroppen. Jag släpper taget och rycks med, skjuts upp och kämpar för min överlevnad. För det är inget problem att leva sig in i filmen. Konstigt nog…
