Göran (Peter Magnusson) är en innerstads-event-kille.
Han slår knut på sig själv och friar till sin on-off-kärlek Sofia (Alexandra Rapaport)genom att fixa en picknick på en höjd med utsikt över Stockholm, med rutig filt, med champagne och guldring i glaset. Det går sådär kan man säga.
Göran blir singel igen, han vantrivs med jobbet och chefen på eventfirman (Peter Dalle) är en riktig stekarwannabe, men han når liksom inte fram.
Det är sommar. Han blir bjuden på en såndär ”riktig” midsommarfest på västkusten: segelbåtar, märkeskläder, kulörta lyktor och musik, snubbar som tycker dom är avslappnade och lite pittoreska bara för att dom kavlat upp byxorna en decimeter, kvinnor som är mer och ses mer som galjonsfigurer än som vanligt folk.
Göran lyckas få med sig sin bäste vän (David Hellenius) till festen. Han har transformerats till en riktig prakt-toffel efter att ha blivit sambo med valkyrian Ann.
Jag trodde jag skulle klara av att se ungefär en kvart av Sommaren med Göran innan jag skulle stänga av. Jag trodde det här var en riktig svensk kalkon-de-luxe. Det är det inte. Sommaren med Göran är en rätt välgjord film, småputtrig och fnissig handling, välskriven dialog och framförallt är skådisarna trovärdiga. Speciellt Peter Magnusson är riktigt bra (vilket jag aldrig kunnat tro).
Filmen har egentligen bara två missar.
1. Peters nya flamma säger att hon ”bloggar på nätet”. Var skulle hon annars blogga?
2. Göran. En kille som ÄR som Göran, som beter sig som Göran, som bor där Göran bor heter inte Göran. Inte en chans i världen. En Göran i verkligheten heter Pontus eller Sterre.
