Kategori: Philip Seymour Hoffman

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

PSH-helg: CAPOTE

Författaren Truman Capote var en levande legend på sin tid.

En homosexuell man med falsettröst som använder sig av samtliga bögmanér som man ser hos någon som ska ”spela gay”: tveksamma handleder, vickande höfter, det ena benet över det andra när han sitter på en stol, knäppta händer över skrevet och aldrig försitta en chans att berätta vem som designat den nyligen inköpta halsduken. Men Truman Capote var ingen karikatyr, han var på riktigt.

En dag läser han i tidningen om en hel familj på landsbygden som blivit brutalt mördade och han bestämmer sig för att åka dit och skriva om det.

Med sin personliga och envisa journalistiska stil tar han sig in och fram till alla i sin iver att ta reda på fakta. Han träffar vänner till dom döda, han hamnar på middag hos sheriffen, han pratar med advokater och till sist även mördaren. Det resulterade i boken Med kallt blod, en av dom första dokumentärromanerna som skrivits. Den boken blev även Capotes sista.

 

.

Philip Seymour Hoffman ÄR Truman Capote i den här filmen, han är Capote in i minsta detalj, in i varje mikroskopisk fiber av den beiga ullkappan.

Första kvarten kändes det som att han ageeeeerade (uttalas på [dramatensvenska]) eller som att det var Claes Malmberg som stod på Chinateaterns scen och skulle leka rolig bög men sen, sen när den första chocken lagt sig och mina förväntningar på PSH i en roll kommit till sans släpper jag alla hämningar och flyter med strömmen.

Att Philip Seymour Hoffman fick en Oscar för bästa huvudroll för denna film är helt rätt. Inget kunde vara mer rätt. Men det här är en lika udda roll för honom som om Hugh Grant skulle ha spelat Sylvester Stallones karaktär i Copland.

Publicerat

PSH-helg: RÖD DRAKE

FBI-agenten Will Graham (Norton) måste hitta en seriemördare som kallar sig ”Red Dragon”. Det går inge bra och han griper tag i det sista halmstrået han har, han letar upp sin antagonist doktor Hannibal Lecter för att få hjälp, Lecter som en tid innan försökt döda Graham.

Jag försöker titta på filmen alldeles objektivt och alldeles lugnt men det går inte för åååå vad jag tycker om Anthony Hopkins! Åååå vad jag tycker om Edward Norton! Åhååååå vad jag tycker om en hel helg med Philip Seymour Hoffman!

Det här är tredje gången Hopkins gestaltar världens mest sofistikerade kannibal. Första gången var i den extremt spännande När lammen tystnar i regi av Jonathan Demme, andra gången i Ridleys Scotts äckliga Hannibal och nu i Brett Ratners Röd drake, en orgie inte bara i spänning utan även i välregisserade biroller där Philip Seymour Hoffman – såklart – briljerar i sin.

Det här är en av dom få gångerna när jag faktiskt varit rädd när jag lämnat en biosalong. Filmen släppte inte. Känslan av att psykon finns överallt satt i länge länge efteråt. Jag måste säga att filmserien om Hannibal Lecter är en av dom bästa och mest högkvalitativa jag vet, med den sista delen, Hannibal Rising, som ett litet underligt frågetecken inom parentes.

 

 

.

 

 

Som den plufsiga, svettiga journalisten Freddy i sjaskigt grå täckjacka gör PSH ett inhopp ingen som sett filmen glömmer. Det är klister i kombination med kroppsbehåring, naken hud mot en rullstol av trä och det är dödsångest med stort D. Herreguuuud vad bra han är!

Publicerat

PSH-helg: Jack goes boating

Det här enkla men fina kärleksdramat är Philip Seymour Hoffmans debut som regissör.

Att det är en teaterpjäs från början är ganska lätt att känna då i princip hela filmen kretsar kring fyra personer och handlingen är väldigt enkel. Jack (PSH) är ofrivilligt ensam. Det känns som han varit singel i alla tider. Han vill inget hellre än att träffa någon och när kompisen Clyde (John Ortiz) bjuder in honom till en blind-date med frugans (Daphne Rubin-Vega) arbetskamrat, den blyga och lika ensamma Connie (Amy Ryan) slår han mental knut på sig själv.

