Kategori: Paul Rudd

Publicerat

FÖRVANDLINGEN

Det här är Paul Rudd, Rachel Weisz, Gretchen Mol och Frederick Weller i ett drama som lika gärna, eller ännu hellre, hade fått utspela sig på Stadsteatern med fyra unga svenska skådisar. Nu blev det tyvärr inte så.

Förvandlingen handlar om, ja, jag vet inte riktigt. Paul Rudd i lösnäsa kanske? Han har en lösnäsa med jättestora näsborrar som gör att det enda jag tänker på är om det är hans riktiga näsa INNAN eventuell förskönande operation eller om det är en påklistrad variant och om det är en påklistrad variant, varför i helvete var han tvungen och ha så överdoserade näsborrar? Det konstigaste med näsan är att i profil ser det ut som hans nuvarande men framifrån ser han ut som han sprungit in i en glasvägg och när halva filmen gått ser han ut som vanligt. Förvandling var det ja, plastikoperation var det ja, men för vems skull?

Hur långt är du beredd att gå, hur mycket är okej att förändra sig för kärlekens skull? Det är själva pudelns kärna i filmen. Intressant? Kunde ha varit. Kul? Nej. Engagerande? Inte ett dugg. Det är knappt ens välskrivet och det är regisserat av en blind med vänsterhanden. Filmen funkar inte ens som slött sällskap eller som bakgrundsljud.

Jag släpper det här nu. Uäk.

 

Publicerat

Dinner for Schmucks

Jag förstår att produktionsbolagen totar ihop världens roligaste män i en och samma film. Jag förstår verkligen det.

Paul Rudd och Steve Carell som leading men, Jemaine Clement från Flight of the conchords, Little Britains David Walliams och Zach Galifianakis i tongivande biroller och Stephanie Szostak som den enormt vackra kvinnan som inte bara är skitsnygg utan även precis så lagom okänd att hon inte tar bort fokus från grabbsen.

Det som inte får glömmas bort i sammanhanget är att även dom roligaste komikerna behöver manus -och skämt – roliga skämt förslagsvis för att fungera. Dinner for Schmucks är en komedi där det är rätt långt mellan skratten och inte ens skratten är särskilt hjärtliga. Jag har svårt att skratta åt snälla ensamma människor med underliga hobbys. Jag har samma problem med Jim Carreys karaktär i Cable guy, skrattet fastnar liksom i halsen.

Barry (Steve Carell) gör helt fantastiska dockor av döda möss. Han konserverar dom, syr kläder, han tillverkar möbler, han sätter dom i sammanhang, målar av dom, fixar och donar. Helt fantastiskt häftiga grejer (tycker jag) men självklart ses han som värsta knäppisen och blir således den man som Tim (Paul Rudd) bjuder in till kora-värsta-knasbolle-middagen som högste chefen på kontoret anordnar varje år och som sen ligger till grunden för eventuell befordran. Den som bjuder med sig det största wackot som höjdarna i Armani kan håna bäst han vinner. Typ.

Jag trodde att filmen skulle handla om just denna middag dels på grund av titeln, dels på grund av det trailern visade upp. Trailern ljög. Själva middagen är en procentuell väldigt liten del av filmen och för mig kändes det lite…konstigt.

Men vem är jag att dissa två av världens härligaste män? Okej, dom har inte det bästa av manus och kanske inte dom bästa av dagar men det var ändå lite myspysigt att se dom tillsammans och jag hade inte tråkigt även om jag hade mindre kul än jag förväntade mig. Så frågan är om det var mina förväntningar som var för höga eller om det var filmen som var för dålig?

Publicerat

FORGETTING SARAH MARSHALL

Peter (Jason Segel) är dyngkär i sin tjej Sarah (Kristen Bell). Sarah är superkänd TV-serieskådis i en amerikansk lite annorlunda brottsserie där hon tillsammans med Billy Baldwin spelar två poliser som ”kombinerar detektivarbete och (prat om) sexualitet”. Peter är kompositör och lägger bakgrundsmusik till samma serie.

En dag kommer Sarah hem och gör slut, dumpar Peter på ett rätt osnyggt vis och till slut kommer det fram att hon träffat en ny kille – den ekivoka megakändisen och artisten Aldous Snow (Russell Brand).

Peters hela värld rämnar, han sörjer som ett barn sörjer en död kakadua. Han gråter, skriker, försöker komma över Sarah med alla till buds stående medel (inkl ligga med allt med puls) men ingenting hjälper. Till slut kommer han på att han ska åka till Hawaii. Han behöver komma bort och Sarah har alltid pratat om hur fint det är just där så han köper en flygbiljett och går till första bästa hotell för att försöka få ett rum.

