Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe) bor med sin low-life-scum-mama i Harlem. I lägenheten bor också Precious mongoloida dotter, vars pappa och morfar är samma person och han befinner sig också där, sporadiskt. Precious blir både psykiskt och fysiskt misshandlad av sin mamma och sexuellt utnyttjat av både sin mamma och pappa.
Skolan funkar egentligen inte alls, men Precious kämpar på tills hon en dag blir relegerad då skolledningen fått reda på att hon är gravid med sitt andra barn. Precious får en chans till, hon blir förflyttad till en alternativ skola.
Alltså, fy fan vilket elände. Fy fan vilken misär.
I stor sett alla i filmen är så äckliga, så fula, mamman (Mo’Nique som fick en Oscar för denna roll) är så groteskt vidrig både på insidan och utsidan att det är svårt att inte vilja ta fram motorsågen. Gabourey Sidibe är hur bra och trovärdig som helst i rollen som Precious. Mariah Carey har en liten roll som socialsekteterare och ja, hon är väl bra. Svårt att göra vågen bara för att en wailande bimbo visar sig på bild utan superpiffiga kläder och smink.
Det vidriga med filmen är eftersmaken. Känslan av att det finns fler tjejer i Precious situation överallt i världen och att dom som borde se den här filmen mest antagligen inte gör det. Det fina med filmen är att det finns hopp. Det finns hopp för alla, överallt, i alla situationer.