Dejten är lite stel men det går ändå bra och när den är slut berättar Connie att hon gärna skulle vilja att dom åkte en båttur i sommar (dejten är mitt i vintern). Jack tar henne på orden men det finns ett problem som måste lösas innan dess: han kan inte simma.

Det finns ingenting som Jack inte skulle göra för att få Connie att vilja ha honom, samtidigt gör hans bästa vänner det bästa dom kan för att förstöra sitt eget förhållande. Lögner, otrohet, skrik och gap och Jack förstår ingenting.

Jack goes boating är fin och mysigt skruvad liten parentes i filmhistorien. Inga stora gester, inga stora ord, bara fyra individer som visar sin osäkerhet på fyra olika sätt. Spännande i all sin enkelhet.

 

 

 

 

PSH är sunkig, han är skönt tjock, han har dreads, han är svår men outsägligt charmig med sina mascarasvarta ögonbryn och nervöst harklande. Ingen behärskar denna typ av roller som han. Ingen!

Publicerat

PSH-helg: Mission impossible 3

Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.

Publicerat

PSH-helg: Tvivel

En misstänksam nunna som smider ränker. En präst som inte kan hålla fingrar och andra kroppsdelar i styr i närheten av unga pojkar.

Ja, där är handlingen i filmen Tvivel i två meningar. Ska jag drista mig till att lägga till ännu en så kör jag den gamla klassikern: men är allting verkligen som det ser ut att vara?

Tvivel är inte särskilt nyskapande, heller inte särdeles spännande. Filmen lever på grund av en hjärt-och-lung-maskin som stavas Philip Seymour Hoffman, en syrgasmask vid namn Meryl Streep och Amy Adams är kartan med koffeintabletter. Tålamodet får du hålla med själv.

Men precis som att dåliga skådisar kan totalsänka en medioker film så kan en medioker film bli någorlunda sevärd av bra folk framför kameran. Det ska skaparna av Tvivel vara oändligt tacksamma för.

Jodå. PSH klär även i prästkläder. Han sköter sig, han levererar även när det inte finns så mycket att koka soppa på. Dessutom har han fått till en skitfin lugglock på affischen.

Publicerat

Tänk att få hänga en hel helg med Philip Seymour Hoffman

Så kommer den nu äntligen, min Philip Seymour Hoffman-helg.

Jag har väntat i många år på att få spendera en hel weekenda tête-a-tête med min absoluta favvo-film-sunkis men det går rätt trögt. Det är inte så att han ringer och tjatar direkt så nu tar jag saken i egna händer och gör tvärtom: jag bjuder in honom till mig.

”Philles” kameleontansikte kommer att pryda samtliga bloggar den här helgen och jag ska försöka bena mig igenom alla varianter av hans skådespelarrepertoar.

The talented Mr Ripley, Happiness, Magnolia, Synecdoche, New Work, Mary and Max och Twister är filmer med honom som jag redan skrivit om men idag och dagarna framöver kommer det fler. En hel liten hög med fler.

Nu är det dags att klä upp mig, inte så att det blir balklänning med såna där armbågslånga glättiga vantar och plastblommor i håret men väl rentvättade och – givetvis – grå mysbyxor PSH-helgen till ära.

Ååååå, det här ska bli roligt. Jag är så skönt förväntansfull och glad att hade jag haft löständer hade dom klapprat av ren eufori. Nu återstår att se om jag är ensam om denna PSH-fascination eller om du också gillar honom.

Wohoo! Nu kör vi!

Publicerat

Mary and Max

 

 

 

 

 

 

 

Efter att två av tre skribenter på Filmmedia.se listat Mary and Max som en av dom bästa (kanske DEN bästa) filmen under 2010 så blev jag självklart jättesugen på att se den. Den har liksom slunkit ner mellan stolarna hos mig och vad passar då bättre än att den sista julhelgseftermiddagen samla hela familjen i soffan och med en Aladdinask på vandring mellan ivriga händer se en leranimerad film?