Hotellet är fullbelagt men Rachel (Mila Kunis) som jobbar i hotellreceptionen lyckas fippla till det så att Peter får sviten några dagar eftersom det visar sig att Sarah och Aldous underligt nog bor på samma hotell. Till Peters stora…glädje? Eller?

Okej. Det här är inte varken bråddjupt och svårt, det här är en komisk studie i mänskligt förfall. Det är inte ofta jag skrattar gott åt att någon annan gråter men här går det liksom inte att låta bli.

En komedi på nästan 120 minuter håller sällan samma standard filmen igenom och Forgetting Sarah Marshall är definitivt för lång för sitt eget bästa, men, även när den sackar så är den underhållande.
Jason Segel är riktigt bra på att spela ”the guy next door” och Mila Kunis är både supersöt och otroligt rätt-tajmad filmen igenom. Russell Brand spelar nog bara Russell Brand men han är kul som få och Paul Rudd har en liten liten roll som han självklart gör det mesta av.

Skulle jag bli dumpad nu så är det här definitivt filmen som skulle ta mig igenom den svåraste tiden – och det med ett leende på läpparna.

Publicerat

THE 40 YEAR-OLD VIRGIN


Andy (Steve Carell) är 40 år och bor själv. Det har han alltid gjort. Andy är 40 år och har aldrig haft nån tjej, än mindre legat med någon. Det är en väl förborgad hemlighet ända tills Andys manliga kollegor i elektronikbutiken lägger ihop ett och ett och sen börjar se som sitt mission in life att hjälpa Andy hitta en tjej.
Vem som helst går bra, bara Andy blir av med oskulden.

Manuset till The 40-year old virgin är skriven av filmens regissör Judd Apatow och Steve Carell himself och det är bara sjukt roliga skådisar i alla roller: Paul Rudd, Romany Malco, Catherine Keener, Leslie Mann, Jane Lynch och Seth Rogen som jag personligen inte tycker är kul, men objektivt sett från dom flesta andra är han det. Tydligen.

Tanken med filmen är kul, jag känner att jag borde skratta hejdlöst hela tiden men nej, det funkar liksom inte.

Filmen är styltig, ojämn och alldeles på tok för lång. Visst finns det avsnitt i filmen som är kul, men sett till att det borde vara en humoristisk milstolpe i filmhistorien – på pappret – så faller filmen rätt platt.

Men hade jag varit singel hade jag mer än gärna bosatt mig i Andys fantastiska lägenhet med alla sjukt coola leksaker, serietidningsprylar, TV-spel och instrument och om jag hade varit tvungen att ta hans oskuld för att få en egen entrényckel – Gimme! Jag är på!

Publicerat

I COULD NEVER BE YOUR WOMAN

Rosie (Michelle Pfeiffer) jobbar bakom kameran på en ungdoms-tv-serie. Serien behöver en komisk talang till en roll och mitt i när det ser som mörkast ut på auditionen dyker Adam (Paul Rudd) upp som gubben i lådan. Rosie blir betuttad i Adam, inte bara som skådis och de börjar träffas så smått.

Smolket i glädjebägaren är att Rosie inte kan släppa att hon är 45-nånting och Adam 29. Hon vill inte bli sårad, hon vill tänka vuxet samtidigt som hon är upp över öronen kär – i en youngster.

TV-serien blir utbytt, Rosie blir utan jobb och samtidigt får Adam en huvudroll i en humorserie. Rollerna blir ombytta och Rosie blir ännu räddare samtidigt som hennes tonårsdotter börjar jogga på sin snåriga och dåligt snitslade bana in i dejtingträsket.

I could never be your woman är det ultimata beviset för att ingen kvinna över 40 som själv tycker att hon ser OK ut verkligen gör det. För om inte ens Michelle Pfeiffer tycker det, vem fan kan då titta sig i spegeln och säga WOW ostraffad?

I could never be your woman är också det ultimata beviset för att en rätt ordinär kille med humor kan få vilken tjej som helst. Paul Rudd och Michelle Pfeiffer är ett gnistrande par, dom är jättefina tillsammans och deras kemi gör hela filmen trovärdig.

Paul Rudd är dessutom den nya Steve Carell för mig.
Frikort på honom? Oh yes!

