Musiken under dom första minutrarna påminner som sånt jag gärna dansar till på skumma synthklubbar. Då känner jag mig lite glad.
Sen börjar det skjutas frenetiskt. Jag fattar inte varför, det är ingen handling alls att tala om, det känns som att jag är mitt inne i nåt dåligt animerat TV-spel där hjältinnan filmas i slowmotion inte för att det ser ballt ut utan för att förlänga filmens speltid. Den manliga skurken, om han nu är en skurk, har solglasögon och pratar sådär entonigt och med sammanbitna käkar som Agent Smith (Hugo Weaving) gör i Matrix.
Men Resident evil: Afterlife är inte Matrix. Resident evil: Afterlife är inte ens Resident evil, inte om man ser till första filmen – och i viss mån andra – som faktiskt var sköna fungerande actionfilmer med en handling som man inte behövde vara universitetsutbildad för att fatta, eller TV-spelsskadad småunge.
Vad än Paul W.S. Anderson har för baktanke med att skriva och regissera detta, om han försöker ge frugan Milla Jovovich en skjuts uppåt på karriärsstegen, så har han absolut fel i sina tankegångar. Att skriva och regissera dynga har nämligen inte hjälpt någon på traven och det blir inte ett dugg bättre av att dra in nära släktingar i den illaluktande högen. Snarare pinsamt av honom – och jääävligt korkat av henne att tacka ja.
