parodi – Fiffis filmtajm

Precis som Scary movie hånar och häcklar, vänder och vrider på skräckfilmsgenren gör Date movie detsamma fast med romantiska komedier.

Om man är över 15 år gammal och gör ett aktivt val att se denna typ av film måste man antingen:
1. vara på ett bubbelgumsfnissigt humör
2. vara salongsberusad och/eller övertrött
3. ha ett glatt kompisgäng hemma där alla känner för att se något pubertalt hjärndött
4. aldrig lyckas komma över kiss-och-bajs-humor-stadiet

När jag såg Date movie lyckades jag pricka in både punkt 1 och punkt 4 och det räckte mer än väl för att få en ganska trevlig stund framför TV:n.

Det är ju dumt så det förslår, det är ytligt, enahanda, larvigt, blåst och bitvis så lågt och under bältet att jag blir lite rädd för mig själv när jag faktiskt skrattar åt eländet men vissa bitar, vissa scener är så roliga att jag inte ens skäms. Jag tänker på scenerna med den något annorlunda katten och speciellt den när nämnde katt sitter på muggen.

Alyson Hannigan (som jag mest känner igen från American Pie-filmerna) som Julia, Adam Campbell som Grant Funkyerdoder och Tony Cox som relationsrådgivaren Hitch gör det absolut bästa dom kan av sina manuskript.

Jag kan inte för mitt liv tycka att detta är en BRA film, men precis som McDonalds ibland duger för att mätta en kurrande mage så har denna typ av film ett absolut existensberättigande.

Det är jävligt inne med vampyrer just nu.

Det är True Blood och Buffy på TV och Twilight-med-otaliga-uppföljare på bio och snart är det Halloween och då springer små gynnare gata upp och gata ner med löständer och skrämmer skiten ur harigt folk som jag.

Vampyrer suger är en parodi på Twilight. Det kan ju va skoj, om man gillar Twilight, vilket inte jag gör.
Jag gillar inte böckerna heller. För mig är dom välskrivna på samma nivå som en Harlequinbok men det är inte det det här inlägget handlar om. Det handlar om filmen Vampyrer suger och ja, det gör dom verkligen.

Det mest intressanta med Vampyrer suger är att vampyrerna inte alls suger lika mycket som i originalfilmen. Filmens Bella heter Becca och spelas av Jenn Proske är till exempel mycket bättre i sin roll än vad Kristen Stewart någonsin var i Twilightfilmerna. Det är visserligen ett faktum som egentligen inte säger någonting alls eftersom det är som att jämföra en monchichi med en banan.

Men när jag genom hela Twilight satt och såg ut som ugglan Helge i från A till Ö och faktiskt inte förstod vad filmen hade för existenberättigande, där satt jag nu och fnissade lite.

Ja, jag fnissade lite. Tre gånger närmare bestämt.
En gång åt en slagsmålsscen mellan en polis och en rullstolsburen (jag vet, jag är hemsk), en gång åt en oskyldig men tydligen rätt illaluktande fis och en gång åt att filmen var slut.