Publicerat

I LOVE YOU, MAN

Peter Klaven (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones), sin flickvän sedan åtta månader. Peter har allt Zooey önskar sig hos en man. Han är snygg, han har ett bra jobb, han är omtänksam, han är lojal och trogen, men, ja det finns ett men – han har inga vänner.

Grejen är den att Peter aldrig haft manliga vänner, aldrig någonsin och han har heller aldrig riktigt sett det som ett problem förrän han hör Zooey och hennes vänner prata om detta på en tjejmiddag. Då bestämmer han sig för att till alla buds stående medel skaffa sig nya kompisar, eller i alla fall EN riktig vän.

I love you man är precis vad jag behövde efter en riktig skitåpissdag på jobbet. Ibland blir det som att en meteor störtar in i vardagsrummet och trycker in en film i DVD-spelaren, som att det finns en meteor med världens största tentakler och världens snällaste sinnelag och bara gör, bara fixar, bara tjoffar i rätt film vid precis rätt tidpunkt och får mig att må SÅ JÄVLA BRA efteråt.

I love you man är en sån film. Jag hade kunnat titta på Paul Rudd när han spelar luftbas i timmar.

Fy fan, det här var mysigt!

Publicerat

PÅ SMÄLLEN

Jag gillar övernaturliga filmer. Jag gillar att titta på företeelser jag egentligen inte förstår och definitivt inte tror på, speciellt när det gäller rymden, rymdvarelser och konstiga djur under vattnet.
Jag har ingenting emot sagor, fantasy, knäppa hittepåhistorier. Det jag inte fixar i film är när storyn ska låtsas vara någorlunda verklighetstrogen men det är så way off att det inte GÅR att köpa historien på en endaste fläck.
På smällen är en sådan film.

Den vrålsnygga och jättecharmiga tjejen Alison (Katherine Heigl) jobbar bakom kameran på TV-kanalen E. Hennes stora dröm är att själv få vara den som intervjuar kändisar och en vacker dag slår drömmen in: hon får jobbet och ett eget TV-program.
För att fira det tar hon med sig jättesöta storasyrran och småbarnsmamman Debbie (Leslie Mann) på krogen.

På samma krog är Ben (Seth Rogen) och hans störda haschrökande flumdruttar till polare. Ben är en riktig loser i ordets alla bemärkelser. En man utan vilja att göra något vettigt, han lever för dagen, för att bli hög och full och jobb, det har han inget. Ben är allmänt ful, det känns som han luktar malpåse och han beter sig som en gris. Denna Ben hamnar efter den blöta krogkvällen i säng med Alison. Detta händer kanske 20 minuter in i filmen och hade den inte dött innan så dör den då.

MEN FÖR HELVETE! Tror filmskaparna jag är född igår? Att Alison ens skulle snegla på Ben är lika troligt som att Nicole Kidman skulle bry sitt lilla australienska vänsteröga om Per Nuder gick förbi. Nej, precis, det skulle inte hända. Att Alison och Ben sen hamnar i säng, hur hög promillehalt dom än har, är lika troligt som om Marcus Schenkenberg och Kristina Lugn skulle vakna upp en söndagmorgon i samma säng, titta på varandra och utbrista ”WHA HAPPEN?”

Grejen är den att det slutar inte där. Alison får inte panik när hon vaknar, hur äcklad hon än ser ut när hon ser Bens nakna kropp. Dom går gemensamt och äter frukost på ett fik, Ben fortsätter att bete sig som en Homo erectus, som en fucking jubelidiot. Han ger henne inte sitt telefonnummer när HON frågar, men HON ger honom sitt visitkort från TV-kanalen och jag sitter i vrålar TROOOOOOLIGT?!?!?! Varför går hon inte bara??? i soffan.

Hela filmen fortsätter i samma stil. Allt är totalt missanpassat utan att en enda sekund vara hjärtligt eller ens roligt.

Katerine Heigl är bra, hon gör vad hon kan med dasspappret till manus hon tackat ja till. Seth Rogen är en av mina absoluta hatobjekt alla kategorier. För mig är det ett under att han får stå framför kameran någonstans, någongång, under några som helst omständigheter. Han är inte rolig, han är inte charmig, han pratar så slafsigt att det är svårt att höra vad han säger och han är rent utsagt ful som stryk. Paul Rudd, som spelar storasystern man, är motsatsen: nedtonat briljant i det mesta han gör men hans roll är på tok för liten för att det ska göra nån större skillnad för filmkänslan i stort.

Det här är en räserbajsfilm i ordets mest verklighetstrogna bemärkelse.