Mary Daisy Dinkle är åtta år, bor i Australien, älskar choklad, sötad kondenserad mjölk och har ett födelsemärke i pannan som ser ut som bajs. Max Jerry Horovitz är 44, bor i New York, har använt mat som ångestdämpande medel i hela sitt liv och väger således väldigt mycket för mycket.

Mary blir retad i skolan, hennes mamma dricker för mycket och pappan är en asocial varelse som hellre umgås med uppstoppade djur i källaren än med sin familj och Max saknar även han en riktig vän så när Mary skriver ihop ett brev alldeles på måfå till ett namn och adress hon hittat i telefonkatalogen så kunde hon inte ana att det var början på en hjärtskärande och innerlig vänskap som överskrider både åldersskillnader, kön och kontinenter.

Mary and Max är en varm film, en såndär som jag tror alla mår bra av att se och den är finurlig på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Toni Collette är rösten till Mary och Philip Seymour Hoffman är Max och trots att jag vet om det så hör jag det inte, jag tänker inte på det, för sällan har två lerfigurer varit mer levande och mänskliga än just Mary och Max.

Det här är en underbar film såhär i juletid och om någon av reklamkanalerna vore smarta skulle dom hugga Mary and Max som en barracuda suktar efter en liktorn och kanske till och med lägga den simultant med Karl-Bertil i TV-tablån – eller varför inte kl 15 på julafton? Traditioner är till för att brytas, nyskapas eller förbättras, är det inte så?

O b s ! Här kan du se trailern.

Publicerat

SYNECDOCHE, NEW YORK

Nu har Charlie Kaufman slagit till igen.

Okej att jag visste att den karln har överskottsenergi i hela hjärnbarken och att han totar ihop filmmanus som inte är helt lätta att hänga med i, men nu har han fått kontroll även över regissörsstolen och…nä…jag orkar fan inte. Jag vet inte var jag ska börja trassla ut den här formidabla geggan nånstans.

Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden Cotard, snubben som lider av all världens åkommor, allt ifrån underlig avföring till håravfall, till äckliga vårtor till….ALLT. Catherine Keener är hans konstnärliga fru Adele som inte verkar vilja honom mer gott än att typ dö. Och Caden sätter upp en pjäs med skådespelare som spelar skådespelare och till slut har han fått in hela jävla Manhattan på scenen och tiden är fram och tillbaka och allt är sjukt och deprimerande och nä, fy satan. Nu stänger jag av.

Publicerat

TWISTER

Jo (Helen Hunt) var med om en brutalt stor tornado när hon var liten, så stor att trots att dom hann gömma sig i ett nödrum under mark så strök hennes pappa med. Det har satt sina spår kan man säga.

I vuxen ålder jobbar Jo som tornadojägare. Hon har uppfunnit en maskin som skulle kunna förlänga varningstiden inför en virvelstorm med flera minuter och befinner sig i filmens början på jakt efter den perfekta tornadon att skjuta upp den första maskinen i. Som sällskap har hon det i katastroffilmer ganska uppenbara gänget galna supernördar, med Dustin, en riktig prakt-äckel-nörd i spetsen (Philip Seymour Hoffman).

Jo ligger i skilsmässa från Bill (Bill Paxton) som även han är fascinerad av tornados men som i och med skilsmässan slutade jobba på fältet och istället fick jobb som väderpresentatör. Han är i färd med att gifta om sig med psykologen Melissa och dom letar upp Jo för att få dom sista pappren påskrivna och självklart hamnar dom mitt i en tornado. Eller två. Eller tre.

Twister som vanlig film betraktad är egentligen helt okej men ska man se den som katastroffilm så har en del i övrigt att önska. Frågan är bara vad?

Uppenbarligen är Twister ingen superdålig katastroffilm för då hade jag inte sett om den en fem, sex gånger men efter varje gång tänker jag samma sak: vad är det som fattas? Vad är det som gör att jag tycker den är ”bara okej”?

Kanske är det avsaknaden av känslor. Jag bryr mig egentligen inte om någon överlever. Jag får aldrig panik, vare sig mammapanik (som i Deep impact när mamman lämnar sitt barn åt sitt öde) eller partnerpanik (som i Dante´s Peak när jag verkligen känner hur kära Linda Hamilton och Pierce Brosnan börjar bli i varandra och hur synd det vore om någon av dom dog). Att slänga in lite hundar här och där som kommer-dom-klara-sig-jokrar biter inte på mig. Jag skiter lite i om hundar blir räddade eller inte. Ja, sån är jag.

