PIRANHA

Imorgon har denna film då ÄNTLIGEN premiär på bio.

Regissören Alexandre Aja verkar ha en förkärlek för kroppar som delas/går av/dras isär på olika sätt och jag kan tänka mig att det funkar alldeles utmärkt i 3D, liksom många sylvassa tänder på äckliga fiskar i närbild.

I Piranha har han hittat den ultimata storyn för att goffa sig i blod, inälvor och kroppsdelar men det saknades inte våldsamma och slaffsiga scener i vare sig The hills have eyes eller Switchblade romance, vilket också är filmer han ligger bakom.

Filmen börjar med att Richard Dreyfuss sitter i en båt och fiskar och jag blir alldeles lycklig. En liten Hajen-cameo kan man ana, men han är inte ensam som ”stort namn” i rollistan. Elisabeth Shue spelar ortens polis (och hon har fanimej inte åldrats en dag sen Farväl Las Vegas) och Ving Rhames är hennes kollega.

Sen kommer jag till resten av böset, horden av ungdomar som enbart var anlitade som statister och pirayamat. Herregud, EAT THEM ALL ville jag bara skrika för jag blir rädd för hela mänskligheten när jag ser alla dessa likformade unga killar med långa badbyxor och pumpade hårlösa överkroppar och tjejer som inte väger ett hekto för mycket och som utan att skämmas gärna dansar i minimal bikini till ost-musik med en kameraman hängandes mellan dom tillfixade bröna.

KOM IGEN PIRAYAJÄVLAR, HUGG DOM, BUSS PÅ DÅÅÅÅÅÅ, KOOOM IGEEEEEEEN!

Jag ropar och tjatar och försöker mentalt muta dom små vasstandiga firrarna att sätta lite fart på beachpartyt och ja, till slut så. HA, DOM HÖR BÖN! tjoade jag och bevittnade en halvtimmes blodbad av sällan skådat slag.

Läskiga-djur-under-vatten-filmer är en favoritgenre hos mig och även riktigt skräp kan jag finna någorlunda underhållande. Piranha anno 2010 är inte en dålig film men det är alldeles för mycket datoranimerat bjäfs mellan alla läskiga scener. Det känns ibland som att det är tänkt som små lugna pauser men jag vill inte ha pauser, jag vill ha fullt ös medvetslös och som sagt, den sista halvtimmen är precis vad jag önskade.

Resten av filmen är halvseg och ett stort minus är att trots att det finns många karaktärer i filmen som Aja försöker få oss att ”lära känna” så bryr jag mig inte ett dugg om vem av dom som blir uppäten och dödad. Inte en enda, inte ens barnen och DET är något jag tycker är konstigt. Piranha 2010 är annars en vrickad men ändå rätt skapligt underhållande film.

PIRANHA

Nu ska jag göra en liten jämförelse.

Om man tänker sig en riktig hitlåt, en sån låt som alla nynnar på och sjunger med till oavsett om man gillar den eller inte. Låt oss säga för enkelhetens skull att låten heter Boten Anna.
Basshunter gjorde låten 2006. Går det att tänka sig att någon annan skulle göra en cover på Boten Anna bara nåt/några år senare? Går det att tänka sig att någon gjorde en låt som hette Boten Ellen och som var på pricken lik Boten Anna samtidigt som Basshunter kom med en ny hitlåt som lät precis som Boten Anna (men hette Now you´re gone)?

Snurrigt?
Nja. Egentligen inte alls. Det är nämligen filmen Piranhas dilemma i ett nötskal.

Steven Spielberg är Basshunter i den här jämförelsen. Hajen är Boten Anna. Spielberg gjorde Hajen 1975. 1978 gjorde han Hajen 2 och samma år kom Piranha som egenligen är ett flummigt plagiat av Hajen från 1975, bara med töntigare fiskar.

Jag tycker inte Piranha är så kul faktiskt. Jag tycker inte det är underhållande med svart-vita skuggfiskar som ser ut som några urklippta figurer från en tjeckisk dockfilm som visades i Farbror Frippes skafferi.

Någon sitter på en båt och dinglar med benen i vattnet. Båten är till vänster i bild och tjejen med benen tittar åt höger. Klipp – skuggfiskarna är vända åt vänster och låtsas simma ditåt.

Några paddlar sig fram på en hemmagjord flotte till höger i bild och vips – klipp – dom larviga skuggfiskarna är vända åt höger så man som åskådare ska förstå att dom typ ”jagar” flottfolket.

Inte en enda sekund av Piranha är spännande, däremot inte sagt att det är en genomusel film. Eftersom jag avskyr djur i allmänhet och djur under vatten i synnerhet så finns det trots allt ett viss mått av fascination i mina ögon när jag tittar på det här. Den fascinationen yttrar sig såhär:

1. Jag har absolut ingen lust att någonsin mer bada i någon form av sjö/insjö/hav.
2. Jag anser att om en pojke ser sin pappa ramla ur deras gemensamma kanot och bli uppäten av gläfsande små, jävligt ettriga, fiskar och grabben knappt reagerar så är det nåt riktigt stor-knas mentalt liksom.
3. Jag har ingen lust alls att se om filmen.