För att vara gjord 1996 så håller effekterna i Twister förvånadsvärt bra. Det känns att allt inte är datorgjorda effekter utan en del stormeffekter och dess förödelse är faktiskt gjorda på plats med en Boeing.

Om ryktet stämmer att Twister ska restaureras och släppas som 3D-film på bio vet jag inte. Men OM det stämmer så känns det som en film åtminstone jag tänker skippa.

 

Publicerat

EN KVINNAS DOFT

Överstelöjtnant Frank Slade (Al Pacino) är en dryg jävel.
Ja, han är inte bara dryg, han är arrogant, en riktig översittare, pensionerad – och blind. Han behöver en hel del hjälp och anställer Charlie, en unge blond snubbe (Chris O’Donnell) som sin personliga assistent och som sällskap på en alldeles speciell resa. Kanske den som blir den sista?

Jag tänker inte berätta mer.

En kvinnas doft är en film som luktar. Det är fanimej lukt TV the real thing.
Al Pacino visar upp varenda uns av skådespelartalang han är begåvad med, han kör på stora trumman fast i det pyttelilla formatet. Där han annars är tuff maffioso-karlakarl är han nu precis lika kaxig, men subtil på ett väldigt angenämt sätt.

Att se En kvinnas doft som seende är som att jobba på ett dagis för döva barn och vara hörande. Det ger liksom en ytterligare dimension, man försvinner in i en annan känsla, en annan värld och jag vill vara där – helst av allt med Al Pacino himself.

Att Chris O´Donnell är en synnerligen onödig skådespelare har han visat i varenda film han medverkat i och som tur är är han inte en frekvent nuna på filmaffischer nuför tiden. I En kvinnas doft är han inte ett dugg bättre. Det finns tusentals killar med ordinärt sportkillefejs som hade gjort hans roll precis lika bra, men nu är det som det är och var som det var och det är bara att gilla läget. Men hade någon av dessa killar castats i rollen som Charlie hade det varit precis det snäppet jag behövt för att få upp En kvinnas doft en våning och utnämna den till en riktig klassiker.

Nu blir det bara nästan, men det är så nära en fullpottare en film kan komma utan att vara där. En liten varm sommardoftande vindpust bara, så nära är det.

Publicerat

THE TALENTED MR RIPLEY

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin ”gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.

Publicerat

HAPPINESS

Det tokigaste man kan göra är att låta sig luras av filmens titel, för nåt uns av lycka eller glädje finns inte att hämta här. Det är 134 minuter DVD-skiva fullsmackad med sexuell frustration, pedofili, rå-ångest och sömnproblem. Det är psykotiska karaktärer som får snubbarna i Gökboet att framstå som Krambjörnarna.

Men, i detta sammelsurium av vardagsfreaks finns något som kallas hjärta. Det är jobbigt att titta, jag känner med personerna, jag mår illa, blir arg, skrattar högt men skrattet fastnar i halsen som en förstelnad klump svald snor. Det är ett mentalt heltidsarbete att se Happiness, inte avkoppling för fem öre, men vadå? Måste allt va Notting Hill hela tiden?

Philip Seymour Hoffman är alltid bra. Han skulle kunna bli filmad, sittandes och virka i 90 minuter och jag skulle lägga hakan i handen, titta bort i fjärran, hummma som om jag visste vad både han och jag höll på med och samtidigt tänka ”Ja, ja, det här är riktigt bra skådespeleri” – och tro på det. Men här är han bra och som oftast jävligt äcklig.
Jon Lovitz gör sin bästa roll sen provsjungningen som bröllopssångare i The wedding singer. Dylan Baker är otäck. Han är alltid smått omänsklig i sin framtoning, jag vet inte om han är människa eller bara en osedvanligt svennig docka av plast.

Happiness är en film som jag vill ska ta slut när jag tittar, men när den ÄR slut vill jag se mer.
Knepigt…men jättebra.